torsdag 29 november 2018

Hett i hyllan #3


Hett i hyllan utgår från Bokföring enligt Monika. Om böcker som stått i hyllan i evinnerliga tider och som borde få komma fram i ljuset.

Mitt val för veckan är Saknad av Karin Alvtegen. Under utbildningen var jag med i ett projekt där en grupp läkar- och logopedstudenter fick läsa och diskutera skönlitteratur i avsikt att utveckla den empatiska förmågan. Jag vet faktiskt inte hur det gick med projektet. Det leddes av en logoped och en kardiolog som också undervisade respektive yrkeskategori. När vi slutade fick alla varsitt ex av denna. Vi läste den alltså inte tillsammans.


Deckare är ju inte vad jag brukar läsa, men jag har någon idé om att jag ska klämma tolv hyllvärmare under 2019 och att denna ska bli en av dem. Vi får se hur det går.

Och faktiskt, denna är inte lika uråldrig som mina tidigare bidrag. Jag fick den 2004 om jag minns rätt.

Någon som läst den?

tisdag 27 november 2018

Veckans topplista v 48 - Böcker jag ser fram emot att läsa under vintern

Veckans topplista hos Johanna gäller böcker vi ser fram emot att läsa i vinter.

Månadens språk för december är ryska, och eftersom jag tyckte så otroligt mycket om Snöstormen av Vladimir Sorokin, så tänkte jag att jag ska läsa något mer av honom. Han finns på Storytel, men endast i bokform och jag ska se om det funkar att läsa Is på telefonen. Någon padda har jag inte. Går det inte så tar jag mig till biblioteket och lånar Tellurien istället - den enda förutom Snöstormen de har.



Susanne Rignell nominerades till Nordiska Rådets litteraturpris 2018 för God morgon. Hon vann inte, det gjorde Ärr av Auður Ava Ólafsdóttir. Jag har tidigare läst En god havanna, blev förtjust och tänkte att jag ville läsa mer av henne. Och nu är God morgon beställd och på ingång.



Efter att ha läst Moby Dick i början av året var jag alldeles till mig i trasorna av fascination över kaskeloter och beställde denna stora vackra bok. Inte fasiken har den blivit läst! Men någon gång under jul och nyår ska jag ge mig på den, tänkte jag.



När veckans topplista gällde Kina kunde jag inte ange en enda bok jag läst och tyckte platsade på en topplista, utan valde istället ut fem böcker jag skulle vilja läsa. Det här var en av dem. Den är inköpt och ligger här och väntar. Det är ju bedrövligt att jag läst så lite litteratur från Kina.



Jag har bara läst Färden genom mangroven av Maryse Condé. Det här ska bli nästa och fler väntar i bokhyllan efter den.


söndag 25 november 2018

En smakebit på søndag - vecka 47


Denna vecka utgår smakbiten från Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten

Afstanden mellem os forsøgte jeg at overkomme ved (ofte mislykkede) provokationer. Jeg spurgte f.eks. min mor hvordan kvinder bar sig ad med at onanere. Uden at fortrække en mine svarede hun roligt og sagligt, at jeg kunne bruge en klump franskbrødsdej eller en halvkogt gulerod. Da min mor ville fortsætte med en nærmere forklaring om brugen af disse remedier, fortrak jeg skydsomst fra køkkenet og smækkede døren i efter mig. Min mor kunne jeg ikke vinde over. Hon var lavet af et særligt stof. Af edderkoppespind, fuglespyt, lyden af kattepoter.

Kirsten Thorup tilldelades Nordiska rådets litteraturpris 2017 för denna bok. Via min läsutmaning Förkovran har jag tänkt att jag varje år ska läsa en av böckerna som nominerats till detta pris. Detta år blev det alltså vinnaren. När jag valde att läsa boken fanns den inte översatt - jag har inte kollat upp om den gör det nu - och det blev till att köpa den i original. Utdraget är från sidan 12, alltså precis i början av boken. Jag har i ärlighetens namn inte kommit särskilt långt, men den lovar gott. Jag ska bara komma över spärren med att läsa danska.


torsdag 22 november 2018

Hett i hyllan #2

Veckans Hett i hyllan som utgår från Bokföring enligt Monika.

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Jodå, jag lyckas faktiskt överträffa mig själv från förra veckan


om en man som efter en granatchock under första världskriget förlorat sitt minne och sin identitet. Desperat söker han efter sitt borttappade förflutna...

Beskrivs, när jag googlar runt, som andlöst spännande. Jag tror att den kan vara riktigt bra. Borde ta tag i den.

Och här kommer datumet:


Veckans utmaning hos Kulturkollo

Vad som gärna får ta slut och det som aldrig behöver göra det

Så här lyder utmaningen hos Kulturkollo:
I veckans utmaning vill vi att du delar med dig av minst ett kulturellt fenomen (litteratur, film, teater, serier osv.) som tråkar ut sig så till den milda grad att du inte förstår hur någon överhuvud taget kan ägna tid åt det och minst ett kulturellt fenomen som du aldrig upphör att intressera dig för.


Jag tröttnar visst aldrig på Damernas detektivbyrå. Jag har förvisso inte läst de senaste fyra (!), upptäckte jag till min förskräckelse. De är emellertid beställda och ligger här i bokhyllan och väntar. Det här är min feelgood. Det som vanligen benämns så, brukar jag ha väldigt svårt för.


