söndag 28 februari 2021

Mirakelvattnet

 

När Johanna föds sitter farfar och syr på en arbetsskjorta, och sticker sig blodig i förskräckelsen över hennes häftiga livsskrik. Farfar låter henne inte glömma att Johanna och han hör ihop. Men farfar dör och Johanna blir ensam och utan hjärta.

Johanna är aldrig en som det är lätt att tycka om, men när hon låter ett barn drunkna förseglas hennes öde. Hon fortsätter finnas, hon får tjänst, hon görs med barn och blir fru, men allt är som på nåder. De man älskat försvinner för evigt, de man vill undvika går igen, och det man inte orkar bära lägger sig på en. Det vet den vuxna Johanna i Löfvik vid Östra Kyrksundet, mirakelvattnet som väntar på att få dränka och döpa.

En berättelse om ett helt kvinnoliv på Åland under förra sekelskiftet. Det finns de som skulle brodera ut den här historien till 500+ sidor. Karlsson klarar galant att berätta Johannas livshistoria på 200 utan att det känns snålt tilltaget. Jag tycker om hennes sätt att skriva som både är poetiskt och sparsmakat på samma gång. Ytterligare två ljudböcker av Carina Karlsson finns nu att tillgå på Storytel: Algot och Märket. Dem ska jag lyssna på.

Mirakelvattnet nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2016 och passar därmed in i Förkovran.


Nära ögat


Wisława Szymborska är inte bara min favoritpoet utan en av mina favoritförfattare överhuvudtaget. Den här lilla boken har stått i min hylla ett tag - jag minns inte riktigt varifrån den kommer - och jag begriper inte varför jag inte har läst den förr. Varför läser jag inte Szymborska typ hela tiden? Jag har en samlingsvolym som jag inte ens läst än - ja, en hel del har jag väl läst i andra sammanhang, men ändå. Jag tror att jag ska lägga den bredvid sängen och läsa åtminstone en dikt per dag. Ja, helt kravlöst då. Ibland orkar man inte läsa en rad, ibland blir det mycket läst innan man somnar. Det viktiga är att hon finns där hela tiden. Det är hon värd. Det är jag värd.



De sju systrarna

 

Den här boken har jag länge varit sugen på att läsa eftersom det är så väldigt många som tycker så väldigt mycket om serien. Jag har mötts av lovord i var och varannan blogg jag läst. 

Början var lite väl storslaget sagoaktig tyckte jag, men jag bestämde mig för att acceptera det eftersom själva storyn verkade rätt lovande. Men käre värld vilken pekoral! Klichéer och floskler så långt ögat når, konstigt använda ord, en dialog som tarvar skämskudde och total renons på trovärdighet.

Jag tittade på henne och önskade att jag kunde vara lika lugn som hon verkade när det gällde den här paradoxen med mystiska dödsfall och avslöjade födelseplatser.

Exakt vad är en paradox med 'mystiska dödsfall' och 'avslöjade födelseplatser'?

Det fanns inga tvivel om att han hade uppmuntrat mig att välja portugisiska som ett av språken och jag mindes att jag hade haft lika lätt att lära mig det som mitt modersmål franska.

Nä, man lär sig inte ett andraspråk i mer eller mindre vuxen ålder som man lär sig sitt modersmål. Dessutom kommer man inte ihåg hur man lärde sig sitt modersmål.

Den felfria hyn som uppe i bergen hade mörknat till en djupt glödande bronsfärg bara hon fick en strimma sol på sig - Signora Santos hade gång på gång förmanat henne att hålla sig borta från solen - framhävde hennes tjocka mörka lockar och enorma bruna ögon som talade om passionerade toscanska nätter bland kullarna i hennes riktiga hemland. Hennes fylliga läppar antydde en sensuell natur och hennes bröst protesterade dagligen när de blev instängda i en hård och stel korsett. När L varje morgon kämpade med spännena i ryggen som strävade efter att tämja alla yttre tecken på kvinnlighet kände Belle ofta att det hopsnörda klädesplagget var en perfekt metafor för hennes eget liv. Hon var som ett vilt djur, fyllt av eld och passion, fångat i en bur.

