lördag 30 november 2019

Sammanfattning TBR


Nej, det här gick ju inte alls. November är nog mitt största TBR-bakslag hittills. Jag trodde att jag skulle ha så mycket tid att läsa och lyssna denna månad, men eftersom jag jobbat så många heldagar - upp till 12-timmarspass om man räknar med resorna - så har jag varit så förbålt trött. Jag är fortfarande sjukskriven på halvtid, och även om nu Försäkringskassan inte anser att jag är sjuk, så är det så att jag blir helt utslagen av sådana här långa dagar, även om jag får kompensationsledigt, så det inte blir med än halvtid totalt. De lediga dagarna räcker helt enkelt inte till för att jag ska återhämta mig.

Sex böcker planerade jag att läsa, och en, Iliaden, att börja läsa, sakta men säkert och fortsätta in i december.

Jag har läst tre: Kura skymning (Hyllvärmare), Ta hand om min mor (Månadens språk) och Kyrkbröllop (Förkovran).

Kungens rosor (Förkovran) har jag bara kommit dryga 100 sidor in i. Livet utan masker gav jag upp efter 50 sidor, för den var så bedrövligt översatt. Jag kommer att byta ut den mot Celanire istället (3x3). Dag ut och dag in med en dag i Dublin har jag inte börjat på. Inte Iliaden heller.

Fast jag läste faktiskt Ingvild H Rishøis Vinternoveller, vid sidan av TBR:en.

Jag har lyssnat på The Secret Commonwealth och The Mars Room som planerat, men Ulysses, som är månadens klassiker (6 klassiker på 6 månader) har jag inte ens kommit halvvägs med. Och den är 38 timmar lång! Det är första gången på dessa snart två år som jag inte klarat att läsa min klassiker. Surt!

Det blir tufft att klara utmaningarna när jag halkade så här mycket efter denna månad :(

Ta hand om min mor


En mamma reser från den sydkoreanska landsbygden för att hälsa på sina barn i Seoul. På den myllrande tågstationen försvinner hon och familjen inleder ett desperat sökande - samtidigt som alla tvingas rannsaka sin relation till den försvunna kvinnan. Ta hand om min mor är både en autentisk roman om livet i Sydkorea och en stark familjeskildring. Den självuppoffrande mammans liv återberättas ur de olika familjemedlemmarnas perspektiv: den bortskämde äldste sonen, dottern vars karriär överskuggar allt annat och pappan som alltid tagit henne för given. Hemligheterna kryper fram i ljuset i takt med att saknaden och oron växer.

Det här är en jättefin berättelse, sorglig och tankeväckande, men också lite smårolig med en hel del oväntade vändningar, och faktiskt riktigt spännande på ett lågmält, inte alls thrillerliknande sätt. Och så tycker jag ju så mycket om att läsa "världslitteratur", böcker som skildrar länder och kulturer som skiljer sig en hel del från det västerländska.

Det som störde mig något var att ett par av "berättelserna" - mamman skildras, som sagt i baksidestexten, av olika personer - är skrivna i du-form. Det kändes rätt avigt. Och det var alltså inte som ett tilltal av mamman, när personen mindes henne, utan berättaren skildrades i du-form. Jag tror aldrig jag har sett det förut.

Månadens språk för november har varit koreanska. Tyvärr hann jag bara läsa den här. Jag hade flera som jag var riktigt sugen på.

Veckans mening - vecka 48



Veckans mening utgår från Robert på Mina skrivna ord. En mening från veckans läsning som av en eller annan anledning fått dig att stanna upp.

Ta en stol och sätt dig i soffan.

Jag hade ingen aning om att det här är ett citat från James Joyces Ulysses. Man lär så länge man lever läser.


Historien om två städer


Charles Darnay gör allt för befria sig från sitt arv och sin historia. Men nu råkar han vara infödd i den styrande klassen i Frankrike. Vi befinner oss mitt i tiden för den franska revolutionen.
Historien om två städer [A Tale of Two Cities, 1859] är Charles Dickens mäktiga roman om den kanske viktigaste enskilda politiska händelsen i Europas historia - den franska revolutionen - författad 70 år efter att den ägde rum. Metropolerna Paris och London är här motpoler, på oförglömligt vis besjälade, samtidigt som de är spelplatser för människor som till det yttersta tvingas ta sina öden i egna händer.

Inledningen till den här boken är nog den snyggaste jag någonsin sett. Jag hade med den i En  smakebit på søndag tidigare i höstas. Jag tycker att Dickens är helt fantastisk, berättelserna, humorn, det sociala patoset.

