lördag 28 augusti 2021

Kyra Kyralina

 

Istrati skriver här med stor närhet om lemonadförsäljaren Stavros bittra levnadsöde. Denne berättar om sitt märkliga och ofta ofattbara liv för pojken Adrien - Istatis alter ego. Stavro är son till en välbeställd hantverkare med en vacker men otrogen hustru. Den yngste sonen, Stavro, bor hos sin älskade mor tillsammans med systern Kyra. En dag slås detta redan så bristfälliga familjeliv i spillror, modern misshandlas av maken och varnen kastas ut i en värld som inte vet vad godhet är. 

Den här boken har stått i hyllan i 20, 30 år och det var väl en evig tur att jag äntligen kom till skott med den i maj, då månadens språk var rumänska. 

Panait Istrati (1884-1935) var son till en rumänsk bondkvinna och en grekisk smugglare. Från 12 års ålder försörjde han sig själv och flackade runt från land till land. Han upptäcktes av Romain Rolland, och skrev på franska.

Det här är en underbar bok, mustig, charmig och äventyrlig, som utspelar sig i områdena runt östra delen av Medelhavet runt förra sekelskiftet. Den rekommenderas varmt. Jag blev så förtjust att jag skickade vidare min pocketbok till kära fastrarna i Göteborg och införskaffade ett inbundet exemplar, jämte ytterligare fyra titlar av Istrati, från Bokbörsen. 



Veckans mening, v 34

 

Veckans mening utgår från Robert på Mina skrivna ord. Det var ett tag sedan jag var med. Först var jag utan internet i drygt fem veckor, och förra lördagen tänkte jag: Ja men är det inte någon "utmaning" idag? Lördagar...? Näe, det är det inte. Det tog flera dagar innan jag kom på det och då var det ju så dags.

Om man är beredd att ta en mans liv är man skyldig honom att se honom i ögonen och höra hans sista ord, för om man inte klarar av att göra det så förtjänar mannen kanske inte att dö.

Ja, generellt bör väl fler beslut verkställas av beslutsfattaren själv, eller i alla fall med hennom närvarande, oavsett vad det gäller. Det är lätt att gömma sig bakom ett skrivbord och blunda för konsekvenserna.


Jag har inte sett Game of Thrones. Jag tror i och för sig att jag skulle kunna gilla den - jag älskar ju sagor - men dels har jag ingen tv, dels har jag inte ro att sitta och glo på en serie. Men äldste sonen ville så gärna att jag skulle läsa serien, så att han har någon att prata om den med. Hans kompisar läser inte, säger han, inte flickvännen heller. Den ligger på 33 timmar och jag har 24 kvar. En bit ska jag väl hinna i helgen, tänker jag, för jag ska städa, städa, tvätta, röja, plocka, laga mat, ta hand om plommon...

fredag 27 augusti 2021

Fem en fredag v. 34: Skifte

 

För första gången tänker jag vara med på Fem en fredag som utgår från Elisamatilda. Nog har jag länge tänkt att jag skulle vilja vara med, men ofta har jag stött på inläggen någon dag för sent, och så glömmer jag bort till nästa vecka. Nu har jag hittat påminnande inlägg i tid och eftersom jag är en obotlig surtant gick jag omedelbart igång på frågorna:

1  När senast gjorde du nåt drastiskt med ditt yttre?
Eh... öh... har jag någonsin gjort någon drastisk förändring? 

2  Har du bytt till varmare garderob än?
Ja vad fan ska man göra när fimbulvintern inträder?

3  När ändras säsongen till höst?
Uppenbarligen en månad tidigare än vad jag trodde.

4  Vad ser du fram emot med en ny säsong?
Inget! Absolut inget! Jag vill ha sommar! Jag vill ha värme! Var är solen? Jag vill gå i tunn ärmlös klänning eller shorts och linne.

5  Vad är något du nyligen ändrat åsikt om?
Nyligen vet jag inte, men jag har gått från att vara måttligt förtjust i sommaren, älskande vinter, mörker, gnistrande snö och tindrande stjärnhimmel, till att inte begripa hur i herrans namn jag ska överleva till nästa sommar. 

Ja, okej då, svamparna är fina.