Det är så pinsamt så jag rodnar.

Nej, jag ångrar inte att jag läste boken, jag var ju väldigt nyfiken på den. Och det hade ju varit lite kul att höra var de andra fem systrarna kom ifrån, men nej, det blir inga fler systrar för mig. 

Och förlåt, alla ni som älskar serien, jag hoppas att jag inte sårat era känslor!


torsdag 18 februari 2021

Helgfrågan vecka 7


Helgen stundar och Mias helgfrågor är upplagda:

Vilken bok önskar du dig i födelsepresent?

Jag önskar mig Vildhjärtas (Maria Westerbergs) senaste bok Som om skogen växte på träd.


I och för sig önskar jag mig hennes näst senaste bok, Hjärtklappning, också. Jag har bara den första.


När jag hade hört hennes Sommarprogram 2018 funderade jag allvarligt på om jag skulle skriva och fria till henne. Men hon är gift och jag är hetero och därtill obotlig ensamvarg som egentligen inte alls vill ha någon partner. Så det blev inget frieri. Lyssna gärna på hennes sommarprogram om du inte gjort det redan.

Bonusfråga: Brukar du fira din födelsedag?

Nej, det är dåligt med det. Om jag har barnen hemma brukar jag väl försöka ordna något för deras skull, i alla fall om det är helg. För det mesta struntar jag i det. Jag är inte så bra på att fira, ordna kalas och sådant.

Hett i hyllan #35


Hett i hyllan utgår från Bokföring enligt Monika. Om de där böckerna som har stått en halv evighet i bokhyllan, men som kanske förtjänar att plockas fram och dammas av.


Nick Halloway ser fram emot en riktigt angenäm dag. En utflykt till en liten stad för att vara med om en presskonferens anordnad av ett företag inriktat på kärnkraftsforskning. En vacker flicka som ressällskap; henne tänker han först äta lunch med, sedan föreslå att de gör något annat trevligt tillsammans. En liten utvikning från vardagslivet med andra ord.
Men så blir det inte. Istället händer det egendomliga som blir inledningen till en fullständigt förändrad tillvaro för Nick. En politisk protestdemonstration leder till en explosion i anläggningen, och han förlorar medvetandet. När han vaknar till liv igen upptäcker han att han blivit osynlig - liksom allt omkring honom.
Rikets säkerhetstjänst inser omedelbart att man måste få tag på denne farlige man, men han beslutar sig för att leva lika fri som osynlig. Från olycksplatsen lyckas han bärga ett förråd av osynliga kläder och småsaker och för sedan ett kringflackande liv på klubbar och våningshotell, äter genomskinlig mat och undviker att lämna fotspår i regn och snö. Hans förföljare är honom hela tiden på spåren och kräver allt större uppfinningsrikedom för att han inte skall bli fast.
Men ensamheten jagar honom och han tar risken att bryta isoleringen i sovrumsmörkret på en fest där han deltar som objuden gäst. Där börjar den osynlige Nicks nya kärleksliv och ytterligare en fas hans extraordinära liv...
Det är en hisnande berättelse Harry Saint skapat, fenomenalt rolig och underhållande, men också full av bottnar och övertoner. Den är en gestaltning av isolering och utanförskap, av hur det känns att inte vara sedd. Men den visar också vilken skapande fantasi man kan utveckla i ett trängt läge. Och hur svår balansen mellan kravet på frihet och tvånget till ensamhet är.

