söndag 31 januari 2021

Tjugofemtusen kilometer nervtrådar

 

Jag vill vistas i det hårda och beständiga
därför konstruerar jag en diktsvit och en man att bo i
jag vill naglas fast
normeras och bli del av ordlistan
tilldelas ett hem
att lämna

Nino Mick skriver en direkt, lyrisk text om när det som flyter måste stelna. Den flytande könsidentiteten ska naglas fast i en diagnos. Dikter som talas högt ska naglas fast på en boksida. Det är dikter om att bara vilja bli lämnad ifred, men tvingas in i byråkrati. Om att göra en resa mellan ett jag och något annat ordlöst bort från kyrkan, om att ändå känna sig som Guds redskap. Om släktband, om ensamhet. Och naturligtvis om kroppen.

Det här är en utsorterad biblioteksbok som jag plockade åt mig för att titeln lät bekant. När jag plockade den ur hyllan för att läsa hade jag ingen aning om vad den skulle handla om. Jag sträckläste och blev väldigt berörd. 

Boken bekräftar det man alltmer hör nu för tiden, att transpersoner ångrar sin könskorrigering. Eller snarare korrigeringen av genitalia. Det är liksom inte där könstillhörigheten sitter (har jag tolkat det som att de menar). Och som läkare - om än i total avsaknad av erfarenhet gällande transproblematik - kan jag ju bara konstatera att "oskuret är bäst". 

Jag har ändå hållit mig en liten smula uppdaterad och det jag har uppfattat att de transpersoner som i nuläget träder fram menar är: Varför kan jag inte bara få vara JAG? Varför måste jag välja endera? Och jag tycker att det är rätt. Varför? I Sverige idag borde man inte behöva välja - utom möjligen när det gäller idrott. Och idrott är inget som jag intresserar mig för överhuvudtaget. Eller snarare, jag intresserar mig såpass att jag i princip är emot, är negativt inställd. Spel och lek på korpnivå, helt ok, men i övrigt förkastligt. 

Jag tycker att skulpturen av Buck Angel och Allanah Starr visar rätt tydligt att det inte är i genitalia könstillhörigheten sitter, snarare i det sekundära. (Ok, båda aktiva i porrbranschen som jag på intet vis sympatiserar med, men bilden är talande). Fast, inser jag, nu är jag fortfarande inne på 'antingen eller' och egentligen tycker jag inte att någon ska behöva välja.



Här läser Nino Mick själv ur sin bok i Babel:


Boken passar i Förkovran

lördag 30 januari 2021

Slaktmånad


I oktober 2013 hittas en man i en bil på en avlägsen fjällväg utanför Kautokeino i Nordnorge, skjuten med ett prickskyttegevär. Det är Torben Nyhlén, statssekreterare i svenska näringsdepartementet. Omständigheterna gör att det klassas som terrordåd och säkerhetspolisen i både Oslo och Stockholm kopplas in. Samtidigt har kampen hårdnat om rätten till marken i Sápmi, samernas traditionella renbetesland. Till följd av ökad internationell efterfrågan har utvinning av dyrbara metaller blivit allt mer lönsamt. Det svenska Polar Gold AB vill öppna en nerlagd gruva väster om Kautokeino. Men kommunstyrelsen röstar emot. Alla är dock inte motståndare till ny industri i trakten: fler arbetstillfällen och lönsamma bidrag lockar och Sametinget tonar ner risken för förgiftat vatten och förstörd natur. Åklagare Anna Magnusson är numera aktiv renägare på deltid. Hennes familj dras snart in i konflikten eftersom det är på deras traditionella parnings- och kalvningsområde som gruvan ligger. När så ännu ett mord inträffar blir stämningen än mer spänd i det lilla slutna samhället långt norr om polcirkeln. Lars Pettersson bor halvårsvis i Kautokeino och debuterade 2012 med deckaren Kautokeino, en blodig kniv som belönades med Deckarakademins pris för bästa debut. Nu fortsätter han skildra åklagare Anna Magnusson och livet i Kautokeino i den fristående fortsättningen Slaktmånad.

