onsdag 30 oktober 2019

Lucy


Lucy är ett starkt och originellt porträtt av en ung kvinna som upptäcker - och uppfinner - sig själv. Den handlar om tonårsflickan Lucy som kommer från en liten karibisk ö till New York för att arbeta som au pair i en amerikansk familj. Familjen tycks ha allt som går att önska sig -- de är vackra, rika och lyckliga. Men Lucy, som är en frisinnad och avväpnande person som får alla hon möter att öppna sig, ser snart sprickorna i den fina fasaden. Själv bär hon på en historia som ingen känner till, om ett uppbrott från modern och en önskan att frigöra sig från sitt förflutna.

Jag har tidigare bara läst På flodens botten av Kincaid, blev inte särskilt imponerad trots höga förväntningar, men tänkte att jag skulle ge henne en ny chans, efter som jag verkligen trodde att hon skulle var bra, egentligen.

I början av oktober lyssnade jag så på Lucy. Jag hade haft den nersparad på Storytel ett tag, men kom till skott när det började bli dags för tillkännagivandet av Nobelpristagarna. Jag tänkte att om det blir Kincaid, så skulle det ju vara lite kul att just då lyssna, eller precis ha lyssnat, på en bok av henne. Nu fick hon inte Nobelpriset. Inte i år heller.

Jag skäms att erkänna att jag minns den så dåligt att jag har svårt att säga så mycket annat än att den var bra och att Kincaid var väl värd sin andra chans. Jag ska definitivt läsa mer.

tisdag 29 oktober 2019

Tisdagstrion - Spännande och otäckt


Tisdagstrion utgår från Ugglan & Boken och denna vecka är temat: Spännande och otäckt. Nu är jag ju en särdeles lättskrämd typ som inte klarar av att läsa skräck och dessutom endast läser marginellt med deckare och spänningsromaner. Icke desto mindre har jag lyckats tota ihop trenne böcker som åtminstone med mina mått mätt är både otäcka och spännande. Och riktigt bra.



Vanlig vardag som förvandlas till något mardrömsliknande. Vad händer med Fredrik? Är han galen?



En dag kör en ung man vid namn Jim in i den lilla irländska landsortsstaden Castletownbere på en knallröd motorcykel, och livet blir sig aldrig mera likt för de tre föräldralösa systrarna Fiona, Róisín och Aiofe.

Baksidestexten låter en inte ana vad som väntar. Nästan lite magiskt, sagoaktigt. En mörk saga.



Isserley är en ung kvinna med ett ovanligt utseende. Hon är kort till växten, har långa tunna armar och stora händer. I den djupa urringningen är ett par stora bröst väl synliga. Varje morgon ger hon sig ut i sin skraltiga Toyota runt de skotska högländerna, på jakt efter unga, välbyggda män - helst den ogifta typen utan familj - män som ingen kommer att sakna förrän efter en lång tid...   Varför är Isserleys kropp täckt av operationsärr? Vilka är de underliga männen som arbetar på gården där hon bor? Och varför är de alla så nervösa inför besöket av någon som kallas Amlis Vess?

Låt dig inte luras varken av titel, omslag (hocken fan har valt det, liksom?) eller baksidestext. Det handlar inte om det du tror. Otäckt, spännande och på sitt sätt vackert. Kan läsas som en allegori - om man vill. 

måndag 28 oktober 2019

Utmaning: Authors & Characters - Charlotte


På måndagar går utmaningen Authors & Characters av stapeln hos Lyrans noblesser. Detta har gått mig fullkomligt förbi ända till härom dagen. Till skillnad från käre Robert, som uppenbarligen också funnit utmaningen helt nyligen, lyckades jag emellertid glömma bort den bara på ett par dagar - trots det jublande konstaterandet Men åh vad kul, det vill jag vara med på! Tack och lov tittade jag in till Robert på Mina skrivna ord och blev påmind. Så, härmed gör jag min debut och dagens namn är alltså Charlotte.

Det första författarnamn som slog mig var Charlotte Brontë, men eftersom det var just det Lyran valt, så tänkte jag variera mig lite. Andra namnformer lär vara ok så då väljer jag:


Eftersom jag är trädgårdsintresserad så hade jag lite koll på Lotte Möller redan innan hon nominerades till Augustpriset för Bin och människor - en bok jag absolut vill läsa. Möller är journalist, författare och fotograf och kanske mest känd för sina böcker med trädgårdsanknytning, men hon har skrivit annat också.