Det vete sjutton hur den här boken har hamnat hos mig. Kanske är det något jag glömt att avbeställa från Månadens bok, som jag ett tag var med i, anno dazumal. Jag har haft den länge i alla fall och jag minns att min lillebror var väldigt förtjust i den i sin ungdom och läste den flera gånger - därav det något skamfilade omslaget. Kanske är det på grund av lillebrors förtjusning som jag inte riktigt förmått göra mig av med den, för jag må tillstå att jag betvivlar att jag någonsin kommer att läsa den. 


tisdag 16 februari 2021

Tisdagstrion - Biblioterapi



Tisdagstrion utgår från Ugglan & Boken och denna vecka är temat alltså Biblioterapi (böcker som får mig att må bra)

Tja, med risk för att vara väldigt tjatig...


Mma Ramotswe är feelgood de lux för mig. Annars har jag, som bekant, svårt för det som vanligen benämns feelgood. Det här är nästa olästa del i serien. Den står och väntar i hyllan. 



Böcker om djur och natur får mig att må riktigt bra. Att få förundras över hur fantastisk naturen är gör mig faktiskt hög. Den här boken får stå som exempel. Den var kanske inte helt lättläst (i e lättlyssnad) - åtminstone inte inledningsvis - men ack så fascinerande. Jag har ju en faiblesse för bläckfiskar, ha ha. Den finns numera i svensk översättning: Djupsinne.



Wisława Szymborska är inte bara min favoritpoet, utan en av mina absoluta favoritförfattare överhuvudtaget. Vilket fantastiskt språk! Vilka dikter! Hon är helt enkelt enastående. Allt hon skriver berör mig. Hos andra poeter kan de vara mycket, men aldrig allt. Och Anders Bodegård, hur har han lyckats översätta henne så enastående bra? Vilken bedrift! Jag bugar mig och är dem båda evigt tacksam. 




söndag 14 februari 2021

Wolf Hall

 

England, 1530-tal, landet är en hårsmån från katastrof. Henrik den VIII vill få påven att annullera äktenskapet med Katarina för att istället äkta Anne Boleyn och få den son som kan säkra tronen åt släkten Tudor. Thomas Cromwell blir mannen som ska ordna saken. Till varje pris.

Hilary Mantels porträtt av Cromwell, sonen till en smed som blev kungens närmaste man, är en studie i makt, kärlek och politik som säger lika mycket om vår egen tid som om Tudors England.

Ja, så blev det då äntligen min tur att läsa Wolf Hall. Jag har haft den i hyllan länge och varit sugen ännu längre. Men så är det ju det där med tegelstenar... 650 sidor ligger den på. Det har tagit mig förskräckligt lång tid att läsa. Inte för att den var dålig, absolut inte, men den kräver en hel del fokus och jag hade lite svårt att hålla isär alla personer. Sedan har jag ju inget vidare läsflyt för närvarande, även om jag har kommit igång en smula. Det är också så att det går segt för mig att läsa tjocka böcker. Det går helt klart snabbare att läsa tre 200-sidorsböcker än en 600-sidors. Jag vet inte varför. 

Det var, hur som helst, en fantastisk bok, väl värd alla priser och lovord och jag fick riktigt lägga band på mig för att inte plocka fram För in de döda och fortsätta direkt med den. Det är som om jag skulle vilja stanna kvar i den världen ett tag till. Men februaris TBR väntade/väntar. 

Wolf Hall tilldelades Bookerpriset 2009 och passar därmed in i utmaningen Prisat.

Tilly och bokvandrarna

 

Följ med på ett magiskt äventyr i böckernas värld. Elvaåriga Tilly tillbringar större delen av sina dagar i sina morföräldrars bokhandel. Ända sedan hennes mamma försvann spårlöst är det i böckernas värld som Tilly har funnit tröst. Men en dag blir alla äventyr hon läst om plötsligt mer verkliga än hon trodde var möjligt. När två av Tillys favoritkaraktärer - Anne på Grönkulla och Alice i Underlandet - dyker upp i butiken livs levande inser hon att hon har förmågan att följa med dem in i deras berättelser. Hon är en bokvandrare - och kanske kan det hjälpa henne att lösa mysteriet med vad som hänt med hennes mamma? Men alla som gillar att läsa böcker vet att faran kan vänta på nästa sida ...