Den fick sannerligen inte särskilt bra kritik och lades ner efter bara en säsong. Men jag älskade den. Jag hade så förtvivlat gärna velat se en fortsättning.

Centers on the Shannons, an ordinary family from 2149 when the planet is dying who are transported back 85 million years to prehistoric Earth where they join Terra Nova, a colony of humans with a second chance to build a civilization.

När det gäller kulturella fenomen som, ja, kanske inte direkt tråkar ut mig, men som står mig upp i halsen och som jag inte för mitt liv kan begripa att någon vill lägga tid på så svarar jag: dagens deckartrend - med rena orgier i den mest utstuderade tortyr och skildringar av lidande offer. Det är som alla försöker slå varandra; vem kan hitta på det mest groteska? Och Natt och Dag har slagit - i dubbel bemärkelse. Eller kanske inte. Eftersom jag inte läser deckare längre - vad skulle jag nu på den jäkla 1793 och göra? - så kanske han i själva verket är rena västanfläkten i jämförelse. Vad vet jag!? Personligen mådde jag bara illa, så till den milda grad. Allt det übervidriga överskuggade och förtog det som annars kunde ha varit en jätteintressant bok. Det räcker väl med att det sitter en livs levande Madsen i finkan söderöver. Hur kan någon vilja skapa/att det skapas horder av fiktiva ultrasadister? Helt obegripligt! 

1984


Om den ständigt pågående striden mellan de tre staterna Eurasien, Ostasien och Oceanien. Kriget upphör aldrig men konstellationerna ändras fortlöpande. Via den ständigt vakande teleskärmen hålls invånarna uppdaterade om vem som är fienden för dagen.

Överallt i Flygbas Ett, som tidigare hette England, möter man bilden av Storebror, Oceaniens ledare. Han och partiets valspråk är: Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.

Ja men, något så fasansfullt otäck! Så långt från feelgood man någonsin kan komma. Den som önskar lyckliga slut göre sig icke besvär. Och i ett land, där en femtedel av den röstberättigade befolkningen röstar på ett parti vars företrädare öppet uttalar sig antidemokratiskt och mot pressfrihet och mänskliga rättigheter, så får åtminstone jag lätta panikkänslor. Otroligt bra.

Ytterligare en bok jag missat att skriva om - tänk, jag tycker att jag minns så väl hur jag formulerade mig om den. Det var en av böckerna i läsutmaningen 6 klassiker på 6 månader, och jag lyssnade på den redan i slutet av maj (!). Och ytterligare en som det känns lite kymigt att jag inte läst förrän nu.

onsdag 21 november 2018

Nässlorna blomma


Nässlorna blomma är berättelsen om sockenpojken Martin Tomasson och hans öden på de olika gårdar dit han ackorderas ut. Han förlorar i stort sett alla människor som betyder någonting för honom och hans ensamhet ter sig avgrundsdjup. Men mitt i en närmast ofattbar övergivenhet så besitter den lille pojken en övertygande envis och okuvlig överlevnadsvilja – en förmåga att trots allt söka det ljusa i tillvaron.

Jag upptäckte ett par böcker som jag missat att skriva om. Den här lyssnade jag på i mitten på september.

Jag antar att Martinsons självbiografiska Nässlorna blomma är allom bekant. Det känns lite kymigt att jag faktiskt inte läst den förrän nu. Det förskräcker mig ofta hur dåligt jag minns böckerna jag läst. Ibland kan jag inte ens komma ihåg hur en bok jag avslutade för bara ett par dagar sedan slutade :( Det som starkast dröjer sig kvar i mig, när det gäller denna bok, är just Martins känsla av övergivenhet, som nämns ovan. Hur han längtar så förtvivlat efter kärlek. En rörande, smärtsam historia och en viktig del av vår historia. Jag är uppvuxen i ett samhälle där hela omgivningen uttryckte sin avsky för hur barn såldes på auktion och gamla sattes i fattigstuga. Men idag säljs våra svaga åter ut till lägstbjudande - dock inte längre på ett individuellt plan. Vad fan har hänt med vårt land?

Jag var helt säker på att Nässlorna blomma fanns med i någon av läsutmaningarna, men så verkar inte vara fallet. Däremot är den med på listan över arbetarlitteratur, där jag alltså kan pricka av den.

tisdag 20 november 2018

20 snabba om hösten

Jag sprang på den här hos Enligt O för någon vecka sedan och tänkte att Kul, den ska jag göra! Men så glömde jag av den, tills den dök upp igen hos Vargnatt. Och nu djeflar!

höst eller vår? Trots att jag får svårare och svårare med mörkret ju äldre jag blir, så måste jag säga höst. Jag tycker om det där mättade hos hösten, doften, luften, färgerna... Våren låter bra. Man tänker på värme, sol, spirande grönska krokus och scilla, men det är ju först i slutet på maj det brukar bli lite ordning på torpet. Innan dess är det kallt, blåsigt, jävligt, skitigt, fult och man har en skarp svidande sol rakt i ögonen hur man än vänder sig. Blä!

snö eller regn? Det får bli snö även om jag kan tycka om regn också, när det inte är iskallt och blåsigt. Jag hatar blåst. Från djupet av min själ hatar jag när det blåser. Jag blir folkilsken.

glögg eller varm choklad? Glögg, solklart! Bleve jag inte full skulle jag kunna hälla i mig en flaska om dagen utan minsta bekymmer.