En stor favorit när jag var barn - och för all del senare också - var den tecknade filmen Fantastiska Wilbur, som bygger på E B Whites bok Min vän Charlotte, eller Charlotte's Web som den heter i original. Sedan dess har det gjorts en ny, inte tecknad film, som jag däremot inte sett. I ärlighetens namn har jag inte läst boken heller, men den ligger faktiskt uppe på nattduksbordet och väntar.


Lilla grisen Wilbur inser en dag att grisar föds upp för att sedermera slaktas, och blir naturligtvis förtvivlad. Hans bästa vän, den litterata spindeln Charlotte, räddar honom med hjälp av sin spinnkonst. En ljuvlig historia.

Wilbur och Charlotte i den tecknade filmen

Trevligt tycker jag att en spindel får vara något annat än ett äckligt kryp - alternativt förvuxet monster. Spindlar är fascinerande små varelser med oförtjänt dåligt rykte.

Man kan titta på hela Fantastiska WilburYoutube.
För den som är nyfiken på spindlar rekommenderar jag FB-gruppen 'Spindelnätet'. En underbar grupp bestående av allt från experter till fobiker, startad av Kajsa Mellbrand.
Och vill man se världens sötaste spindel, typ, så tittar man här (även för fobiker)

Varats olidliga lätthet


Månadens språk för oktober är tjeckiska och jag har valt att läsa Milan Kundera, som jag faktiskt inte läst förut. På sin tid var Varats olidliga lätthet något som "alla" läste och "alla" gillade, jag vet inte riktigt varför jag aldrig kom mig för.

Tomas, Tereza och Sabina lever i exil i Schweiz efter den ryska ockupationen av Tjeckoslovakien. Tereza älskar Tomas djupt men svartsjukt. Han är starkt bunden till henne men kan inte avhålla sig från en rad erotiska eskapader. En av hans älskarinnor är Sabina, framgångsrik konstnär som i sin tur inleder ett förhållande med Franz, olyckligt gift universitetsprofessor. Efter något år finner Tereza att hon inte står ut med att leva utomlands, Hon återvänder hem och Tomas följer henne efter någon tid trots att han har skaffat sig en god ställning i Genéve. I sitt hemland fråntas de möjligheterna att arbeta i sina yrken - hon som fotograf och han som läkare. Tomas drar sig fram först som fönsterputsare, sedan som chaufför, en oberörbar. Franz drömmer om att förverkliga det goda samhället och reser som fredsaktivist till Kampuchea. Sabina hamnar i USA, lika skeptisk mot kommunism som mot kapitalism... Genom en raffinerad sammanflätning av dessa öden har Milan Kundera, en av samtidens stora författare, lyckats skapa en roman som på ett lysande sätt sammanfattar vår tids politiska, moraliska och erotiska dilemman.

Ja, så lyder beskrivningen av boken. Jag vet inte om jag tycker att den är särskilt bra. Jo, de lever i Schweiz ett tag, men under större delen av boken gör de det inte, och definitivt inte i början - vilket jag tycker att texten ger intryck av, som att det hela tar avstamp där. Och kan man verkligen benämna Terezas kärlek till Tomas djup men svartsjuk? Ja, hon tar förtvivlat illa vid sig av att han klämmer ett par älskarinnor per dag, men hon besparar Tomas denna sin förtvivlan till 99%. Är man svartsjuk om man blir förtvivlad över att ens make träffar andra kvinnor dagligen? Och ja, boken följer Sabinas och Franz öden, till viss del, men det är Tereza och Tomas det handlar om.

Jag såg inte heller filmen när den gick, trots att den var riktigt stor. Vem minns inte Lena Olin med plommonstopet? Det var väl hennes internationella genombrott. Jag har sett ett par snuttar av filmen, antagligen i det där filmprogrammet med Nils-Petter Sundgren, vad det nu hette. Efter att ha läst boken så kan jag konstatera att de där filmsnuttarna inte är ett dugg representativa för boken, utan snarare måste ha valts för att de är lagom kittlande: 1, Tomas förför en sköterska (?) på sjukhuset och två kolleger står och kommenterar det. 2, Tomas och en förförisk Sabina/Lena Olin i plommonstop.