En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.

tisdag 24 augusti 2021

En piga bland pigor


Käre värld vad jag ligger efter med de lästa böckerna. 4 maj har jag registrerat den här som utläst i Goodreads. 

Efter att ha lyssnat på Ett jävla solsken förra året - var det väl? - så har jag varit sugen på att läsa (lyssna på) Ester Blenda själv och det här blev mitt första val. 

Ester Blenda Nordström var Sveriges första – och troligen en av världens första – "wallraffare". År 1914 var hon journalisten på Svenska Dagbladet som utgav sig för att vara bondpiga och sökte jobb på en gård i Sörmland. Hennes oerhört fängslande och innehållsrika reportagebok En piga bland pigor återger på ett unikt sätt – som ett avslöjande inifrånreportage – hur pigorna på landet hade det.

Helt klart fascinerande - och lite skrämmande faktiskt. Det är en sådan milsvid skillnad mellan Ester Blenda och hennes liv och "pigkompisens". Och trots att Ester Blenda helt säkert vill väl och avser att idagalägga hur eländigt pigorna har det, hur de sliter och hur ojämlikt samhället är, så blir det ibland nästan lite nedlåtande. Och kanske är jag själv likadan när jag förfasas över hur eländigt riktigt fattiga, outbildade människor med en kultur som skiljer sig avsevärt från min har det, hur deras trosföreställningar ser ut och deras kvinnosyn. För ja, jag erkänner att när jag ser totalt obildade män från Långtbortistan hävda att kvinnor är svaga, generellt oförmögna, av födseln omoraliska och har en avsevärt lägre intelligenskvot än män, ja, då betraktar jag dem på ett i allra högsta grad nedlåtande vis. 

Ester Blendas pig- och sängkompis där i lopplådan (bokstavligen), som jag tyvärr hunnit glömma namnet på, är ju så himla söt och underbart inläst av Sofia Pekkari med öschöttska och allt. Boken är väldigt kort, bara drygt tre och en halv timma - och en ganska stor del av detta bestod av ett efterord, som jag vill minnas inte föll mig på läppen alls. Möjligen för att jag redan var hyfsat informerad genom Ett jävla solsken.

En bok jag tycker att man bör läsa, om inte annat så i rent bildningssyfte. Vi får inte glömma var vi kommer i från och vad de flesta av oss hade förblivit om inte folk hade gått före och banat väg för ett mer jämlikt samhälle. Utan dem hade jag varit piga och inte läkare. Jag är dem evigt tacksam.

Boken passar i Förkovran som svensk klassiker. 

Tisdagstrion - Känslor i titeln

 

Tisdagstrion utgår från Ugglan & Boken och denna veckas tema är Känslor i boktiteln.

Det här temat var lite svårt. Åtminstone var det knepigt att komma på böcker som jag har något slags relation till: har läst, står i hyllan, vill läsa... Sartres Äcklet... njae. Faulkners Stormen och vreden... för all del, den vill jag verkligen läsa, men jag har ju haft med den så mååånga gånger. 

Jag velade också en vända om huruvida det skulle vara någon av grundkänslorna eller mer fritt, för att sedermera konstatera att det är ju jag som väljer hur jag vill tolka, det ingår ju liksom i utmaningen, fri tolkning.

Efter mycket om och men blev det så här:

Obehag


Väldigt stark bok. En bladvändare som man ändå måste lägga ifrån sig ibland för att hämta andan. Belönades med Internationella Bookerpriset 2020.


Passion


Står i pockethyllan och väntar. Jag borde ta tag i den (utöver de där andra hundra som jag säger att jag måste ta tag i lite snart). Jag älskade Wintersons Fyrvaktaren, gillade Juldagar, tyckte verkligen inte om Skapelsens kön. Vad blir månde min åsikt om denna? Förresten borde jag läsa Frankissstein också.