pepparkakor eller lussekatter? Gillar båda, men kanske är peppisarna lite bättre ändå.

tv-serie eller film? Tittar sällan på någondera, men film skulle jag gärna se mer av. Problemet är att jag gillar smal film och här går i princip bara amerikanska storfilmer och svenskt trams. När jag bodde i Stockholm fanns ju Zita, Kvartersbion och Victoria att tillgå. Tv har jag ingen och nu när jag precis fått fiber inkopplad och har kollat Netflix utbud, så är där ju bara skit. Lite smalare filmer går väl för all del att beställa hem på DVD, men jag har ingen lust att hosta upp ett par hudra för en film jag ser en gång. Dessutom så har DVD-spelaren i min dator börjat krångla och varken i Drakens eller Trollets datorer finns någon.

teater eller musikal? Försöker desperat komma på om jag någonsin sett en musikal. Det borde jag kanske göra :)

deckare eller feelgood? Ingendera egentligen, fast mer gammaldags deckare, utan utstuderad tortyr, funkar.

pocket eller inbunden? Alltså, det är något med pocket, jag vet inte riktigt vad. Fast det gäller förstås bara skönlitteratur.

e-bok eller ljudbok? Jag lyssnar väldigt mycket på ljudböcker. E-bok har jag aldrig ens testat.

bokmärke eller hundöra? Nog blir det hundöron både här och där men eftersom det är så kul med fina bokmärken så väljer jag det. Konstigt att jag ofta inte kan hitta något av alla de hundra när jag behöver. Därav hundöronen.

en i taget eller slalomläsning? Härtill är jag nödd och tvungen. Jag lyssnar på ljudbok när jag kör bil och fixar här hemma men vill läsa på vanligt sätt om jag får en stund över - och har ro i kropp och knopp. Därmed blir det per automatik slalom.

bibliotek eller bokaffär? Jag tycker om båda, men det blir bibliotek för att det är en sådan fantastisk förmån vi har här i landet med gratis bibliotek för alla.

bokblogg eller booktuber?  Blogg, med Vargnatts vloggar som enda undantag :) Har inte sett någon annan. Inte letat.

instagram eller facebook? Har FB-uppehåll för att jag inte orkar med allt rasistiskt skit och alla idiotdelningar med noll föregående källkritik eller tankeverksamhet som hamnar i mitt flöde

På spåret eller Så mycket bättre? Jag har ingen tv och tittar inte på någondera, men jag har ju sett tidigare.

Lady Gaga eller Barbra Streisand? Ingen av dem berör mig det bittersta.

Ingemar Bergman eller Vilhelm Moberg? Jag gillar verkligen Moberg. Tyckte förvisso väldigt mycket om Fanny och Alexander, men vet inte om jag varit särskilt förtjust i något annat av Bergman. Fast det var i ärlighetens namn säkert 30 år sedan jag såg något.

hyacint eller amaryllis? Egentligen båda, men måste jag välja en så blir det hyacint, för doften.

adventsstjärna eller adventsljusstake? Bägge. En masse! Jag älskar adventstiden.

julböcker eller julmusik? Älskar jul- och adventsmusik, i synnerhet den sakrala.

Veckans topplista, 47 - höstens bästa


Veckans topplista hos Johanna gäller höstens bästa.

Och 'höstens bästa' väljer jag att tolka som 'de bästa jag läst under hösten'. Det skulle ju också kunna innebära 'de bästa som givits ut under hösten', men det är något jag har noll koll på. Jag är hemskt dålig på att läsa nyutgiven litteratur.

Jag sitter här med sju titlar och försöker reducera dem till fem, och det är attans så svårt. Men Anyuru är självskriven. Fantastiskt bra!



Begravd jätte har jag i ärlighetens namn inte tänkt på så mycket sedan jag läste den, men nu när jag satt mig att titta igenom höstens lästa böcker, så kommer den tillbaka till mig och jag känner att den absolut bör vara med. Jag har tyckt mycket om allt jag hittills läst av Ishiguro.



Moberg är en annan författare jag tycker mycket om och Raskens, som jag tidigare bara sett som tv-serie, var otroligt bra.



Jag vet inte varför jag känt mig så skeptisk till Allende förut, för det har jag i sanningens namn gjort. Hårdnackat lät jag bli att läsa den då när den var ny och "alla" i min omgivning läste den. Voffödå liksom. Väldigt bra! 



Diktatur och vad som händer när man börjar dela upp befolkningen i ett 'vi' och ett 'dom' och där man tar sig rätt att behandla 'dom' på ett sätt som strider mot mänskliga rättigheter tycks - oplanerat - ha blivit något av ett tema för 'höstens bästa'. Så sist, men inte minst, Oppermanns. Mycket, mycket bra!



Jag hade väldigt gärna velat ha med al-Konis Stenblödning och Flykten av Carrasco också, men nu får det bli så här.

Stenblödning


Så här skriver Elisabet Wallin i Stockholms nya tidning:

Huvudpersonen är tuaregen Asouf, numera en gammal man. Han har tillbringat hela sitt liv i öknen, och vallar nu sina getter i wadin, den uttorkade flodfåran. Han har vuxit upp ensam med sin mor och far, inte i någon grupp eller i något samhälle. Sedan barnsben skyr han följaktligen också andra människor. Även de passerande handelskaravanerna, med vilka han måste utbyta varor för att överleva, närmar han sig endast motvilligt.

