söndag 30 januari 2022

En smakebit på søndag - By the Sea

 

Smakebiten utgår från Astrid Terese på Betraktninger. Dela med dig en snutt från veckans läsning - inga spoilers!

The bathroom was caked: the sink was spotted with what looked like vegetable matter, the tub had developed a dark shadowy skin and the toilet was an impenetrably opaque black hole. I gagged but had no choice, aware all the time that for all I knew something lived in that dark murk and that it had teeth that might be tempted by the weight of my manly endowments. They do acquire a kind of nobility at a certain age.



On a late November afternoon Saleh Omar arrives at Gatwick Airport from Zanzibar, a far away island in the Indian Ocean. With him he has a small bag in which there lies his most precious possession - a mahogany box containing incense. He used to own a furniture shop, have a house and be a husband and father. Now he is an asylum seeker from paradise; silence his only protection. Meanwhile Latif Mahmud, someone intimately connected with Saleh's past, lives quietly alone in his London flat. When Saleh and Latif meet in an English seaside town, a story is unravelled. It is a story of love and betrayal, of seduction and of possession, and of a people desperately trying to find stability amidst the maelstrom of their times.

Jag läste ut By the Sea i förrgår och jag tyckte jättemycket om den. Jag hade inte riktigt väntat mig det, varför vet jag inte. 

lördag 29 januari 2022

Veckans mening - vecka 4

 

Veckans mening utgår från Robert på Mina skrivna ord. En mening från veckans läsning som av en eller annan anledning fått dig att stanna upp.

South of Sofala was an impenetrable sea of strange mists, and whirlpools a mile wide, and giant luminescent stingrays rising to the surface in the dead of night and monstrous squids obscuring the horizon.


Jag tyckte att bilden var så sagoaktigt vacker. Meningen är dock inte typisk för romanen, om någon känner sig avskräckt av det poetiska. En väldigt bra bok. 

torsdag 27 januari 2022

Hett i hyllan #49

 

Hett i hyllan utgår från Monika. Om de där böckerna som har stått i bokhyllan en halv evighet, men som kanske förtjänar att plockas fram, dammas av och äntligen läsas. 


Hassan Blasim är författaren som revolutionerat den arabiska litteraturen – från Finland. 2014 fick han sitt internationella genombrott, då The Independent utnämnde Irakisk Kristus till årets bästa översatta bok. Boken rankades dessutom som ”Book of the Year” i Publisher’s Weekly.
Berättelserna i Irakisk Kristus skildrar det infernaliska tillståndet i dagens Irak, och för tankarna till magisk realism, till Kafka och Borges, men också till den arabiska sagotraditionen.

Den här boken har jag varit jättesugen på att läsa hur länge som helst. Det är ju precis min typ av bok och kort är den också. Jag begriper inte varför jag aldrig kommer till skott. 

tisdag 25 januari 2022

Tisdagstrion - Frukt eller bär

 

Tisdagstrion utgår från Ugglan & Boken. Temat denna vecka är: Frukt eller bär (i titel, handling eller på omslag).



Står i hyllan, men jag har inte läst den än.

Esaias Tegnér var 56 år och stod på krönet av sin bana när han 1834 förälskade sig huvudlöst i den mer än trettio år yngre Emili Selldén. Han var nationalskald, biskop, riksdagsledamot, en av De Aderton och liderlig som få. Stewe Claesons porträtt av den åldrande mannens lidelse och leda är varmt och präglat av en förstående humor. Sällan har vi kommit skaparen av Det eviga och Fritiofs saga så nära som här.
Sex år senare sitter han på hospital i nordtyska Schleswig och botar en djup depression. Det är mellan dessa stationer som berättelsen växlar. Det är inte lätt att vara poet. Eller biskop. Eller medelålders man.



Körsbärslandet läste jag för några år sedan och jag minns den som riktigt bra. Stor sensation och mest sålda i Tyskland det året den kom ut.

Med torr humor, vass blick och träffsäkra formuleringar väver Dörte Hansen i Körsbärslandet en historia som utspelar sig i det natursköna och pittoreska Olland, söder om Hamburg. Här kantas flodstränderna av fruktträd och stora korsvirkeshus, plattyskan regerar och traditionerna väger tungt. Och här utspelar sig en historia som kryper in under huden på läsaren och stannar kvar länge.

Dörte Hansen flätar skickligt ihop livets mörka och ljusa sidor. I botten på Körsbärslandet ligger en nattsvart flykt undan krig och en skildring av den rotlösa sorg man som flykting bär med sig resten av livet. Här finns en svärmor som drivs till själsligt fördärv av sin svärdotter och en mor som överger sitt barn. Men här finns lika många ljusa trådar som lyser upp berättelsen och som lockar till skratt. Inte minst i Dörte Hansens sätt att berätta sin historia. Med knastertorr humor skildrar hon egensinniga, kantiga karaktärer. Hon målar upp komiska krockar när oförstående stadsbor möter motsträviga bönder och hon dissekerar humoristiskt Hamburgs hipsterföräldrar.



