tisdag 20 april 2021

Tisdagstrion - Bäst hittills i år

 

Tisdagstrion utgår från Helena på Ugglan & Boken. Denna vecka är temat Bäst hittills i år.

Sent omsider kommer mitt inlägg. Jag är fullkomligt slut efter att ha jobbat på covidavdelningen veckans första två dagar. Det väller fortfarande in folk. Idag skrev vi ut sex patienter på min sida, och platserna är fyllda igen innan man hinner blinka. Hur som helst...

Det här var ett svårt tema eftersom det var fem (sex) böcker jag hade svårt att välja ut tre av.
 


Rijnevelds prisade och omtalade Obehaget om kvällarna är verkligen väldigt stark och berörande. Mycket bra.



Wolf Hall fick jag äntligen läst och det ångrar jag sannerligen inte. Väl värd allt pris och lov.
 

  

Gangsters och Renegater tar jag mig friheten att räkna som en bok. (Gentlemen läste jag i fjol). Jag har väldigt svårt att sätta ord på hur jag upplever Östergrens böcker (de jag läst), men det är lite som en egen genre som det inte finns något begrepp för. Komplexa, thrilleraktigt spännande, lite av 'en egen värld'; något annorlunda, fascinerande som man får kika in i, som ett tittskåp - helt utan att vara fantasy eller magisk realism. Ett drag som jag tycker att man kan finna även i Donna Tartts Den hemliga historien och Antal Szerbs Resa i månljus (de är de jag kommer på på rak arm). Någon som möjligen förstår vad jag är ute efter? Ha ha!

De två böcker som jag också gärna velat ha med, om jag fått, är dessa (fusk, fusk!):

   


Jag är oerhört nyfiken på att gå in och kika vilka böcker ni andra har listat, men jag bara måste gå och lägga mig nu. Jag kikar in och lämnar ett avtryck, förhoppningsvis i morgon, annars längre fram.

söndag 18 april 2021

En smakebit på søndag - Före morgondagen

 

Smakebiten utgår denna vecka från Mari på Flukten fra virkeligheten. Dela med dig en snutt av det du läser just nu, inga spoilers!

Det har blivit väldigt dåligt det senaste med såväl läsning, ljudbokslyssning och bloggande. Det är tufft på jobbet, jag har jobbat över mycket och är helt slut. Denna vecka har jag rondat äldreboende med covidutbrott och täckt upp på covidavdelning - och det bara väller in folk. Förut var där mest äldre äldre - det var därför vi ryckte in; det verkade lämpligare att geriatriker skötte avdelningen än att en stackars ST i gynekologi skulle göra det. Nu är det helt blandade åldrar. Covid slår verkligen till synes slumpartat. Den enda gemensamma nämnaren jag ser nu är att i princip alla yngre som hamnar på avdelningen har högt BMI eller är höggravida. Men det finns undantag: jag har haft en kvinna i 60-årsåldern, helt frisk, smal och fysiskt aktiv som har behövt syrgas några dagar. På boendet har fyra smittats och de är multisjuka och mycket gamla. Av dessa är två vaccinerade, en av dem är lite snorig, en har inga symtom alls. Två har avböjt vaccinering, av dessa är en symtomfri och den andra - som är mycket svårt lungsjuk - har feber och diarré och svårt att få i sig tillräckligt med vätska (ja, hon får dropp så klart), men hon har inga som helst symtom från lungorna. HÅLL AVSTÅND OCH VAR RÄDDA OM VARANDRA! Den engelska mutationen är mycket mer smittsam än den ursprungliga och det är verkligen inte bara gamla multisjuka som drabbas. 

Senare, när de satt i tältet vid den kokande grytan, förklarade Ninioq för pojken några av de regler, som en fångstman bör följa för att inte komma i strid med djurens själar. Sålunda, sa hon, var det viktigt, att han alltid såg till att hälla lite vatten över en säls nos strax efter det att han fångat den. Som bekant var sälar mycket törstiga, en törst som höll i sig efter döden. På samma sätt måste han se till att ställa sin harpun i närheten av lampan, för ännu en tid efter fångsten satt djurets själ kvar i harpunspetsen, och värme vill en säl alltid ha.
  När det gällde björnar, fick han inte lov att arbeta på tre dagar efter en lyckad jakt, och hade han möjlighet till det, skulle han hänga upp nya sulskinn till björnens själ, eftersom en björn ju vandrar mycket.
  Om fisk måste man komma ihåg att strax efter fångsten ta ut inälvorna. Därigenom fick fiskarnas själar möjlighet att bli nya fiskar, medan de, om man lät dem ligga på land eller om de drev tillbaka, skulle dö precis som fiskarnas kroppar. Särskilt var det viktigt att hedra späckhuggaren, som ju var alla fångstmäns beskyddare, även om den om vintern förvandlar sig och strövar omkring på land som varg.