Den här boken har jag visserligen varit sugen på ett tag, men den var inte inplanerad i januaris TBR. Men så fick min lilla Nasse så förskräckligt ont i magen och jag skulle snabbt hitta en bok på Storytel som kunde distrahera henne en smula och minska smärtan, och den första jag då kom på var denna. Nu kunde hon i alla fall inte sluta fokusera på sin onda mage, utan jag fick sitta bredvid henne i en och en halv timma och massera hennes mage innan hon somnade, medan hennes arma bröder svalt i rummen bredvid. Nå ja, det gick väl ingen nöd på dem, men middagen blev tämligen sen den dagen. Och jag blev den som lyssnade på Tilly och bokvandrarna. 22 januari var jag klar enligt Goodreads.

Idén med 'bokvandrare' är ju lysande, men trots det tog det ett bra tag innan boken började gripa tag i mig och jag tyckte att det var spännande. Vändningen kom nog inte förrän i sista fjärdedelen, men då lyfte den å andra sidan rejält. Så jag tänker väl mig att jag ska försöka lyssna på nästa del också och se om det där lyftet håller i sig.

lördag 13 februari 2021

Veckans mening - vecka 6


Veckans mening utgår från Robert på Mina skrivna ord. En mening från veckans läsning som av en eller annan anledning fått oss att stanna upp. 

Nassen lade beslag på min dator, men sent omsider kommer här min mening:

Deras grenar avtecknade sig så vackert mot himlen och på natten förvandlades de till fisknät och fångade stjärnorna likt stim av små fiskar.

Jag lyssnar på barnboksklassikern Det blåser på månen av Eric Linklater. (Det står Erik på omslaget, men jag får inte en enda träff på den stavningen när jag jag googlar)


Gangsters

 

Jag läste aldrig Gentlemen då, när den kom, något typ alla andra gjorde. När jag väl tog mig i kragen förra året så ångrade jag denna underlåtenhet bittert. Det var ju en fantastisk bok och jag är säker på att mitt unga jag hade blivit övermåttan förtjust. Gangsters är den fristående fortsättningen på Gentlemen och den kom ut - väldigt oväntat vad jag förstår - först 25 år senare. I januari var det dags för mig att lyssna på Gangsters, jag var nämligen riktigt sugen på Renegater, och då måste jag ju klämma denna först.

"För att återkomma till det som inträffade för tjugofem år sedan, när jag satt bakom fördragna gardiner en solig sommardag i en lägenhet på Hornsgatan i Stockholm, på kanten av en säng där en kvinna lagt sig tillrätta på ett sätt som i ett annat sammanhang kunde verka berättigat men som i det här fallet var förhastat. Det skedde i ett sovrum mot gården, med ljusa tapeter, en kakelugn, ett par kopparstick som beskrev scener ur Shakespearepjäser och en säng med hög gavel och knoppar i valnöt. Den kallades av någon anledning för Görings gamla.”

Gangsters tar vid där Gentlemen slutar. Det blir en vindlande och svindlande berättelse om ett självbedrägeri som förenar och skiljer två människor åt, om ett ödesdigert möte i Wien och en plats i radioskugga, långt bortanför 3G-nät och kraftledningar, om illegala vapenaffärer och en ros som heter Fleur du mal och blommar rikligt och sent. En berättelse som tar oss från slutet på 70-talet fram till nuläget, tjugofem år senare, en ny situation där berättaren fått överblick och perspektiv på vad som egentligen har hänt. På så sätt fullbordas två historier om omöjliga människor, omöjlig kärlek och omöjlig sanning.

Ja men, det är ju bara så bra. Jag vet inte riktigt mer vad jag ska säga. Jag ser fram emot Renegater som jag hoppas hinna med nu i februari - åtminstone början på den. 33 timmar ligger den på, så den kommer att kräva sin tid. Väl värda tid, det är jag övertygad om.