Den här har jag varken läst eller har väntande i hyllan, men det känns som en sådan där bok som jag bör ta mig an framöver. 

Det här är berättelsen om Jeanette, adopterad och uppfostrad som vore hon en av Guds utvalda i en strängt religiös, frikyrklig arbetarfamilj i norra England. Hon verkar vara förutbestämd att bli missionär, och redan vid unga år är hon en framgångsrik väckelsepredikant. Men 16 år gammal möter hon en annan flicka, och eftersom varken kärlek eller sex ingår i den utstakade planen så tvingas Jeanette lämna kyrkan, hemmet och familjen för att kunna leva med den hon älskar.

söndag 23 januari 2022

En smakebit på søndag - Din tjänare hör

 

Smakebiten utgår från Astrid Terese på Betraktninger. Dela med dig en bit av veckans läsning; inga spoilers!

Pust! Jag ordnade så att vi kunde bli provtagna via jobbet, jag och äldste sonen, så vi fick flänga iväg till Falun här på morgonen. Sonen har varit på skolresa till Idre och nu är halva klassen sjuk och två har testat positivt. Sonen blev sjuk dagen efter han kom hem och jag - som varit sjuk i veckan och bara hunnit arbeta en dag - fick nya symtom. Ibland känns det rätt hopplöst det här. 

En av våra undersköterskor, som har haft covid och är vaccinerad med tre doser, fångades i en smittpårning. Hon hade inga symtom men var positiv. Hur ska vi kunna värja oss mot något sådant? En tröst i eländet är väl att samtliga patienter som ligger på IVA hos är ovaccinerade och ingen har omikronvarianten. Så förhoppningsvis blir viruset "snällare". Det är ju också det rimligaste. Viruset tjänar ju inget på att folk blir knalldåliga eller dör utan gynnas bäst av att värden inte är sjukare än att hen orkar trava runt och smitta andra. Nå väl, smakebit var det...

Man ämnade taga ifrån honom något som han hade rätt till! Och han blev jublande vred. Det är som att taga ifrån en kall hans gamla kärling och säga du får en ny piga istället, det förlorar du inte på!
Men en jordbit kan väl inte jämföras med en god gammal hustru, sa landtmätaren, nästan rörd över de ömma känslor som tycktes finnas i denna bärsärk. Han lät sin spatserkäpp skriva en båge i luften. Och han fortsatt med
onera och impediment
och skälig kompensation och sunt förnuft och grannarna nickade som om de visste vad onera och impediment betydde.

Första delen i Jernbaneeposet av Sara Lidman. Vi får se om jag tar mig igenom alla sju som planerat. Det går lite segt ska jag erkänna.

lördag 22 januari 2022

Veckans mening - vecka 3

 

Veckans mening utgår från Robert på Mina skrivna ord. En mening från veckans läsning som av en eller annan anledning fått dig att stanna upp.

Spadar-Abdon satte sig och blängde på grannarna, fromma latoxar som sällan gingo till sin utängsslåtter förrän klockan fem om morgonen.




Första delen i Jernbaneeposet av Sara Lidman. 

torsdag 20 januari 2022

Sly

 

Hösten river i Åre. Trots att turisterna ännu glittrar på lyxrestaurangerna har lokalbefolkningen börjat planera för jakten och mörkret...
Ovanpå en igenbommad tågstation bor den avdankade lokalredaktören Vera Bergström. Hon sover med en älgstudsare under sängen och brottas med såväl ständiga klimakterieblödningar som med livet som aldrig blev.
När en kvinna hittas mördad i skogarna på Åreskutans baksida tar hon motvilligt på sig uppdraget att skriva ett reportage om bybornas rädsla. Men längs vägen blir hon allt mer besatt av att ta reda på vem offret var, vem som mördat henne - och varför. Det dröjer inte länge förrän Vera själv är i fara.

Ja, glesbygd i allmänhet och Norrland i synnerhet lockar ju alltid mig och nog lät det bra det där med igenbommad tågstation och en kvinna som är något till åren kommen - ja, det är ju lätt att identifiera sig. Svenska Deckarakademins debutantpris har den också fått. 

För all del, det är inget fel på den här boken. Storyn är bra, spännande är den och jag tycker om att huvudpersonen - som sagt - är en något till åren kommen kvinna, lite sliten och "avdankad" mer än på det yrkesmässiga planet. 

Ändå faller jag inte riktigt och jag kan inte förklara varför. Kanske är jag bara lite trött på temat: stockholmare är stroppiga, dumma i huvudet och skitar ner, Polisen är oduglig och gör inte sitt jobb och läkare är överlägsna skitstövlar. Det blir rätt tjatigt. Fast i den här boken är det norrmännen som åker på mest med stryk. Någon som har läst en bok som inte utspelar sig i Stockholm där en stockholmare beskrivs i positiva ordalag? Några "missar" irriterar jag mig också på (det var värst vad jag är kinkig!). Eller är det bara jag som inte hänger med riktigt när jag lyssnar? Vid ett tillfälle tittar Vera in genom ett brevinkast och konstaterar att det inte ligger någon post innanför dörren. Därefter passar hon på att smita in genom porten när någon passerar. Hur kom hon åt brevinkastet om hon var utanför en låst port? Och så är det DNA på mordvapnet, en kniv. Hur mycket DNA lämnar man efter sig på en kniv när man håller i den? Vad är det nu jag har missat? Berätta gärna!

