Veckans kulturfråga - vecka 45

 

Denna vecka undrar Linda vad för kultur som format vår bild av USA

Vilka kulturella verk representerar USA för dig?

Ja, det är väl inte direkt kultur som format min bild av USA - har de någon? - och jag kan inte riktigt komma på vad för kulturella verk som skulle representera USA i mina ögon. De här kanske:

Den har några år på nacken så det var ett tag sedan jag läste den.

Barskrapad in på bara skinnet! Den verkligheten mötte den amerikanska journalisten Barbara Ehrenreich när hon i Jack Londons och Günther Wallraffs efterföljd gav sig ut för att beskriva tillvaron för dem längst ner på samhällsstegen i världens rikaste land - USA. Hon tog jobb som vård- och barbiträde, städerska och affärsbiträde i Minnesota, Maine och Florida. Hon försökte alltid få det bäst betalda arbetet och letade alltid efter den billigaste bostaden på varje plats. Hon begrep inte hur hennes arbetskamrater överlevde på sin knappa lön själv klarade hon det inte. Hur kan en sådan fattigdom och sådana arbetsvillkor existera sida vid sida med den mest otroliga lyx i det som brukar kallas världens största demokrati?

För Ehrenreich är det inte bara möjligt, det är de fattiga, underbetalda, hunsade och kuvade som är förutsättningen för rikedomen. Det är resultatet av marknadskrafternas fria spel den enes död är den andres bröd.

Väldigt bra! Kortlistades för Bookerpriset 2022.

An uncanny literary thriller addressing the painful legacy of lynching in the US, by the author of Telephone Percival Everett's The Trees is a page-turner that opens with a series of brutal murders in the rural town of Money, Mississippi. When a pair of detectives from the Mississippi Bureau of Investigation arrive, they meet expected resistance from the local sheriff, his deputy, the coroner, and a string of racist White townsfolk. The murders present a puzzle, for at each crime scene there is a second dead body: that of a man who resembles Emmett Till. The detectives suspect that these are killings of retribution, but soon discover that eerily similar murders are taking place all over the country. Something truly strange is afoot. As the bodies pile up, the MBI detectives seek answers from a local root doctor who has been documenting every lynching in the country for years, uncovering a history that refuses to be buried. In this bold, provocative book, Everett takes direct aim at racism and police violence, and does so in a fast-paced style that ensures the reader can't look away. The Trees is an enormously powerful novel of lasting importance from an author with his finger on America's pulse.

Jag gillade inte ens The Mars Room, men den säger väl en del om USA, tycker jag. Landet med flest fångar i världen, både i absoluta tal och i förhållande till befolkningsstorleken. Och en hel industri runt omkring som gräver guld och lobbar hårt för att det ska fortsätta vara som det är. 

The Mars Room är namnet på strippklubben där Romy arbetade för att försörja sig, och där mannen hon dödat gjorde henne till sin. Nu avtjänar hon dubbla livstidsstraff på en högsäkerhetsanstalt. Det är en hård, sjuk och skitig tillvaro men ännu hårdare är att hon inte får träffa sin son, som hon förlorat vårdnaden om för att ha försökt skydda. 

Sorry, men jag har inga höga tankar om USA. Det är så pinsamt att man behöver skämskudde bara man tänker på det. Jag har absolut ingen längtan efter att åka dit. Vet inte ens om jag skulle våga åka till ett så ociviliserat land. 

Tisdagstrion - Krig

 

Tisdagstrion utgår från Robert på Mina skrivna ord. Denna veckan är temat Krig

För min del får det bli tre återberättelser av trojanska kriget - samtidigt som jag ska erkänna att jag inte läst Iliaden. Inte Odysséen heller för den delen. Jag vill ju så gärna, men det är det där med tid och att kunna l ä s a. Jag tror inte att den/de gör sig som ljudbok. Som bekant är jag svag för det grekiska. 

Finns numera översatt som Sången om Akilles. Så bra! Jag tyckte mycket om hennes Kirke också.

A Thousand Ships verkar fortfarande inte finnas översatt. Konstigt! Jag har även läst hennes Stone Blind (om Medusa, jäkligt bra!), Divine Might och The Children of Jocasta (Oidipusdramat, bra!)

Den här finns i alla fall översatt som Flickornas tystnad. Tydligen finns det ytterligare två delar, vilket jag inte visste förrän jag nu googlade. The Women of Troy och The Voyage Home. De verkar däremot inte vara översatta än. 

