Moa Martinssons självbiografiska serie om Mia ingår i min utmaning Förkovran under rubriken Svenska klassiker. Mor gifter sig läste jag redan i juli och nu i november och december har jag klämt följande delar.
Mia är oäkta barn till Hedvig i sekelskiftets Norrköping. I början av sitt liv är hon bortplacerad, men när Hedvig gifter sig, då Mia är i sju-årsåldern, kan hon ta henne till sig. Men styvfadern super och springer med andra kvinnor och Hedvig får mestadels försörja dem så gott hon förmår på egen hand. De flyttar ofta, endera för att få arbete, för att de inte kan betala hyran eller för att styvfadern misskött sig, och det blir inte mycket till skolgång för Mia.
Moa Martinson har ett ganska speciellt sätt att skriva, väldigt vardagligt och okonstlat - i synnerhet för den tiden. Böckerna kom ut mellan 1936 och 1939.
Personligen tycker jag att det är jätteviktigt att läsa klassiker och jag har upplevt det som en brist hos mig att jag (tidigare) läst så få. Många verkar ha bestämt sig för att klassiker är tunga och svåra och att ingen normal människa kan ha glädje av dem. Många verkar rent av sätta en ära i att de minsann inte läser klassiker och inte läser Nobelpristagare, och se lite nedlåtande på dem som gör det, som stroppar som sätter sig på sina höga hästar och försöker låtsas vara fiiina. Bildningsförakt, var det ja.
Det handlar om att få tillgång till, och förståelse för, vår egen historia. Var vi kommer ifrån. Det är inte självklart att vi har det så bra som vi har det i Sverige. Andra har gått före, slitit mycket ont och riskerat liv och lem för att vi skulle nå hit. Så som Mia hade det, så hade gemene man det för bara några generationer sedan. Och jag vet inte om man riktigt förstår det om man inte läst till exempel Mor gifter sig eller P A Fogelströms Stad-serie, även om man lyssnade andäktigt på historielektionerna i skolan. Jag tror att man blir mer ödmjuk och mer förstående gentemot dem som har det svårt, när man till fullo lyckats ta detta till sig. Det kunde varit jag. De privilegier jag har är inte självklara.
Själv sitter jag med en hög utbildning, bra lön och ett stort hus, dessutom med ersättning för att jag för närvarande bara klarar av att arbeta halvtid - inte från Försäkringskassan, förvisso, utan via en försäkring via jobbet. Jag hade aldrig suttit här om inte någon gått före och banat väg.
Och jag blir rent folkilsk när jag ser 40-talister lägga ut eller dela Youtube-klipp på Facebook, där de hävdar att Vi byggde det här landet så det är vår rätt att få pension. Nej, ni byggde inte det här landet. Ni har suttit och håvat in frukterna av de andra slitit för - och gjort det på de svagas bekostnad. (Jo då, jag och min generation också). Och det är faktiskt ingen självklar rätt att få pension bara för att man arbetat x antal år. Folk har arbetat tills de stupat i hundratals år, utan att få ett öre för det. Och "rätten" till en anständig pension är svenskarna på god väg att rösta bort, vi har hållit på länge nu. Och detta för att folk inte kan sin historia, för att de inte tänker längre än näsan räcker, inte förstår att man inte kan ha kakan kvar och äta den samtidigt, inte förstår att det inte alls är självklart att vi har det så bra som vi har det, att det inte alls är självklart att det kommer att förbli så i all evinnerlighet, utan att vi anstränger oss, utan att vi offrar något.
Och när jag skrivit det här läser jag äntligen en sparad artikel från SvD som jag inte hunnit med, och se, jag är i alla fall inte helt ensam om den senare delen av mitt resonemang :)
Bengt Brülde är professor i praktisk filosofi. Läs gärna artikeln 40-talisterna bör inse – det är ”payback time” . Själv är jag 60-talist. Det betyder inte att jag inte känner mig träffad.
Ja, se där, nu kom jag långt bort från Moa Martinsons serie om Mia. Eller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar