söndag 30 september 2018

En smakebit på søndag - vecka 39


Idag utgår söndagens smakbit från bokbloggen Flukten fra virkeligheten.

Undersökningen av granen visade på en rent otrolig ålder: 9 550 år. De enskilda skotten var yngre, men dessa nytillskott från de senaste århundradena ansågs inte utgöra separata träd utan delar av helheten. Och det med rätta, menar jag. För helt säkert var roten viktigare än skotten ovan jord. Det var trots allt den som sörjde för organismens överlevnad, hade uthärdat kraftiga klimatsvängningar och ständigt på nytt skjutit ut nya stammar. I den fanns erfarenheter som lagrats under tusentals år och gjort det möjligt för trädet att överleva ända fram till idag. För övrigt kullkastade granen flera vedertagna vetenskapliga uppfattningar. För det första hade ingen tidigare vetat att dessa barrträd kunde bli mycket äldre än 500 år, och för det andra hade man dittills antagit att granar kom till denna del av Sverige först för 2 000 år sedan, efter att isen dragit sig tillbaka. För mig är denna oansenliga lilla växt en symbol för hur lite vi förstår om skogar och träd, och hur många underverk som fortfarande återstår att upptäcka. 


Jag älskar träd. Träd och skog.


Den unge Werthers lidanden


Werther, en ung och passionerad konstnärssjäl, anländer till den lilla orten Wahlheim. Han fascineras genast av det enkla livet på landsbygden och träffar Lotte, en vacker flicka som tar hand om sina syskon efter moderns död. Trots att hon är trolovad kan inte Werther undgå att bli hejdlöst förälskad i henne.

Den unge Werthers lidande var Goethes stora genombrott. Redan när den publicerades 1774 blev den arketypen för det som kallas Sturm und Drang-perioden och snart var både wertherdräkt och wertherfeber begrepp runt om i Europa.

Goethes första roman, skriven då han var 24 år, 1774. Nära 250 år sedan alltså. Och det är något oerhört fascinerande med att få läsa litteratur som skrivits för så länge sedan. 1774 satt Gustav III på Sveriges tron, Bellman gick på Stockholms gator och Ludvig XV hade ännu inte bestigit tronen med sin Marie Antoinette. I Ryssland regerade Katarina den stora.

Inte alls så tokig, minsann! Inte heller särskilt svårtillgänglig. Jag är nog ganska förtjust i brevromaner, generellt. Men större än själva läsupplevelsen är faktiskt känslan av att ha läst den.

Boken är månadens val för 6 klassiker på 6 månader. Eftersom den urspungligen är skriven på tyska kvalar den också in under läsutmaningen Månadens språk för september.

lördag 29 september 2018

Lars Hård


Tre flickor gick förbi en av statarbostäderna på herrgården och de tittade in genom fönstret. Det var herrskapsflickor klädda i manskläder av khaki. De hade kommit för ett par veckor sedan och nu visste folk att de skulle lära sig lantbruk och trädgårdsskötsel. Det stora kvinnoöverskottet gör att alla inte kan bli fint gifta och då gäller det att gå nya vägar. Så sade statkarlen Hårds son Lars, som nyss kommit från staden.

Flickorna tittade in genom fönstret i statkojan, de hade kanske hört att Lars kommit hem och var utan arbete. Hur kunde han se ut, han borde väl ha litet mera takter i sig än pojkarna vid gården som aldrig varit ute i världen.

Samlingsvolym med Jan Fridegårds klassiska trilogi: Jag Lars Hård (1935), Tack för himlastegen (1936) och Barmhärtighet (1936).

Om statarsonen Lars och hans försök att hitta sin plats i livet, hur han tvingas ta på sig faderskapet för ett barn (jag måste tillstå att jag inte förstod om det verkligen kunde vara hans eller inte) och vad som händer när han inte kan betala underhållet.

Jag kan förstå att folk förfasade sig när den kom ut, både över innehåll och språk.

Första delen var jag väl inte så väldigt imponerad av, men sedan tyckte jag att den lyfte och i synnerhet sista delen tyckte jag mycket om.


Ingår i läsutmaningen Förkovran.

Raskens


Raskens handlar om den indelte knekten Gustav Rask och hans hustru Ida, och deras kamp för en dräglig tillvaro. Mobergs far var knekt, liksom hans farfar och farfarsfar. Han inspirerades till Raskens av alla de historier som fadern och hans vänner berättade om soldatens liv på 1800-talet.

Raskens var Mobergs debutroman - inte illa pinkat! - något som jag inte var medveten om tidigare. Naturligtvis såg jag TV-serien när. Vem gjorde det inte på den tiden, liksom? Jag minns den som väldigt bra och väldigt bra är också boken. Inte minst är porträttet av Ida en fantastisk kvinnoskildring, tycker jag.