Månadens språk är danska och jag läser Jørn Riels Före morgondagen. Jag har tidigare läst hans arktiska och grönländska skrönor, men inget annat. Riel bodde på Grönland i tio år. 2010 tilldelades han Danska Akademiens Stora Pris. 

Att vara den sista levande människan i världen. För Ninioq var det en realitet och inte bara en tanke. Före morgondagen berättar om en händelse på Grönlands kust. En händelse som utvecklades till en katastrof; en händelse som fick människor att utplåna människor. Före morgondagen är berättelsen om en gammal kvinnas tankar och handlingar i en svår situation för mer än hundra år sedan. Samma situation kan lätt uppstå igen och försätta vem som helst av oss i Ninioqs belägenhet - före morgondagen.

onsdag 7 april 2021

Sändebudet

 

I en närliggande framtid, i efterdyningarna av en stor katastrof, har Japan isolerat sig från omvärlden. Barnen är så svaga att de knappt kan gå, medan de äldre tycks odödliga. Här lever pojken Mumei med sin gammelmorfar Yoshiro. Mumei är sjuklig och svag, men ändå omgivningens ljus och hopp.

Sändebudet är en utochinvänd dystopi, oväntat rolig och optimistisk. Det är en roman som ingen annan än Yoko Tawada som av New York Times hyllats för sin "magnifika märklighet" hade kunnat skriva.

Det här är en prisad och på senare tid ganska omtalad bok och eftersom jag har en faiblesse för Japan lockade den mig verkligen. Men näe... jag satt hela tiden och väntade på att det skulle ta fart, att något skulle hända - och då menar jag inte i action-bemärkelse, bara att det skulle finnas något slags driv framåt. Och jag läste och läste och plötsligt var den slut. Och jag fattade verkligen, verkligen ingenting. Och jag kände mig så urbota korkad. Och nu måste jag googla lite och se vad andra har tyckt...

Yoko Tawada lever i Tyskland och skriver omväxlande på tyska och japanska. Just den här boken är skriven på japanska och eftersom den också utspelar sig i Japan, så tycker jag att den kan duga för Jorden runt på 100 böcker.

Och med detta inlägg är jag äntligen i kapp med mina lästa böcker, kors i taket!

Dörren

 

Magda Szabós Dörren har gått som Radioföljetong och nu, i sista sekunden, har jag lyssnat på den. Den har stått på läslistan länge.

Berättaren, en framgångsrik författare, har tillsammans med sin make bott endast några veckor i den nya stora lägenheten. Då yrkeslivet och de sociala åtagandena upptar större delen av hennes tid bestämmer hon sig för att anställa en hushållerska. Valet faller på Emerentia, en outbildad, barsk och ordkarg bondkvinna, men med mycket goda referenser. Trots de stora olikheterna utvecklar sig en speciell vänskap mellan de två kvinnorna och så sakteliga under årens lopp kommer de varandra allt närmare. Emerentia ger alltid av sig själv åt andra och står upp för sina nära och kära, men det finns en hemlighet hon inte delar med någon. Ingen, någonsin, får beträda hennes hem. Vad som finns där innanför dörren är det ingen som vet.

Det är en fantastisk bok och jag är så himla glad att jag såg till att prioritera den. Emerentia är en synnerligen excentrisk och intressant personlighet och hennes relation till författarinnan är väldigt speciell. Hon beskrivs hela tiden som så fantastiskt och genomgående god, men jag vet inte jag. Är man så väldigt god om man inte drar sig det bittersta för att såra människor i sin närhet? Emerentia har väldigt mycket i bagaget - något som hon inte blottar för någon - och därmed en del ömma punkter, och när någon råkar nudda vid de där ömma punkterna, utan att ens mena det, så blir hon oförsonligt bitter och elak. Mänskligt, visst! Kanske mer mänskligt än att vara helt igenom god. Det är en bok som var "spännande" från början till slut - spännande på det viset att jag hela tiden var nyfiken på vad som komma skulle och hade svårt att sluta lyssna.

tisdag 6 april 2021

Då nu är jag

 

Det har, som sagt, blivit rätt mycket oplanerad dikt hittills i år och den här har jag ägnat mig åt i mars.