Jag läste Kautokeino - en blodig kniv i fjol och nu tyckte jag att det var dags för uppföljaren. Jag lockas ju generellt av böcker som utspelar sig i norr och tycker att det är spännande att läsa om andra kulturer. Lars Pettersson skildrar den norrländska miljön (säger man norrländsk även när det hör till Norge?) och den samiska kulturen på ett rätt nyktert sätt tycker jag. Det är inte frågan om något idylliserande. Han delar ut kängor till höger och vänster, högt och lågt: Norge, Sverige, norska politik, svensk politik, Sametinget, majoritetssamhället, konflikten mellan olika grupper av samer. Brottet är inte huvudtemat, mordet skedde inte förrän halvvägs in i boken. Och som deckare betraktat vet jag inte om boken är någon höjdare - men det var ju inte en deckare jag specifikt var ute efter. Jag ville åt miljön, det samiska, det icke-idylliserande. Jag gillar det här och jag ska absolut läsa tredje delen, Mörkertid.


Veckans mening - vecka 4

 

Veckans mening utgår från Robert på Mina skrivna ord. En mening från veckans läsning som av en eller annan anledning fått oss att stanna upp.


Så kom de där timmarna, när alla vardagens göromål var avklarade, men det var för tidigt att gå och lägga sig.


Eh... vilka timmar? Några sådana kan jag inte minnas att jag upplevt i vuxen ålder - definitivt inte de senaste 20 åren i alla fall. Jag ligger minst ett år efter med 'vardagens göromål', och det ökar ständigt. Och aldrig har jag behövt bekymra mig om att det är för tidigt att gå och lägga sig. Tvärt om, det är alltid alltid på tok för sent. Jag ser fram emot att få uppleva detta extraordinära någon gång. Spännande!




Vild iris


För Vild iris belönades Louise Glück med Pulitzerpriset och det är en diktsamling som är tydlig i sin visionära poetik, uppdelad i tre delar och tre röster: trädgårdens blommor, den poetiska trädgårdsmästaren och trädgårdens allvetande metafysiska gud. Alla med direkta och krävande röster som fruktar döden såväl som livet och dess förgänglighet.

Blommorna fokuserar på vårens ankomst efter vinterns kalla nätter och för trädgårdsmästaren blir skötseln ett sätt att undvika en haltande relation. Rösterna blir till en blick ner i våra egna inre djup och brottas med förtvivlan, döden, återfödsel och ensamhet.

Jag hade inte läst något av Louise Glück när hon tilldelades Nobelpriset, men de dikter jag därefter träffade på i diverse tidningar gjorde mig nyfiken och riktigt sugen på att läsa henne. Och jag som är väldigt trädgårdsintresserad hade stora förväntningar på Vild iris.

Men tyvärr, dikterna i den här boken talar inte alls till mig. De väcker inget och jag får ingen sådan där känsla i magen, som jag annars kan få, av orden, av språket. 

Jag får testa någon annan diktsamling, framöver, för det tror jag att hon är värd. Eller läsa om denna. Kanske den bara behöver lite tid på sig - eller jag lite tid på mig.

Översättaren Jonas Bruns efterskrift berörde mig däremot. Den tyckte jag mycket om.


Boken passar in i utmaningen Förkovran och också i Kaosutmaningen.

fredag 29 januari 2021

Gutenberggalaxens nova


 
Gutenbergs tryckteknik ledde till en medierevolution som förändrades Europa. I 1500-talets början spreds litteratur, grafik och vetenskap, men också nyhetsblad om katastrofer, pamfletter om invaderande turkar och religiösa stridsskrifter.

Medan mycket ännu vägde blommade renässanshumanismen genom Erasmus av Rotterdam. Han stod bakom en femtedel av Europas böcker, och skulle ge framtiden ett viktigt arv. Nina Burton skriver om Erasmus och hans tid så att man känner sig vara med när han träffar konstnärerna och de intellektuella – Albrecht Dürer, Holbein d.y., Paracelsus, Thomas More och Luther – lika väl som påvar, kejsare, pedagoger och rebeller. Genom honom möter man en hel epok.