Glädje och sorg



Det var ett tag sedan jag läste den här; december 2010 säger min 'vanliga', numera tämligen övergivna - men faktiskt saknade - blogg. Jag minns den som en sådan där ljuvlig lindgrensk liten pärla.

måndag 23 augusti 2021

De rumänska dikterna


Paul Celan [1920–1970] är en av efterkrigstidens mest betydande poeter. Han föddes i den rumänska staden Cernăuți (i nuvarande Ukraina), med tyska som modersmål. Föräldrarna dog i nazisternas koncentrationsläger, och han satt själv i arbetsläger från 1942 till 1943. Vid krigsslutet bosatte han sig i Bukarest. Där fann Celan, som under hela livet hade en konfliktfylld relation till tyskan, en konstnärlig och personlig befrielse i att tillägna sig det rumänska språket. Under den korta tid han tillbringade där, från april 1945 till december 1947, skrev han ett antal mytomspunna dikter och prosadikter som aldrig rönt samma uppmärksamhet som hans tyskspråkiga verk. Med sin drömlika, expansiva bildfantasi både förebådar de det senare författarskapet och står som en egen gåtfull kropp i det. 

Det här är en tunn liten bok om endast 40 sidor, där för- och efterord upptar nästan lika stort utrymme som Celans dikter. Jag läste den i maj, då månadens språk var rumänska.

Som vanligt när det gäller poesi så har jag svårt att säga något vettigt. Jag nöjer mig med: inte oävet alls, och bjuder på en dikt.
 

Kärlekssång

En gång när nätterna även för dig börjar på morgonen
ska våra självlysande ögon trilla ner från väggarna
      och klappra som valnötter,
du ska leka med dem, och en våg ska välla in genom fönstret,
vårt enda skeppsbrott, och genom det transparenta golvet
      ska vi se det kala rummet under vårt;
det ska du möblera med nötterna och jag ska hänga ditt hår
      till gardiner i fönstret,
någon ska komma och till slut blir det uthyrt,
vi går tillbaka upp till oss och dränker oss där.


Den vers som gjorde djupast intryck, som riktigt etsat sig fast, var dock denna, ur 'Återfinnande':

I natt ska det regna på gröna kalkstensdyner


Jag undrar om jag inte ska ta och läsa lite mer Celan, kanske rent av på tyska. 

söndag 22 augusti 2021

Meadowlands


I Meadowlands skildrar Nobelpristagaren Louise Glück en skilsmässa parallellt med slitningarna i relationen mellan Odysseus och Penelope. Smärtfyllt men med en träffsäker humor fångar Glück på sitt karaktäristiska vis hur kärleken falnar för att försvinna i intet.

När jag hade läst ut Meadowlands tänkte jag: Näe, Ararat var bättre. Nu, när jag sätter mig och skriver och ögnar igenom dikterna för att välja en som smakprov, så är jag inte längre så säker. Jag tyckte mycket om parallellen med Odysseus och Penelope - jag har ju en faibless för grekisk mytologi - och faktum är att det var Meadowlands som fick mig att äntligen ta itu med Madeline Millers Kirke. Även Kirke gör nämligen sin stämma hörd i boken och jag blev plötsligt oerhört sugen. 

Med lyrik är det lite som med musik; det finns förvisso stycken som man fastnar för direkt, men de flesta behöver man höra några gånger innan de letar sig in i en ordentligt. Och nu börjar jag undra om jag inte borde ge Vild iris en ny chans. Varför inte läsa om alla tre, förresten?


Önskan

Kommer du ihåg den gången du önskade något?

  Jag önskar många saker.

Den gången jag ljög för dig 
om fjärilen. Jag har alltid undrat
vad du önskade.

  Vad tror du att jag önskade?

Jag vet inte. Att jag skulle komma tillbaka,
att vi på ett eller annat sätt skulle vara tillsammans till slut.

  Jag önskade det jag alltid önskar mig.
  Jag önskade mig ännu en dikt.

lördag 21 augusti 2021

Längst bak i läslistan #2

 

Kan ni tänka! De där tre böckerna jag fann längst ner i min Storytellista har jag faktiskt lyssnat på. Det var Babettes gästabud av Karen Blixen, Arvingen till Ballantrae av Robert Louis Stevenson och Ditt liv och mitt av Majgull Axelsson. Jag har dessutom lyssnat på Jan Fridegårds Här är min hand, som var nästa i tur nerifrån.

Och eftersom jag nu har klämt dessa böcker så tar jag väl och tittar efter vad som nu ligger längst ner...