Jag tycker väldigt mycket om Åsa Larsson och Stina Jackson. Anna Kurus böcker (två lästa) och Maria Brobergs Bakvatten tyckte jag också om. Men jag tror faktiskt att jag hoppar Vera Bergström fortsättningsvis.

Den svarta månens år

 


Sedan han blivit avstängd från sin tjänst på universitetet finns det bara några få konstanter kvar i David Svartheds liv: en katt som kommer på regelbundna besök och ett skrivprojekt om Iliaden som han försöker fokusera på. Men en olyckshändelse löser upp tillvarons konturer och gränser – plötsligt ställs han inför en helt ny verklighet.

Ellen Mattsons nya roman handlar om en man som söker något som gått förlorat, i en värld som inte sällan tycks styras av drömmens absurdistiska logik.

Det här är en väldigt speciell bok, förunderlig rent utav. Jag började med att lyssna på den men insåg efter ett tag att det inte var så lyckat och övergick till e-bok i stället. Då blommade den upp, liksom. Vad boken egentligen handlar om förstår jag inte riktigt. Fick han en hjärnskada när han föll? Drömmer han? Är han på väg in i en psykos? Anar man inte att han inte är helt stabil redan då boken tar sin början? Är han på väg att bli dement? Det finns något sagoaktigt, drömlikt, magiskt över berättelsen (vilket man kanske kan förstå av mina funderingar ovan) och hon skriver fram så fantastiskt vackra bilder, Mattson. Snön, snön! 

Jag har god lust att sätta mig ner och läsa om boken på stört, men andra väntar. Kanske gör jag det om ett litet tag. Jag måste nog göra det. Hur det nu blir så tänker jag läsa mer av Mattson. Snö finns nersparad på Storytel sedan tidigare och det finns uppenbarligen fler att välja på; nio romaner ska hon ha skrivit.

Boken nominerades till Augustpriset 2021. Av de andra i skönlitteraturklassen har jag bara läst Eufori. Jag tyckte väldigt mycket mer om den här. 

Passar i utmaningen Förkovran

Hett i hyllan #48

 

Hett i hyllan utgår från Monika. Om de där böckerna som stått en halv evighet i hyllan, men som kanske förtjänar att plockas fram, dammas av och äntligen läsas.

Jag är visst ingen hejare på att numrera. Jag upptäckte just att jag har två inlägg med #38. Därför hoppar jag över ett nummer och döper detta till #48.

Babusjka låter en förgången tid träda fram i mustiga färger och slösande detaljrikedom. Det är en sannsaga från tsarernas Ryssland, en berättelse fylld av skönhet och dramatik, om två människor, Tonja och Nikolaj, och deras sällsamma liv. 

Den här pocketboken har stått i hyllan i minst 20 år - mer sannolikt 30. Sidorna med den diminutiva texten är alldeles gulnade. Jag tycker faktiskt att den låter lockande när jag läser baksidestexten - som är mer omfattande än ovanstående citat. ...familjekrönika av episk bredd står där bland annat. Men den där myrskriften alltså...

Är det någon som känner till den? Rent av läst den? Det skulle vara roligt att höra.


Månvind och Hoff

 

Nu har jag lyssnat på sista delen, Dödsängeln, i Johan Rundbergs fantastiska serie om Månvind & Hoff. Det något otippade deckarparet barnhemsflickan Mika och konstapel Valdemar Hoff löser brott i 1800-talets Stockholm. Jag hade lätt kunnat klämma dem alla på raken, men jag ville suga lite på det. De första delarna klämde jag i november respektive december.

Det här är riktigt, riktigt bra, spännande och fantasifullt med fina karaktärer och miljöbeskrivningar och ett socialt patos. Hade jag varit barn hade nog Mika blivit lite av en idol, en förebild, och den något trasige Valdemar Hoff är det också väldigt lätt att ta till sitt hjärta. Rundberg är värd sitt Augustpris. Jag tyckte också mycket om inläsningen av Olof Wretling. 

Nu måste jag bara få min lilla Nasse att lyssna på serien. Jag är säker på att hon kommer att tycka om den, hon är bara lite trög när det gäller introduktion av nytt. Hon fastnar gärna i sina favoriter och lyssnar på dem om och om och om igen. 