Poesin har varit grundtonen i Elsie Johanssons författarskap ända sedan debuten 1979 med diktsamlingen Brorsan hade en vevgrammofon. Elsie Johansson, som efter realexamen i Uppsala var verksam som postexpeditör men helt okänd i kultursammanhang, trädde oväntat fram som författare vid 48 års ålder och vann snabbt erkännande. Hennes autentiska skildringar i dikt såväl som prosa av det gamla Fattigsverige före andra världskriget gick rakt in i folksjälen och blev hennes signum, även om författarskapet i sin helhet har större bredd än så. Diktvolymen Då nu är jag består av Elsie Johanssons personliga urval ur tidigare samlingar plus ett antal nyskrivna dikter och korta prosastycken. Utgivningen sker i anslutning till författarens 80-årsdag.

Den här diktsamlingen tyckte jag mycket om. Den har verkligen berört mig. Och breven till Thoreau är helt ljuvliga. Omslaget är enastående vackert, fast det kanske inte riktigt framgår av bilden. Det tog ett tag innan jag insåg att det är Lars Lerin; det borde jag kanske ha förstått.

Tyck synd om alla fula små
stationssamhällen
där aldrig i livet
du kan tänka dig att bo
Förakta inte!
Överallt finns rum
som någon älskar
Runda små dukar
av vit spetsbrodyr

Jag måste ta mig i kragen och läsa Johanssons serie om Nancy. Jag har läst Glasfåglarna förut, men jag har tänkt att jag ska läsa om den och sedan resterande delar någorlunda i ett svep. 


Tisdagstrion - Böcker av författare jag bara läst en bok av

 

Tisdagstrion utgår från Helena på Ugglan & Boken och denna vecka är temat Böcker av författare jag bara läst en bok av.

Jag väljer att lista tre böcker som verkligen har givit mersmak och där jag absolut vill läsa mer av författaren. Jag antar att de flesta gör så, men kanske någon listar böcker som avskräckt från vidare läsning eller 'one hit wonders', vi får se.


Hilary Mantel

Sent omsider kom jag till skott med att läsa Wolf Hall och det kändes verkligen tomt att behöva lämna 'Cremuel' när jag var klar. Jag hoppas att jag ska hinna med För in de döda nu i april, den väntar i hyllan. 

Amos Oz

Jag blev riktigt fascinerad av Judas - och faktiskt en smula kär i Amos Oz själv, ha ha! Fler böcker av Oz väntar i hyllan, bland annat En berättelse om kärlek och mörker.


Mia Couto

Mia Coutos Under frangipaniträdet var också väldigt fascinerande. Hans Sjöjungfruns andra fot väntar i hyllan. 


Nu blir jag riktigt sugen på att kasta mig över de nämnda böckerna!

Snöjungfrun

Efter veckor av sträng kyla har det börjat töa i skogen utanför finska Esbo. Droppar av smältvatten frilägger det som legat dolt under snötäcket. Ett rosa tygstycke syns fladdra för vinden och vid en gran blottläggs bit för bit en kvinnokropp. Den döda kvinnan är Elina Rosberg, ägare till Rosberga gård och en betydelsefull person för många. Gården har fungerat som ett slags fristad för utsatta kvinnor och inga män har släppts innanför porten.
Maria Kallio vid Esbopolisen får hand om vad som snart betecknas som ett komplicerat mordfall. Samtidigt befinner hon sig i en förvirrande livssituation; hon misstänker att hon är med barn. Ju längre utredningen fortskrider, desto mer personligt involverad blir Maria. Så inträffar ytterligare ett mord - ett brutalt, vansinnigt och oförklarligt dåd.
"Snöjungfrun" är första delen i serien om den unga polisen Maria Kallio. Det är en vardagsnära kriminalroman med ovanligt levande människoskildring och psykologisk skarp blick. 

Det här lät ju bra, tyckte jag. Något som kunde passa när månadens språk i mars var finska. Och så fanns ju SNÖ i titeln, gubevars! Och den veckan jag var på covidavdelning (ja, gissa hur kul det är för en geriatriker utan erfarenhet av akut covidvård, bara covidrehab, van att arbeta icke-akut med äldre att plötsligt stå som ansvarig för höggravida akut covidsjuka 19-åringar. Gah!) och höll på att lyssna på Stephen Hawking (blev tufft, ja, med min utmattade skalle) så var det väldigt skönt att gå över till den här; det var ungefär vad jag klarade av. 

Storyn i sig var det väl inget fel på, men nej, boken kändes verkligen inte trovärdig någonstans - i den mån deckare nu någonsin gör det. Jag har inte den minsta erfarenhet av polisarbete, inte ens någon som berättat för mig, men lite fattar man ju med vanligt sunt förnuft och det här kändes mindre trovärdigt än det brukar. Och så det medicinska... Jag får krupp på medicinska konstigheter, vilket är dumt, för det orsakar så mycket onödig krupp och man kan ju inte förvänta sig att folk utan vård- eller medicinsk erfarenhet ska kunna det så bra. Boken är så "borta" redan att jag inte ens minns vad det var jag störde mig på, bara att jag gjorde det. Dessutom gillade jag inte Rachel Mohlins uppläsning. Inte heller i detta fall minns jag riktigt varför, men jag vill minnas att hon hela tiden betonade saker som inte skulle betonas. Nej, ingen mer Kallio för mig. 

måndag 5 april 2021

Familjen


Vissa säger maffia, själva kallar de sig problemlösare.I områden där samhället sviker står andra beredda att ta sig an uppgiften att skipa rättvisa och utöva makt. Som familjen Al Asim.