Helt kan han dock inte undvika andra människor. Han blir av landets myndigheter uppmanad att vakta de fornlämningar som finns utmejslade och målade på ökenklipporna i det område där han håller sina djur. De turister som kommer för att beskåda sevärdheterna är vördnadsfulla och stillsamma. Men en dag möter han två män som har andra avsikter. De vill ha något av honom, och kräver sin rätt oavsett om han vill ge dem det eller ej.

Stenblödning är en poetisk berättelse som tangerar det mytiska. Med målande vackert språk beskriver al–Koni livet i öknen. Kargheten, närheten till djuren. De inflätade citaten ur Koranen och Bibeln, fungerar som övergångar, förtydliganden. Historien utmynnar i en civilisationskritik och betraktelse över människans ondska parat med dumhet; den farligaste av kombinationer. Stenblödning är en läsupplevelse, för sitt språk, sitt innehåll och sin visdoms skull.

En underbar bok, vacker men också hemsk, med inslag av magisk realism - som jag är väldigt förtjust i. Jag är också otroligt fascinerad av tuareger, och vill gärna lära mig mer om folket, men just i denna bok framkommer egentligen inte så mycket om deras liv och kultur eftersom huvudpersonen Assouf lever en eremitliknande tillvaro. Vad jag vet så är det endast denna och Guldsand av al-Konis böcker som finns översatta till svenska. Guldsand ska jag se till att låna från biblioteket, sedan får det bli översättningar på engelska eller tyska - eller, kanske inte så många på tyska i mitt fall :) För mer vill jag definitivt läsa av al-Koni.


Ibrahim al-Koni iförd den för tuareger traditionella turbanen. Hos tuaregerna är det männen som är beslöjade. al-Koni bor numera i Schweiz, där han naturligtvis inte går klädd i blå turban, men ofta - att döma efter bilderna jag googlat fram - i en sådan här keps.


måndag 19 november 2018

Markurells i Wadköping


Markurells i Wadköping utkom 1919 och blev Hjalmar Bergmans (1883 - 1931) stora genombrott. Wadköping är en fiktiv stad, och ett Sverige i miniatyr. Året är 1913 och upptakten till första världskriget mullrar från Europa. Sekelskiftets globala industrikris har slagit ut metallverket i Wadköping och Harald Hilding Markurell, uppåtsträvande krögare och symbolen för den tidens framväxande kapitalism, som saknar fina anor men som har finansiella muskler, hör till dem som lyckats kapitalisera på katastrofen. Klassrivalerna i släkten de Lorche håller däremot på att gå under i sin aristokratiska passivitet. 

Romanen utspelar sig under en dag, den 6 juni, dagen då studentexamen går av stapeln. Markurell oroar sig över att sonen Johan inte ska bli godkänd i sin examen och planerar därför att muta skolans ledning med en middag och ett generöst stipendium till minne av sonens examen. Parallellt med detta skildras Markurells affärsmässiga och privata relationer till den konkursmässige häradshövdingen Carl-Magnus de Lorche och dennes vackra hustru Elsa.

Jag hade fått för mig att Markurells skulle vara en burlesk och frodig kommedi, men så var ju inte alls fallet. Vad har jag fått det ifrån, förresten? Herr Markurell var då inte någon särskilt sympatisk, jovialisk och levnadsglad person, som jag inbillade mig.

Jag tyckte faktiskt om den, och gör det än mer när jag tänker tillbaka på den. Härliga personporträtt, helt klart, och allvarsamma "frågeställningar".

Detta var en av två - för att komma ikapp - klassiker jag läste (lyssnade på) i oktober för utmaningen 6 klassiker på 6 månader - del 2.

söndag 18 november 2018

En smakebit på søndag - vecka 46


Denna vecka utgår smakebiten från Astrid Terese på bokbloggen Betraktninger - tanker om bøker.

Smakbiten har jag skrivit ner från en ljudbok, så med reservation för felhörning, interpunktion och felstavade namn...

Om man bara visste hur länge det kommer att vara, grubblade hon. 
Det är en panik. förklarade Gustav häftigt. Ingenting annat
Men Ellen såg allvarligt på honom och skakade på det vackra bibliska huvudet. 
Så billigt? sade hon. Borde ni ändå inte försöka trösta mig, Gustav? 
Tror ni inte det? genmälde Gustav häpen, plötsligt överraskad. Vad menar Ni, tror ni att detta kommer att fortsätta? Han frågade enträget. Flickans omdöme tycktes honom plötsligt betydelsefullare än hans kloka väns Mülheims omdöme. Han väntade spänt på hennes svar. 
Håller Ni mig för klärvoajanten Hanussen? log Ellen. En enda sak står fast: lika säkert som att man efter Amerikas inträde i kriget, visste att kriget var förlorat, lika säkert vet jag att de folkligas* sak inte kan sluta väl. Men när slutet kommer, och hur och om det här landet kommer att gå under på kuppen... hon ryckte på axlarna. 
Vad pratar Ni för strunt Ellen? frågade Gustav, drog upp ögonbrynen, men släppte inte hennes hand. Tror Ni att hela Tyskland sjunker ner i barbari därför att en dåraktig prins kastar sig i armarna på barbariet? 
Jag tror ingenting alls, svarade Ellen lugnt, jag säger mig bara att det är lätt att släppa lös barbarerna men men svårt att stuka till dem igen.