Mormorordning, hägringsöar


Berättelsen om en älskad mormor som försvinner in i demens vävs samman med en kvinna i en bronsåldersgrav och naturen i havsbandet. 

Jag tyckte verkligen jättemycket om den här. En utrangerad biblioteksbok, en av alla som aldrig ens hamnat i hyllorna. Antagligen har jag betalat en femma för den - om den nu inte var helt gratis.

En mormor har dött och ett barnbarn försöker begripa. Men vilka ord kan bära? Saknad, sorg, du? Kanske går det att vända sig till naturen och historien.

"Hur var hennes organiska ordning?
Jag kan inte säga. Vill bara Strandkvanne Drömma
Valeriana Hålla
Tunga gröna bronskärl"

Med ett prövande språk ger sig Kalle Hedström Gustafsson försiktigt ut i markerna där allt faller sönder, där dikten på samma gång blir avskedsrit och utgrävning.

För larverna gräver sina kläckgångar i tallarna och bronsålderns gravar ligger stumma. Men ur samma tallstammar kravlar vivlarna mot solen, och bronssmycken kan lyftas oskadda ur jorden.

fredag 12 februari 2021

Helgfrågan vecka 6

 

Helgfrågan utgår från Mias bokhörna och veckans frågor lyder som följer:

Besöker du ofta andra bokbloggar och lämnar du då en kommentar?

Det blir främst i samband med Helgfrågan, Tisdagstrion, Veckans mening, En smakebit på søndag och Hett i hyllan. Då försöker jag gå in hos alla som är med och kommentera. Fast jag ska erkänna att jag ibland missar att gå in hos dem som lagt in sina bidrag efter mig. För det mesta går jag nog in och kommenterar hos dem som kommenterat hos mig i alla fall. 

Sedan är det några som jag vet har en boksmak som är rätt lik min och ytterligare några som jag känner mig befryndad med av annan orsak som jag tittar in till med jämna mellanrum. Ibland är det svårt att hitta på något att säga, som vid recensioner av böcker som man helt enkelt inte är intresserad av. Men jag vet ju hur glad jag blir av kommentarer, att någon ger sig tid att lämna ett litet avtryck, även om de inte har så mycket att säga om mitt inlägg.

På söndag är det Alla hjärtans dag, brukar du fira det?

Nej, det blir inte mycket firande, jag har ju ingen partner. Fast barnen har jag ju och jag tänkte faktiskt här om dagen att jag kanske borde förfärdiga någon typ av hjärtan att hänga i ett ris eller något, för att markera dagen, och jag har en hjärtformad kakform som jag skulle kunna baka en kaka i. Jag minns hur viktigt det var för mig när jag var barn, då när tiden gick så där förskräckligt långsamt, att ha landmärken under året, som hjälp att bilda något slags struktur. Precis som man hade vid resorna till landet; de där tre timmarna var ju en evighet på den tiden: Nu är vid vid Kalle i backen! Nu är vi vid den här kyrkan med det speciella tornet! Nu har vi kommit till bron!



torsdag 11 februari 2021

Hett i hyllan #34


Hett i hyllan utgår från Bokslut enligt Monika. Om de där böckerna som har stått en halv evighet i hyllan, men som kanske förtjänar att plockas fram och dammas av.


10/12 -82 står det i den här *host*. Ännu en Bra Böcker-bok som följt med något bokpaket på den tiden då jag ville åt lexikonet. Egentligen tror jag att alla de där böckerna är rätt bra - många av dem jag läst har varit riktiga läsupplevelser - men eftersom de kom utan att man specifikt valt dem så har flertalet blivit stående i hyllan. Dessutom har det gått lite av inflation i de där böckerna. De finns i drivor på loppisar och på Bokbörsen, till exempel, finns det 140 ex av denna till salu. Man kan få den för 8 kronor. 