Charles Darnay är alltså fransk adelsman, men upprörd över de sociala orättvisorna i Frankrike, lämnar han sitt namn och sitt arv och bosätter sig i London, där han arbetar som lärare och sedermera gifter sig. Men så reser han tillbaka till Frankrike, då en före detta anställd råkat i trångmål och behöver hans hjälp. I Frankrike ses han som förrädare på grund av sitt adelskap, trots att han lämnat allt på grund av sympati med de utsatta, utsugna, utarbetade, utfattiga.

Dickens skildrar hur de fattiga behandlas av adeln och hur svårt de lider, utan att för den skull rättfärdiga vad de själva gör under Franska revolutionen, då människor förlorade huvudet i giljotinen i parti och minut, helt godtyckligt efter absurda skenrättegångar. Riktigt otäckt faktiskt. Havererade rättssystem är jäkligt otäckt.

Ja, det krävdes verkligen fyra män i praktfulla uniformer och när den förnämste av dem skulle föra den lyckliga chokladen till monseigneurs läppar, kunde han helt enkelt inte existera utan två guldur i fickan, ett mode monseigneur själv hade lanserat. En lakej bar in chokladen i hans nåds rum, en annan piskade den med en liten apparat, som han för detta ändamål hade med sig, en tredje räckte monseigneur servetten och den fjärde - han med gulduren - serverade chokladen. Monseigneur kunde omöjligt avvara en enda av dessa tjänare vid chokladdrickningen utan att hans värdighet skulle ha lidit betydligt. Hans vapensköld skulle ha fått en outplånlig fläck, om chokladen blivit serverad av tre lakejer, och hade det endast varit två skulle det ha blivit hans död.

Helt i nivå med Oliver Twist och David Copperfield, som är de Dickensromaner jag hittills gillat bäst.

Det här var en av klassikerna i min utmaning Förkovran. Jag läste ut den i början av november, men ligger fortfarande förskräckligt mycket efter med plitandet här. Som synes.

fredag 29 november 2019

Kura skymning


Jag måste ha hittat den på något bibliotek. Endera gratis, för fem kronor, eller som en i kasse för 25 kronor. Den är inte ens märkt.

När de förstod att hon var död började snön stilla falla och det skulle fortsätta att snöa i hundratjugosex dagar. Hennes vidöppna ögon täcktes under natten och man hittade henne inte förrän vid tjällossningen följande vår.

Två människor lever vid foten av ett fjäll, en tredje i staden en bit därifrån, nära varandra men utan att träffas. De delar en fruktansvärd hemlighet, en händelse som ödelade deras barndom. När märkliga saker börjar hända tvingas de att åter möta sitt förflutna. Medan våren övergår i sommar och en omöjlig värme rusar över fjället, drivs de tre barndomsvännerna på olika sätt allt djupare in i en längtan efter något som för alltid har gått förlorat. Kura Skymning är en berättelse som balanserar mellan vakenhet och dröm, en modern spökhistoria som sträcker sig långt bortom verklighetens gränser.

Hon var åtta år när hon dog. Det hann gå tjugoåtta år innan hon kom tillbaka.

Jag har verkligen varit sugen på att läsa den här, men dragit mig länge, eftersom jag är så förtvivlat lättskrämd. Till slut gav jag mig på den, då barnen var hemma och då jag var på väg till far i Stockholm. En vecka framåt med folk omkring mig dygnet runt och utan behov av att gå ut till uthusen i nermörkret.

I själva verket var den inte läskig alls. Spöken ja (eller?) men inte läskig. Inte på det viset.

Norrland, drömskt, spökigt, mystiskt. Vad händer egentligen?

Jag gillade verkligen den här och skickar den gärna vidare om någon är nyfiken. Vore kul om den kunde gå runt. Den förtjänar en större läsekrets än den uppenbarligen har. Skriv en kommentar om du är intresserad!


Det här var novembers Hyllvärmare

torsdag 28 november 2019

Utrensning


Ett möte mellan två kvinnor som historien varit hårdhänt mot. Den ena är den gamla kvinnan Aliide, som av svartsjuka en gång gjort sig skyldig till att hennes egen syster deporterats till Sibirien, men som själv också våldtagits och misshandlats av sovjetiska soldater. Den andra kvinnan Zara, är ung, och har sökt sig bort från sin barndoms Vladivostok till Berlin, där hon fastnat i prostitution och drogmissbruk, men lyckas till slut bryta sig loss. Aliide hittar den avsvimmade Zara under en björk utanför sitt torp i Estland. Det är strax efter murens fall. De två kvinnornas öden visar sig vara oväntat och tätt sammantvinnade. Utrensning är en enastående roman om kvinnor som tar liv och ger liv, som förnedras men reser sig gång på gång.

Ibland är jag så dum. Varför läste jag inte den här då när den kom ut och blev så omtalad och hyllad? Den belönades med både Nordiska rådets litteraturpris och Finlandiapriset. Dessutom har den fått Prix Femina étranger och sannolikt ett antal andra priser, som jag bara inte hittat på.

