The Mars Room

The Mars Room är namnet på strippklubben där Romy arbetade för att försörja sig, och där mannen hon dödat gjorde henne till sin.   

Nu avtjänar hon dubbla livstidsstraff på en högsäkerhetsanstalt. Det är en hård, sjuk och skitig tillvaro men ännu hårdare är att hon inte får träffa sin son, som hon förlorat vårdnaden om för att ha försökt skydda.  

Med osentimental skärpa och dräpande humor skildrar Rachel Kushner makt och vanmakt på ett sätt som får Romy och personerna som flankerar hennes liv att krypa under huden. Tillsammans med inslag ur Unabombarens perspektiv blir det en svidande kommentar till hur samhället skapar sina skyldiga.  

Tja, jag vet inte vad jag ska säga om denna. Alla verkar vara helt över sig. Årets bästa bok enligt TIME, samt Man Booker-finalist och Andrew Carnegie-nominerad.

Tio timmars misär uppläst av tråkig, jobbig röst (det där med författarinläsningar, ni vet). Och den där humorn som många recensenter vittnar om har jag uppenbarligen lyckats förtränga sedan jag lyssnade i början av november.

Jag har sett så många dokumentärer om rättssystemet i USA, om högsäkerhetsfängelser, om dödsstraffet, serien United Slaves of America och jag har läst böcker. Dessutom har jag en inmate penpal, en lifetimer (without parol) - för ett brott som i Sverige har ett maxstraff på två år. Jag har också läst en hel del om sexhandel, om vilka som hamnar där och vad de utsätts för. Det känns som om jag har hört det här hundra gånger förut. Trovärdig, övertygande, man tror att det är en dokumentär skriver recensenterna. Och kanske är det däri problemet ligger. När jag redan har hört hundra dokumentära historier, vad tillför det att höra en likadan uppdiktad?

För många som hyllar boken - även i USA - verkar den ha fungerat som en ögonöppnare. Så här jävla absurt är USAs rättssystem, som ett skämt - ett fasansfullt sådant, i stil med Inkvisitionen. Men jag behöver inte öppna ögonen. Jag är synnerligen känslig - och dessutom extra skör nu i min utmattning - och sådant här äter sig liksom in i mig. Jag skulle helst vilja få blunda en stund. Då skulle jag dessutom slippa se det förskräckliga omslaget. Årets fulaste, typ.