Det har råkat sig så att det blivit en del böcker om Sovjetdiktaturen den senaste tiden, tidigare med utgång i Finland och Estland (När duvorna försvann - Sofi Oksanen; Granitmannen - Sirpa Kähkönen; Utrensning - Sofi Oksanen) och nu har turen alltså kommit till ett Tjeckoslovakien i Sovjets ledband. Som när det gäller alla diktaturer är det fasansfullt det som skett och sker. Och boken är också, som de andra, mörk och tragisk men också vacker och tänkvärd. En smula filosofisk, rent av. Inte helt lättillgänglig, men mycket bra.


söndag 27 oktober 2019

En smakebit på søndag - Historien om två städer


En smakebit på søndag utgår omväxlande från Flukten fra virkeligheten och Betraktninger, och denna vecka är det Mari, på den förra, som står för värdskapet. Dela med dig en snutt från veckans läsning, inga spoliers! Titta in hos Mari, så får du fler boktips!


En kvinna med robust utseende kom inspringande. Trots sin förskräckelse lade mr Lorry märke till att hon var alldeles röd i ansiktet, hade rött hår och var klädd i en ovanligt åtsittande röd dräkt. På huvudet bar hon en besynnerlig hatt, som närmast liknade ett ölkrus, och ett stort krus till och med, eller en stor stiltonost. Denna märkliga kvinna kom alltså inspringande i spetsen för värdshusets tjänstefolk och avgjorde snart frågan om hur han skulle frigöra sig från den unga damens händer, genom att med en kraftig hand ge honom en våldsam knuff i bröstet, så att han tumlade bort mot väggen.
(Sannerligen tror jag inte att det är en karl! tänkte mr Lorry, samtidigt som han andfådd stödde sig mot väggen.)




Jag hade med inledningen till Dickens Historien om två städer i somras, men av någon anledning blev det inte av att jag fortsatte läsa. Nu har jag tagit upp den på nytt och jag hoppas att ni ursäktar att jag tar med den två gånger.

lördag 26 oktober 2019

Granitmannen


Året är 1922. Den frigivne krigsfången Ilya och hans hustru Klara påbörjar sin 60 mil långa skidtur mot Sankt Petersburg (Petrograd). De är fyllda av ungdomlig entusiasm och idealism – de tror att den nya Sovjetstaten är ett Utopia. Bakom sig lämnar de sitt språk och sina finska namn.
Men det är inget paradis som väntar dem, utan en bitter kamp för överlevnad i fattiga och eländiga boningar. De fryser och svälter och är illa sedda av ryssarna.
Så småningom får de en grupp vänner med olika bakgrund och förmågor som delar deras idealism och kamp för överlevnad. Tillsammans utgör de en liten tät, sammansvetsad krets.
Runt omkring dem börjar Stalins utrensningar, Petrograd blir till Leningrad. Människor tillfångatas och försvinner. Ilyas yngre bror är den enda som förmår se sanningen i vitögat – han ger upp och återvänder till Finland.
Slitningarna mellan Ilya och Klara blir allt svårare och tar död på kärleken och kanske också deras blinda idealism.

Granitmannen är en fängslande historisk roman om det öde unga idealistiska finländare mötte i Stalins Sovjetunionen.

Jag hittade den här boken i augusti, då månadens språk var finska, men hann aldrig läsa den då, utan klämde den i september. Sedan, när jag tog med den i Tisdagstrion - bäst just nu, insåg jag att jag glömt att skriva om den.

En mörk och ganska hemsk men också fantastisk bok där Klara står i centrum, mild och vän men med en orubblig inre styrka, omgiven av - förutom sin ganska tråkige make - en brokig samling ganska speciella människor som kämpar sig fram i det de trodde vara ett 'Drömmarnas land', men som visade sig vara något helt annat. Det är riktigt, riktigt bra - och så har den också nominerats till såväl  Finlandiapriset som Nordiska rådets litteraturpris.

Sirpa Kähkönen

Hon skriver så fantastiskt vackert, Sirpa Kähkönen, att jag absolut måste läsa mer av henne.

Och Janina Orlov är en fantastisk översättare. Framöver kommer jag nog faktiskt kolla av vem som översatt när jag väljer ut finska böcker. Jag har ju inte kommit riktigt överens med den andra jag träffat på under hösten. Tack och lov är det Orlov som översätter Oksanen också.

Janina Orlov


Vill man ha en ordentlig recension av boken så kan man titta på Yukiko Duke.

Veckans mening - vecka 43


Veckans mening utgår från Robert på Mina skrivna ord. Varje lördag delar vi med oss en mening från veckans läsning, en mening som av en eller annan anledning fått oss att stanna upp.

När jag skriver detta har Robert ännu inte kommit till skott med sin mening, men den dyker säkert upp under dagen.