Hur de minsta blev en handelsvara är undertiteln på boken, men på ljudboken har den av någon anledning ändrats till När samhällets bottensats skulle lära sig veta hut

Samtidigt som det moderna välfärdssamhället grundläggs, pågår en omfattande fosterbarnsindustri i Sverige. ”Oäkta” barn säljs till lägstbjudande på auktion fram till 1918, utnyttjas som arbetskraft eller vanvårdas till döds. Parallellt med detta skapar filantroper ”fosterbarnens ö” på Gålö i Stockholms skärgård. Där tvingas arrendetorparna ta emot närmare tusen fattiga stadsbarn innan verksamheten läggs ner 1939.Många av de ”fallna” kvinnor som Eva F Dahlgren skrev om i sin förra bok hade skyfflats runt till olika barnhem och fosterhem som barn. Flera av dem födde sedan egna barn. Vad hände med de barnen? Författaren har återvänt till arkiven för att besvara den frågan.Liksom Fallna kvinnor bygger Vad hände med barnen? på journaler och handlingar från myndigheter, men också på personliga brev. Om barnens längtan efter, eller ibland fasan för, de biologiska föräldrarna.I den avslutande delen i hennes tematiska trilogi om människors värde under 1900-talets första hälft, som inleddes med Farfar var rasbiolog, skildrar Eva F Dahlgren barnen i folkhemsbyggets och rasbiologins skugga. Det är också en berättelse om synen på barns värde. Om förändringen från ett rent ekonomiskt, då fosterföräldrar krävde betalt för att ta emot ett barn, till ett emotionellt då adoptivföräldrar är villiga att betala för ett barn. Frågan lämnas öppen – har vi idag återgått till en mer skrupelfri syn, där barn, särskilt de ensamkommande, återigen blivit en handelsvara?

Jag har läst Dahlgrens Farfar var rasbiolog och Fallna kvinnor, som nämns ovan, finns också i listan, men en bit längre upp. Det känns verkligen som jag vill ta tag i båda två och kanske väljer jag att lyssna på Fallna kvinnor först, så att de kommer i ordning. Vi får se.


Flera gånger har jag varit på väg att ta bort den här från listan eftersom jag varit nästan hundra på att jag hade den i bokhyllan, men så har jag hejdat mig i sista stund. Nu har jag kollat och den finns inte där. Alltså får den kvarstå. Jag har tyckt om allt jag har läst av Hermanson och har åtminstone fem titlar på vänt i bokhyllan. Dags att ta tag i denna.

Dalen mellan bergen i Schweiz är ett paradis på jorden. Eller åtminstone ett paradis för människor med vissa psykiska åkommor, som behöver vila upp sig i lugn miljö med hög luft, god mat och professionell omvårdnad. Så ser det i alla fall ut.

Men varför är det då så förtvivlat svårt att ta sig därifrån? Och vad har alla patienter gjort för att ta sig dit?

Svenske Daniel kommer till Himmelsdalen för att besöka sin tvillingbror Max, som han haft sporadisk kontakt med. Max vill be honom om en tjänst: att byta plats med honom så att han hinner ordna upp lite privata affärer. På grund av en skuld har hans flickvän blivit misshandlad av ett gäng skrupelfria kriminella. Bara några dagar, så han kan betala skulden och rädda flickvännen. Snälla? Daniel ger med sig, och Max ger sig av.

Men kommer inte tillbaka. Daniel förstår att Max är mycket mer manipulativ och farlig än han någonsin har trott. Och det värsta är: så är alla andra i Himmelsdalen också. Den öppna friska dalen är ett fängelse för riktigt sjuka människor, farliga både för sig själva och omvärlden. Och personalen kan han naturligtvis inte övertyga om att han inte är han utan att han är sin bror. 

Men hu då! Ska jag våga lyssna på detta?



Ytterligare en bok som jag varit på väg att ta bort eftersom jag trott att jag haft den i bokhyllan. Nej, den finns där inte den heller.

I Bära barnet hem reser berättaren till andra sidan jorden för att hennes son, Adam, ska få träffa sin biologiska mor. Förberedelserna är förknippade med stor oro. Var kommer han att höra hemma nu? Samtidigt är berättarens egen mamma långsamt på väg in i en glömska där tiden är i oordning och det är oklart vem som är mor till vem. Detta är också berättelsen om Ana, som inte har någon far eller mor, inga barn heller, men som passar andras barn: matar dem, älskar dem, vakar över både dem och den blå dörren i huset mittemot, barnhemmets dörr där föräldrar lämnar in sina barn och sedan försvinner. Bära barnet hem är en roman som med skärpa och innerlighet berättar om vad en mor är: om att föda barn, lämna bort barn och om att bära barnen hem.