Under mer än ett decennium har den prisbelönta journalisten Johanna Bäckström Lerneby följt familjen från Angered utanför Göteborg. Nu berättar hon om hur de kontrollerat en hel förort med 50 000 invånare. Och vad som händer när svenska myndigheter går samman för att försöka slå ut det som kallas det »parallella samhället«.

I detta omskakande reportage får vi följa familjen, de som drabbats av deras brott och myndigheternas jakt för att sätta dit dem - en gång för alla.

En väldigt bra och intressant bok som det var svårt att sluta lyssna på. Lite i klass med Klubben (som jag fortfarande inte begriper att den inte nominerades till, och vann, Augustpriset).

Men man blir ju helt galen. Mycket politiskt inkorrekt tänker jag: Men va faan, packa ihop hela klanen i ett chartrat plan och skicka iväg den dit den kom ifrån. Varför ska de få komma hit och terrorisera? Världen är full av människor i nöd. Människor som inte önskar annat än att få en chans att skapa sig ett anständigt liv. Människor som skulle göra allt för att bidra på ett positivt sätt i samhället. Ta hit dem i stället! Alla har kanske inte så stora möjligheter att få till det i första led, men det brukar lösa sig i andra. Men de här!?! Det är ju ingen som ens försöker med något annat än att terrorisera och bryta svensk lag, ens i tredje led. I Sverige, som är en rättsstat med en välfungerande statsmakt och jämställdhet inskriven i lagen finns det ingen plats för klansamhällen och hederskultur. Vill man leva så får man åka någonstans där ett sådant samhälle råder. Den är ett hån, rent av ett brott, mot alla de människor de drabbar, framförallt de invandrare som kämpar för att skapa sig ett liv här och mot fördomar och alla offer för hederskultur, att låta sådana här människor vara kvar. Iväg med dem, och packa med den förbannade advokaten också!

(Ja, jag sa ju att det var politiskt inkorrekt!)


Boken nominerades till Augustpriset i höstas och passar därmed in i Förkovran.


The Easternmost House

 

Within the next few months, Juliet Blaxland's home will be demolished, and the land where it now stands will crumble into the North Sea. In her numbered days living in the Easternmost House, Juliet fights to maintain the rural ways she grew up with, re-connecting with the beauty, usefulness and erratic terror of the natural world.

The Easternmost House is a stunning memoir, describing a year on the Easternmost edge of England, and exploring how we can preserve delicate ecosystems and livelihoods in the face of rapid coastal erosion and environmental change.

Boken har vunnit ett antal priser i naturboksklassen och har nominerats till andra. Bland annat var den kortlistad (är det vad man säger nu för tiden?) till Wainwright-priset, som väl är det enda jag brukar hålla lite koll på. Jag hade rätt höga förväntningar, men njae. Blaxland har en hel del kloka tankar men jag håller sannerligen inte med om allt hon säger. Dessutom tycker jag att hon är onödigt nedlåtande gentemot utbölingar. Och maaaken till tråkig röst får man leta efter. Jag vet inte om folk låter så där i Suffolk, men när man hör henne kan man tro att hela världens sorger vilar på hennes axlar och att jorden kommer att gå under i morgon. 

Huset är förövrigt nermonterat numera och finns inte längre. Det kom för nära branten och man kunde inte riskera att det flöt ut i havet, även om det var tömt på människor och deras ägodelar, eftersom det då skulle kunna skada båtar och annat vid kusten. 

Järnnätter

Människoödena i ett flerfamiljshus i den lilla finska staden Kuopio återspeglar händelserna den varma sommaren 1940. Vinterkriget är i färskt minne och det ryktas om ett nytt krig. Som tvillingmor är Anna fast i hemmet, nedtyngd under bördan av att sörja för att familjen har varma kläder och mat för vintern. Hon får hjälp av svägerskan Hilda maken Lassi, frigiven från fängelset, har svårt att uthärda sina minnen från kriget och duger inte till familjeförsörjare. Men barnen måste ha mat och svärmor tas om hand. Det blir den nya grannen, servitrisen Helvi, som blåser in nya vindar i Annas liv. Men finns det egentligen några fria val för Anna?  