Stranden var en öken av sand och vilt omtumlande småsten, och havet gjorde precis som det ville, och vad det ville, var förstörelse.



onsdag 23 oktober 2019

Other Minds


In Other Minds, Peter Godfrey-Smith, a distinguished philosopher of science and a skilled scuba diver, tells a bold new story of how nature became aware of itself - a story that largely occurs in the ocean, where animals first appeared. Tracking the mind's fitful development from unruly clumps of seaborne cells to the first evolved nervous systems in ancient relatives of jellyfish, he explores the incredible evolutionary journey of the cephalopods, which began as inconspicuous molluscs who would later abandon their shells to rise above the ocean floor, searching for prey and acquiring the greater intelligence needed to do so - a journey completely independent from the route that mammals and birds would later take. But what kind of intelligence do cephalopods possess? How did the octopus, a solitary creature with little social life, become so smart? What is it like to have eight tentacles that are so packed with neurons that they virtually 'think for themselves'? By tracing the question of inner life back to its roots and comparing human beings with our most remarkable animal relatives, Godfrey-Smith casts crucial new light on the octopus mind - and on our own.


Ja men det här är ju underbart! Jag är tämligen förtjust i - ja, att äta också - och fascinerad av bläckfiskar. I synnerhet de åttaarmade. Det är lite besvärligt när svenskan bara har ett ord, bläckfisk, för det som åtminstone engelskan och grekiskan har tre separata ord för: octopus, squid och cuttlefish respektive χταπόδι, καλαμάρι och σουπιά. Åtminstone känner inte jag till några termer, mer än att vi ibland skiljer mellan åtta- och tioarmade. Och anledningen att jag känner till de grekiska orden är förstås för att jag så gärna äter bläckfisk, det gäller att kunna läsa menyn :)


Inte helt lättillgängligt - i alla fall inte kapitlet om nervsystem och hur loopar bildas - så naturligtvis inte en bok för alla, men jag älskade den - trots att även jag, med min medicinarutbildning, hade det lite knöligt med det där kapitlet. Otroligt fascinerande att höra - för jag lyssnade - om hur "intelligens" uppstått inte en, utan faktiskt tre gånger, oberoende av varandra, på vår jord och om bläckfiskars helt fantastiska nervsystem - i princip en "hjärna" spridd i hela kroppen, framförallt i armarna. Om varför bläckfiskar inte "kommit längre", trots detta välutvecklade nervsystem - de flesta lever bara i ett par år och varför, i sin tur, de bara gör det.


Min mest fantastiska upplevelse av en bläckfisk - öh... i själva verket enda upplevelse om man bortser från möten på tallriken - var då jag i min ungdom befann mig på Milos. En god vän som brukade harpunera fisk och bläckfisk tog mig med ut en dag. Medan han dök lämnade han mig på stranden på en liten ö. Där stod jag med vatten upp till låren, böjd över vattnet och tittade med cyklop ner i havet. Plötsligt fick jag syn på en bläckfisk, en åttaarmad. Den rörde sig fantastiskt vackert när den dansade över bottnen och jag var salig över att få se den. Plötsligt satte den kurs mot mig och då den passerade mellan mina ben tog den tag i vart och ett med några av sina armar, som för att skjuta ifrån. Nu i efterhand tänker jag att den kanske var nyfiken och ville känna vad jag var för något. Bläckfiskar är uppenbarligen nyfikna av sig.  Jag minns inte hur bläckfiskens armar kändes mot mina ben - hur kan man glömma något sådant? Men jag är fortfarande så otroligt lycklig över att få ha upplevt detta.


Jag har faktiskt ett Nautilus-skal på hedersplats i min bokhylla. Helst skulle jag vilja ha en fin oljemålning av en bläckfisk också, men jag har aldrig sett någon. Antagligen inte ett populärt motiv för konstnärer - ja, förutom att Carola Lind har gjort en del pärlbåtar (Nautilus) då. Min pappa har faktiskt en av hennes litografier hemma hos sig. Den här:


Fast jag hade ju tänkt mig en naturtrogen octopus, i havet. Jag hittade en kudde i alla fall, kanske skulle satsa på en sådan ;) Nå väl, jag får väl nöja mig med att titta på Youtube. Där finns många skojsiga bläckfiskfilmer. För såvitt... klaustrofobiska jag skulle... nej inte va? Lära mig dyka?


Vilka "härskar" på jorden om en miljon år? Däggdjur? Fåglar? Bläckfiskar? Eller finns bara insekterna kvar - om ens något liv alls, som vi beter oss.

tisdag 22 oktober 2019

Tisdagstrion - På resande fot


Tisdag och åter dags för trio. Tisdagstrion utgår från Helena på Ugglan & Boken. Titta in där så får du fler tips på temat På resande fot.