* De folkliga används i boken för nazisterna.

Oppermanns gavs ut 1933, och utspelas under den tid Hitler kom till makten. Feuchtwanger hade, när han skrev, alltså inget "facit", 2:a världskriget hade ännu inte inträffat. Man pratar mycket om judarnas - och andras - naivitet, att de/man inte förstod vad som komma skulle. Men HUR i herrans namn skulle någon kunnat ana det? Inte ens med facit i hand, och därtill ett Balkankrig och ett folkmord i Rwanda, med mera, drar sig 20% av Sveriges befolkning från att rösta på ett parti med en ideologi som i mycket överensstämmer med nationalsocialisternas. Det är naivt. Ge mig ett exempel på ett land där dess ledare börjat dela in befolkningen i vi och dom, där det gått bra och blivit lyckosamt - ens för dem i kategorin vi.

En liten titt på hur det gick till i Lübeck under tiden då boken skrevs:



Fler smakbitar hittar du här

Den svavelgula himlen


Den svavelgula himlen spänner från det solblekta 1960-talet till vår mörka tid. En Helsingforspojke växer upp i skuggan av den välbärgade och mäktiga familjen Rabell, som har en ståtlig gård i närheten av hans föräldrars enkla sommarstuga. Pojken blir vän med den självsäkre Alex och får vistas nära familjen, som bär på hemligheter under den polerade ytan. Men han blir också förälskad i Alex lillasyster Stella Rabell. Deras band är starkt men relationen är skoningslös, och genom decennierna kretsar de två ständigt kring varandra utan att kunna välja eller välja bort kärleken, samtidigt som den stora världen förändras och tränger in i deras liv.

Det ären episk Helsingforsskildring om familjeband, kärlek och vänskap, men också en kritisk genomlysning av hur våra drömmar och minnen färgas av kön, klass och tidens gång. Här finns författarskapets alla signum och i romanen hörs ekon från Kjell Westös tidigare verk. Men laddningen är starkare och svärtan djupare än förr.

Jag tyckte ju så väldigt mycket om Hägring 38 så jag hade höga förväntningar på denna - som dessutom lovordats av kritikerna. Men jag blev inte alls lika förtjust. Visst, den är bra, det är den, men den tilltalade mig liksom inte. Och jag blev störd av allt sex. Allt sex? kan jag tro att ni som läst den tänker. Sannolikt var det inte så mycket sex egentligen, och vad jag minns - det är ett tag sedan jag lyssnade på den - inte särskilt explicit beskrivet. Var det ordvalet? Jag är då sannerligen inte särskilt pryd av mig, men just orden kuk, fitta och knulla klarar jag bara inte av. Och det är orden, inte vad de betecknar, som jag har problem med. Men använde han ens dem? Jag minns inte. Jag tycker att det är så förbålt ointressant med andra människors sexliv, ungefär lika spännande som deras toalettbesök. Vad var det för form på bajskorven? Och att läsa om 30 toalettbesök och 30 bajskorvar... Alltså, jag måste ju ha läst hundratals böcker med sexscener, som jag knappt ens noterat, så jag vet faktiskt inte vad det var som störde mig så väldigt med denna. Min genomgående känsla var Men vad fan, nu igen?! Fortsätt för i h-e med boken! 



lördag 17 november 2018

Men åh!


Men kolla alltså! Värsta fina bokmärket. Jag hittade det här. Jag får lära mig att knyppla, det ser jag det! (Ja, efter att jag har gått kurs i nålbindning, tvåändsstickning, snickring, påsöm, möbeltapetsering och vävning då. Suck!)

Nattstad


Kriminalinspektör Simon Häggströms debutbok Skuggans lag slog ned som en blixt i den allmänna debatten. Den självbiografiska boken visade på ett hårt och realistiskt vis upp flera av samhällets skuggsidor och gjorde upp med myten om "den lyckliga horan". Nattstad är den fristående uppföljaren och precis som sin föregångare innehåller den starka berättelser som chockerar och berör. Här får vi möta människohandlaren Andrei som sålt kvinnor i Sverige, den unga flickan Lydia som ensam försöker överleva på Stockholms gator och den modiga Jasmina som hjälper Simon och hans kollegor i jakten på en pedofil. Simon berättar om en ljusskygg värld som de flesta av oss inte kan föreställa oss ens i våra vildaste fantasier.

Häggström är alltså polis specialiserad på prostitution och människohandel för sexuella ändamål. Jag läste hans Skuggans lag för något år sedan. Jag träffade på den som tips på Storytel efter att ha lyssnat på Jakten på Kapten Klänning - hur i herrans namn jag nu hittade den - och den lät intressant. Den var väldigt bra - och hemsk - och beskriver en värld så oändligt avlägsen den jag lever i, en värld jag i princip inte vet något alls om, mer än att jag träffat på kategorin trasiga flickor på akuten och på psyk. Och när jag - som nämnt i tidigare inlägg - såg Häggström på planet till Köpenhamn, som vi mellanlandade i på väg till Grekland, så kom jag på att jag skulle gå in och kolla om även Nattstad kommit som ljudbok, och det hade den.