Järnnätter skildrar arbetarkvinnornas liv under en tid som präglas av krig och rädsla. Finns det utrymme för drömmar och individualitet när livet är fyllt av hårt arbete och oro för de barn som kanske måste sändas ut i krig? Järnnätter är den andra delen i Kuopioserien om Finlands närhistoria. 

Jag tycker verkligen om Sirpa Kähkönen. Hennes språk är så vackert. Tidigare har jag läst Granitmannen och första delen i Kuopio-serien, Kvinnor i svart. Min plan var att läsa Järnnätter som e-bok, men så hittade jag den på biblioteket, helt omärkt, utsorterad, för 5 kronor. Den köpte jag. 

Det är en ganska stillsam och lågmäld skildring, men det händer mycket i boken, högt och lågt, ont och gott, så jag tror att serien kan passa även den som har lite svårt för det där stillsamma, lågmälda och lätt tycker att det blir tråkigt. Det är en jättefin serie och jag hoppas av hela mitt hjärta att resterande delar ska översättas till svenska. Översättningen är för övrigt alldeles utmärkt och gjord av Mattias Huss. Finlands 1900-talshistoria är ju så traumatisk jämfört med övriga Nordens, har jag börjat inse, lite mer på djupet, och jag tycker att den är intressant. 

Ja, hurra! Jag var tvungen att gå in på Lind & Co och se om det inte var fler delar på gång, och det är det. Tredje delen, En vår av is och eld, kommer i augusti. 


söndag 4 april 2021

Baby Jane

 

Vad hände med Piki? Hur kom det sig att stans coolaste tjej blev en fånge i sitt eget hem?
Förr var hon fräck och oblyg, nu är hon ett offer för panikångest. Piki har isolerat sig i sin bostad och kan inte ta sig an ens de allra enklaste praktiska göromål. Flickvännernas tröstande ord når inte fram och sorgen är svår att bära. Men mitt i lidandet växer det fram en kantig kärlekshistoria som bär inslag av hopp och skratt.
I sin andra roman, Baby Jane, får Sofi Oksanen marken att rämna under läsarens fötter.

Jag lyssnade på Baby Jane för Månadens språk, mars, som var finska. Jag var lite i valet och kvalet om jag skulle välja Hundparken, Oksanens senaste, eller någon av de tidigare, och tillslut blev det denna. 

Baby Jane kom ut 2005, tre år före Utrensning. När duvorna försvann och Norma kom 2012 respektive 2015. Det är de titlar jag läst av Oksanen. 

Jag hade nog väntat mig mer av den här boken. Att den inte föll mig riktigt på läppen kan bero på att jag tycker att det är så förbaskat tråkigt med äktenskapsskildringar, eller skildring av parrelationer kanske det är mer rätt att benämna det hela nu för tiden. Lika tråkigt som sexskildringar ungefär. Samtidigt tycker jag att det är intressant med skildringar av psykisk sjukdom, men i den här boken fick jag mer känsla av personlighetsstörning - möjligen helt felaktigt - och det tycker jag är rätt tradigt det med. Jag avråder inte någon från att läsa den här boken, den kan nog tilltala många, men för mig var den inte riktigt.

Maresi

 

Maresi Enresdotter nedtecknar denna dramatiska händelse i det nittonde året av den trettioandra Moderns styre. Hon har själv tillbringat fyra år i det Röda Klostret men allt började när Jai kom till ön. 

Hur hittade jag den här boken mån tro? Jag minns faktiskt inte. Kanske var det ändå när jag letade böcker till månadens språk för mars, som var finska. Boken är nämligen finsk, men den är skriven på svenska. Den passar därför inte in just i Månadens språk, men däremot i Prisat, eftersom den belönades med Finlandiapriset junior 2014. 

Maresi är första delen av tre i serien 'Krönikor från röda klostret'. Följande delar heter Naondel och Breven från Maresi

Jag ska definitivt fortsätta med den här serien och jag är också nyfiken på Anaché: Myter från akkade, som ska utspela sig några generationer tidigare. 

Turtschaninoff har skrivit en hel del fantasy för lite äldre barn. Hon är flerfaldigt prisbelönad och har översatts till flera språk. 

TBR april

 

Nää hörrni! Det verkar som det har gått troll i Hamnet och Kirke. Jag har fortfarande inte läst dem, trots att jag så gärna vill. Järnnätter av Sirpa Kähkönen läste jag i alla fall och helt oplanerat fick jag med mig Yoko Tawadas Sändebudet från biblioteket och den har jag också läst. Likaså oplanerat läste jag även Elsie Johanssons diktsamling Då nu är jag. Så summa summarum blev det i alla fall fyra l ä s t a böcker. Dessutom fjorton barnböcker. 