Är det inte så att Tisdagstrion - eller Veckans topplista på sin tid - alltid är svår. På ett eller annat sätt. Antingen är det svårt att bestämma sig för hur man ska tolka temat, svårt att komma på tre böcker eller svårt att begränsa sig, för det är ju minst tio böcker som bara måste få vara med. Denna veckas tema är exempel på det senare - framförallt det senare.

Jag inser när jag sitter och funderar att flera av mina absoluta favoriter faktiskt handlar om resor, jag inser också att ett flertal av dem tillhör fantasygenren, utan att jag på något enda vis i världen ser mig som fantasyfantast: Bilbo och Sagan om ringen-trilogin, Den mörka materien, Wondla-trilogin och böckerna om Griffin och Sabine till exempel.

Resor kan ske i det inre eller i den yttre världen, i denna värld eller en annan, på jorden eller utanför vår planet och vara fiktiva eller verkliga. Efter att i huvudet bläddrat igenom Jenny Diski, Christer Fuglesang, Isaac Asimov och Clifford D Simak, Jules Verne, Tove Jansson, Maj-Gull Axelsson, Astrid Lindgren, CS Lewis med flera, har jag slutligen bestämt mig för att välja tre böcker baserade på verkliga händelser, tre böcker som jag ännu inte läst men ytterligt gärna vill.

Travels in West Africa - Mary Kingsley


Jag hörde talas om Mary Kingsley första gången när jag läste essäsamlingen Tanten och krokodilen för massa år sedan, där Merete Mazzarella lyfter fram den så ofta osynliggjorda tanten. Man kan ju fundera över om det är rimligt att kalla en 30-årig kvinna 'tant', men hur som helst. Kingsley föddes 1862 i London och hon gjorde forskningsresor till Afrika, iklädd viktoriansk fotsida klänning och utrustad med parasoll, med vilket hon, enligt uppgift, bland annat daskade till alltför närgångna krokodiler. Den tidens antropologer tillbringade i allmänhet sin tid vid skrivbordet, men Kingsley reste alltså ut i verkligheten och hon gav också en helt annan bild av 'afrikanen' än den för tiden rådande. När jag skulle skriva om boken kunde jag inte komma på Kingsleys namn (inte boktiteln heller) och medan jag googlade hittade jag den här intressanta sammanställningen över 10 klassiska kvinnliga vagabonder genom tiderna. Titta gärna in där!


Rött damm : en resa genom kina - Ma Jian


Jag blev förtjust i Ma Jians Nudelbagaren när jag läste den för några månader sedan, googlade efter fler titlar av honom och fann denna. En tre år lång roadtrip genom Kina, från öken till överbefolkade städer. Den vill jag verkligen läsa.


Endurance : Shackleton's Incredible Voyage - Alfred Lansing


Det är ju något med mig och snö, is och kyla - på pappret då vill säga - och upptäcktsrensande i Arktis och Antarktis går liksom inte att stå emot. Av Diskis böcker är det På tunn is jag har läst och Bea Uusmas Expeditionen läste jag med glupande aptit. Shackleton har jag länge velat läsa om och så tog jag mig i kragen och letade upp böcker på Storytel. Där fanns denna (liksom Shackletons egen South) bland annat. Jag har börjat lyssna på den ett par gånger, men givit upp för att jag haft svårt att hålla koncentrationen uppe: engelska, massor av namn och många fartygstermer som inte säger mig så mycket. Men jag har ju varit försämrad i min utmattning, vilket jag antar är förklaringen, och jag är säker på att det här är en fantastiskt spännande bok. Jag ska absolut ge den en tredje chans, när jag är i lite bättre skick och har tid att lyssna utan att jag samtidigt gör annat, vilket varit fallet de två första gångerna. Vilket alltid är fallet när jag lyssnar på böcker. Ljudböcker är inte i stället för. Alla böcker jag lyssnar på är bonus, jag lyssnar när jag inte har möjlighet att läsa på vanligt vis. Denna ska bli undantaget som bekräftar regeln.


Ni märkte inte alls att jag - som vanligt - fuskade och lade till en herrans massa böcker va? ;)

måndag 21 oktober 2019

Väntar...


Gah vad spännande! Sitter och väntar på tillkännagivandet av de nominerade. Snart, snart... bara minuter kvar.

Senare

Oj!

Skönlitteratur
Två lästa. Osebol och Testamentet. Två förhandstippade: W och Testamentet. Och tre för mig helt okända. W vill jag läsa, den finns inte på Storytel än, det har jag redan kollat.