En natt söks Mika upp av en medlem i det kriminella gänget Flickorna, som vill visa ett makabert fynd. Samtidigt ber Valdemar Hoff om hjälp med ett annat fall, en flicka från de fina kvarteren har anmälts försvunnen av sina föräldrar, men går föräldrarna att lita på? Flickans rum ser iordningställt ut, som om de döljer något. På något märkligt sätt verkar allt hänga ihop. De båda händelserna pekar på en fruktansvärd hemlighet som länge varit dold. Snaran dras åt kring Mika och Valdemar när de ställs inför det största olösta mordfallet i stadens historia. Samtidigt fortsätter Mikas jakt på att ta reda på vem hon egentligen är.

onsdag 19 januari 2022

Räv och jag

 

Catherine Raven bor för sig själv i ett ensligt beläget hus med blått tak i Montanas vildmark. Hon har varit ensam sedan hon var 15 år, då hon lämnade ett kärlekslöst hem med en våldsam far för att arbeta som park ranger i olika nationalparker och utbilda sig till biolog. Förutom när hon undervisar pratar hon aldrig med någon. Hon har helt enkelt lättare att umgås med naturen.

En dag upptäcker hon att den räv som hon sett stryka runt på tomten kommer fram till hennes hus varje eftermiddag vid exakt samma tid. Snart har de båda utarbetat en rutin: hon slår sig ner i en solstol med en bok, räven kommer fram och sätter sig vid en förgätmigej, hon läser för honom en stund, småpratar lite, sedan skuttar han vidare. Catherine, som aldrig haft några vänner, och som fått lära sig att aldrig tillskriva djur mänskliga egenskaper, ser mer och mer av rävens personlighet, och hon inser snart att hon har blivit vän med en räv.

Räv och jag är en vacker, humoristisk, rörande och djupt insiktsfull berättelse om ensamhet, vänskap och vår relation till naturen och till varandra. Det är en bok som talar till oss i en tid när pandemin på djupet håller på att förändra vårt sätt att leva, våra relationer, och vi mer än någonsin behöver naturen som både avkoppling och tröst.

Det verkade ju så bra det här, en bok helt i min smak med ett ljuvligt omslag, men nej, den håller inte. I början är den är rätt charmig, med fina naturskildringar och tragikomiska berättelser om hur författarens bristande sociala förmåga ställer till det för henne. Så mycket räv är det emellertid inte. 

Men boken saknar struktur och styrning. Där finns ingen röd tråd, ingen kronologi, inget logiskt skildrande av hennes "resa". Det är bara ett gytter av händelser inbäddade i naturbeskrivningar, allt huller om buller. Och i slutet känns det som om naturskildringarna mest är en ursäkt för att få rabbla upp djur- och växtarter. Dessutom är boken på tok för lång. E-boken är på nära 800 sidor, vilket torde innebära att boken åtminstone är på 350. Det är minst 150 sidor för mycket. Var det ingen redaktör inblandad undrar jag.

Jag förstår inte ens varför det som problematiseras skulle vara ett problem. Varför är det vara svårt att acceptera att Räv har en personlighet? Varför skulle han inte ha det? Alla djur har väl en personlighet. Åtminstone har alla tamdjur jag har träffat det. Personlighet kan ju knappast vara något som uppstår i samband med domesticering. Det är väl en evolutionär fördel för djur likväl som för oss (som ju faktiskt är djur) att det finns en spridning vad gäller lynne och karaktär. Kanske är författaren skolad i någon rigid, ortodox form av biologi som ser människan som skapelsens krona, av Guds nåde, och djur som känslolösa maskiner à Descartes, vad vet jag (de är ju religiösa fanatiker i USA, lite till mans). Att undvika att förmänskliga djur är fullt rimligt, men att förmena djur egenskaper bara för att människor har dem är det inte. Men om Raven från början fått något slags fanatisk skolning och i boken vill skildra sin resa från detta synsätt, varför skriver hon då, redan i början, titt som tätt om vad olika djur tänker? 

Hon [skatan] tänkte på den tiden när han hade haft en elegant och inte fransig stjärt och livet inte hade varit lika utmattande.

En hjortkalv lyfte huvudet och tittade på henne. Den spetsiga uppåtvända nosen, de jättestora ögonen och den runda pannan påminde henne [skatan] om räven. (Sedan när blev hjortkalvar och rävar lika?)

Man kan absolut skriva om vad djur tänker, känner och säger, men då är det skönlitteratur och för mig hör det inte hemma i en sådan här bok. 

Och varför skulle det vara så svårt att acceptera att det är vänskap som uppstår mellan henne själv och Räv? Det är väl inte första gången i världshistorien som två varelser av olika art blir vänner. Inte för att jag har haft något vilt djur som vän och nog för att kaninen och hönan jag tidigare hade som gillade att hänga tillsammans var tamdjur, men så unikt är det sannerligen inte. Hela YouTube är ju fullt av klipp och det finns otaliga böcker om vänskap mellan vilda djur och människor. 