När det gäller ljudböckerna skötte jag mig i alla fall. Jag lyssnade klart på Renegater och de fyra andra planerade. Därtill hann jag med Snöjungfrun av Leena Lehotolainen för Månadens språk, Johanna Bäckström Lernebys Familjen för Förkovran (Augustprisnominerad) och Magda Szabós Dörren, som jag ville hinna med innan den försvann från Radioföljetongen.

Jag är fullt medveten om att jag tar mig vatten över huvudet med nedanstående böcker, men det här är vad jag kommer att välja från under april - trooor jag.

Böcker


I torsdags såg jag de första tranorna och igår kom bofinkarna hit. Jag ska passa på att äntligen läsa Fåglar om våren, på våren. Jag tror att det är en bok att bläddra i och läsa lite här och där, då och då. För Naturlig läsning.



Madonnan vid Nilen råkade jag få med mig från biblioteket. Ni vet hur det är när böckerna liksom kastar sig över en, klamrar sig fast och piper Ta mig med, ta mig med! Det är ett 14-dagarslån, så den fick jag sätta igång med direkt efter Sändebudet


Månadens språk är danska och jag tänkte ta mig i kragen och få läst Jonas Eikas Efter solen, som var inplanerad redan i fjol men inte blev läst. Mitt ex är på danska (de ser likadana ut), så även om den är rätt kort lär det väl ta en stund att komma igenom den. Belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2019 och passar därför i Förkovran.



Rödby - Puttgarden har länge stått i hyllan. Nu ska jag ta tag i den. Helle Helle har belönats med Danska akademiens stora pris och boken passar därför både i Månadens språk och Prisat.



Den här har stått väääldigt länge i hyllan. Jag har läst Riels Arktiska skrönor, som är både charmiga och roliga, men av någon anledning har jag inte tagit mig an Före morgondagen. Nu ska det bli av! Även Jørn Riel har belönats med Danska akademiens stora pris.



Sinan Antoon är från Irak och med The Corpse Washer kan jag pricka av ytterligare ett land i Jorden runt på 100 böcker.


Cold Comfort Farm har jag sett som film för länge sedan. Jag minns den som väldigt charmig. Boken har stått i hyllan ett bra tag men jag har inte kommit mig för, trots att jag varit väldigt sugen. Den är faktiskt med på BBC:s boklista.



Jag har saknat 'Cremuel' sedan jag läste Wolf Hall 😃. Jag hoppas verkligen att jag hinner med denna. Har också belönats med Bookerpriset och passar i Prisat.



Det har blivit dåligt med både Shakespeare och Bibeln, som jag planerade så flitigt för. I stället har det blivit oplanerat mycket dikt. Bruno K Öijers Medan giftet verkar får bli månadens diktsamling. Den är rätt tunn, så kanske väljer jag någon mer. Eller så blir det så att jag helt revolutionärt börjar läsa Shakespeare istället, nu när jag aktivt har planerat in en diktsamling 😉 


Ljudböcker


Shuggie Bain hade jag tänkt lyssna på redan i mars - även om den inte var med i min TBR - men det blev lite annat oplanerat i stället. Nu ska jag ta tag i den. En bok som alla verkar läsa och älska just nu. Belönades med Bookerpriset 2020 och passar därför in i Prisat



Den hemliga kvinnan har jag haft sparad på Storytel ända sedan danska var månadens språk senast - det var länge sedan, ja! Jag hann inte lyssna på den då, men tänkte göra det nu. Kan ju passa bra med krim till påsk. Anna Ekberg är det som har skrivit den - det står ju inte ens på omslaget.


Anne på Grönkulla tänker jag läsa för Förkovran, 'Klassiker'. Det är en Saga-produktion och de är ofta erbarmligt dåliga, så vi får väl se om det går att lyssna på den eller om jag får gå över till den engelska i stället.



Godnatt jord har jag länge haft på läslistan, men den är ju så lååång. Jag har som bekant svårt för tjocka böcker. Att lyssna går lättare, så jag är glad över att den nu finns som ljudbok. Passar i Förkovran, 'Svenska klassiker'.



Victoria Benedictssons Pengar är också en Saga-produktion, vilket om inte annat kan ses på det bedrövliga omslaget. Vi får se om det funkar att lyssna på den. I det här fallet finns det ju tyvärr inget engelskt alternativ. Det är så synd att när det nu äntligen börjar komma ut en hel del klassiker som ljudböcker, så är det Saga som ger ut dem. Bedrövliga inläsare som inte alls klarar det ofta något ålderdomliga språket och omslag som kan få en att gråta. Också för Förkovran 'Svenska klassiker'.