Vilken var Erasmus hemlighet? I sina brev klottrade han självporträtt med dubbla ansikten, och hans förmåga att se två sidor födde ett samtal bortom all fanatism – en dröm om ett gränslöst Europa, där kultur och vetenskap knöt nya samband. Men då religiösa strider började skaka världen fick han mäktiga fiender.

Erasmus visade vilken roll litteraturen kan spela i en dramatisk tid som har många likheter med vår egen.

Jag kände faktiskt inte till Erasmus av Rotterdam - annat än till namnet - när jag började läsa den här boken. Han visade sig vara en väldigt intressant och rätt sympatisk person. Lärorikt och läsvärt. Faktiskt gav jag mig direkt på Wolf Hall i stället för att, som planerat, läsa Hamnet, bara för att jag blev så nyfiken på denna tid och personerna som levde då. 

Inläsaren blev jag dock mest irriterad på. Hon läste för snabbt, envisades att uttala de flesta tyska namn på tyska (med R), vilket bara var störande, i synnerhet som det alltså var inkonsekvent, och uttalade ord fel i alltför stor utsträckning. Sådant stör mig.

Boken vann Augustpriset i fackboksklassen 2016 och passar därmed in i Förkovran



Helgfrågan - vecka 4


Helgfrågan utgår från Mias bokhörna.


Finns det någon serie du känner att du måste följa?

Ja, massor. 

Jag väntar ivrigt på sista delen i Åsa Larssons serie om Rebecka Martinsson, i Kazu Kabuishis serie Amulett och i Philip Pullmans serie The Book of Dust (som är en fortsättning på serien His Dark Materials)





Och så har jag ju min kära Mma Ramotswe. Uppenbarligen ligger jag fyra böcker efter i skrivande stund. Det måste åtgärdas!



Det var några av dem, och på bild är första delen av varje serie.

Bonusfråga: Är det något ni längtar efter att göra när pandemin är över?

Framförallt längtar jag efter att få ta av mig det förbaskade munskyddet, som jag tillbringar halva dagarna i, och att slippa hålla avstånd hela tiden. Jag är en kelen typ som gillar att vara nära. 

torsdag 28 januari 2021

Hett i hyllan #32


Hett i hyllan utgår från MonikaJag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

I sista sekunden som vanligt... Torsdagarna är tuffa dagar, i synnerhet jämna veckor, så då blir det så här.  

 

Tio år har gått sedan Nelson Mandelas triumfartade installation som president. Silas Ali har lämnat gerillakriget bakom sig och är nu en högt uppsatt jurist i Sannings- och försoningskommissionen. Men för Silas finns ingen försoning med det förflutna. I ett shoppingcenter i Kapstaden får Silas Ali syn på den vita polisman som våldtog hans fru. Det river upp alla oläkta sår och blir början på en ohygglig marsch mot den slutgiltiga katastrofen. För apartheidtidens bittra frukter förgiftar fortfarande människornas sinnen.

Jag tror att jag har köpt den här boken på loppis, endera här uppe eller nere hos mamma i Skåne. Den har inte stått så fasligt länge i hyllan, ett par år kanske. Jag brukar falla för världslitteratur och en sydafrikansk författare av indiskt ursprung har naturligtvis lockat. Jag tror att den kan vara bra.

tisdag 26 januari 2021

Tisdagstrion - Cyklar, bilar & bussar


Tisdagstrion utgår från Ugglan & Boken och denna vecka är temat: Cyklar, bilar & bussar (och andra fordon)



Jag älskar Philip Pullmans serie His Dark Materials / Den mörka materian och uppföljarserien The Book of Dust (jag vet inte vad den heter på svenska) - vem gör inte det liksom?! Det här är, som synes, del två och jag väntar otåligt på trean.



Och finns det någon som inte älskar Berättelsen om Pi? Jag lyssnade på den och Johan Rabaeus inläsning är helt fantastisk; den hade jag inte velat vara förutan. (Räknas livbåt som fordon?)