Anne Tyler har skrivit ett 20-tal böcker varav flera filmatiserats. För romanen Djupandning tilldelades hon Pulitzerpriset 1989. Den andre brodern har även givits ut under titeln På jakt efter Caleb.



Året 1912 försvinner en av bröderna Peck spårlöst. Bestörtningen inom släkten övergår snabbt i glömska. En man som lämnar sitt trygga hem, gemenskapen, chefskapet för familjefirman är inte någon äkta Peck. Men kanske finns det ändå ett stråk av oro och äventyrslystnad i det Peckska blodet.
Två generationer senare bryter det fram hos Duncan, som inte bara revolterar mot den förkvävande familjeandan utan till råga på allt lockar med sig Justine, den blygaste av alla sina kusiner. Som nomader lever Justine och Duncan. Ständigt gör de uppbrott och flyttar till nya platser där de kastar sig in i de märkligaste sysselsättningar.
Justine är medelålders och hennes morfar, fredsdomaren, är långt över 80 när de återigen erinrar sig Caleb, den andre brodern, han som försvann. Tillsammans börjar de två, den bohemiska spåkvinnan och den åldrige, tillknäppte juristen, att genomkorsa landet på jakt efter Caleb. Han för att spåra upp sin enda föreningslänk med det förflutna - hon för att söka sanningen om den tillvarons obeständighet, som hon ständigt ser återspeglad i sina spåkort och i sitt eget liv.


tisdag 9 februari 2021

Tisdagstrion - Mat & dryck


Tisdagstrion utgår från Ugglan & Boken och denna vecka är temat Mat & dryck.

Jag har valt tre böcker med något ätbart i titeln. Jag har inte läst någon av dem, men de står i hyllan och väntar. 



Jag har förstås sett Lars Molins filmatisering av Potatishandlaren, varifrån omslagsbilden är hämtad. Den finns på SvT Play och anbefalles å det varmaste. 

lördag 6 februari 2021

Veckans mening - vecka 5

 

Veckans mening utgår från Robert på Mina skrivna ord. En mening från veckans läsning som av en eller annan anledning fått oss att stanna upp.

Jag har haft väldigt svårt ända sedan nyår att få till sammanhängande stunder för läsning. Antingen är det ungar, djur och hushållsarbete som kommer emellan, eller så lyckas jag helt enkelt inte hålla fokus någon längre stund. Därför har det blivit mycket poesi. Jag har klämt fem diktsamlingar hittills i år, vilket är betydligt mer än jag någonsin gjort på ett helt år, tror jag. 

Kylskåpet gnäggade sig till tystnad.

Ur dikten Skunken, från diktsamlingen På väg. Seamus Heaney fick Nobelpriset i litteratur 1995.


torsdag 4 februari 2021

Helgfrågan - vecka 5


Helgfrågan utgår från Mia i bokhörnan. Här är denna veckas frågor:

Vi som läser mycket blir vi lite språkpoliser?

Tja, jag vet inte. Själv är jag nog en passiv språkpolis. Jag hackar inte på folk och skriver inga insändare, men det kryper i hela kroppen på mig när folk inte kan skilja på de och dem, i synnerhet meningar i stil med Dem här ljusstakarna är så fina. Strax före jul fick min yngsta en matteläxa där det stod: Hur många blev dem? Då höll jag på att baxna; en lärare! När objektet står först i satsen störs jag inte lika mycket. Det har till och med hänt att jag märkt att jag själv skrivit fel. I meningar typ Dem hade jag inte tackat nej till kan jag nog råka skriva De hade jag... av bara farten.

Jag blir också störd när folk använder possessiva reflexiva pronomen fel. I synnerhet när det är yrkesskribenter - vilket inte är helt ovanligt. Man kan se meningar som: Föräldrarna gav deras dotter en resa i present (deras egen dotter) och Föräldrarna uppgav att sin dotter fått resan i present. Ryyys!