Den här var nästan hemskare än den förra. När Skuggans lag t ex beskriver hur de östeuropeiska kvinnor som utnyttjas i prostitution i Sverige har det här, så beskriver Nattstad var de kommer ifrån, vilken miljö, och varför de hamnar här. Och det är INTE rolig läsning. Nej det är naturligtvis inte det andra heller, men det här var så magstarkt att jag fortfarande bokstavligen mår illa när jag tänker på vissa passager. Det är så fasansfullt att det knappt går att förstå. Och jag var nog inte klar över hur det ser ut i Tyskland, med legaliserad prostitution och bordeller och att horder med svenska män åker dit och sedan skriver på nätet om sina upplevelser och betygsätter kvinnorna. Det är vidrigt att höra männens inlägg läsas upp. Har jag sådana män omkring mig? Sannolikt. Vilka är de? Hur ska man veta, det är ju knappast stämplat i pannan på dem. Räcker det att stämma av den allmänna kvinnosynen hos en man för att kunna känna sig någorlunda säker på att han inte är sexköpare?

Jag tänker på de östeuropeiska tiggarna vi har här. Jag brukar ge dem pengar, inte alla förstås, det går inte, men jag har några utvalda vid "mina" affärer som jag lägger en tjuga till. Jag blir rent illamående när jag hör folk påstå att de minsann bara kan åka hem och skaffa sig ett hederligt jobb, att de är lata och tjänar mer på att tigga här än att jobba hemma och att man inte ska ge dem pengar, för att det inte löser några problem utan bara permanentar dem. Nej visst, bara vi låter bli att lägga pengar i tiggarnas koppar så åker alla hem till Rumänien, får ett jobb och lever lyckliga i alla sina dagar, för Rumänska staten förstår omedelbart att de måste hjälpa dessa människor och löser problemet omedelbums. Not! Men faktiskt har jag aldrig tidigare tänkt tanken att tiggandet kanske är det enda alternativet till prostitution, till att tvingas suga av män för 2 euro. Hur många avsugningar blir det för att komma upp en nivå när man kan försörja sig och eventuella barn? Och så ska hallicken ha sitt. Hur mycket? 80%? 90%?

Jag önskar att varenda människa i detta land läste Häggströms böcker.

Prostitutionsgruppen samarbetar en hel del med Talita, som hjälper kvinnor ut ur prostitution. Jag har anmält mig som månadsgivare.

Häggström på Insta och på FB

Talita på Insta


fredag 16 november 2018

Helgfrågan v 46


Helgfrågan som utgår från Mias bokhörna lyder idag:

Har någon adventskalender?

Ja, jag är faktiskt barnsligt förtjust i adventskalendrar ända sedan jag var barn. Jag hade alltid kalendern som hörde till TVs adventskalender, långt upp i tonåren då det ansågs barnsligt och urtöntigt med dylikt. Särskilt förtjust är jag i sådana där gammaldags med glitter, ha ha. Det förträngde jag nog under mina första tjugo vuxenår, men nu är jag så gammal att jag kommit ut ur garderoben och kan erkänna det öppet.

Det är något med det där med att "kika in". Jag minns hur fascinerad jag var som barn av Biologiska muséet, på Djurgården, där man kunde titta in i ett hål i väggen och se ett helt landskap öppna upp innanför. Jag minns också att jag på teckningen (som numera heter 'bild') i högstadiet såg alster från en annan klass i form av tittskåp gjorda av skokartonger, med ett litet titthål i ena gaveln och andra gaveln täckt av silkespapper, som gav ett färgat sken åt landskapet innanför. Jag var mäkta imponerad och helt enkelt tvungen att tjuvkika in i vartenda ett. Och under de 40 år som har förflutit sedan dess har jag haft en längtan att försöka åstadkomma något dylikt. Kristyrägg är en annan form av "titt-in" som jag är särdeles förtjust i.

I ett skåp väntar en adventskalender i form av ett pepparkakshus, med glitter. Ett sådant där som man viker och klistrar ihop så att det blir tredimensionellt. Jag har köpt det till barnen, men kanske blir det jag som roas mest av det. Om jag känner mig själv rätt så kommer det att inhandlas fler före advent.


Bonusfråga: Choklad eller chips?

Oj oj, det beror verkligen på. Jag gillar båda lika mycket, men ibland passar det ena bättre, ibland det andra.  Chokladen får gärna vara mörk, men inte mer än 70%. Fast jag slafsar i mig schweitzernöt med god aptit också. När det gäller chips är jag mest förtjust i sourcream & onion, vanliga av lantchipstyp och rotfruktschips.

Mrs Dalloway


Mrs Dalloway fortsätter att fascinera nya generationer av läsare Mrs Dalloway sade att hon skulle köpa blommorna själv. Tidigt en sommarmorgon i början av tjugotalet går Clarissa Dalloway ut för att köpa blommor. Hon är en förtjusande kvinna, fångad i ett nät av plikter. På kvällen ska hon hålla en fest för att stödja sin förträfflige man i hans politiska karriär. Allt ska bli perfekt. Huset ska fyllas med framstående gäster. Och Peter, hennes ungdomskärlek dyker efter många år oväntat upp. Mrs Dalloway utspelar sig under ett enda dygn i London, en stad starkt påverkad av första världskriget. Genom sin speciella teknik stream of consciousness låter Woolf romanens olika karaktärer komma till tals genom att skildra deras inre tankar och monologer. På detta sätt kommer de olika karaktärernas liv att korsa varandra på de mest oväntade sätt. Det blir ett händelserikt dygn, där personliga minnen och reflektioner om livet får stort utrymme. 