Jag har haft den här boken i hyllan i några år, men bara läst spridda dikter ur den, dikter som jag tyckt mycket om. Nu har jag plockat upp den och börjat läsa igen.

The act of dying
is like hitch-hiking
into a strange town
late at night
where it is cold
and raining,
and you are alone
again.

Suddenly
all the street lamps
go out
and everything
becomes dark,
so dark
that even the buildings
are afraid
of one another.


Det här är den första dikten jag läste av Brautigan, den som gjorde mig nyfiken på honom, och jag läste den på engelska. Det är något med den där första strofen som suger tag i mig, kanske för att jag känner till den känslan så väl. 


Jag hinner inte in och läsa era bidrag ikväll, trots att jag är väldigt nyfiken, men jag försöker besöka er i morgon.

söndag 24 januari 2021

En smakebit på søndag - Wolf Hall

 

Smakebiten utgår omväxlande från Astrid Terese på Betraktninger och Mari på Flukten fra virkeligheten och denna söndag är det den senare som står värd: Dela med dig en snutt av det du läser just nu, inga spoilers!

Kardinalens haka vilar i handen; han gnider ögonen med fingret och tummen. "Kungen kallade mig till sig imorse" sa han, "ytterst tidigt". 
"Vad ville han?"
"Ha medömkan. Och så dags. Jag besökte morgonmässan med honom och han pratade hela tiden. Jag älskar kungen. Gud vet att jag älskar honom. Men stundom sätts min förmåga till medlidande på hårda prov." Han höjer sitt glas och kisar över kanten. "Föreställ dig, Tom. Föreställ dig det här. Du är en man på nåt över trettiofem år. Du är vid god hälsa och åtnjuter god aptit, du lyckas tömma tarmen vare dag, dina leder är smidiga, dina ben bär dig och du är därtill konung. Men." Han skakar på huvudet. "om han bara ville ha nånting enkelt. De vises sten. Ungdomselixiret. En sån där skattkista full med guldstycken som finns i sagorna."
"Där man kan ta ut hur mycket som helst och det bara fylls på igen?"
"Just. Och förstår du, guldskatten har jag förhoppningar om, och elixiret och allt det andra också. Men var ska jag börja leta efter en son att styra riket efter honom?"

Jag har äntligen tagit itu med Wolf Hall som jag har haft på läslistan länge. Bra men inte helt lättläst. Extra knöligt blir det då all dialog markeras med » « istället för vanliga citattecken. Det stör mitt läsflyt. Jag tog mig friheten att byta ut dem mot vanliga i utdraget ovan, mest för att jag är lat och inte orkar krångla med ascii-kod.



lördag 23 januari 2021

Veckans mening - vecka 3


Veckans mening utgår från Robert på Mina skrivna ord. En mening från veckans läsning som av en eller annan anledning fått dig att stanna upp. 

En okänd kvinna kom med ett ämbar vatten och tvagade det avhuggna huvudet; hon kammade dess blodiga hår.

En mening som definitivt fick mig att stanna upp; för att den är så makaber, men också för att den rymmer så mycket ömhet.

Jag läser Wolf Hall av Hilary Mantel - när jag inte somnar här i fåtöljen, vilket jag gör stup i kvarten. Ändå sov jag tolv timmar i natt. Lika bra jag går och lägger mig.


 

fredag 22 januari 2021

Guldsand



I den libyske författaren Ibrahim al-Konis romanvärld är öknen skådeplats. Guldsand, som är ett av hans mest kända verk, handlar om nomaden Ukhayyad som har förskjutits av sin far och befinner sig på flykt tillsammans med sin oskiljaktige vän — en ovanlig, skäckig fullblodskamel. I norr pågår ett blodigt krig mot italienarna, i söder råder torka och i det mytologiskt laddade landskapet däremellan kämpar Ukhayyad och kamelen mot törst, sjukdom, längtan och ensamhet.