Mörk, tät, otäck och så jävla bra. Väl värd sina priser. Har du också missat Utrensning? Läs den!

Jag har tidigare endast läst När duvorna försvann, som också var magknipsmörk, men jag ska definitivt läsa mer av Oksanen.



Det här var oktobers Hyllvärmare

Hett i hyllan #24


Hett i hyllan utgår från Monika. Om de där böckerna som stått i hyllan i en halv evinnerlighet, men som förtjänar att dammas av och plockas fram i ljuset.


Lite skamset måste jag erkänna att jag har extremt svårt för Björn Ranelid - endast baserat på vad jag sett av honom i media. Det är ju inte direkt en vacker egenskap att döma ut folk på det viset, men jag tycker att han är ursliskig, för att säga det rent ut. Jag inser emellertid att jag inte gärna kan döma ut honom som författare bara för att jag nu tyckte att han var särdeles osmaklig i Melodifestivalen (till exempel). Så när fadern hade en hög pocketböcker han ville bli av med, så plockade jag åt mig denna.  Jag måste ju i alla fall testa att läsa honom. Ja, och på den vägen är det...

När jag skriver detta inser jag att jag inte har sett ett enda bokbloggsinlägg gällande någon av Ranelids böcker i hela mitt liv. Inte för att jag läser så förskräckligt många, men ändå.

onsdag 27 november 2019

En katts resedagbok


Nana vet varken vart de är på väg eller varför de gör den här resan. Men han trivs med att sitta i en silverfärgad van bredvid sin älskade husse Satoru. Tillsammans far de tvärs över Japan och hälsar på hos gamla vänner.

Men varför reser de? Och varför är alla så intresserade av Nana? 

En katts resedagbok av Hiro Arikawa är en hyllning till livet och vänskapen, och till de små ting som ofta skänker oss störst glädje. 

Enda anledningen till att jag inte läst den här boken tidigare är att jag köpte på mig ett ex på grekiska när jag var i Aten förra hösten. Jag tror inte att den fanns översatt till svenska då, åtminstone hade jag aldrig sett den. Nu är det ju så att min grekiska är föga bättre än att jag klarar av att "ta mig runt" och att jag skulle klara att läsa en hel bok på detta språk finns egentligen inte på kartan, men jag bara kunde inte stå emot boken när jag såg den. När den sedan väl kom ut i svensk översättning så hade jag någon ambition om att läsa dem parallellt. Så blev det naturligtvis inte, så jag gav upp och lyssnade på den. På svenska.

Det här är en underbar bok om en katt, men framförallt om hans husse Satoru, en fantastisk man. På tyska heter boken Satoru und das Geheimnis des Glücks, vilket faktiskt säger mer om innehållet än den svenska titeln, som jag tror är ungefär densamma som originalets. Sorg och glädje om vartannat och jädrar anåda vad jag bölade. Jag önskar verkligen att jag vore mer lik Satoru san, som sagt en enastående människa.

Som vanligt blir jag dock galen på pissigt uttal. Japanska har varken betoning eller längd och således ska till exempel Noriko inte uttalas Noriiiko. I övrigt var den en fin inläsning.

Boken har uppenbarligen filmatiserats, men i filmen är Satoru på tok för ung och snygg. Det var han inte i boken och det tyckte jag var en viktig del i det hela, just att han var lite oansenlig så där.


27 oktober har jag angivit för denna på Goodreads. Gah, jag ligger fortfarande en månad efter!


tisdag 26 november 2019

Nora eller Brinn Oslo brinn


Som vanligt ligger jag efter. 20 oktober läste jag ut denna enligt Goodreads.

Hur svartsjuk får man bli? Hur ofta kan man titta på en främmande människas Instagram? Hur mycket mensvärk måste man ha? Är Norge paradisets mittpunkt?

Johanna är ihop med Emil. Emil har en exflickvän som heter Nora. Nora är allt ­Johanna inte är: vacker, norsk, offentligt älskad i ­sociala medier. När Johanna av en slump får reda på att Emil och Nora ska ses inleder hon en grundlig efterforskning om Nora på Instagram – en undersökning som inte tycks kunna få ett slut. Samtidigt förtärs Johannas kropp inifrån; inte bara av svartsjukan, utan också av en genomborrande, ändlös smärta i livmodern.

I sin autofiktiva och svart humoristiska ­roman Nora eller Brinn Oslo brinn under­söker Johanna Frid med skarp blick två av vår tids stora kvinno­sjukdomar - Instagram och endometrios.

Jag hade nog inte givit mig på den här boken om det inte varit för att jag händelsevis är bekant med en släkting till författaren. Relationsromaner är inte riktigt min grej och svartsjuka är inte heller särskilt intressant i mina ögon. Hur som helst...