Ja inte fascinerade den mig i alla fall! Ibland kunde jag väl tycka att den glimmade till lite språkligt - i synnerhet eftersom jag precis innan hade läst Mischling - men mest var den tradig och jag blev så förbålt trött på alla upprepningar, i synnerhet som inläsaren mest lät som en skiva som hakat upp sig när hon läste dem. Tidigare har jag bara läst Orlando av Woolf och den minns jag som urtråkig den med, även om filmen är fullkomligt lysande, en av mina favoriter faktiskt. Jag tänker ändå att jag ska försöka läsa Mot fyren och Ett eget rum, mest för att förkovra mig liksom. Jag hoppas verkligen att de är bättre.

Det här var en av två - två eftersom jag började sent och därmed låg efter - böcker i utmaningen 6 klassiker på 6 månader - del 2 för oktober. För som vanligt ligger jag efter med dokumentationen.

torsdag 15 november 2018

Hett i hyllan

Jag tänkte att jag för första gången skulle haka på Monikas Hett i hyllan. Så här skriver hon:

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

På den tiden det begav sig brukade jag skriva in datum i alla böcker när jag fick hem dem. I boken jag nu valt ut står det så mycket som:


Och det är ju sannerligen inga "evinnerliga tider" utan endast ynka 32 år och 8 månader *host*

Här är den. Jo, jag har faktiskt planerat in den som en av klassikerna för 2019 - heja! Inte ens halvt bortglömd är den således :)


Till jordens medelpunkt


Axel och hans egocentriske farbror professor Liedenbrock lyckas knäcka koden till ett gammalt isländskt dokument, och får en beskrivning av hur en islänning för många hundra år sedan tog sig in till jordens medelpunkt. Professorn, som också är geolog, tar nu med sig Axel på en resa i islänningens spår. Trots faror och olyckshändelser ger de inte upp.

Det är ju alltid kul att läsa Jules Verne, så nog var det kul att lyssna på denna också. Men den är definitivt inte lika bra som t ex Jorden runt på 80 dagar och En världsomsegling under havet. Den känns mer osannolik och jag upplever den mer "pratig".

Och med denna har jag klarat av böckerna under rubriken Klassiker i läsutmaningen Förkovran.

onsdag 14 november 2018

Thérèse Raquin


"Längst borta på rue Guénégaud, när man kommer från kajerna, stöter man på Pont Neufpassagen, ett slags trång och mörk korridor, som går från rue Mazarine till rue de Seine."

Thérèse Raquin (1867) blev en skandalsuccé och Émile Zolas genombrottsbok. Genom sin inriktning på exakt miljöskildring och psykologisk sanning kan den sägas ha inlett naturalismen. I denna berättelse om kärlek, mord och mänsklig förnedring följer Zola med obönhörlig konsekvens de agerandes väg mot den slutliga katastrofen.

Kära Vargnatt var inte imponerad av denna då hon tvingades läsa den i skolan :) men jag tyckte faktiskt att den var riktigt bra. Helt klart bättre än jag förväntade mig. 

Den var mitt val av klassiker för november till 6 klassiker på 6 månader - del 2.


tisdag 13 november 2018

Andarnas hus


Andarnas hus är på en och samma gång en familjekrönika och en historisk skildring av ett icke namngivet latinamerikanskt land under 1900-talet. I centrum står Esteban Trueba, patriark och stor jordägare som så småningom väljer att kandidera till presidentposten. Férula, hans syster, som är den som sköter deras mor och egendomen. Clara, Estebans eteriska och undflyende hustru som står i kontakt med förfädernas andar. Esteban och Clara blir föräldrar till den upproriska Blanca, flickan som gör som hon vill och föder dottern Alba, frukten av Blancas förhållande med förmannen på familjen Truebas ägor.

Andarnas hus gavs ut i min gröna ungdom, blev genast stooor och mina vänner läste och lovordade den. Jag vet inte riktigt varför jag aldrig läste den. Nu har jag emellertid tagit skadan igen och faktiskt ångrar jag att jag inte läste den redan då, när den kom ut. Jag hade tyckt om den då och det gjorde jag nu som tant också. Jag är faktiskt väldigt svag för magisk realism.

Jag har liksom aldrig känt någon dragning till spanskan och den spanska världen, mitt intresse har snarare gått öster ut. Fråga mig inte varför. Det enda som egentligen väckt min nyfikenhet åt det hållet är Gaudís arkitektur och Silvios Una mujer con sombrero. Ja, jag älskar ju García Márquez förstås, honom höll jag på att glömma. Men faktiskt väckte Andarnas hus något i mig. Jag har googlat runt lite och läst om militärkuppen i Chile och när jag gjorde det hamnade jag sedermera på Harald Edelstam, svensk diplomat som hjälpte ganska många oppositionella att fly juntan. Och så blev jag nyfiken på Edelstam, som verkar ha varit en synnerligen intressant människa, letade mig vidare och fann att åtminstone två böcker skrivits om honom: Janusansiktet och Svarta nejlikan. Hrm... Janusansiktet... låter bekant. Rota, rota, rota bland böckerna och: Voila! Visst hade jag ett utrangerat biblioteksex i hyllan. Tjock som fagerlund är den, men den ska jag läsa. Om något århundrade eller så :)

Och medan jag läste Andarnas hus, så hörde jag den här sången, lite titt som tätt, inne i huvudet. Ett avlägset minne av något jag hört för decennier sedan. Så jag letade fram den på Youtube. Jag tillägnar den Jimmie Åkesson. En politiker ska ena sitt folk, inte splittra det i 'vi och dom'. Och ser man på dessa gossar så anar man såväl europeiskt och indiansk som afrikanskt - och kanske lite asiatiskt? - blod i ådrorna, och ändå så musicerar de så ypperligt tillsammans, som ett pueblo unido, Tänka sig Jimmie!

söndag 11 november 2018

En smakebit på søndag - vecka 45


Denna vecka utgår smakebiten från bloggen Flukten fra virkeligheten.