Guldsand är en klassisk berättelse om vänskapen mellan människa och djur, ett band som i öknen kan utgöra skillnaden mellan liv och död. På ett plan liknar romanen en grekisk tragedi, med en hjälte uppfylld av hybris som går ett på förhand bestämt öde till mötes och längs vägen behandlar existentiella frågor om gott och ont, moral och omoral. Men al-Koni ger också en konkret bild av livet i Sahara, som abrupt är på väg att förvandlas av moderniteten och kolonialismen.


Jag älskar ju det här. Den miljö och den föreställningsvärld som al-Koni beskriver är så väsensskilda från den värld jag lever i. Det är som att få kika in i ett tittskåp, och sådana har jag varit fascinerad av sedan jag var barn. En fantastisk berättelse om Ukhayyad och hans älskade kamel - som väl egentligen är en dromedar. Jag får en känsla av att de flesta språk använder ordet 'kamel' även om det finns ett för 'dromedar'. När jag kollade nu så finns uppenbarligen 'dromedary' på engelska, men jag tror aldrig att jag har hört det. Enligt uppgift är det inte så noga vilket ord man använder på arabiska. 

Jag har tidigare läst Stenblödning av al-Koni och de här två böckerna verkar vara de enda som finns översatta till svenska. Det blir till att läsa på engelska om jag ska läsa mer och det vill jag definitivt göra. 

Månadens språk för januari är arabiska och därmed passar Guldsand in i utmaningen.


Gamla delen av oasstaden Ghadames, den trakt där al-Koni kommer ifrån. Den ligger i nordvästra Libyen, nära gränsen till Tunisien och Algeriet. (Södra Libyen säger Wiki; obegripligt!)

torsdag 21 januari 2021

Helgfrågan - vecka 3



Dags för Mias helgfråga:

Har du några ord som triggar igång dig till att vilja läsa en bok? Vilka?

'Skröna' går jag igång på, i synnerhet 'mustig skröna'. 'Drömsk' och 'magisk' lockar också, men när det gäller 'magisk' så ska det snarare beskriva stämningen i boken än innehållet. 'Magisk realism' är också bra bete för att fånga tant. 

'Norrland', 'Alaska', 'snö' och 'is' samt 'stjärnor' får mig också att haja till, liksom 'skog'/'träd' och 'fåglar' (ordet eller arter)

Bonusfråga: Ge exempel på bok enligt ovan, alltså som du vill läsa direkt.


Den här beställde jag direkt när jag fick nys om den. Och ja, jag har läst den också.


Hett i hyllan #31


Hett i hyllan utgår från Bokföring enligt MonikaJag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?


Ingenting i Lakshmis idylliska barndom kunde ha förberett henne för det liv som väntade henne. Som tonåring blir hon bortgift med den mycket äldre Ayah och tvingas flytta till Malaysia. Väl där inser hon att Ayah inte är den välbärgade man han utgett sig för att vara, utan en lägre tjänsteman med flera fordringsägare efter sig. I ett slag tvingas Lakshmi växa upp. Hon tar kommandot i huset och lyckas betala mannens skulder. Men den växande familjen vittrar sönder under lögner och falska förhoppningar och Lakshmi blir alltmer bitter. I de redan ansatta relationerna smyger sig ondskan in och andra världskrigets japanska invasion sliter upp ett sår i familjen som inte vill läka. Först långt senare, genom Lakshmis dotterdotter, kan familjen försonas. På ett magiskt och färgstarkt språk berättar Rani Manicka om en familj i Malaysia under 1900-talet. En på samma gång fruktansvärd och underbar, skakande och oförglömlig historia. 

En utsorterad biblioteksbok som har stått i hyllan ett par år eller så. Jag tror att den är riktigt bra; den finns på en del listor har jag sett. Ytterligare en bok som inte blivit läst för att jag tycker att den är väl tjock. 518 sidor ligger den på.

Omslagsbilden är suddig på ett sätt som gör att jag får ont i ögonen. Annars brukar jag tycka om disiga, lite suddiga bilder, så jag förstår inte vad det är med denna som påverkar mig så.

tisdag 19 januari 2021

Tisdagstrion - Böcker med titlar som börjar på S


Tisdagstrion utgår från Ugglan och boken och idag handlar det om böcker vars titel börjar på S

Först kunde jag för mitt liv inte komma på en enda bok, sedan blev det en hel massa och jag fick svårt att välja. Slutligen fick de bli dessa:

Snösystern läste jag för min lilla Astrid i december, som adventsbok. En alldeles underbar saga med fantastiska bilder av Lisa Aisato. Vacker, sorglig, spännande och lite spökig. Passar bra för vuxna också. 