Jag har väldigt svårt att identifiera mig med bokens Johanna, i synnerhet har jag svårt att känna igen mig i svartsjukan. Inte lider jag av någon av kvinnosjukdomarna Instagram eller endometrios heller. Mest kände jag mig som en gammal tant, helt fjärmad från den nya unga världen, när jag lyssnade. Men rätt kul är den ju, mitt i allt elände, och jag gillar hur Frid pendlar mellan svenska, danska och lite norska. Och eftersom jag lyssnade blev det extra tydligt och extra trevligt med de olika språken.

Snyggt omslag.

Tisdagstrio - Frestelser


Tisdagstrion utgår från Ugglan & Boken och denna vecka är temat Frestelser.

Idag blir det högt och lågt, fri tolkning och en del intressekonflikter. Texterna är lååånga, men man kan ju scrolla förbi dem om man inte ids läsa.


När jag gjorde AT och stod och väntade på en handledare i ett av sjukhusets väntrum, började jag bläddra i ett magasin. Där fanns en artikel om resor till kloster. Bland annat, berättades, kunde man åka till Birgittasystrarna i Neapel och bli inhyst i en eremitcell, enkel men moderniserad, med en egen liten muromgärdad trädgård till. Italiensk husmanskost skulle man kunna äta tillsammans med systrarna. Då hade jag inte haft en enda dag helt för mig själv på tio år. Jag, som är en särdeles enstörig person med stort behov av ensamhet för att kunna återhämta mig (ja, så blev jag ju sedermera utbränd också) blev helt lyrisk och flängde så snart jag kunde till AT-centrum där jag satte mig att googla.

Plötsligt kom det in en halvtetig ST i psykiatri.
- Och här sitter du och googlar på resor sa han.
- Eh... hur visste du det? Datorn var vänd ifrån honom och inga fönster kunde spegla skärmen.
- Det syns på dig.

Eftersom jag var så fullkomligt begeistrad började jag berätta för honom. Tänk! Vad underbart! Det vill jag göra!

- Nej nej, partyresa till Ibiza! sa han
- Är du galen?! Jag kan inte tänka mig något jag vill mindre.
- Man ska alltid göra tvärt om mot vad man vill. Tänk om alla gjorde tvärt om. Om de maniska satt hemma och ugglade och de deprimerade gick ut och festade loss. Då skulle vi inte behöva någon psykiatri. 

Så gick han. Efter en stund öppnades dörren igen och han stack in huvudet
- Partyresa till Ibiza!!!

En tid efteråt fann jag denna bok.
I Sverige är traditionen att besöka kloster inte så vanlig, få vet att allmänheten ofta har tillträde till de stillsamma och vackra klostermiljöerna oavsett trosuppfattning. Det här är en guidebok om nordiska och sydeuropeiska kloster som tar emot gäster för kortare besök eller vistelser med övernattning.
Kloster - vistelser i stilla rum ger en inblick i det dagliga klosterlivet, skildrar historien bakom varje kloster och berättar om de sedvänjor man tillämpar. Vissa av dem är bara öppna för kvinnor, andra bara för män och en del har önskemål om tystnad. Variationen är stor: På Österlen finns ett modernt kloster i betong och ett annat i ett före detta hönshus. Söder om Rom finns ett kloster med egen strand och i medeltidsstaden Assisi finns ett av Birgittasystrarnas många gästhem med stor trädgård och takterrass.
Vitt skilda miljöer men med en sak gemensamt: Alla erbjuder besökaren möjlighet till en avkopplande vistelse i stilla, vilsamma rum.

Jag har fortfarande inte kommit iväg till Birgittasystrarna i Neapel, men få saker frestar mer. Tänk att få sitta där i den lilla muromgärdade trädgården, i total stillhet, och läsa, skriva, tänka och meditera!



Jag fick aldrig vara prinsessa när jag var liten. Dels fanns det inte prinsessiga barnkläder med glitter och paljetter på 60-70-talet, dels hade mina föräldrar inte alls något sinne för det där med utklädningskläder och förstod inte sin lilla flickas längtan efter dylika. Askungens klänning i den här boken, och de där skimrande, högklackade glasskorna, var bland det vackraste jag visste i lågstadiet.

Nu är jag 56 år och har fortfarande inte en enda gång i mitt liv burit en balklänning, inte heller har jag stått brud i vitt. Och någonstans, djupt inne i mig, lever den där lilla flickan kvar och längtar, längtar, längtar efter att få klä sig i skimrande, glittrande, böljande balklänning och för en gångs skull få känna sig vacker.