TBR november

 

Nej, det gick lika pruttdåligt med läsandet som tidigare månader. Det tänker uppenbarligen inte ge med sig. Jag l ä s t e inte en enda bok. Normalt lyssnar jag åtminstone på tio ljudböcker på en månad, denna var det sju. Bedrövligt! Men med tanke på att fem av de sju böckerna lyssnades på de sista tredjedelen av månaden, så kanske det ändå är på rätt väg. Vågar man säga det högt? 

Det finns flera förklaringar till att det har gått dåligt med läsningen. Dels har jag kortare resväg till och från jobbet nu mera. Det gör dels - naturligtvis - att det blir mindre tid för att lyssna, men också mindre tid att komma in i något ordentligt. Och på läslistan har det varit mycket böcker på engelska och mycket böcker som kräver fokus, t ex Possession, som jag tycker är bra och jag verkligen vill lyssna på, men som jag aldrig riktigt hinner komma in i ordentlig, så jag tappar bort mig bland människor och parallella tidsskildringar. Jag har också tagit på mig för mycket jobb. Det är lite svårt att balansera. En lucka i tidboken betyder inte alltid att jag har ledig tid som kan fyllas - de ringer från boendena och hemsjukvården och det kommer tusen frågor via interna meddelanden, yngre kolleger behöver handledning och äldre behöver rådfråga - och jag behöver rådfråga dem. Och så skramlar det in provsvar och röntgensvar som jag måste agera på. 

Men nu har jag börjat lämna mer tid i tidboken åt allt som "inte syns", bilen har fått på vinterdäck och är besiktigad i sista sekunden och nästa helg räknar jag med att få in det sista ute i trädgården och iväg typ fyra lass till återvinningsstationen och då är det bara 'inne' jag behöver bekymra mig över. Då kanske jag faktiskt kan sätta mig ner i lugn och ro i bland, utan att vara sönderstressad. Hurra!

Bel Canto var med redan förra månaden. Nu, som först, håller jag på med den. Har vunnit Women's Prize for Fiction.

Var också med i oktobers TBR, men hanns inte med. Långlistad för Bookerpriset, men gick inte vidare. 

Samma som ovan.

Possession är nog med för tredje gången nu. Den är lång som sjutton och jag har lyssnat på knappt hälften, men känner att jag behöver börja om från början. Jag behöver lång sammanhängande tid när jag lyssnar på den, det funkar inte med 20 minuter här och en halvtimma där. I helgen, när jag jobbar i kapp i trädgården inför vintern, så hoppas jag att det ska funka.

Augustnominerad 2019 och jag försöker ju klämma Augustominerade.

Nästa del om Lord Peter Wimsey.

Och så no 4 i Shetlandsserien. Jag behöver sannerligen varva med lite lättsmält. 

Jag lyssnade på den här - fast på engelska - för något år sedan och blev helt fascinerad. Jag är mäkta förtjust i bläckfiskar. Nu finns den på svenska också och jag är sugen på att lyssna en gång till. 

Jag har varit sugen på att testa Mattias Lönnebo ett tag. Den ser kul ut. 

Lite japanskt kan behövas, tycker jag. Den har funnits på läslistan i evigheter. 

Hade jag varit mitt vanliga jag så hade jag lugnt kunnat lista två till, men det vågar jag inte nu. Jag är redan rädd att jag tagit mig vatten över huvudet. Håll tummarna för mig!

Helgfrågan - vecka 44

 

Denna vecka ber Mia Tipsa om en bra skräckbok?

Den här var oväntat otäck för att vara en barnbok, tycker jag, och ungefär det läskigaste jag vågar mig på att läsa, ha ha. Och bra var den. Den Augustnominerades 2017.

Det här är historien om Lilla Hon, som blir utmanad av sina klasskompisar att gå upp alldeles ensam på skolans vind. Fast det är förbjudet att gå dit, för det kan hända olyckor där. Och så kanske det spökar. Men alla vet ju att spöken inte finns på riktigt. Eller?

Det här är en förskräcklig, ryslig och otäck berättelse. Men den är också knasig, spännande och rolig. Och den slutar ganska lyckligt. I alla fall för vissa...

Hett i hyllan - #60

 

Hett i hyllan utgår från Monika. Om de där böckerna som stått i hyllan i en halv evighet, men som kanske förtjänar att plockas fram, dammas av och äntligen läsas.

Den här måste ha stått i hyllan i över 40 år. På den tiden tyckte jag fortfarande att det var lite spännande med erotiska skildringar - nu tycker jag att det är typ det tråkigaste och mest ointressanta som finns - och det faktum att den varit förbjuden och lett till sedlighetsåtal gjorde den ju också intressant. När jag nu läser texten nedan, som jag just googlat fram, så tycker jag ändå att den låter rätt lockande. Och jag antar att det som var "osedligt" på 40-talet knappt kommer att beröra mig överhuvudtaget. 