Jag har läst Utvandrarsviten och Din stund på jorden tidigare. Jag måste nog ta och läsa mer av Moberg, tror jag.

Boken ingår i läsutmaningen Förkovran.

tisdag 25 september 2018

1793


Gustav III är död. Mer än ett år har gått sedan skotten föll på maskeradbalen. Kronprinsen är omyndig och krigsåren har tömt statskassan. Riket styrs av egenintressen medan folket far illa. Ingen litar på någon. Överallt frodas missnöje och paranoia.

Hösten 1793 hittas ett lik i Fatburen på Södermalm, den igenslammade sjö där allt kåkstadens avskräde hamnar. Den döde saknar armar och ben, men skadorna är inte nya.

Cecil Winge har varit Stockholms poliskammare behjälplig med sitt skarpsinne förr. Nu vacklar hans hälsa, men han krävs på en gentjänst han inte kan neka. Tiden är knapp, och den vinter som ska bli den svåraste Stockholm skådat på ett decennium är i antågande. 

Ur fyra berättarperspektiv klär Niklas Natt och Dag av den sen-gustavianska tiden dess prakt och ståtlighet, och avtäcker en era av kött och blod, nöd och förtvivlan, men också förhoppningar och den vilja till förändring som sått fröna till vårt eget samhälle.

Den lät ju väldigt spännande och, för all del, visst var den bra, men på tok för utstuderad. När jag kommit ungefär halvvägs mådde jag intensivt illa (bokstavligen) och var på väg att ge upp, men fortsatte i alla fall, nästa dag. Excesser i tortyr är inte min grej. Hur kan en vettig människa ens komma på något dylikt? Jag begriper det inte. Jag borde ha lärt mig att jag inte ska läsa deckare, som de är nu för tiden.

Så här står det också om boken: ... ett knytnävsslag mot den idylliserade bilden av svenskt 1700-tal. 

Eh... hocken fan har idylliserat svenskt 1700-tal?


måndag 24 september 2018

Timmen mellan hund och varg


Två systrar möts efter att inte ha setts på flera år. Ines, den nyckfulla konstnärinnan, ber om hjälp men hennes syster, jag-berättaren, är kallsinnig. Hon vill en gång för alla sätta punkt: aldrig mer återfalla i rollen som den evigt hjälpande. Men när hon dras in i en kärlekshistoria med Ines pojkvän förlorar hon fästet och förlorar sig i ett komplicerat rusliknande tillstånd av begär och tillfällig lycka – och mot sin vilja dras hon allt närmare sin knepiga storasyster. Timmen mellan hund och varg är en roman om kvinnor som försöker hantera sitt liv samtidigt som de upptäcker det och – kanske – förstår det.

Tja, jag vet inte jag. Jag blir lite irriterad på interpunktionen. T ex...

Då, plötsligt, tog en av dem ett steg fram emot mig, han ställde sig så nära att jag kunde känna lukten av hans andedräkt, jag skulle just vika undan då jag hörde en välbekant röst nämna mitt namn och ett blekt, lite överlägset, ansikte lyste mot mig.

Och...

Den helige Sebastians kropp, sa Kai och tog fram kniven. Jag började gråta igen. Kai knep ihop ögonen, säg, är det där kroniskt? Gråter du alltid ett par gånger om dagen? Nej, hulkade jag, nej, jag for med handen över ansiktet.

Fast det är väl bara jag som är en gnällspik antar jag.

Månadens språk är tyska, och det här var min första.

söndag 23 september 2018

En smakebit på søndag - vecka 38


Denna vecka utgår smakbiten från Astrid Terese på Betraktninger.

Det hela - till exempel Göttens och den ominöse, till schejk föklädde Karls uppdykande - medgav dock slutsatsen angående en märklig sorglöshet i det sällskapliga umgänget. Detta hade hittills inte förklarats tillräckligt för honom och han räknade med att vid förhöret av de båda berörda eller ifrågavarande damerna få plausibla förklaringar. Henne, fru Woltersheim, kunde man inte bespara förebråelsen, att hon inte direkt var nogräknad vid valet av sina gäster. Fru Woltersheim undanbad sig sådana mästrande råd av en betydligt yngre herre och hänvisade till att hon inbjudit de unga damerna att komma tillsammans med sina vänner, och att det verkligen var henne fjärran att be de vänner, som hennes gäster hade med sig, om legitimation och polisens strafflöshetsintyg.