En fackbok som är lika spännande som en deckare. Så bra! Jag lyssnade på den i september. 


Jag har läst tre böcker av Olga Tokarczuk och det här var den första. Jag tycker att hon är så himla bra och denna är nog den jag tyckt bäst om hittills. Det är något med hennes miljöer som jag älskar. 

lördag 16 januari 2021

Veckans mening - vecka 2


Veckans mening utgår från Robert på Mina skrivna ord. Dela med dig en mening från veckans läsning, en mening som av en eller annan anledning fått dig att stanna upp.

Visst var skönheten viktig, men böcker var bruksartiklar så de fick gärna vara tilltygade, fulla av hundöron och marginalanteckningar.


Äntligen får jag lite stöd för min åsikt att böcker är bruksartiklar och att det gärna får synas att de lästs. Och detta av självaste Erasmus av Rotterdam! Bokbloggare brukar förfasa sig när jag tycker att det är helt ok med hundöron.




För ett par dagar sedan lyssnade jag färdigt på Nina Burtons augustprisade Gutenbergalaxens nova. Jag hade egentligen inte någon koll på vem Erasmus var, ska jag erkänna. Bara namnet var mig bekant. Det var en trevlig bekantskap. Han verkar ha varit en riktigt sympatisk herre. Intressant, lärorikt och läsvärt.



Granskogsfolk

 

Sverige kallas ibland för världens mest sekulariserade land. Medlemstalen i de religiösa församlingarna sjunker. Samtidigt söker sig allt fler svenskar ut i naturen för att hitta en plats för kontemplation. Är det så att det är ute i skog och mark som de avkristnade svenskarna möter det som en gång söktes i kyrkan? Är naturen svenskarnas nya religion och hur blev den i så fall det?

I Granskogsfolk tecknar David Thurfjell den svenska naturkärlekens religionshistoria, från fornnordiska föreställningar om en besjälad vildmark, via de katolska och lutherska periodernas folktro och troslära, till den moderna tidens exploatering och naturromantik. Det blir en berättelse om vår relation till den natur som vi älskar och är en del av, men som vi samtidigt ständigt söker dominera eller fjärma oss ifrån.


Den här boken var inte så populär som jag hade förväntat mig, utan mer akademisk och därmed inte helt lättillgänglig, men ack så intressant! Frågan som ska besvaras visar sig också vara ytterligt komplex - eller kanske snarare svaret är komplext. Här ryms sannerligen inte bara religionshistoria (kan förresten religionshistoria, eller någon gren av historia, någonsin vara frikopplad från all annan historia?) utan boken är i högsta grad tvärvetenskaplig. På Storytel är boken kategoriserad under Religion & spiritualitet. Så snålt! Så missvisande! Svenskarnas naturkärlek visar sig ha vuxit fram parallellt med, eller som en frukt av, industrialismens, religiositetens (religion som en personlig upplevelse i stället för ett yttre ramverk) och nationalromantikens framväxt. I synnerhet mot slutet, då Thurfjell börjar knyta ihop alla trådar, sitter jag nästintill andlös. Aha-upplevelserna är många, här följer ett par:

Thurfjell konstaterar att förindustrialismens människa inte ens behövde fatta de stora, mer existentiella beslut som vi idag måste fatta: Vad ska jag arbeta med? Var ska jag bo? Vem ska jag leva mitt liv med? Hur många barn ska jag ha? Själva grunden för det som är livet för oss. Lägg därpå alla tusentals beslut nutidsmänniskan måste fatta, högt och lågt, på daglig basis och... ja, det svindlar! Vilken oerhörd skillnad i livsbetingelse! Inte konstigt att folk blir utmattade skulle jag säga. 