Boken är dessutom full av irriterande motsägelser. Ena stunden har Raven inga vänner och pratar aldrig med någon, nästa kommer en gammal vän på besök och ska bo hos henne en vecka. Därefter: Jag använde telefonen för att ringa min gode vän Mark, en naturfotograf i Gardiner, och han kom och hämtade mig på matstället. Och varför denna rabiata avsky mot katter? Bortsett från att Tboll tillhörde grannskapet och var Rävs vän hade hon lidit fruktansvärt medan en stinkande hög med päls och ruttnande klor långsamt hade slitit henne i bitar tills hon dog. Innan dess har Raven själv spytt orimligt mycket galla över den där skatan. Blodbadet kallar hon sedan händelsen. Men när Räv fångar byten är det inte 'blodbad'. Nej, bara för att man tycker om djur och natur behöver man inte älska allt och alla. Jag tycker till exempel att flugor är rätt äckliga (möjligen med undantag av blomflugor). Och jag blir inte glad när rovfågel och räv tar mina höns, ankor och kaniner, men jag kallar det inte blodbad och jag kallar dem inte 'stinkande' och 'ruttnande', de djur som bara försöker få mat för dagen. Vidare hävdar Raven (i e tjatar om) att vildkatten är ett hot mot Räv(!) Sedan är det Räv som hugger ihjäl katten - som det uppenbarligen inte är ett dugg synd om. 

Det vadhöga gräset hade blivit så rött och skört av kalla, soliga dagar att det praktiskt taget skrek av smärta när jag klev på det. Jag kände hur gräset led och tog så långa steg jag kunde. Ja ja, gräset skriker av smärta och lider och vildkatten är en stinkande, rutten pälshög.

Jag förstår mig heller inte på Ravens aversion, nedlåtenhet och ständiga bespottande av "låddjur" - så kallar hon husdjur. 

Nää, jag tycker att Raven är en rigid, trångsynt, raljerande, dömande, exkluderande och osympatisk översittare. Och hennes bok är dålig. 

Och... säger man verkligen bergslejon på svenska? Jag har aldrig hört annat än puma förut. 

Boken passar för Naturlig läsning - eller, det var tanken med den i alla fall :(


Uppenbarligen har jag lyckats klämma både årets sämsta och näst sämsta bok redan i januari. Nu är bara de bra kvar :)

Veckans kulturfråga - vecka 3

 

Kulturfrågan utgår från Enligt O och denna vecka undrar hon:

Vilken film eller tv-serie var bättre än boken?

Ja, nu är det ju så att jag inte har sett vuxenfilm på bio sedan 2005 ungefär - ja, det är förskräckligt - och någon tv har jag inte. Skam är väl den enda serie jag sett de senaste 6 åren och Gräns den enda filmen, båda via SVT Play. Det blir således lite anno dazumal över mitt inlägg.


Orlando är en av mina absoluta favoritfilmer. Fantastisk! Vilken enastående visuell skönhet! Men Virginia Woolfs bok tyckte jag var skittråkig. Jag har uppenbarligen inget som helst sinne för Woolf. Tre böcker har jag läst av henne och ingen av dem har jag tyckt om.



Häxorna i Eastwick tyckte jag var riktigt charmig på den tiden det begav sig. Nicholson! Men John Updikes bok tog jag mig knappt igenom. Den hade inget av den magi och espri som fanns i filmen. 

Stundande natten

 

Stundande natten är en roman om människor som möts framför "den svarta dörren", en berättelse om livets slutskede och en meditation över de yttersta frågorna. Sjukdom bortom all tänkbar räddning har fört samman fyra män på Sal 5. Där ligger, dold bakom en skärm, den tigande främlingen från andra sidan jorden; Börje, den ständige spelaren som slår vad om det eviga livet; Harry, uteliggaren, den ende bland läkare och medpatienter som i ett kritiskt ögonblick fyller kraven på en gentleman. Där finns sköterskorna Birgit och Angela, varmt älskade av de dödsmärkta männen, den kloka prästen Anna-Britta och den okänsligt "professionelle" doktor Möller. Och först och sist Hasse, berättaren och huvudfiguren, som när framtiden sviker gör upp med sitt förflutna, dess passioner, försummelser och besvikelser, innan till sist en tyst besökare infinner sig och tar emot hans farväl till livet.

Det här borde vara en bok för mig: jag läser gärna om sjukdom, död och existentiella frågor, boken är kort och den är augustprisad, vilket brukar innebära kvalitet. Men näe!

Ingenting av det som skrivs om vården - vilket i alla fall utgör halva boken - överensstämmer ens avlägset med verkligheten: palliativvård, avdelning, städning, personal, medicinska procedurer, läkemedel, svårt sjuka patienter... Inte en enda replik är något som någon enda vårdanställd någonsin skulle yttra. Och varför i hela friden ska ALLA läkare i böcker beskrivas som uppblåsta skitstövlar som är helt ointresserade av sina patienter och bara intresserade av sitt fisförnäma översittarego? Jag är ingen uppblåst skitstövel och det är fan inte mina kolleger heller. Jag är inte ointresserad av mina patienter, jag slår fan knut på mig själv för att finnas där för dem. Det är klart att det finns läkare som är skitstövlar. Det finns skitstövlar inom alla yrkesgrupper. Men jag kan sätta en fet slant på att andelen är betydligt mindre bland läkare än i yrkesgrupper utanför vård-omsorgssektorn. Det finns ingen som blir läkare idag för lön och status, den är betydligt högre utanför vårdsektorn. Det finns ingen som utsätter sig för detta dränerande råslit på golvet - för att inte tala om vägen dit - helt utan några som helst förmåner om hen inte är intresserad av sina patienter och vill dem det allra bästa.