Alltså, jag bara älskar det här lite omständliga språket med underliggande torr humor i det mycket allvarliga och tragiska. Jag vet inte hur jag ska kunna slita mig från boken och börja städa och fixa i trädgården. Det skulle jag ha gjort redan i går, men då fastnade jag i min fåtölj och läste Fiskarmännen istället.

söndag 16 september 2018

En smakebit på søndag - vecka 37


Idag utgår En smakebit på søndag från bokbloggen Flukten fra virkeligheten.

- Hon begick självmord. Hon skar visst halsen av sig. Jag kände henne aldrig. En morgon, förstår du, sprang Mariko ut, jag minns inte varför, kanske var hon upprörd över något. Men hon sprang ut på gatan, och jag sprang efter henne. Det var mycket tidigt på morgonen, och ingen annan var ute. Mariko slank in i en gränd, och jag sprang efter. Längst nere i gränden gick en kanal, och där stod den här kvinnan på knä med vattnet upp till armbågarna. Hon var ung och mycket mager. Så fort jag fick se henne, visste jag att något var på tok. Du förstår, Etsuko, hon vände sig mot Mariko och log. Jag visste att något var på tok, och Mariko måste ha känt det också, för hon slutade springa. Först trodde jag att kvinnan var blind, hon gav det intrycket, det var som om hennes ögon inte såg. Men så lyfte hon upp armarna ur kanalens vatten och visade oss vad hon hålit under vattnet. Det var en baby. Jag grep tag i Mariko då, och vi sprang tillsammans ut ur gränden.


Berg i fjärran är Ishiguros första roman. Jag är tämligen säker på att jag läst den förr, men minns inte så mycket av den. Med min vurm för allt japanskt reagerade jag sannolikt på namnet och norpade åt mig boken på biblioteket. Nu har jag ett eget utrangerat exemplar. Boken ingår i min egen läsutmaning Förkovran, där jag valt att läsa tre böcker av senaste Nobelpristagaren i litteratur. Begravd jätte och Återstoden av dagen, har jag redan läst. I slutet av förra året - om jag minns rätt - läste jag Never let me go. Jag gillar verkligen Ishiguro.


fredag 14 september 2018

Urminnes tecken


Det finns folk och djur. Och så finns de andra. Förr var det fart på dem, ända nere i byarna. Men nu har de dragit sig undan. En del av dem bor i fjällskogen på Gielas sluttningar. Det är inte lätt att få syn på dem. Man kan tro att de bara är tussar av dimma på myren som rör sig.

I Urminnes tecken får vi komma dessa varelser inpå livet. Alla de stora saker som händer nere i mossan och inne i grandunklet blir till berättelse. En berättelse om hur Skymt grips av kärlek, hur han ändrar världens gång genom att prata, om krig och sång och om det gömda och glömda urminnet långt inne i bergets mörker.

Jag hade plockat ihop en liten hög böcker som jag kände att jag absolut ville läsa medan jag var uppe i buan, alldeles ensam, under min semester. Nu gick det ju som det gick med den semestern men i juli lyckades jag i alla fall få till det så att jag bodde där uppe i nära två veckor, samtidigt som jag pendlade till jobbet.

Urminnes tecken var en av de böckerna. Det kändes verkligen som det skulle passa att läsa om skrymt och skrott där uppe och det gjorde det också. Varför dras jag så norröver när det gäller litteratur? Jag som älskar stora lövskogar och knappt ens känner mig hemma här i Dalarnas barrskogar. Skogar och skogar förresten. Här där jag bor finns knappt några skogar. Det är kalhyggen och trädåkrar så långt ögat når. Så snart jag åker söderöver och ser de stora lövskogarna så är det som om hela jag slappnar av: ja men det är ju så här det ska vara, det är här jag hör hemma, inte förstod jag att jag längtat så efter det här. Så vadan då detta sug norröver?

För att läsa om norrlandsskogarna får mig också att känna mig hemma. Längta dit. Och jag är inne på Jonna Jintons sida lite nu och då och blir matt. Längtar norröver.

Kanske är det skogen jag längtar efter, skog istället för kalhyggen och trädåkrar, och den skogen kan ligga var som helst? När jag lyssnade på Maria 'Vildhjärta' Westerbergs sommarprogram blev jag gråtfärdig och hade god lust att åka och fria till henne ögona böj. Och Värmland ligger söder om Dalarna. Fast Maria verkar ju lyckligt gift och jag ska inte ha någon partner, och skulle jag ha det så skulle det ju faktiskt vara en man. Men ändå.