Thurfjell konstaterar också att personliga djupupplevelser förefaller vara något allmänmänskligt. Troende människor uppfattar vanligen dessa upplevelser som en Gudsnärvaro. Det språk vi har för att beskriva de här upplevelserna är också religiöst färgat: nåd, helig, andlig etc. Men den som inte är troende och inte alls känner sig bekväm med religiösa termer, hur ska den personen kunna sätta ord på sina känslor, sin upplevelse? 


David Thurfjell, professor i religionsvetenskap


Boken är mycket skickligt inläst av Dan Kandell; den kan inte ha varit lätt och han måtte ha förberett sig otroligt väl. Med behaglig röst tar han sig lugnt och stadigt igenom texten, inte en felläsning, inte ett feluttal. Imponerade! 

Dan Kandell, skådespelare, regissör och författare


Jag läste boken för utmaningen Naturlig läsning. Även om den nu inte riktigt var som jag hade förväntat mig, mindre natur och mer historia-språk-filosofi-religion-mm, så tycker jag ändå att den kan passa in. 

fredag 15 januari 2021

Helgfrågan vecka 2


Helgfrågan utgår från Mia i bokhörnan

Gah, -15° utomhus och 15° på nedervåningen när jag kom hem. Nu har jag eldat i kakelugn och vedspis i fyra timmar och hängt upp ett lakan (!) för altandörren där det drar som sjutton, men ändå har det inte stigit till mer än 16°. Och då har jag ändå ett litet extraelement i köket. Min värmepump är inte som den ska, kan man lugnt konstatera, och dessutom undrar jag i mitt stilla sinne hur inställningen egentligen är för golvvärmen (jag har vattenburen golvvärme, inga värmeslingor alltså) och hur fasiken man gör något åt den. Nå väl... veckans frågor lyder:

När ska man ge upp en bok man inte tycker om?

Tja, jag vet inte riktigt. När det gäller vanliga böcker brukar jag vara rätt ståndaktig. Jag minns inte riktigt när jag senast gav upp en bok - detta snarare beroende på mitt minne än att det skulle vara för så förskräckligt länge sedan. Gäller det ljudböcker så ger jag upp snabbt om det är en inläsare jag inte gillar. Inte alltid, men för det mesta, och jag har blivit allt mer intolerant med tiden. 

Brukar du gå på releaser? Digitalt eller Irl?

Jag har varit på en enda i mitt liv. Min pappas sambos dotter är en hyfsat känd föreläsare och författare och jag blev erbjuden att följa med sambon* på releaseparty för några år sedan. Jag kände mig rätt bortkommen där bland alla kändisar och skulle aldrig kommit på tanken att göra något dylikt på egen hand. Nu har jag upplevt det en gång i alla fall och det kan räcka med det. 


* sambon låter så torrt och trist och avståndstagande. I själva verket tycker jag väldigt mycket om henne. Far och hon har levt tillsammans i över 30 år och hon är mina barns älskade Mommi.



torsdag 14 januari 2021

Hett i hyllan #30

     
Hett i hyllan utgår från Bokföring enligt MonikaJag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Jag har verkligen inte den blekaste aning om hur denna bok hamnat i hyllan. Jag skulle mycket väl kunna lockas av att den belönats med Nordiska rådets litteraturpris, men så tjock... Jag är ju verkligen ingen vän av tegelstenar.


Halvbrodern är en storslagen tragikomisk släktkrönika som belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2002. Romanen följer fyra generationer under 1900-talet i Norge och koncentreras kring 50- och 60-talen.

Halvbröderna Barnum och Fred är olika som natt och dag: Fred är boxaren; tyst och skugglik, går sin egen väg, Barnum är konstnären; följsam och längtande, en tvivlare som hela tiden vill vara till lags.
Så plötsligt en dag försvinner Fred och blir borta i 28 år. Trots det är han alltid närvarande i Barnums liv och när Barnum en dag får veta att Fred har kommit tillbaka, rullas historien upp ...