Kanske är det vad jag allra helst skulle vilja göra i livet, det jag längtar efter mest. Att bo på en gård i skogen med stor trädgård och massor av djur: ett par fjällnära kor (lantrasen heter faktiskt så), svärdsjöfår, några jämtgetter, linderödsgrisar, svensk blå anka, ölandsgäss, gotlandskaniner och mina älskade hedemorahöns - för att nämna lantraserna - därtill broncekalkoner, ett påfågelpar, angorakaniner, katter och en hund. Jag ska ha odlingsbäddar, potatisland och trädgård med mycket buskar och träd, stora perennrabatter, slingrande gångar, bersåer, pergolor och spaljéer, massor av sittplatser och en hemlig trädgård. Det ska rinna en bäck invid tomten som jag kan dämma upp till en liten damm för ankor och gäss. Och där ska jag gå hela dagarna och sköta djur, odlingar och trädgård, gå i skogen, basta, sitta ute i bersån och kontemplera eller inne i min öronlappsfåtölj och läsa. Kruxet är bara att hitta någon som betalar mig 20 papp i månaden för att göra detta ;)


måndag 25 november 2019

Augustpriset 2019

Jag konstaterar härmed förnöjt att jag läst vinnaren i såväl skönlitteraturs- som fackboksklassen. Så brukar det inte vara, kan jag intyga. Tidigare har jag haft så dålig koll på ny svensk litteratur att jag knappt hört talas om de nominerade böckerna.

Extra roligt är det att jag lyckades hitta Osebol alldeles självsamt, utan att ha läst om den innan. Den dök upp i Storytel och jag fastnade direkt för omslaget, klickade fram vad den handlade om och insåg att det borde vara något för mig. Och när jag nu letat fram när jag egentligen läste den, så inser jag att jag faktiskt lyckades klämma både Osebol och Wähäs Testamente i juli. Det var väl inte så illa pinkat? Två nominerade i en smäll.



Ålevangeliet hade jag däremot hört en hel del om och den låg högt på listorna innan jag tog itu med den i slutet av september.



Av barnböckerna har jag emellertid inte läst en enda. Det borde jag verkligen göra. Inte har jag heller läst en enda av de nominerade till Lilla Augustpriset, trots ambitionen att läsa dem alla. Jag hoppas att de ligger kvar ett tag på hemsidan. För visst var de väl upplagda där?


Authors and Characters - Christian


Authors and Characters utgår från Lyrans Noblesser. Må hända är hon upptagen med Augustgala ikväll?

Berätta om en författare och en litterär karaktär som båda bär veckans utvalda namn. Var gärna fantasifulla med namnen, de kan vridas och tänjas, gälla alla kön, olika versioner i olika länder o s v. Improvisera! Varje måndag lägger jag upp ett inlägg med veckans namn och mina val. Lägg upp era egna inlägg, släng in en länk i mina kommentarer, besök varandra för att få lästips och kommentera gärna.

Christian Mørk


Dansk författare född 1966. Har skrivit ett tiotal böcker, bland annat Darling Jim som är en favorit. Bott större delen av sitt liv i USA, om jag förstått det rätt. Utbildad journalist och har också arbetat som filmproducent.


Jag borde läsa mer av honom.


Kristina i Utvandrarsviten


Här står hon staty i Duvemåla, med astrakanäpplet i handen. Åtminstone tror jag att statyn står där. 



Och här är hon, gestaltad av Liv Ullman, i filmen.



Och av Stina Ekblad på Dramaten, i regi av Niklas Ek.


Och så Helen Sjöholm i ett stycke från Kristina från Duvemåla. Fantastisk tolkning!




Kärt barn har många uttolkare


A Farewell to Arms


Som vanligt ligger jag lååångt efter med att dokumentera mina lästa böcker. Detta är mitt val av klassiker för 6 klassiker på 6 månader i oktober.

Den unge amerikanen Frederic Henry tar värvning som frivillig under 1:a världskriget. Han placeras som ambulansförare i norra Italien där man försöker hålla tillbaka de betydligt bättre rustade Tyskarna och Österrikarna. Där förälskar han sig brittiska Catherine Barkley, som arbetar som sjukvårdare. Sjuksköterska/nurse står det i princip överallt när man läser om boken, men det är hon faktiskt inte.

Jag hade tänkt lyssna på den på svenska, men gav upp. Inläsningen var så seg och uttalat skriftspråklig att jag höll på att bli galen. Det var samma inläsare i Pickwickklubben, när jag lyssnade på den, men då tyckte jag att det funkade bättre, trots den likaledes skriftspråkliga stilen. Det skiljer över två timmar på den svenska och den engelska! Fatta, två timmar! Och det rör sig inte om en förkortad utgåva. Sådana förefaller, till min stora förvåning, vara rätt vanliga när det gäller engelska ljudböcker. Såpass att det ofta påtalas om det inte är en förkortning: Unabbreviated! 