Hur som helst, Urminnes tecken är en ljuvlig bok. Riktigt fin!

torsdag 13 september 2018

Memorandum


J.F. Wiid är en alldeles vanlig tjänsteman, anställd av Kapstadens parkförvaltning. Natten innan han ska opereras för en livs­hotande cancer rekonstruerar han för sig själv en konversation han avlyssnat några år tidigare, på samma avdelning. Den gjorde ett avgörande intryck på honom, men han förstod den inte. Samtalet mellan medpatienterna X och Y var fyllt av märkliga referenser till för Wiid okända begrepp inom filosofi, konst och ornitologi. Med hjälp av sina anteckningar och en vänlig bibliote­karie lyckas Wiid bringa ordning i det nattliga samtalet. Och hans memorandum formas till en berättelse om konsten att skiljas från livet med värdighet.

Boken är, som titeln anger, illustrerad. Adrian van Zyl var god vän till Niekerk och lär ha givit henne målningarna, gjorda under hans sjukdomstid, och bett henne göra något av dem. Boken handlar inte om van Zyl alls, men liksom han är huvudpersonen döende i cancer.

Jag lyssnade på boken. Det var kanske inte helt lyckat. I början tyckte jag att den var urtråkig och vansinnigt svårtillgänglig. Men så började jag bli nyfiken och kände att jag nog faktiskt fick ta och skaffa boken om jag skulle ha en chans att hänga med. Att jag faktiskt ville hänga med.

Jag har köpt boken - men inte läst den än. Den kommer att kräva sitt tribut och är definitivt inget man kan plöja igenom. Det måste ske när jag har tid och ro och när jag åter kommit in i en ordentlig läsperiod.

Den här boken läste jag i juli och det var mitt val för Månadens språk, afrikaans. Jag hade velat läsa Agaat, men insåg att jag aldrig skulle hinna ta mig igenom den, som livet såg ut då, och jag letade febrilt på Storytel efter lämplig bok. Det här var den enda jag fann. Så val och val, förresten.



onsdag 12 september 2018

Röda rummet


Röda rummet, som kom ut första gången 1879, blev Strindbergs stora genombrott som prosaförfattare. "Med ett enda slag var Strindberg Sveriges mest diskuterade författare" har en av våra litteraturhistoriker skrivit. Och alltsedan dess har Röda rummet, med sin salta och fräna ordkonst, med sina berömda Stockholmsskildringar, med sina satirer från ämbetsmannavärlden och med sina humoristiska interiörer från konstnärernas och bohemernas värld ständigt fängslat nya generationer av läsare - ett av de odödliga verken i svensk litteratur.

Jag har funderat över alla dessa ämbetsmän som man hör talas om i äldre litteratur och som aldrig verkar göra något, bara håva in pengar och vara hyfsat priviligierade. Uppenbarligen var de också förfärande många och gjorde försvinnande lite, om man ska tro Strindberg. Men herregud, vem försörjde dem egentligen? Arbetarklassen med sitt slit, på ett eller annat sätt, förmodligen, men varifrån kom pengarna liksom? Påminner mig om Grekland för 30 år sedan. Inte undra på att det landet gick omkull. Hur klarade vi oss?

Nä, sorry, det här gillade jag inte! Jag tyckte illa om typ alla karaktärer och jag tyckte inte att storyn hängde ihop. Flera gånger började jag undra om min telefon, som är allmänt hopplös, hade spolat fram en bit.

Varför i hela friden anses den här boken så stor?


tisdag 11 september 2018

Veckans topplista v 37 - Havet


Veckans topplista hos Johanna handlar om havet.


Berättelsen om Pi är en av mina absoluta favoritböcker. Jag antar att de flesta i bokbloggsvärlden har läst den. Om inte så har ni missat något fantastiskt. Jag lyssnade på den, inläst av Johan Rabaeus och det var i sanning en upplevelse som man gott kan kosta på sig.


Moby Dick läste jag äntligen i början av året. Den är inte helt lätt att ta sig igenom, men värd det. En fantastisk bok och karln är ju rolig, för sjutton! Det är 170 år sedan den skrevs. Sug på den!


Det var mååånga år sedan jag läste Den gamle och havet, men jag minns den som en fantastisk bok. Den borde jag sannerligen läsa om. Det kan väl vara dags, efter nära 40 år *host*.


En världsomsegling under havet läste jag också relativt nyligen. Eller snarare lyssnade på. Urhäftig! Tänk att det är 150 år sedan den skrevs!


Då valarna kom är en barn-/ungdomsbok som på något vis hamnat här hemma (Barnens bokklubb?) och som jag läste för min äldste för några år sedan, efter att den stått lääänge i bokhyllan. Den utspelar sig på Scillyöarna under första världskriget. Intressant, spännande - men betydligt mer jordnära än texten nedan låter ana - och väldigt fin. Jag tyckte mycket om den.