Facklitteratur
En läst: Ålevangeliet - det var kul att den kom med. Två jag hört talas om: de om Nobel och Selma Lagerlöf. Och tre för mig okända. Lotte Möllers bok om bin vill jag i alla fall läsa, liksom boken om Lagerlöf, Jag vill sätta världen i rörelse. Den har jag redan sparat ner på Storytel.

Barn- och ungdomslitteratur
Jag har pinsamt dålig koll, men bara en av de Barnens boktips (hon är väl Augustambassadör, tror jag), som jag följer på Insta, tippade på kom med: Mitt storslagna liv.

Nå väl, tre böcker av dessa ska jag välja till min egen utmaning Förkovran för 2020, vi får se vilka det blir. Hittills har jag hållit mig till de skönlitterära när jag valt, men W, boken om Lagerlöf och Lotte Möllers bin blir ju tre och kanske nöjer jag mig med dem.

Ännu senare

Efter att ha följt livesändningen så måste jag säga att det är väldigt många av de nominerade som jag är riktigt sugen på att läsa. I synnerhet många av barnböckerna. Jag har varit urusel på att läsa barn- och ungdomslitteratur det senaste. Lite paradoxalt att jag faktiskt var väldigt mycket bättre på det innan jag själv fick barn. Jag var till och med med i Barnens bokklubb på den tiden det begav sig.

Nå, några nominerade som lockar?

Björnkvinnan


År 1542 följer en föräldralös ung kvinna sin förmyndare på en kolonialexpedition till Nordamerika. Hennes resa blir beskriven av tre franska renässansförfattare och många år senare vänder sig en nutida författare till dem för att förstå vad som hände. Från den första dagen då författaren får höra talas om Björnkvinnan kan hon inte släppa tanken på henne. Hon tänker på ön i världens största estuarium och en enda ensam människa på den. Hon tänker på mörkret och svälten och kölden och en kvinna med gevär, klädd i djurhud.

I framskrivandet av Björnkvinnan tränger författarens liv in. Utforskandet vävs samman med frågor om varför hon skriver, vad en berättelse är, vem författaren en gång var och vad hon har blivit: "Mitt skrivande hade fört mig ut i en tillvaro av utsatthet men det hade också varit ett sätt för mig att skydda mig själv mot allt det jag upplevde hotade mig."

Karolina Ramqvists roman berättar den fantastiska historien om Björnkvinnan och låter samtidigt läsaren bli delaktig i dess tillblivelse.


Berättelsen om Björnkvinnan vävs in i berättelsen om skrivprocessen och författarens vardag. Faktiskt mer skrivprocess och vardag än björnkvinna, men jag gillade det verkligen, trots att jag, när jag började läsa, faktiskt hade föreställt mig att boken skulle handla specifikt om Björnkvinnan - en fantastisk, enligt uppgift helt sann, historia.


När jag nu har googlat recensioner ser jag att boken har fått väldigt varierande omdömen. Till sist framstår kvinnan på ön mest som en förevändning att få prata om sig själv skriver AftonbladetBländande intellektuellt om skrivskam och moderskap – ”Björnkvinnan” tål att läsas, om och om igen. skriver SvenskanLundagård skriver i sin tur I Björnkvinnan sammanblandas de parallella spåren inte tillräckligt för att ge berättelsen riktning. Allt som allt liknar romanen en loggbok över ett mer eller mindre fokuserat forskningsarbete. Medan GP skriver ”Björnkvinnan” är inte en bok att passivt konsumera utan snarare en bok att reflektera över och Expressen Men jag vet att Ramqvist har skrivit en vacker roman om det verklighetsproblem som vi dagligen måste tampas med. 

Jag upplevde verkligen inte Björnkvinnan som en ursäkt att tala om sig själv - som Didions Ett år av magiskt tänkande till exempel, den gjorde mig galen - och inte heller tycker jag att berättelsen saknade riktning. Nu är jag förvisso helt okunnig när det gäller att bedöma litteratur vad gäller det hantverksmässiga, men för mig slingrade sig Björnkvinna, skrivprocess och familjeliv fint in varandra, precis som en slingerväxts grenar ibland tar varandra till stöd för att klättra uppåt - jag ser faktiskt, bokstavligen, detta framför mig när jag tänker på boken, hur min kronklematis ser ut där den står invid min manchuriska valnöt och slingrar tre skott om varandra, uppåt, längs stammen.