Jag läser, som sagt, fortfarande Hundra år av ensamhet, men den har jag redan haft med som smakebit. Och jag lyssnar på Andarnas hus, men jag tycker att det är lite stökigt att hitta lämpliga passager och skriva ner dem från en ljudbok. Således får det bli en dikt ur Pia Tafdrups Drottningporten, som jag läser parallellt. Dikter gör sig bäst i små portioner, tycker jag, och därför läser jag några då och då. Boken ingår i läsutmaningen Förkovran som mitt val för året av diktsamling.

Min mors hand

Badar mig i en droppes stilla ljus
och minns hur jag blev till:
en blyerts lagd i handen, min mors svala hand om min, som var varm.
- Och sen skrev vi
in och ut mellan korallrev, 
ett undervattensalfabet av bågar och spetsar,
av snäckspiral, av sjöstjärnetaggar,
av fäktande bläckfiskarmar,
av grottvalv och klippformationer.
Bokstäver som darrade och fann en väg
i yrsel över det vita.
Ord som flappande plattfisk
som grävde ner sig i sand
eller vajande havsanemoner med hundratals trådar
i stilla rörelse, alla på en gång.
Meningar som strömmande fiskar
som fick fenor och lyfte sig, 
fick vingar och rörde sig rytmiskt
bultande som mitt blod, som blint
slog stjärnor mot hjärtats natthimmel,
då jag såg att hennes hand hade släppt min, 
att jag för längesen skrivit mig ut ur hennes grepp.


 Fler smakebitar finns här

lördag 10 november 2018

Månadens bästa - oktober


Månadens bästa bok, även denna utgående från Mias bokhörna, ta daaa...

Det blir Flykten av Jesús Carrasco som jag skrev om här. (Ja, inte för att jag skriver så mycket om böckerna jag läser, inga recensioner eller så, mest en läsdagbok, det här har jag läst, punkt)


Helgfrågan v 45


Mias helgfråga denna vecka lyder:

Vad läser du nu?
Jag kämpar vidare med Gabriel García Márquez Hundra år av ensamhet. Den är bra men få stunder för läsning på vanligt vis gör att det går väldigt långsamt.

Lyssnandet får jag lättare till och just nu är det Isabel Allendes Andarnas hus.

Bonusfråga:

Berätta något du tror att vi inte vet om dig!

Jag är väldigt öppen när jag skriver på nätet, men just när det gäller bokbloggen har det kanske inte kommit fram så mycket om mig. Jag har ju heller inte haft den särskilt länge. Men jag får väl hitt' på nå'.

Jag var 38 år när jag började läsa till läkare. 40 år när jag fick mitt första barn och 48 när jag fick det tredje. Körkort tog jag när jag var 45 år.

Med detta vill jag säga något i stil med Det är aldrig för sent! (en sanning med modifikation, för fler barn kan jag helt enkelt inte få och många kan inte få barn ens före 40, kanske inte alls. Men ni förstår vad jag menar)




söndag 4 november 2018

En smakebit på søndag - vecka 44


Denna söndag utgår smakebiten åter från Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger.

Getterna brukade inte stångas framför ögonen på honom, men de passade på när han gjorde sig redo för bön.
Dagen gick mot sitt slut. Den flammande solskivan sänkte sig sakta från sin himmelska tron, redo till avsked med hotet att återkomma nästa dag för att fullborda sitt verk och bränna sönder det den inte lyckats bränna sönder idag. Asouf körde ner armarna i sanden i den uttorkade flodfåran och började tvagningen inför eftermiddagsbönen.

Inledningen till Stenblödning av Ibrahim al-Koni. Jag har ett utrangerat biblioteksexemplar som stått i hyllan rätt länge och som jag egentligen längtat efter att läsa ända sedan den kom hem. Men ni vet hur det är. Jag har dessutom flera gånger varit nära att klicka hem Guldsand av samma författare.

Månadens språk (som utgår från Ugglan & Boken) är arabiska, så nu ska det äntligen bli av att läsa Stenblödning. Tjihooo!


Al-Koni är tuareg och jag måste erkänna att jag ända sedan jag såg Den skyddande himlen har något slags barnslig faibless för tuareger - utan att egentligen veta ett smack om dem.

Om Ibrahim al-Koni.


Och jag älskar Goulou Limma med Chaba Zahouania från filmen. Av någon anledning funkar det inte att bädda in den, men lyssna gärna här.

Och när man nu är igång med öken, tuareger och Caba Zahouania så måste man ju ha en passande doft till, eller hur?! :)

En av mina absoluta favoriter, Tauers L'air du desert marocain.




Veckans kulturfråga - vecka 43

  Denna vecka undrar Enligt O Vad läser du under läslovet? Tja, så mycket lov blir det inte för min del. Jag jobbar på som vanligt och efter...