Ja, jag gör väl ett försök att komma till skott med dessa. 

fredag 20 augusti 2021

Oguns skugga

 

Det svenska urvalet av dikter ur samlingarna 'Idanre, and Other Poems' och 'A Shuttle in the Crypt' har döpts till Oguns skugga efter Soyinkas "favoritgud", järnguden Ogun från yorubafolket. Enligt myten är han den gud som vid skapelsens gryning med hjälp av sina metallverktyg banade väg för de övriga gudarna när de begav sig till jorden, själv isolerade han sig på berget Idanre. Ogun är gud både för de skapande och de destruktiva krafterna, vilket visade sig när han så småningom övertalades av folket i staden Ire att anföra deras soldater i krig mot fiender. Han blev så uppeldad i stridslarmet att han dödade alla soldater, både egna och andras. Därmed stadfästes hans rykte som både livgivare och dödsbringare. Ett av huvudmotiven i Idanre är hur de destruktiva krafterna ska kunna smidas samman med konstens konstruktiva.

Dikterna i 'A shuttle in the crypt' bygger på de noter Soyinka lyckades kasta ned på cigarettpaket och papperslappar när han satt i fängelse för sina försök att skipa fred under Biafrakrisen. Vrede och förlåtelse blev den formel som gjorde det möjligt för honom att överleva under dessa de vidrigaste av omständigheter.

Jag försöker ju läsa en - i mitt tycke - anständig mängd Nobelpristagare varje år, så när jag fick syn på den här i lyrikhyllan så snöt jag den. 

Men njae, inget som direkt appellerade till mig - åtminstone inte vid denna första läsning. Sådant kan ju ändra sig. En episk dikt får man väl ändå kalla det (jag är inte så hejans bra på terminologin), en gudasaga. Eftersom jag inte har någon koll på yorubamytologi så vet jag inte hur mycket som kommer från myterna och hur mycket från Soyinka själv.

(Och satan i gatan vad jag avskyr poesi där varje vers börjar med versal även om det är mitt i en mening. Det blir ju för fan oläsligt. Vad är det för oskick?!)

...

Och i de avbetade slätternas lungströmmar
Plattas jorden ut. O Oguns barn
Det året skördade de röd jord, regnet
Är barnens vasspipor, himlen en fågeldamm
Tills min gud har tvagit sina händer

   Du som inbjuder en gud till kvällsvard, skydda honom väl
   Och ställ en lång bambustör vid hans plats

Ogun är den vällustige guden som för med sig
Sju kalebasser i kriget. En för krut
En för fetischer, två för palmvin och tre
Av polerad brons förseglade mot luften
Innehåller sperma

Min gud Ogun, de faderlösas värn, hans boning
Är bergsterrasser som reser sig mot molnen
Ogun vägbrytaren, han som banar sig fram
Där andra gudar vänt om. De faderlösas värn, var din sköld
Spikgenomslagen den dagen för att skydda liv?

...


Nästa gång jag läser Soyinka får det bli prosa.

Helgfrågan vecka 33

 

Se där, ny vinjettbild för Helgfrågan som utgår från Mia, som denna vecka undrar: 

Vad har ni läst på semestern?

Jag var tvungen att gå in på Goodreads för att klura ut vad jag egentligen har läst. Min känsla var att det var väldigt få böcker, men fjorton böcker och två tidigare påbörjade som jag nu läst ut är ju inte fy skam. Känslan av att ha läst lite kommer sig nog av att jag bara läst tre fysiska böcker. Jag hade ju en förhoppning om att sitta där uppe i buan och läsa, läsa, läsa... Här är de tre fysiska och den första var påbörjad, även om jag nu inte hade kommit särskilt långt:

  

Utöver dem har jag läst två e-böcker:

 

Det blev betydligt fler ljudböcker än vad jag brukar lyssna på under semestern, då jag inte pendlar till jobbet.