Så länge de kan minnas har Gracie och Daniel fått höra att de måste akta sig för Fågelgubben. Men vem är han egentligen, den skräckinjagande mannen i sin svarta slängkappa? Varför ror han över till den förbjudna ön Samson varje gång ett oväder nalkas? Vilar det verkligen en förbannelse över ön?


Och eftersom jag aldrig kan begränsa mig måste jag fuska med två till titlar.


Den här har jag inte läst, men vill väldigt gärna. Jag får väl anta att den handlar om havet. Säker kan man förstås inte vara.

Jo alltså, 'ett par' var kanske en sanning med modifikation...


Jag verkligen älskade Cousteaus böcker när jag läste dem i min ungdom. Och TV-serien, aw! Calypso. Den röda luvan. Nostalgi!


Din stund på jorden


Affärsmannen och svenskamerikanen Albert Carlson sitter i början av sextiotalet på ett hotellrum i Kalifornien och försöker få syn på sitt eget liv. Bruset från Stilla havet blandas i hans fantasi med sorlet från Bjurbäcken intill fädernehemmet, och Carlson minns sin älskade storebror Sigfrid som dog när han var pojke. Broderns uppmaning att ta väl vara på livet, på "din stund på jorden", blir romanens sorgsna credo.

Jag får nästan magknip när jag påminns om texten nedan. Ta vara på ditt liv! Gör jag det? Jag är förhållandevis gammal men ändå mitt uppe i småbarnsrace och utbildning. Jag är 55 och i samma skede i livet som mina 20 år yngre kolleger. Och nog är det så att man inte har så mycket tid och ork att fundera över sådana här saker när man är mitt uppe i "kaoset", men när de kommer ur det kommer de ha tid att fundera och tid att göra något åt sin situation. När jag kommer ur det kommer jag att vara pensionsmässig. Om jag lever. Och hur mycket kommer jag att kunna förändra då. 

Jag upplevde boken som vacker, men kan för allt i världen inte förklara varför. Egentligen är den mest sorglig. Och magknipig. 

Ta vara på ditt liv, för nu är det din stund på jorden!


Boken lyssnade jag på i augusti och därmed är en bok i läsutmaningen 6 klassiker på 6 månader del 2 avklarad.

måndag 10 september 2018

Återstoden av dagen


Romanen om mönsterbutlern Stevens som ger sig iväg i sin husbondes bil på sitt livs första semester har blivit en modern klassiker. Författaren låter med ojämförlig mästerlighet den korrekte butlern ta läsaren med på en resa genom den engelska landsbygden 1956. Och genom sina egna minnen. Återstoden av dagen är en sorglig och humoristisk betraktelse över den vanliga människans demokratiska ansvar och en skarpsinnig och ironisk berättelse om missriktad idealism.

Jag har förstås sett filmen om än för rätt länge sedan. Den var väldigt bra. Anthony Hopkins var fantastisk. Och om jag minns filmen någorlunda rätt, så följde den boken väl, kan jag nu konstatera. Men en del skeenden uppfattade jag väldigt annorlunda när det beskrevs i boken, jämfört med hur de framställdes i filmen. I synnerhet den när Stevens blir utfrågad av lord Darlingtons gäster angående sina åsikter i ett antal politiska frågor. I filmen fick jag känslan av att Stevens kände sig bortgjord och illa berörd, i boken att han agerade efter Darlingtons önskemål och kände sig nöjd med sin prestation, att den var en del av det som gjorde honom till en "stor butler. Filmen gav mig mer en känsla av att Stevens var oförmögen till känslor, i boken mer som att han hade dålig kontakt med sina känslor. Nå ja, kanske minns jag den bara dåligt och detta är något som mitt minne skapat.

Jag tycker verkligen om det jag har läst av Ishiguro. Inte minst fascineras jag över hur totalt olika de tre böckerna är sinsemellan. Jag ser fram emot Berg i fjärran, som fasen.

söndag 9 september 2018

6 klassiker på 6 månader - del 2.


Eftersom sommaren blev som den blev har jag inte hållit mig uppdaterad i bokbloggsvärlden och missade därför att Vargnatts utmaning 6 böcker på 6 månader fått en del 2. Naturligtvis måste jag hänga på, fast jag är sent ute, för det är ju så kul med utmaningar. Och rätt kul att klämma klassiker.

I juli lyssnade jag på Rid i natt, så den får ingå i utmaningen. De två klassiker jag läste i augusti är redan avprickade i min egen utmaning Förkovran, så det får bli så att jag ligger en bok efter och klämmer två en månad. TILLÄGG: Äsch, jag inser nu att jag läste Rid i natt redan i maj(!) Ingen ordning alls på tant. Jag får göra en Umleitung här. Rid i natt byts mot Din stund på jorden som jag lyssnade på i augusti - garanterat i augusti.