"Terminalvård"!? Herregud, det har väl ingen pratat om sedan 70-talet! Och om vårdpersonalen "envisas med att kalla morfinet för Ketogan", så kanske det beror på att Ketogan inte är morfin, utan ketobemidon. Och nej, man får inte "sin kvällsspruta". Patienter som behöver regelbunden smärtlindring med opioider får det i tablett- eller plåsterform. Och nej, man får inte dropp i flaska, utan i påse. Och nej, man har sannolikt inte en nål på handryggen om man ligger på en palliativ vårdavdelning. Och på en palliativ vårdavdelning springer det inte runt några kirurger och sannerligen inga tanatologer (herregud!) och doktorn är inte rädd för att gå in till patienten bara för att hen är döende. Och nej, det är inte "dags för påse på magen" när man är i sent palliativt skede och har diarréer. Och har man en "morfinpump" så tar inte morfinet slut och sköterskan nekar inte att ge smärtlindring på annat vis så att man får ligga och plågas hela natten D E T  B A R A  H Ä N D E R  I N T E. Var är undersköterskorna? Och ska det där föreställa sjuksköterskor? Vilket hån! Ska jag fortsätta? Jädrar vad denna bok provocerar mig!

Jag antar att det fanns annat i boken, infogat mellan dessa psykos-i-tortyrkammar-liknande vårdbeskrivningar. Jag minns faktiskt några präster - som inte ens avlägset påminde om de fantastiska, oerhört kompetenta sjukhuspräster och -pastorer som jag har träffat på - en bibliotekarie med en bokvagn, en medpatient med en ragata till fru och en annan som spelade på allt. Och något bakom ett skynke som inte pratade. En osannolik fest där medpatienterna dog knall och fall av att inmundiga en smula alkohol och äta en bit. Och en fladdermus! Jag gillade fladdermusen. Resten gick mig förbi. 

Varmt, vackert och en smula vemodigt. Djupt mänskligt. Högst trovärdigt. Till tröst och erinran. skriver en recensent. Det finns ingenting som är trovärdigt i denna bok. Ing-en-ting. Och hur trösterikt kan det vara att läsa om en döende man som hamnar på en tortyrkammarliknande vårdsal med en buffel till doktor?

Som sagt, (av någon väldigt underlig anledning) tilldelad Augustpriset 2007 (Den vann över Mig äger ingen och Norrlands akvavit!!!) och passar därför i Prisat.

Skönt att ha klarat av årets sämsta bok redan i mitten av januari.

Sörja för de sina


Far ror, mor är rar. Är det så? Allt borde ju vara bra nu. Freden är här och maken Tomas har lyckats hålla sig nykter sedan hypnosbehandlingen hos professor Bjerre i början av kriget. Och har inte Maj gjort allt vad hon kan för att familjen ska ha det fint i den nya stora lägenheten som Tomas överraskat henne med? Det moderna köket och vardagsrummets parkettgolv. Och Paradiskullens störtande hoppbacke som brant fond från balkongen. Men här i sommarhusets ensamhet tycker hon sig höra svärmors steg i salongen, det är förstås inbillning, tant är ju död. De egna förlusterna vill Maj inte tänka på.

Maj är hemmafru under folkhemmets 40-och 50-tal då hemmafrun är ett eftertraktat ideal och det finns en strävan att betrakta det som ett viktigt yrke. Och hur Maj än försöker vara kärleksfull, trygg och sörja för att hemmet ska bli harmoniskt och rationellt, så väser en röst i henne att mor också är en orm. När tröttheten, rädslan och oron övermannar, kring allt som både hänt och skulle kunna hända henne och familjen. De oklara kroppsliga symptomen, hur hon tappar i vikt och så yrseln som får benen att vika. Och trots att Tomas kämpar hårt med att avstå från alkoholen, och sköta firman som gått i arv i hans släkt, hänger misstanken om att han kanske börjat dricka igen som ett tungt orosmoln över Maj och familjen.

Jag lyssnade på första delen, Att föda ett barn, förra året. Eller om det var förrförra. Jag var inte särskilt imponerad. Vill minnas att jag tyckte att den var rätt tråkig. Men alla säger ju att serien är så fantastisk och att den verkligen vinner i längden, så jag tänkte väl att jag borde ge den en chans i alla fall. Dessutom har del 3 vunnit Augustpriset och jag försöker ju, sakta men säkert, beta av Augustpristagare (och -nominerade). 