Precis som med Klockan klämtar för dig, var jag föga imponerad i början. Men gud vad tråkig! Näe, det här är faktiskt inte bra tänkte jag flera gånger. Men ju längre jag lyssnade, desto mer tyckte jag om den. Och precis som med Klockan klämtar... så dröjer den sig kvar i mig än. Det är något med Hemingway som fastnar. Jag tror faktiskt det var likadant med Och solen har sin gång. Även den finns liksom kvar i mig, trots att det är ett par, tre år sedan jag läste den och trots att jag inte var så hejans imponerad medan jag lyssnade. Den gamle och havet var det emellertid så väldigt länge sedan jag läste att jag inte riktigt minns hur jag reagerade på och tänkte runt den.

Kanske vinner de på att läsas i stället för att lyssnas på. Kanske vinner de på att läsas om. Jag ska definitivt läsa om Den gamle och havet i alla fall.


Här kommer trailern till filmen. Men fatta, den är nästan 90 år gammal!




söndag 24 november 2019

Ivanhoe


Den klassiska romanen Ivanhoe inleds med att korsfararen Wilfred of Ivanhoe återvänder som en slagen man från korstågen. Han är svårt skadad och har suttit i fångenskap hos Leopold V av Österrike. Väl hemma blossar känslor upp. Ivanhoe faller för den vackra, karismatiska judinnan Rebecca, men blir på samma gång uppvaktad av sin barndomsvän Lady Rowena, som av många anses vara ett bättre val. Allt det här inleder ett klassiskt romantiskt äventyr där vi bland annat får stifta bekantskap med karaktärer som Robin Hood och Rickard Lejonhjärta.

Det här var mitt val av klassiker för 6 klassiker på 6 månader i augusti (!) och jag har alltså missat att "bokföra" den. Ack så slarvigt av mig! Bockat av den på listan har jag i alla fall gjort.

Boken skrevs redan 1820 men är förvånansvärt lättläst och lättillgänglig. En trevlig bekantskap. Filmen - den från 1982 - har jag förstås sett, det har väl de flesta.

Jag hade med en snutt av boken i En smakebit på søndag, ett utdrag som var tämligen antisemitiskt, vilket jag också påpekade. Tyvärr uppfattade många detta som att boken i sig är antisemitisk, det är den nu inte. Judar har i alla tider omgivits av fördomar och behandlas mycket illa här i Europa - och sannolikt annorstädes. Detta faktum framkommer i denna bok, liksom i många andra, inte bara i "förintelselitteraturen" utan även i t ex Katedralen vid havet, som många tycks vara väldigt förtjusta i. Det betyder inte att boken i sig är antisemitisk eller att jag uppfattar Walter Scott som antisemit, snarare tvärt om. Rebecca framställs ju mycket positivt - kanske mest positivt av alla. Och jag är knappast ensam om att önska att den gode Wilfred hade valt henne istället för mesproppen Lady Rowena. En person som tagit saken i egna händer ser ni här. You go girl!

Rebecca i filmen från 1982

Rebecca i filmen från 1958 - jodå, visst är det Elisabeth Taylor



En smakebit på søndag - Kungens rosor


Denna vecka utgår smakebiten från Mari på Flukten fra virkeligheten. Dela med dig en snutt av det du läser just nu. Inga spoilers!

Det gick de vildaste rykten om självmordet. Hustrun hade varit otrogen, han hade dödat drängen som hon haft sitt ihop med, sade man. Hur det var visste ingen. 
Prosten begravde självspillingen på den gamla kyrkogården. Den döde hade en lapp i sin västficka, där det stod "begrav mig här där jag ligger".
Det kunde nu inte prosten tillåta, det grävdes en grav på gamla kyrkogården, det låg flera självmördare där. Det var så passande under de skuggiga hundraåriga träden, tänkte man kanske.
Den lilla ödekyrkan, som låg där sen hedenhös, utstrålade trolldom och mystik och främmande gudar som nog förlät självmord. Den kristna guden förlät inte självmord, trots att han dött frivilligt. Prosten höll ett så vackert och mänskligt tal över den döde.
- Han talar vackrare för en självspilling än för den som dött i sin säng i tro på Gud, sade en av tvättgummorna. Det var hela socknens mening också, och man var missnöjd med prosten. Han var lite för underlig. En självmördare borde inte ha något tal alls.


Kungens rosor är tredje och sista delen i Moa Martinsons romansvit om Mia.

lördag 23 november 2019

This or That


Den här snor jag rakt av från Vargnatt.

1. Reading on the couch or on the bed?
Förr läste jag i princip bara i sängen, jag fick så satans ont i nacken när jag satt. Nu sitter jag för det mesta i min älskade öronlappsfåtölj. Soffan sitter jag typ aldrig i, varken läsandes eller görandes annat. Svaret får därmed bli: i sängen.

2. Male main character or female character?
Spelar ingen roll.

3. Sweet snacks or salty snacks when reading?
Ligger nog mer åt det salta hållet, även om det slinker ner en och annan godisbit också.