Här är mina val. Jag har fått fokusera på att de ska finnas på Storytel eftersom jag har kommit av mig med den vanliga läsningen och inte vågar lova något. Hundra år av ensamhet kommer jag dock få läsa på vanligt sätt, men det ska nog ordna sig, för García Márquez brukar ju inte vara svårtillgänglig. EDIT: Hundra år av ensamhet ingår även den i läsutmaningen Förkovran. Ack! Denna vimsiga hjärna (gärna skrev jag först, det säger väl allt). Jag får byta ut den till Mrs Dalloway av Virginia Woolf.

Din stund på jorden - Wilhelm Moberg

Mrs Dalloway - Virginia Woolf

Markurells i Wadköping - Hjalmar Bergman

Thérèse Raquin - Émile Zola

Den unge Werthers lidanden - Johann Wolfgang von Goethe

Brott och straff - Fjodor Dostojevskij


Bild: Henri Bouchet-Doumenq

Ingenbarnsland


Gårdarna är klädda i asfalt, höghusen är av betong och ansiktena hårda som sten. Stället heter Gårdsten. I taggbuskarna finns pantburkar, på gatorna fimpar. Tonåringarna hänger på det halvtomma torget och i trappuppgångarna. Mammas mopp målar råa åttor i snabb takt, våning för våning, sveper runt fyllot som säckat till sömns, hugger mot hörnen och listerna. I taken syns tändarbrända prickar, på väggarna och fönstren snorloskor, snusprillor och sparkmärken.
Ungpundarna kan karate. De har knivar. Papperskorgen på skolgården brinner. Miira håller i en trimmad tändare. Hon sparkar till Vera, som sparkar tillbaka. Skrattar så att tårarna rinner.

Miira är inte som de andra tjejerna i finneklassen. Hon väjer inte för konflikter, vägrar låta någon bestämma över sig och väljer särskild matte när de andra väljer allmän. Hon tänker inte bli trappstädare, utan statsminister eller hjärnkirurg. Miira är född i Sverige. Trots det ses hon som invandrare och måste läsa svenska som andraspråk i skolan.

Ja det är ju det där med författarinläsningar... Kanske inte alltid helt lyckat. Jag tycker att Hetekivi Olsson lägger på tok för mycket emfas i varje mening, såpass att det blir rätt jobbigt att lyssna. Men när hon läser dialoger är hon HELT OBETALBAR, så bra att jag inte önskar att jag istället läst boken, eller att någon annan läst in den istället.

Jag både känner för och förskräcks av Miira. Hade jag mött henne när jag var i samma ålder, så hade jag sannolikt varit rädd för henne. Ändå kan jag i Miira faktiskt ana prepubertala delar av mig själv. Jag känner igen den värld hon lever i, efter att ha sett en liknande (nå ja, kanske inte riktigt lika uttalat), i utkanten av min egen (jag gick högstadiet i en slumförort och bodde mellan 23 och 37 års ålder i en annan). Men i stort var min uppväxt väsensskild från Miira och jag har naturligtvis ingen aning om hur det faktiskt är att växa upp i ett sådant område. I högstadiet kunde jag åka hem när jag slutade skolan - det gjorde jag nu inte alltid, jag hängde där en hel del - och som vuxen har man andra förutsättningar att "värja" sig. Det här är en sådan bok som gör mig tacksam över att få inblick i en annan värld, utöver den allmänna njutning det innebär att läsa/lyssna på en bra bok.

Miira är född i Sverige. Trots det ses hon som invandrare och måste läsa svenska som andraspråk i skolan. Den här delen av texten är missvisande, tycker jag. För till skillnad från hur det är idag, så var det faktiskt de finska föräldrarna som genomdrev denna segregation. Jag minns att jag fick på tafsen, när jag var i övre tonåren, för att jag ifrågasatte den finska klassen som fanns på hemmaplan. Visste jag inte hur viktigt det är med hemspråksundervisning? Varför missunnade jag finnarna detta? Jo, jag vet hur viktigt det är med modersmålsundervisning, jag vet att för varje språk man kan blir det lättare att lära sig ytterligare ett, jag vet att det är en tillgång för hela samhället med människor som har ett bra språk, som kan flera språk. Men den finska klass jag såg var ett isolat. Den stod helt utanför. Jag vill minnas att jag tilltalade någon av dem på bussen vid något tillfälle och hela gruppen bara stirrade på mig utan att svara. Jugoslaverna, turkarna, marockanerna (och för all del en hel del finnar, utanför den finska klassen) och vad de nu hade för ursprung, var en integrerad, självklar del av skolan. Jag kanske inte hade så fel ändå, trots att jag kände mig tillintetgjord efter kritiken. Åtminstone om man får tro Miira, som jag antar har en hel del av Eija i sig. Jag tror inte på isolat.