Jo, det är riktigt bra det här, det går inte att förneka. Jag kan inte tänka mig något mer fasansfullt än att vara hemmafru - utom möjligen att jobba på förskola - men hemmafruskildringen och de 18 timmarna till trots så finns det något slags tempo genom hela boken. Den blir aldrig tråkig. Sandberg har en förmåga att göra stort av "smått", viktigt av "oviktigt". Det är levande och äkta. 

Jag vet, vem är jag att döma Maj och hennes fixering vid yta, jag som levt hela mitt liv i (relativt) välstånd och frihet, men jag tycker verkligen inte om henne, jag bara kan inte. Visst anar man ett djup och en smärta bakom den där fasaden, men... jag skulle också supa om jag var gift med henne. 

I februari ska jag lyssna på tredje delen, Liv till varje pris och jag ser faktiskt väldigt mycket fram emot det.

Årets första ljudbok, för Finish That Series


tisdag 18 januari 2022

Tisdagstrion - Mamma, pappa, barn

 

Tisdagstrion utgår från Ugglan & Boken. Veckans ämne, Mamma, pappa, barn, var lätt men samtidigt svårt. Det är ju inte direkt ovanligt med böcker som på ett eller annat vis handlar om mödrar, fäder och/eller barn, men jag tyckte att det var lite knepigt med urvalet. Slutligen valde jag tre böcker jag läst i år.



Mor och barn - och en far som är död (mördad). En fantastisk Pulitzerprisbelönad roman av Nobelpristagaren Toni Morrison. Inte alls svårtillgänglig.

 
 

 

Far och son - och en mor som har dragit. Serien om Joel av Henning Mankell, som jag fann av en slump via Storytel. Jag kan inte påminna mig om att jag hört talas om den innan. Del 3 och 4 nominerades till Augustpriset för ett antal år sedan. Denna månad har jag läst Pojken som sov med snö i sin säng. I februari ska jag läsa sista delen. En jättefin serie som jag verkligen rekommenderar. Och omslagen är ju underbara.


  


Barn med längtan efter mamma och pappa. Johan Rundbergs fantastiska serie om Månvind och Hoff. Mika och de andra barnhemsbarnen längtar förtvivlat efter en egen familj. Jag har läst sista delen, Dödsängeln, nu i januari.


Nej, ingen hel lycklig familj så långt ögat når, men i samtliga böcker finns längtan efter en. 

måndag 17 januari 2022

Älskade


Jag tappade bort det där med inlägg (i form av korta notat; inga recensioner, inga analyser) om lästa böcker under andra halvan av 2021, men tanken är väl att jag ska försöka komma igång igen. En bit in på nya året har vi hunnit, men nå ja. Älskade blev årets första lästa bok.

Älskade är berättelsen om Sethe, en svart kvinna som flyr från Kentucky till Ohio för att komma undarn slaveriet. Men hon blir aldrig fri. Hon plågas ständigt av minnen från det förflutna och hemsöks av spöket av sin döda dotter, som dog utan att ha hunnit få ett namn. På dotterns gravsten står endast ett ord: Älskade.

Den här boken har funnits på min läslista i evigheter, ändå hade jag inte bättre koll på den än att det rörde sig om "svart historia" och jag må säga att jag blev en smula förvånad när jag i baksidestexten läste att boken inbegriper ett spöke. Pulitzer- och Nobelpris... och så ett spöke. Å andra sidan innehåller ju García Márquez och Lagerlöfs böcker både det ena och det andra i övernaturlig väg. Jag antar att jag bara är fördomsfull.

Det är en helt fantastisk bok, mörk - stundom nattsvart - smärtsam och vacker och vid sidan av det obegripligt fasansfulla runt slaveriet lite småcreepy så där. Betydligt mer lättillgänglig än jag hade förväntat mig. En sådan där 'rakt-in-i-magen-bok'. Jag är redan nu ganska säker på att den kommer att hamna på min topplista för 2022. Bra början på året. 

Boken belönades med Pulitzerpriset 1988 och Morrison fick Nobelpriset 1993. Den passar alltså både för Förkovran och Prisat, men jag sätter den i den förra, under rubriken 'Nobelpristagare'

onsdag 12 januari 2022

Veckans kulturfråga - vecka 2


Veckans kulturfråga hos Enligt O lyder:

Vilka läsmål har du för 2022?

Oj, jag har typ tusen utmaningar och andra läsmål igång - så där så att folk blir trötta och muttrar bara de ser det. Men jag måste ha någon styrning på mitt läsande. Annars sitter jag här bland drivor av böcker och alla närmare tusen nersparade böcker på Storytel och blir alldeles förvirrad, och väljer enligt minsta motståndets lag. Det skulle bli tråkigt, och förmodligen ensidigt, och jag skulle missa all litteratur som kräver en smula ansträngning. Det viktiga är inte att jag klarar utmaningarna, det viktiga är styrningen. Och jag älskar att bocka av listor :)

Jag får helt enkelt hänvisa till inlägget om utmaningar och läsplaner för 2022. Jag kan ju nämna att jag redan nu inser att jag tagit mig vatten över huvudet när det gäller Finish That Series, i alla fall när det gäller de böcker som inte finns i ljudformat. Nå ja... styrningen var det.


tisdag 11 januari 2022

Tisdagstrion - Överst i min läshög

 

Tisdagstrion utgår från Helena på Ugglan & Boken och denna årets första trio har ämnet: Överst i min läshög. Ämnet kan tolkas lite som man vill. 