Inte min Clematis, men nere till vänster kan man se hur 
två skott slingrar sig om varandra

Ramqvist hör berättelsen om Björnkvinnan av en väninna, en väninna som ber henne att inte lägga beslag på storyn. Men hon kan inte låta bli, hon kan inte släppa Marguerite de La Rocque - vilket var Björnkvinnans verkliga namn. Kanske är denna bok Ramqvists sätt att lösa problemet? Hon skriver om Björnkvinnan, precis som hon så förtvivlat gärna vill, som hon inte kan låta bli att göra, utan att egentligen frånta väninnan storyn. Det finns fortfarande utrymme att skriva en roman om Marguerite de La Rocque. En till roman om Marguerite de La Rocque. Redan 1975 skrev Elizabeth Boyler sin A Story of Survival: Marguerite de la Roque. Bör man förresten kalla Ramqvists bok för 'roman'? Jag är osäker. Det beror naturligtvis på hur man väljer att betrakta skildringen av skrivprocess och vadagsliv; autofiktion eller biografi.


Jag hade antagligen hört att Karolina Ramqvist är gift med Fredrik Virtanen, men hunnit glömma det när jag valde att läsa den här boken. Nyfiken i en strut som jag är ville jag emellertid ha ett ansikte på författaren medan jag läste och när jag googlade blev jag påmind. Och med den vetskapen läser jag naturligtvis in en del i texten, sådant som kanske inte alls ska tolkas som jag gör det. Även recensenterna har uppenbarligen haft svårt att frånse detta vid sin läsning.


Om jag skulle plocka ledord - eller meningar - från recensenterna som beskriver hur jag uppfattade boken så blir det: Bländande intellektuellt... en bok att reflektera över... en vacker roman

Och genom boken slingrar sig berättelsen om Björnkvinnan, en liten bit av de la Roque-skottet skymtar med jämna mellanrum fram bakom de andra, på ett sätt som håller spänningen vid liv. För det är faktiskt riktigt spännande. Och jag, som aldrig längtat efter att skriva, blir plötsligt riktigt sugen när jag läser om Ramqvists research och skrivprocess.

söndag 20 oktober 2019

En smakebit på søndag - Varats olidliga lätthet


Denna vecka utgår smakebiten från den norska bokbloggen Betraktninger. Dela med dig en snutt av det du läser just nu, inga spoilers! Titta in hos Astrid Terese så hittar du massor av lästips.


I fysiken kan vilken skolpojke som helst göra laboratorieexperiment, för att kontrollera om en vetenskaplig hypotes är riktig. Men människan har ingen möjlighet att genom experiment kontrollera en hypotes, för hon har ett enda liv, och hon kan aldrig få klarhet i om hon haft rätt eller fel i att följa sin känslas röst. 

♥ ♥ ♥

Det var kanske för övrigt riktigt, att hon var ansvarig för moderns öde. Hon: det absurda mötet mellan spermien från den mest virile av män och ägget från den skönaste av sköna. I denna ödesdigra sekund, som fått namnet Tereza, hade mamma inlett sitt förstörda livs maratonlopp.





Månadens språk för oktober är tjeckiska och jag har valt att läsa Milan Kundera.


lördag 19 oktober 2019

Doktor Romand


Doktor Jean-Claude Romand var på åttiotalet en respekterad läkare, anställd som forskare vid WHO i Genève. Han bodde med hustru och två små barn i en välmående småstad innanför den franska gränsen. Han var en god familjefar, granne och vän. Ovanligt ödmjuk för att vara så framgångsrik: han ville sällan tala om sitt yrke och aldrig låta det inkräkta på privatlivet.
I hans liv likaväl som i andras fanns det förstås motgångar. Han körde i tentor när han studerade medicin. Senare föll hans svärfar i trappan och dog med sin svärson som enda vittne. Och så hade doktorn en älskarinna som gjorde slut, ett faktum som han anförtrodde åt sin bäste vän. Till sist fick han till råga på allt en lindrig form av cancer. Så långt såg allt ändå normalt ut för Jean-Claude Romand, en verklig person som ännu lever i Frankrike. Men vintern 1993 inträffade tragedin som gjorde honom känd över hela landet: hans hus brann ner, hans fru och hans barn omkom, hans själv räddades i sista stund. Under samma dygn sköts hans gamla föräldrar, bosatta i närheten, kallblodigt ner.

Det visade sig snart att gärningsmannen var doktor Romand själv. Att han inte bara hade anstiftat mordbranden, utan också dessförinnan skjutit såväl sina föräldrar som sin fru och sina barn. Att han med denna (förmenta?) självmordshandling hade velat ”skydda” dem, såsom han hävdade senare i rätten, från sanningen som höll på att uppdagas: sanningen att han under hela sitt vuxna liv totalt hade bedragit omgivningen. Han blev aldrig färdig läkare, han hade ingen anställning, han levde på pengar som han hade lurat till sig av svärfadern och av älskarinnan och ägnade dagarna åt att irra omkring och att visa sig i WHO:s reception.