4. Trilogies or quartets?
Eftersom jag föredrar korta böcker, så får svaret bli trilogier.

5. First person point of view or third person point of view?
Tredje person, definitivt. Har svårt för första person och svårt för presens.

6. Reading at night or in the morning?
På morgonen är jag halvdöd, så det får bli kväll/natt

7. Libraries or bookstores?
Både och, naturligtvis. Varför begränsa sig?

8. Books that make you laugh or make you cry?
Har svårt att välja här också. Det får gärna vara lite av båda.

9. Black book covers or white book covers?
Svart är snyggast.

10. Character driven or plot driven stories?
Eh... jag är inte säker på att jag förstår skillnaden. Kan någon ge exempel på en av varje?

Veckans mening - vecka 47


Veckans mening utgår från Robert på Mina skrivna ord. Varje vecka bjussar vi på en mening från veckans läsning. En mening som - av en eller annan anledning - fått oss att stanna upp.


Jag hade luktat litet på gymnastik, fröken Regina hade till och med sträckt sig så långt att vi förutom "armar uppåt sträck" två gånger i veckan fick gå ut på gården och samfällt hoppa kråka.



tisdag 19 november 2019

Tisdagstrion - Först i serien



Tisdagstrion utgår från Ugglan & Boken och denna vecka är temat Först i serien

Stenväktaren är första delen i Kazu Kabuishis tecknade serie Amulett. Jag tror att den är uppe i åtta delar nu. Jättespännande och jättefint tecknad - även om just människorna inte är så elaborerat avbildade. Jag har skrivit om den här. Egentligen för barn, jag har läst den för båda killarna - den yngre läser den fortfarande då och då - och läst den själv. Riktigt bra!



Människornas jord är första delen i Burukvartetten av indonesiern Pramoedya Ananta Toer. Följande delar heter Ett barn av alla folk, Fotspår och Glashuset. Jag har ännu bara läst de två första. Väldigt bra.



Din tjänare hör är första delen i Sara Lidmans Jernbanepos. Jag har inte läst den än men vill gärna. Består av sju delar.


måndag 18 november 2019

Authors and characters - Katarina


Authors & characters utgår från Lyrans noblesser. Denna vecka är namnet Katarina.

Berätta om en författare och en litterär karaktär som båda bär veckans utvalda namn. Var gärna fantasifulla med namnen, de kan vridas och tänjas, gälla alla kön, olika versioner i olika länder o s v. Improvisera! Varje måndag lägger jag upp ett inlägg med veckans namn och mina val. Lägg upp era egna inlägg, släng in en länk i mina kommentarer, besök varandra för att få lästips och kommentera gärna.



Katarina Taikon föddes i ett läger utanför Örebro 1932. Hela sitt liv kämpade hon för romernas rättigheter. I början av 60-talet skrev hon den självbiografiska boken Zigenerska. Då levde svenska romer fortfarande i tältläger och fick inte gå i skola. Själv lärde hon sig läsa och skriva ordentligt först som vuxen. 1982, endast 50 år gammal, drabbades hon av en hjärnblödning (vissa källor anger hjärtstopp) med så omfattande hjärnskador att hon aldrig återfick medvetandet. Hon dog 1995, efter 13 år i koma.

2012 kom Lawen Mohtadis biografi över Katarina Taikon: Den dag jag blir fri. Den står i bokhyllan, men jag måste erkänna att jag inte har läst den än.


Jag antar att de flesta av er har läst Katitzi-böckerna. Den första kom ut 1969. Då var jag sex år. Jag har försökt att leta fram ett omslag som jag känner igen sedan min barndom, men inte hittat något som känns riktigt rätt. Kanske var det ändå så här första Katitzi-boken jag läste såg ut.


Och egentligen är ju Katitzi en form av Katarina, berättelserna bygger ju på Katarina Taikons egna upplevelser, så jag skulle kunna ha henne som karaktär, men för att variera mig lite väljer jag en annan.




Catherine Barkley heter sjuksköterskan i Hemingways A Farewell to Arms (Farväl till vapnen). Det vill säga, hon är inte sjuksköterska, men det är så hon benämns i texter om boken. I själva verket är hon - ja vad? Jag lyssnade på den på engelska och jag skulle tro att hon är sjukvårdsbiträde eller något slags "barfotasköterska", snabbutbildad för kriget. 


Filmen från 1932 med Gary Cooper och Helen Hayes - det har gjorts flera senare. Jag måste erkänna att jag blev bestört när jag såg årtalet. Var Gary Cooper så tidig? Jag trodde att han var stjärna under mina föräldrars ungdom, och de är födda 1934 respektive 1936. När övergick egentligen stum- till ljudfilm? 1932 känns som stumfilm för mig, men det är antagligen helt fel. Jag får helt enkelt ta och läsa på. 

söndag 17 november 2019

En smakebit på søndag - Kura skymning


Denna vecka utgår smakebiten åter från Astrid Terese på Betraktninger. Dela med dig en snutt av det du läser just nu. Inga spoilers!