För Naturlig läsning tänker jag lyssna på Wilding. Det är trevligt med brittiska naturböcker. Sådana lyssnar jag gärna på. Det är lite knöligt med växt- och djurnamn, i synnerhet fågelnamnen, men jag har börjat lära mig en del. Värsta fina omslaget! 


Månadens språk - sammanfattning mars

 

Igår flängde jag runt hela dagen för att på eftermiddagen landa hos käre barnafadern för att äta påskmiddag med honom, barnen och svägerska med man. Därför är även detta inlägg en smula sent. 

Månadens språk i mars var alltså finska, där det ju fanns betydligt mer att välja mellan än februaris albanska.

Själv fick jag läst fem böcker, jag har dock inte hunnit skriva om alla än. 

Minnet av vatten - Emmi Itäranta

Baby Jane
- Sofi Oksanen

Järnnätter - Sirpa Kähkönen

En blå död - Mikko Porvali

Snöjungfrun - Leena Lehtolainen

Av dessa blev jag särskilt förtjust i Minnet av vatten. Den var riktigt bra. Sirpa Kähkönen är jag också förtjust i. Järnnätter är andra delen i hennes Kuopio-serie. Tyvärr är resterande inte översatta ännu, men jag hoppas att de kommer.

Någon annan som läst något finskt?


lördag 3 april 2021

En blå död

 


Viborg 1920: Det finska inbördeskriget och den ryska revolutionen har nyss satt sin prägel. Staden kryllar av liv - ryska emigranter, kommunister, hemliga kurirer och föräldralösa barn som försörjer sig genom småbrott. Men förbudslagarna lockar framför allt till sig smugglarna.

Spritsmuggling har blivit den viktigaste inkomstkällan längs den Finska vikens stränder och poliskommissarierna Jussi Kähönen och Salomon Eckert tar sig självsvåldigt an utmaningen att, med fara för sina liv, jaga organiserade smugglare.

En blå död är den första delen i trilogin Karelen noir - en livsbejakande skildring av Finland under mellankrigstiden med förbudslagar, spritsmuggling och gränslöst supande. Det är en våldsam och fartfylld skröna i Arto Paasilinnas anda.

En blå död lyssnade jag på i början av mars för Månadens språk. Jag var tvungen att googla på vad noir-genren egentligen innebär. Uppenbarligen används noir av många synonymt med hårdkokt, medan andra bestämt hävdar att det är två helt olika saker. 

One of the best descriptions of noir comes from one of my fellow writers, Jack Bludis. He says that in noir fiction, everyone gets screwed. This distinguishes a tough hardboiled crime novel, where the detective finds a solution, from a crime novel in which everyone loses. (Hämtad här

Uppenbarligen finns det en specifik form av skandinavisk/nordisk noir också: Nordic noir, also known as Scandinavian noir, is a genre of crime fiction usually written from a police point of view and set in Scandinavia or Nordic countries. Plain language avoiding metaphor and set in bleak landscapes results in a dark and morally complex mood, depicting a tension between the apparently still and bland social surface and the murder, misogyny, rape, and racism it depicts as lying underneath. (Wiki)

Ja, det stämmer nog rätt bra att kalla den här för 'noir'. Åtminstone går det åt helsike för alla, poliser som tjuvar. Å andra sidan passar det rätt bra med hårdkokt också: The genre's typical protagonist is a detective who battles the violence of organized crime that flourished during Prohibition (1920–1933) and its aftermath, while dealing with a legal system that has become as corrupt as the organized crime itself.[1] Rendered cynical by this cycle of violence, the detectives of hardboiled fiction are often antiheroes.

Här blandas smuggling, korruption, mord och knivskärningar och poliserna är mer eller mindre försupna och gör sig skyldiga till både det ena och det andra. Något hemliv skildras inte alls utan allt kretsar kring arbetet och de problem som hör samman med det. Trots att Porvali refererar mer än skildrar så blir det ett fascinerande besök i Viborg. skriver Bengt Eriksson. Ja, lite så är det allt.

Men hur någon kan kalla det här livsbejakande och en fartfylld skröna i Arto Paasilinnas anda är mig en gåta. Det finns inget livsbejakande i denna bok och det är verkligen, verkligen inte en skröna, i synnerhet inte i Paasilinnas anda.

En ganska trevlig bekantskap faktiskt, och jag gillade miljön, 20-talets Viborg. Finland har verkligen en betydligt tuffare 1900-talshistoria än vi. Det är lätt att glömma.

Renegater

 

Som sagt, jag ligger efter med att lägga in mina lästa böcker här. Renegater lyssnade jag färdigt på i början av mars. 