Riktigt bra - om än med magknip.


Ytterligare en bok avprickad i läsutmaningen Förkovran.



lördag 8 september 2018

TBR september


Ja, det gäller att vara modest när det nu under så lång tid rådit lästorka här hemma - åtminstone när det gäller att välja ut böcker som ska läsas och inte lyssnas på. Jag har läst, det har jag, även om jag inte alls skrivit här, men särdeles mycket är det ju inte.

Timmen mellan hund och varg av Silke Scheuer får bli mitt val när det gäller Månadens språk, d v s tyska. Jag har en liten hög med fler tyska titlar, men det är nog bäst att jag inser och accepterar mina nuvarande begränsningar

Fiskarmännen av Chigozie Obioma planerade jag in för länge sedan, och åter igen för lite mindre länge sedan. Nu får vi se om jag kommer till skott. Den ingår i 3x3-utmaningen.

Berg i fjärran av Kazuo Ishiguro ingår i läsutmaningen Förkovran. Och jag ser verkligen fram emot att läsa den, för det jag läst av Ishiguro hittills har varit väldigt bra.

Ljudböckerna är lättare att få till:

Begravd jätte av Kazuo Ishiguro har jag ju redan fått till

I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv av Tom Malmquist är lika så avklarad.


Nässlorna blomma har jag just börjat på. Den ingår i Förkovran.


Raskens ingår likaledes i Förkovran.


Och Den unge Werthers lidanden får bli en andra bok på månadens språk.

Det här ska väl inte vara så omöjligt att få till, tänker jag.

I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv


Tom och Karin väntar sitt första barn när Karin plötsligt insjuknar och måste föras till sjukhus. Barnet tas ut med kejsarsnitt och som i en mardröm springer Tom i kulvertarna under Karolinska sjukhuset, mellan intensivvårdsavdelningen och Neonatalen; mellan liv och död. 
När han återvänder hem är det utan Karin, ensam med ett spädbarn och en chockartad sorg. Några månader senare dör också hans egen pappa, som han hela sitt liv haft ett komplicerat förhållande till. 
"I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv" är en rå och vacker bok om ett år som förändrade allt. En berättelse om förlust, föräldraskap och det liv vi lever, ögonblick för ögonblick.

Det är så sanslöst tragiskt, så sorgligt, så fruktansvärt. Och så byråkratin på det. Man baxnar liksom. Hur mycket ska en och samma människa egentligen behöva drabbas av? Och det gäller både Tom och Karin, var för sig. Men livet är inte rättvist, fast vi så gärna vill att det ska vara det. Och på något vis är det vackert, att vi trots allt lever i ett såpass rättvist samhälle, att människor förväntar sig att även livet i stort ska vara rättvist. Än så länge gör vi det, någorlunda.

Berättelsen är oerhört gripande och jag har svårt att sluta lyssna, men ändå gnager det hela tiden: men varför låter han inte Karins föräldrar att träffa henne? En bit in i boken kommer viss förklaring som liksom hjälper mig att någorlunda förtränga det jag inte förstår, inte kan acceptera. Men nu, sedan jag avslutat boken stör det mig mer och mer hela tiden.

Det må så vara att Karin sagt till Tom vid ett tidigare sjukdomstillfälle att hon inte ville ha sina föräldrar hos sig på sjukhuset där hon återhämtade sig efter en operation, men herregud, i boken är hon döende. Han förvägrar ett föräldrapar att sitta hos sin döende dotter. Nej, jag kände inte Karin, men det gjorde Tom, och ändå är jag 100% övertygad om att Karin skulle velat att hennes föräldrar fick vara hos henne, de med, under hennes sista tid. Det var ju inte så att hon sagt upp bekantskapen med dem eller så. Hade någon hindrat mig från att vara hos mitt döende (vuxna) barn så hade jag aldrig någonsin förlåtit den personen. Hur kan de förlåta honom? För att inte förlora sitt barnbarn också? Och för mig är det obegripligt att inte vården har gått in och försökt medla. Eller så gjorde de det.

Jag får i princip samma panikkänslor när jag tänker på det här som jag fick när jag lyssnade på 'Torka aldrig tårar...' då Benjamin inte får delta i och runt begravningen av sin älskade Rasmus. Man får inte neka någon som älskar att vara delaktig vid livets slut. Man bara får inte det!