Han studerade fotografierna noga. Det var svårt att titta på dem. 
De allra äldsta, de från småskolans dagar, visade även ett barn som inte fanns med på de senare fotografierna. Hon stod längst ut i kanten. Hon hade ljust hår som blev vitt på bilderna, hon log snett, hemlighetsfullt. Hennes kropp var slank under klänningstyget, hennes ansikte var fullt av fräknar, ljusa prickar på blek hy. Hennes blick gick rakt genom linsen, blixten brände hål i hennes vita pupiller.

När han vandrade tillbaka från skolan, hem till sin son och hans spöken, smekte vårens blomster förgäves hans rygg.
Rask hade bestämt sig.


Baksidestext: När de förstod att hon var död började snön stilla falla och det skulle fortsätta att snöa i hundratjugosex dagar. Hennes vidöppna ögon täcktes under natten och man hittade henne inte förrän vid tjällossningen följande vår.

Hon var åtta år när hon dog. det hann gå tjugoåtta år innan hon kom tillbaka.

Till min glädje utspelar den sig i Norrland, något som helt gått mig förbi. Jag har nog mest varit fokuserad på huruvida jag skulle våga läsa den och när det i så fall skulle vara lämpligt. Jag har bara hunnit ett 50-tal sidor in i boken och än är den inte otäck. Vi får se hur det blir längre fram. Lågmäld med ett vackert språk, påminner lite grand om Nordisk fauna, tycker jag, men denna gavs ut redan 2011.

lördag 16 november 2019

Veckans mening - vecka 46


Veckans mening utgår från Robert på Mina skrivna ord. Dela med dig en mening från veckans läsning, en mening som av en eller annan anledning fått dig att stanna upp.

Denna vecka betonar jag av en eller annan anledning och bjuder på denna:

Medan jag lyssnade kunde jag inte låta bli att sluka Thérèses mor med blicken, som följde med dem för att ta hand om deras tre små barn.

Jag begriper inte vad denna översättare håller på med. Och borde inte någon på förlaget ha reagerat? Jag blir galen! Boken är i princip oläslig. Det här är sannerligen inte det enda exemplet och jag får läsa om stup i kvarten för att fatta vad det är frågan om. Påminner mer om en googleöversättning än ett yrkesmannaverk.

Jag ger upp. Denna bok var den sista jag hade kvar i utmaningen 3x3 men jag får lov att byta ut den mot Celanire, som har en annan översättare.


fredag 15 november 2019

Helgfrågan vecka 46


Nu stundar helgen och det är åter dags för Mias helgfråga.

Brukar ni läsa eller titta på tidningar eller program om böcker? Vilka?

Nej, jag är nog lite dålig på det. Har sett enstaka Babel på SvT Play och läst enstaka nummer av Vi Läser. Egentligen är jag inte speciellt intresserad av författarna, det är böckerna jag vill åt. Jag har tyckt att boktipsen i God kväll varit väldigt trevliga att titta på, men eftersom jag inte har någon tv är det ytterligt sällan jag har pricka in dem - och nu är de väl borttagna(?) När jag kommer åt magasin i väntrum och liknande, brukar jag ofta bläddra fram sidorna med boktips.

Mitt bokintresse ligger mer åt det smala hållet och jag läser gärna litteratur med några år på nacken, klassiker bland annat. Det blir inte så mycket nyskrivet, svenskt-anglosaxiskt, spänningslitteratur, feelgood och bästsäljare och det är ju det som framförallt lyfts fram. Naturligtvis! Man riktar sig mot största möjliga publik, inte konstigt alls. Jo just det, jag har tittat på några avsnitt av Yukiko Dukes recensioner på YouTube också.

Bonusfråga: Har du något bra filmtips?

Jag har inte varit på bio på femton år, har ingen tv och ingen DVD-spelare. Har försökt kolla in Netflix och liknande några gånger, men där finns i princip ingenting jag är intresserad av. Jag är rätt smal i mitt filmintresse också. När jag bodde i Stockholm gick jag mest på Kvartersbion, Zita och liknande. Så, tipsen jag kommer med här har åtskilliga år på nacken och för att chocka er alla så blir det två feelgood-filmer. Sådan feelgood som jag klarar. Otroligt charmiga båda två.


En förtrollad april heter den på svenska, men jag lyckades inte ladda ner något svenskt omslag.


Månadens språk är ryska

Månadens språk för augusti är ryska . Eftersom jag inte har något internet (se föregående post) så får det bli ett kort inlägg utan boktips....