 

  

 

 

 


Inte särskilt långa böcker, förutom Przewalskis häst som låg på dryga femton timmar (knappt 500 sidor), och Hawkings hade jag bara dryga två timmar kvar av. 

torsdag 19 augusti 2021

Hett i hyllan #42

 
Hett i hyllan utgår från Monika. Om de där böckerna som har stått en halv evighet i bokhyllan, men som kanske förtjänar att plockas fram och dammas av.

När ska det bli dags för tant att komma sig för med sin första Backman mån tro?


Ingen halv evighet kanske, men ett par år har den nog stått där, tillsammans med ett eller ett par andra titlar.

Shuggie Bain


Året är 1981 och industristaden Glasgow är nere för räkning. Under Thatchers järnhårda styre måste man kämpa för att överleva. Glamorösa Agnes Bain har alltid haft större drömmar än så, men när hennes man lämnar familjen faller allt samman och det kommer an på barnen att fånga henne. Shuggie Bain, minstingen, är den som håller ut längst. Men Shuggie drömmer sig också bort, från gruvområdet och från den hånfulla omgivning som aldrig låter honom glömma att han är annorlunda.

Faktiskt precis så bra som alla säger. Väldigt berörande och definitivt en av årets bästa. I Jessika Gedins intervju i Babel framstår Douglas Stuart som en oerhört sympatisk person och det är rörande att höra honom tala om sin mamma. Se gärna den!

Jag måste tillstå att jag blir en smula chockerad över misären i boken. Visst, boken skildrar socialt utsatta människor och utspelar sig dessutom på 80-talet (herregud, det är ju 40 år sedan!) men jag tycker mig se en enorm skillnad mellan Storbritannien och Sverige. Var och varannan person verkar till exempel ha löständer redan vid 30, 40 års ålder. Var/är det så stor skillnad undrar jag, som aldrig varit där.

Boken belönades med Bookerpriset 2020 och rekommenderas varmt för dem som ännu inte läst den. Passar in i utmaningen Prisat. Jag läste ut den 9 maj enligt Goodreads och det känns ju lite surt att jag aldrig kom till skott i höstas, då jag hade den inplanerad x flera.

onsdag 18 augusti 2021

Orkidébarn


Jag har inte läst Eva-Stina Byggmästar förut, men sett en hel del positiva omdömen så när jag sprang på denna på biblioteket så fick den följa med hem. 

Jag läste någonstans att Byggmästar uttryckt att hon vill skriva poesi som man blir glad av och det gör hon verkligen. Jag blev helt knockad av den här boken som är alldeles, alldeles underbar. 

Sannerligen, om inte dryader
i småblommiga klänningar
ger ifrån sig små hick-ljud
i skymningslandet - 

Också gökens 
sång är ett slags vaggvisa
för de allra mest skygga solskenspoeterna,
de som redan somnat på igelkottens arm
under en himmel av rabarberblad


Det här kunde 
vara ullhårsmammutar,
som hasar omkring,
i rutiga farfarstofflor inne
i permafrosten

och det är det också!


Jag låg ju långt, långt efter redan innan jag blev av med internet i 6+ veckor och denna bok har jag registrerat på Goodreads 18 april *host*.

Jag har nu börjat fyra stycken i rad med jag. Jag, jag, jag och slutligen jag. Väldigt osnyggt.

tisdag 17 augusti 2021

Tisdagstrion - En i varje färg

 

Tisdagstrion drar igång igen efter sommaruppehållet och veckans tema är En i varje färg. Hos Helena på Ugglan & Boken kan du hitta länkar till fler trior.

Tro det eller ej, men efter sex veckor och två dagar behagade Bredband2 skicka ut en tekniker som fixade min fiber så nu har jag internettillgång igen. Teknikern ringde mig i fredags, då jag var i Göteborg, och från att han lade på luren tills han ringde tillbaka och sa att det var klart tog det 50 minuter. Och jag antar att han inte åkte från grannbyn direkt. Det kan omöjligt ha tagit honom mer än tio minuter att fixa det hela. Nu ska jag bara få tid att sitta i telefonkö till Bredband2 i en halv evighet - under arbetstid måste det bli, hur det nu ska gå till - för att kräva ersättning och sedan säga upp abonnemanget. Skitföretag! Nåväl, sedan jag nu fått spy lite galla...



Mörk och otäck - men bra. Samma tema som man finner i flera av Oksanens böcker. 