Agnar Mykle är en av de mest kontroversiella författarna genom tiderna i Norge. Sången om den röda rubinen förbjöds 1957, ett år efter att den utkommit. Rättsfallet som följde blev oerhört uppmärksammat. Mykle och hans förläggare anklagades för att publicera omoraliskt och pornografiskt material. De friades, men boken drogs under en period in från marknaden.
I romanen får vi följa den unge studenten Ask Burlefot under hans tid vid universitetet i Bergen hans rastlöshet, frustration och sökande leder honom in på en väg fylld av skam, förluster och triumfer. Och det är Asks många möten med kvinnor och detaljrikedomen i dessa skildringar som gjorde boken så uppmärksammad.
Sången om den röda rubinen är en energifylld, rolig och rörande berättelse om en ung mans väg ut i livet. Den är också en av de stora kärleksromanerna i nordisk litteratur, väl värd sin plats i hyllan bredvid storheter som Den allvarsamma leken.

Veckans kulturfråga - vecka 44

 

Denna vecka undrar Linda på Enligt O

Vilken är den bästa svenska bok du läst i år?

Det har inte varit något bra läsår i år, framförallt för att jag inte kan l ä s a. De böcker jag brukar ha mest behållning av finns sällan inlästa som ljudböcker eller är av sådan art att de kräver ganska mycket fokus, vilket jag inte har förmåga till för närvarande. Inte har haft på ett bra tag, känns det som. 

När jag tittar igenom Goodreads så kan jag konstatera att det är en bok som sticker ut:

Humlan Hanssons hemligheter belönades med Augustpriset 2020, barn- och ungdomsklassen. Jag inhandlade den till dottern ganska omgående, men hon har naturligtvis inte rört den. Jag har dessvärre inte fått läsande barn. Det förvånar mig lite, då både jag och fadern är läsande människor - även om fadern nu mest läser facklitteratur. Jo, min äldste läser en del, men nästan bara facklitteratur han också. 

Hur som helst, eftersom jag försöker klämma Augustnominerade böcker rent generellt, så tog jag mig äntligen i kragen och läste denna - och den var oväntat charmig och rolig. 

Jag tyckte för all del om Stacken, Agneta Pleijels självbiografiska serie och de tre första delarna av Fröknarna von Pahlen också (de finns inlästa, men inte resten), men... Humlan sticker ut.

När det gäller de Augustnominerade så kände jag bara igen Ramqvist i skönlitteraturklassen och Skogen i facklitteraturklassen. Båda hade jag sparade i min Storytelhylla och Skogen lyssnar jag på just nu.

Trist att det var så mycket Bonnier. Jag känner mig inte lika sugen på att läsa som jag brukar göra, men vi får väl se. Min ambition är att läsa åtminstone tre i varje klass för varje år - naturligtvis utan att göra våld på mig själv. 

Tisdagstrion - Böcker jag inte läst klart

 

Tisdagstrion utgår från Robert på Mina skrivna ord. Veckans tema är: Böcker jag börjat på men inte orkat/velat läsa klart

Så tråkig att klockorna stannar. Det skriker tillgjort 70-tal om den. Trams om vaginala orgasmer som verkar instoppat bara för att man skulle skriva om vaginala orgasmer på den tiden. Ett gäng medelklassmänniskor som ska föreställa kommunister - ja, eller vänstervridna i alla fall - fastän ingenting de tycker, tänker eller gör ens avlägset påminner om ideologin. För det skulle man väl skriva om på 70-talet. Vart tog de där skrivböckerna vägen, förresten? De lät ju spännande. Jag måste ha tappat bort dem bland det vaginala och kommunisterna med hembiträden - eller vad de nu hade. Dumt var det i alla fall. HUR kan denna ha nobelprisats och vara med i Feministisk litteraturkanon?

Sådan där feelgoodtramsig stil och språk som jag bara inte klarar. Jag som såg fram emot att läsa serien. Trodde att den skulle vara trivsam. Kan inte fatta att det är samma person som skrivit boken om Hilma af Klint. Den var bra.

Åh, den är ju så fin och den lät ju så bra! Samma här, den där feelgoodstilen med överanvändande av tramsiga metaforer och klyschor. 

P. S. 

Två som jag läste klart, men inte borde ha

 

1. Kräkvarning på det tramsiga språket. I nivå med de grå nyanserna. Så pinsamt att jag behövde skämskudde.

2.  Hur kan man komma på något så übervidrigt? Jag blir rent förbannad när jag tänker på den. Det måste vara något fel på karln.