Det här är ju så totalt sanslöst att man baxnar. Hur i herrans namn har karln klarat att komma undan med detta i 20 år utan att någon misstänkt något?

Det här är inte bara en bok om ett brott och om vad som fick Jean-Claude Romand att begå detta ohyggliga. Det handlar också om hur Romand förhåller sig till sina gärningar och hur författaren förhåller sig till Romand genom arbetets (med boken) gång. Och det är obehagligt, inte för att Romand skulle vara en så ondskefull människa, utan för... Ja, hur mycket ska jag skriva utan att spoila för den som tänker sig att läsa boken? Nej, det är inte frågan om något dramatiskt, tvärt om. Jag tänker bara att den som läser bör få utrymme för sina egna funderingar. Och även om det var fascinerande att läsa om brottet och dessa 20 år när ingen misstänkte något, så är det den här senare delen som bitit sig fast mest i mig.

Jean-Claude Romand släpptes ur fängelset i somras.


Veckans mening - vecka 42


Veckans mening utgår från Robert på Mina skrivna ord. Varje lördag delar vi med oss en mening från veckans läsning, en mening som av en eller annan anledning fått oss att stanna upp.

Alltså, jag gillar barn ur gullighetsmässig och estetisk synvinkel, men de är väldigt krävande och oresonabla varelser och luktar ofta konstigt.


tisdag 15 oktober 2019

Tisdagstrion - Bäst just nu


Tisdagstrion utgår från Helena på Ugglan & Boken och denna vecka är temat alltså Bäst just nu.

Ja, då samlar jag väl ihop de tre bästa från den senaste en, en och en halva månaden:



Judas var mitt val av bok författad på hebreiska för Månadens språk i september.



Granitmannen lånade jag i augusti då Månadens språk var finska. Jag hann inte med den då, men läste den senare. Fantastiskt vackert språk. Uppenbarligen har jag glömt att skriva om den, inser jag nu.



Jag har visserligen bara hunnit läsa halva Dash och Lilys utmaningsbok, men jag kan redan nu säga att den platsar här. Otroligt charmig och smårolig.


söndag 13 oktober 2019

En smakebit på søndag - Dash och Lilys utmaningsbok


Denna söndag utgår smakebiten från Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Dela med dig en snutt av vad du läser just nu. Inga spoilers!

Jag har alltid känt att tumvantar är några steg neråt på evolutionsstegen - varför, undrar jag, vill man förvandla sig till en mindre rörlig version av en hummer? Men mitt förakt för tumvantar nådde nya höjder när jag tittade på Macy's (Macy's:s?) julerbjudanden. Där fanns vantar formade som pepparkaksgubbar och vantar som var dekorerade med glitter. Ett par vantar föreställde en liftartumme, och målet för färden var uppenbarligen nordpolen. Rakt framför ögonen på mig tog en medelålders kvinna ett par från hyllan och lade dem i högen nhon hade samlat på sig i famnen.
"Är det möjligt?" hörde jag mig själv säga högt. 
"Ursäkta?" sa hon i irriterad ton. 
"Även bortsett från alla synpunkter på estetik och ändamålsenlighet", svarade jag, "är de där vantarna inte vidare logiska. Varför skulle man vilja lifta till nordpolen? Är inte hela poängen med julen att det ingår hemleverans? Om man tar sig dit upp kommer man inte att hitta något mer än en skock utarbetade, sura tomtenissar. Givetvis under förutsättning att man tror på myten om att det finns en verkstad där uppe, när vi alla vet att det inte ens finns någon påle på nordpolen, och om den globala uppvärmningen fortsätter kommer det inte att finnas någon is heller".
"Varför drar du inte bara åt helvete?" svarade kvinnan. Så tog hon sina vantar och försvann därifrån.


Otroligt charmig bok om två något udda existenser! Jag var inte medveten om att den skulle utspela sig under julen. Kanske hade jag sparat den till december om jag vetat. Inte för att det stör mig att läsa om julen nu, men för att det är så extra mysigt att läsa om julen i juletid.

Tack Vargnatt för tips om denna!

TBR augusti

Jag är dessvärre inne i de senaste tre årens största lässvacka. Redan i juni gick det väldigt dåligt med läsningen och i juli har det gått d...