Precis som hos Helena så varierar det rätt mycket vad som ligger överst i högen, rent fysiskt. Jag stuvar om titt som tätt. Man skulle också kunna tolka ämnet, tänker jag, som det som är mest lockande i läshögen och jag tror jag väljer detta senare. Det jag är mest sugen på - just nu i alla fall - men som kanske inte blir det jag läser/lyssnar på härnäst är nog dessa:


Novellsamling av Tove Jansson, som jag ser mycket fram emot.



En bok jag tror att många av er läst redan, vinnaren av Deckarakademins debutantpris 2021.



Och slutligen Damon Galguts Bookerprisade The Promise.


Det blev lite grått det här men jag tror inte att innehållet i böckerna kommer att vara färglöst.

söndag 9 januari 2022

En smakebit på søndag - Räv och jag

 

Smakebiten utgår från Astrid Terese på Betraktninger. Dela med dig en snutt av det du läser just nu - inga spoilers!

Att äga mark innebär att ha et stort ansvar. Varje steg man tar, varje gång man anlägger, varje ogräs man drar upp och varje träd man planterar, får ungefär hundra miljoner konsekvenser. En god jordägare, naturens huvudarrendator, måste kunna stå för sina handlingar och dess konsekvenser. Hon kan inte jämna en skog - inte ens en sorkskog - med marken av ren illvilja. Sorkarna hade gjort skada; att utplåna skogen skulle inte ändrar på det.




Jag var oerhört pepp på den här boken när jag började. Nu har jag läst en femtedel, ungefär, och vet inte riktigt vad jag tycker om den. Det kom som en överraskning att hon är amerikanska, jag fick för mig att hon var tyska. Fråga mig inte varför. Namnet tyder ju ändå på att det rör sig om en engelskspråkig författare. Nå väl, jag läser vidare...

lördag 8 januari 2022

Veckans mening - vecka 1

 

Veckans mening utgår från Robert på Mina skrivna ord. En mening från veckans läsning som av en eller annan anledning fått mig att stanna upp.

Buren hade åstadkommit vad Sweet Home inte hade lyckats göra, och inte heller det hårda arbetet och hundlivet: den hade gjort honom galen så att han inte skulle mista förståndet.


Väldigt bra bok. Inte omöjligt att den kommer att hamna på topplistan för 2022. Vi får se vad läsåret bjuder på i övrigt.

fredag 7 januari 2022

Fem en fredag - Ljudspår

 

Fem en fredag utgår från Elisa och den här veckan gäller frågorna ljud.

Vad lyssnar du på?
En ljudbok, Sörja för de sina av Kristina Sandberg; andra delen i Romanen om Maj.

Vad hör du?
Hur brasan i kakelugnen sprakar och en del knäppande i huset.

Vad slår du dövörat till?
Jag är dålig på att slå dövörat till. Jag är väldigt ljudkänslig och hatar oväsen. Fick jag önska mig en superkraft så vore det att kunna blunda med öronen.

Vad har du nyligen överhört?
Tja, det måste väl vara min underläkare som stämde av med kvällssköterskan.

Vem har du senast lånat ditt öra åt?
Min yngsta, lilla Nassen, som med sina bröder åkt till far sin och nu är väldigt mammig och ynklig och saknar mig, säger hon. Tre gånger har hon ringt.

onsdag 5 januari 2022

Veckans kulturfråga - vecka 1

 

Veckans kulturfråga utgår från Enligt O, som denna årets första vecka undrar:

Vilken för dig ny favoritförfattare upptäckte du 2021?

Först 2021 kom jag till skott med att läsa Hilary Mantel, som jag hört mycket gott om och vars böcker (tre av dem i alla fall) stod och väntade i hyllan. Jag har läst de två första böckerna i Wolf Hall-serien och jag tycker att den är helt fantastisk. Tredje delen är införskaffad och hennes självbiografi väntar också i hyllan.

 

Som en av årets sista böcker läste jag Dubravka Ugresics Baba Jaga la ett ägg. Jag tyckte att den var helt enastående - feminism de lux - och jag måste absolut läsa mer av Ugresic. Tre titlar finns som e-böcker på Storytel och jag ska försöka planera in någon av dem så snart som möjligt.


Det var ett par exempel. För fler får jag hänvisa till inläggen Årets största läsupplevelser #1 och #2 :)

Veckans mening - vecka 37

  Veckans mening utgår från Robert på Mina skrivna ord :  Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fåt...