En äldre kvinna blickar tillbaka på sitt liv. På uppväxten i den nationalistiska krets där fadern ingick. På livet med den trettio år äldre mannen, han som är överste i en nazistisk armé, och deras inledande förälskelse som övergår i ett stormigt äktenskap.

"Överstinnan" är en berättelse om Finland och dess historia. Om ett land som tvingades till strid mot både Ryssland och Tredje Riket. Och om de nationella såren som kanske aldrig kommer att läka.



En bok som står och väntar i hyllan och som jag är rätt sugen på.

En ung man sitter på Kaffehuset, där han varit alldeles för ofta under den senaste tiden. Kyparens närvaro ger honom en smula lugn då han har svårt att bringa klarhet i sina tankar. De är tilltrasslade på ett sätt som påminner om ordet "ghachar ghochar" – det alldeles egna uttryck som hans hustru Anita anförtrott honom under bröllopsnatten. Men deras stund av närhet är långt borta nu. Och ännu mer avlägsen är tiden då han tillsammans med sina föräldrar och sin syster bodde i ett trångt och enkelt hus. När hans farbror nått framgång med sitt kryddföretag flyttade de istället till ett hem som var så stort att det var svårt att möblera. I överflödet av mat och vackra kläder styrs deras samvaro snart av nya villkor.
Ghachar Ghochar är en internationellt hyllad berättelse om rikedom och moralisk undergång. Den har kallats den finaste indiska romanen på ett decennium och Vivek Shanbhag har jämförts med Tjechov.



Huvudstaden inhandlade jag härförleden eftersom den tilldelats Tyska bokpriset och därmed passar i Prisat - en utmaning som jag får dra på lite med.

Fenia Xenopoulou, högt uppsatt tjänsteman vid generaldirektoratet för kultur i EU-kommissionen, har fått en svår uppgift. Kommissionens rykte måste putsas upp inför 40-årsjubileet. En av hennes underlydande får en idé: Vi väcker det europeiska spöket till liv - Auschwitz.
David de Vriend, som överlevde förintelsen genom att som barn hoppa av ett tåg på väg till dödslägret, förväntas vittna om det som han ägnat ett helt liv åt att glömma.
Kommissarie Brunfaut får order om att lägga utredningen av ett mord till handlingarna men det finns inga handlingar.
Alois Erhart, en åldrad nationalekonom ska inför en tankesmedja lägga fram en teori om Europas framtid som riskerar att bli det sista han säger.
Alla trådar löper samman i Bryssel.

Huvudstaden är en roman om Europa inifrån dess byråkratiska hjärta och samtidigt polisroman, idéroman, satir och pamflett. Huvudstaden tog de tyska läsarna med storm, tilldelades Deutscher Buchpreis 2017 och erövrar nu världen.

Låter lite tung, men jag tror att den kan vara riktigt bra. Citat om boken:

"Huvudstaden är en listigt komponerad, skickligt argumenterad och djupt engagerande samtidsroman." Dagens Nyheter

"Att litterärt kunna fånga byråkratisk tomgång på ett sätt som lockar till vidare läsning är minsann ingen lätt match. Men Robert Menasse klarar det. Han gör byråkratins långsamt malande kvarnar till spännande läsning." Kristianstadsbladet 

"Huvudstaden är något så sällsynt som en storslagen samtidspolitisk idéroman." Expressen

"Robert Menasse balanserar i Huvudstaden på hög lina, uppspänd mellan kriminalromanen och den politiska samtidsskildringen."  Süddeutsche Zeitung

"En elegant skriven, mästerligt uppbyggd, vitsig och tänkvärd roman." Die Zeit

söndag 1 augusti 2021

Månadens språk är ryska



Månadens språk för augusti är ryska. Eftersom jag inte har något internet (se föregående post) så får det bli ett kort inlägg utan boktips. Själv ska jag lyssna på Dostojevskijs 'Bröderna Karamazov' och läsa lite Tjechovnoveller.

Sammanfattningarna släpar jag efter med rejält. Det får bli tre i ett svep så snart som (om) Bredband2 behagar göra en insats.


Fem en fredag - vecka 38

 Fem en fredag utgår från elisamatilda och veckans frågor lyder: Vad gjorde du senast på en ö? Det måste ha varit våren 2018 (2019?) då jag...