"Berättelsen om Barnum och brodern Fred har en grundton av frånvaro, förlust och sorg men rymmer också försonande drag av humor, vänskap och dunkelt hopp", skriver Nordiska rådet i sin motivering.
Halvbrodern är såld i över 150000 exemplar i Norge. Sagt vid den norska utgivningen: Ett storslaget verk, hans bästa hittills. En tragikomisk roman för både underhållningsläsaren och den mer kräsne.

Förutom Nordiska rådets litteraturpris har den belönats med Bragepriset. Jag som trodde karln var dansk! Jag tror också att den finns som tv-serie. Förmodligen är den bra. Vi får se om jag orkar ge mig på dess 721 sidor.

tisdag 12 januari 2021

Tisdagstrion - färgglada omslag



Tisdagstrion utgår från Ugglan & Boken och denna vecka är temat alltså Färgglada omslag


Färgglatt och fint tycker jag - och en väldigt bra bok. Minns ni - som är lite äldre - hur det var när man åkte bil som barn? Hela vindrutan var nerkletad med döda insekter när man gjort en lite längre resa. Jag hade faktiskt glömt bort det tills jag påmindes av den här boken. Skrämmande! Vad har vi ställt till med? Alla insekterna! Alla djuren! Alla livsformer som inte är just människor! Vi är inte ens särskilt snälla mot människor.

Det vore väl f-n om jag inte får läst denna i år. De andra böckerna jag har av Condé har jag i alla fall klämt. Tycker väldigt mycket om det här omslaget.


Holländska Marieke Lucas Rijneveld vann Internationella Bookerpriset 2020 med den här. Den är nyutkommen på svenska och låg faktiskt i brevlådan när jag kom hem idag, som första boken i min Tranan-prenumeration.


söndag 10 januari 2021

En smakebit på søndag - Guldsand

 

Idag utgår smakebiten från Mari på Flukten fra virkeligheten. Dela med dig en snutt av det du läser just nu - inga spoilers! På Maris sida hittar du fler utdrag.

Hingsten fortsatte sina eskapader med stona som gick fritt omkring och betade i öknen, men för sin blinda brunst fick han plikta med skabb. Efter en av sina kärleksräder kom han tillbaka slokörad. Den lekfulla glimten i de stora ögonen var släckt och underläppen hängde mer än vanligt. Dämpad och tyst stod han still i det nakna landskapet och sa adjö till horisonten som dansade runt bland hägringarnas himmelska tungor, med moloken blick. 
Han skämdes.
Ukkhayyad märkte hans bedrövelse, men upptäckte inte orsaken förrän efter några dagar. Det var när han undersökte den glänsande pälsen samtidigt som han drog bort lotusträdstornar som fastnat i djurets vitbrokiga fäll och letade efter fästingar. I huden, under pälsen, hade sjukdomen fått fäste och inflammationen bitit sig fast. Han kliade honom med fingrarna; det gjorde ont och meharin* skrek av smärta.

* Mehari = fullblodskamel


Månadens språk är arabiska och Ibrahim al-Koni är tuareg från Libyen. Jag har tidigare läst hans Stenblödning, som jag tyckte mycket om. 

lördag 9 januari 2021

Tranans prenumerationspaket


Inom 2020 års utmaning Vad huset förmår, där jag avsåg att läsa undan lite av alla hyllvärmarna, hade jag också som mål att inte köpa en enda bok under året. Och vet ni, det lyckades jag faktiskt hålla. Jag är mäkta nöjd med mig själv. Inte ens någon gratisbok har jag plockat med mig från biblioteket. Jag köpte förvisso böcker i present till andra, men som sagt, inte en enda till mig själv, inte ens i julklapp. 

Men så där jättelänge in på 2021 lyckades jag ju inte hålla mig. Nu har jag beställt Tranans stora prenumerationspaket. Jag ser väldigt mycket fram emot det och det ska bli spännande att se vilka två extraböcker de skickar till mig. 

Veckans kulturfråga - vecka 43

  Denna vecka undrar Enligt O Vad läser du under läslovet? Tja, så mycket lov blir det inte för min del. Jag jobbar på som vanligt och efter...