1980 kunde man överallt, på bussar, tåg och i parker, se en roman med ljusgult omslag dominerat av en stor slips. Gentlemen stod det mitt i det gula. Den hade mötts  av entusiastiska recensioner, och betraktades allmänt som en framgång. Men det var nog inte många som förstod att det här var en roman som skulle bli, och fortfarande är, en generationsmarkör, sällsynt levande för många läsare än i dag. En roman som fick många unga läsare att fascineras av romanens huvudperson Henry Morgan, mannen av värld med sin ärvda jättelägenhet på Hornsgatan i Stockholm, där natten är en ständig möjlighet. En i grunden mörk historia om vapenaffärer, mord och kidnappning, som hyllades för sin smittande berättarglädje.

Ja, och jag var ju typ den enda som inte läste Gentlemen då, på 80-talet, utan först i höstas.

Gentlemen fick en oväntad och bejublad fortsättning med Gangsters 2005, där Henry Morgans märkliga försvinnande i Gentlemen får sin förklaring. Och nu är det dags för final, med Renegater, Klas Östergrens hittills mäktigaste roman, kulmen på en av vår tids verkligt framstående romansviter. Berättaren, känd från de tidigare delarna, spejar ut över åkrarna från sin gård i södra Sverige. Det är våren 2018. En händelserik tid . På mycket långt avstånd ser han en gestalt som verkar på något sätt bekant. Mycket riktigt. Det är Henry Morgan. Han är på pilgrimsvandring genom Europa, från Wien och på väg upp till Lappland för att få träffa sin son. Och hans ankomst får naturligtvis konsekvenser.  

Gangsters lyssnade jag på i slutet av januari och i mars var det alltså dags för sista delen. Och vad kan jag säga som ingen annan redan har sagt? Alltså, jag älskar det här! Och lite spännande var det ju faktiskt med avsnittet om Akademien. Nyfiken i en strut, visst!

Jag måste läsa mer Östergren.

Som Augustprisnominerad passar boken in i Förkovran.

fredag 2 april 2021

Den hårda vintern

Jag var nästan ikapp med att lägga in lästa böcker här, men nu har jag halkat efter ordentligt igen. Den hårda vintern var mitt val för månadens språk i februari (!) som var albanska. 

Jag har tidigare läst första boken i serien, Krönika i sten, som utspelade sig i en by under slutet av andra världskriget, då det ena efter det andra landet slet i lilla Albanien. Det var en mustig berättelse om människorna i byn och vad de fick utstå. 

Den hårda vintern utspelar sig i början av 60-talet då Albanien kom att fjärma sig från Sovjet och de övriga kommunistiska staterna i Europa. Som de flesta skildringar från kommunisttiden i Europa, så finns där en kyla som ger mig en känsla av tomhet. Alla diktaturer är fasansfulla - även om det som skildras av Albanien i den här boken ännu inte ger någon känsla av diktatur eller dess fasor - men det är något just med kommunistdiktaturerna som är så kallt, ihåligt och så torftigt. 

Det är en väldigt bra bok, men den är inte lika charmig som jag upplevde Krönika i sten. Det är som det där med charm och kommunistdiktatur inte går ihop, medan andra diktaturer, om än fasansfulla, ändå kan rymma en hel del charm nere på folknivå. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det här...

Ismail Kadare belönades med Internationella Bookerpriset 2005 och passar därför även i Prisat.

Jag ska definitivt läsa mer av Kadare, till att börja med tredje delen, Drömmarnas palats, men också Grymma april, som Maria läste och rekommenderade mig.
 

Livet - illustrert

 

Den här boken fick jag nys om via någon av våra norska bloggvänner. Jag minns dock inte om det var Astrid Terese eller om det var Mari

Boken består företrädesvis av illustrationer och har bara lite text, och Lisa Aisatos bilder är fantastiska. Man blir glad i hela magen av dem. Boken börjar i barndomen och slutar med ålderdomen - Livet illustrert alltså, från början till slutet. Jag rekommenderar den verkligen.



Det är Lisa Aisato som har illustrerat Snösystern (underbar!), som väl är relativt känd här i Sverige. 

Månadens språk är danska

Här kommer, en smula sent, presentationen av månadens språk för april som är danska. Det var tufft på avdelningen igår; det är alltid mycket att göra inför en helg och jag hade ingen underläkare och kände inte patienterna sedan tidigare, så jag kom sent hem och skulle då föda mina barn och ta hand om alla djuren. Jag orkade liksom inte mer då.

Nedan följer, som vanligt, lite tips på böcker ursprungligen skrivna på danska. 

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  




Månadens språk är ryska

Månadens språk för augusti är ryska . Eftersom jag inte har något internet (se föregående post) så får det bli ett kort inlägg utan boktips....