Och trots att boken var gripande och bra så kan jag efteråt bara tänka på en sak: Jag tycker inte om Tom. Jag tycker att han är en jävla skitstövel, en inbillsk jävla stropp, en fullblodsegoist utan förmåga att se sammanhang utifrån något annat perspektiv än sitt eget. Och när jag googlar runt hittar jag tusen och en bilder av honom, tusen och en "snyftartiklar" i veckopressen, en hyena i kepa. Stackars Karins föräldrar, stackars Karin!

Den här boken nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2015 och var mitt val för året under den rubriken i min egen läsutmaning Förkovran.


torsdag 6 september 2018

Begravd jätte


Det är 500-tal. Romarna försvann för längesedan, och det land som en gång ska komma att bli England sveps sakta men säkert in i ett slags kollektiv minnesförlust som kallas ”dimman”. I landskapet rör sig människor på obestämd flykt; föräldrar söker sina barn, barn söker sina föräldrar. Men det är också en värld, som Ishiguro skildrar den, befolkad av monster och demoner. Och mitt i allt detta befinner sig Axl och Beatrice, ett åldrat par som ger sig ut på en lång och farofylld resa för att hitta sin son, sedan många år försvunnen.

Annars när jag försöker komma ikapp med att dokumentera lästa böcker så brukar jag försöka skriva om dem i läst-ordning. Det blir inte bra, för då är det inte en enda bok som jag har i någorlunda färskt minne. Nu gör jag tvärt om. Det här är den jag läste senast.

Kazuo Ishiguros nya roman, den första på tio år, är en symbolladdad, svart och mystisk saga. Ishiguro leker med genrer och överskrider dem. Begravd jätte är äventyrsberättelse, pikareskroman, fantasy - allt på en och samma gång. Och, på ett djupare plan, är den också en betraktelse över - och kanske ifrågasättande av - myternas och det kollektiva minnets betydelse.

Är det bara jag, med min profunda SD-ångest, som läser in vår tids strömningar mellan raderna i boken? Eller är det vad som menas med "betraktelse över... myternas och det kollektiva minnets betydelse"? För det krävs ju knappast en drakes andedräkt för att sprida glömska och skapa nya myter och nya minnen hos ett kollektiv. Uppenbarligen.

Vacker, rörande, sorglig och tankeväckande. Ishiguro är riktigt, riktigt bra. En favorit faktiskt.

Och vilket fint omslag!


Det här var ytterligare en titel från min egen läsutmaning Förkovran.


Ibland vill livet annorlunda


Jag hade ju planerat det så bra för sommaren. Ordnat så att jag skulle kunna ta djuren med mig upp till buan och vara där helt ensam i två veckor. Massa tid för återhämtning och inte minst läsning. Inga långa bilresor med barnen under semestern, som jag brukar, utan bara en kortare sväng till Stockholm. Sedan bo i buan de veckor jag inte hade barnen och pendla därifrån. Ännu mera läsning. För att inte tala om hur många ljudböcker jag skulle hinna klämma under tre timmars daglig pendling.

Men så blev mamma svårt sjuk. Mina två veckor helt ensam krympte till tre dagar. Jag kände att jag måste åka ner igen, med barnen, under semestern, så det blev en lång resa i alla fall. Och nere i Skåne blev vi påkörda så pass att min bil nu står på skroten - med allt jobb och krångel det inneburit. Och så behövde jag åka ner till mamma en tredje gång. Fläng, fläng. Dessutom lyckas jag alltid förtränga hur mycket mer jobb det blir med barnen när de har skollov, jämfört med under terminerna.

Ett par veckor, när Lassepappan hade barnen, pendlade jag faktiskt från buan, men då blev det så att jag lyssnade på de Sommarprogram jag ville höra.

Och bokhögarna jag så fint förberett ligger till stora dela orörda.

Nu ligger jag knallförkyld hemma i sängen och ska se om jag kan komma igång med bloggandet igen. Läsningen har så smått rullat igång igen, eller... åtminstone lyssnandet.

Jag har suttit och lagt in de - trots allt - lästa böckerna på Goodreads och sitter här och grämer mig över att det står att jag läst 47 böcker i år när det i själva verket är 54 då jag räknar efter. Mitt mål var 52 böcker för 2018, en i veckan, så jag känner mig rätt nöjd.

Nej, nu ska jag läsa vidare innan jag försöker dokumentera ikapp.

TBR augusti

Jag är dessvärre inne i de senaste tre årens största lässvacka. Redan i juni gick det väldigt dåligt med läsningen och i juli har det gått d...