De värsta - och aktiva - språkpoliserna tycker jag ofta är sådana som egentligen inte har någon koll. De fattar inte att talspråk och skriftspråk är helt olika saker och tjatar om att det heter inte längre än MIG, för det ska egentligen vara längre än jag ÄR. För att någon sagt det till dem, inte för att de förstår varför det i så fall är så. Men det är inget ÄR där och det vete fan om man kan se det som en satsförkortning. Och än kan visst funka som preposition.

Bonusfråga: Det är vackert med snö och så, men för egen del får den gärna försvinna. Hur är det med er, snöälskare eller?

Ja, det är vackert med snö och förut älskade jag vintern - åtminstone snöig vinter. Nu är det bara en plåga med mörker och kyla och jag undrar varje år hur jag ska lyckas överleva till sommaren. Men om det nu nödvändigt måste vara vinter så kan det gott vara snö, så att det blir lite ljusare. Fast det behöver ju inte vara -15°.


Hett i hyllan #33

 

Hett i hyllan utgår varje torsdag från Bokslut enligt Monika. Om de där böckerna som stått en halv evighet i hyllan, men som kanske förtjänar att plockas fram och dammas av. 

Å, vad man känner sig rik med en liten Ros! Livet blir fyllt av mening när man då och då känner en kall nos pressa sig in i knävecket... Nu kommer äntligen Barbro Lindgrens tre mycket personliga böcker om bullterriern Rosa ut i en samlingsvolym. Kungsholmens ros, Rosa på bal och Prinsessan Rosa blir tillsammans Rosa - prinsessa av Fäholmarna. Det tillkommer även nyskrivet material.


Jag vill bestämt minnas att jag plockade fram den här och började läsa, men - lite förvånande, jag brukar gilla Lindgren- tyckte att den var så tråkig att jag ställde in den i hyllan igen.

Men för en tid sedan satt jag i bilen och lyssnade på något så otroligt charmigt - Radioföljetongen antar jag - som jag tänkte att jag absolut måste kolla upp och läsa. Det visade sig vara den här. Nå, än har jag inte kommit till skott.

Det är en utrangerad biblioteksbok som stått i hyllan ett par, tre år så där. 


tisdag 2 februari 2021

Tisdagstrion - Illustrerade böcker

 

Tisdagstrion utgår från Ugglan & Boken och denna vecka är temat Illustrerade böcker.

Det finns väldigt många böcker jag skulle vilja ha med denna vecka, men slutligen valde jag dessa; två som jag tidigare tjatat en del om (fast det var ett tag sedan) och en ny.



The Griffin & Sabine Trilogy är helt fantastisk och skildrar brevväxlingen mellan Griffin och Sabine. Bilderna är underbara och en del brev ligger i kuvert som man själv får plocka fram och läsa. Det finns även en uppföljande serie om tre böcker. Synd att inte fler har upptäckt den.



Trilogin om Wondla har jag också skrivit om förr. Science fiction-fantasy för (lite större) barn som funkar lika bra för vuxna - åtminstone för mig. Skriven av Tony DiTerlizzi, som tillsammans med Holly Black skapat Spiderwick-serien (vilket påminner mig om att jag måste läsa lite mer av Black; det finns en del på Storytel). Boken är mestadels text, men det finns en hel del illustrationer också.






The Lost Words var en julklapp till mig själv förra julen. Då fanns den inte översatt till svenska, men det gör den nu.


Texten, som består av underfundiga verser om djur och natur, är skriven av Robert MacFarlane och illustrationerna är gjorda av Jackie Morris.


Once upon a time, words began to vanish from the language of children. They disappeared so quietly that at first almost no one noticed - fading away like water on stone. The words were those that children used to name the natural world around them: acorn, adder, bluebell, bramble, conker - gone! Fern, heather, kingfisher, otter, raven, willow, wren... all of them gone! The words were becoming lost: no longer vivid in children's voices, no longer alive in their stories.

You hold in your hand a spellbook for conjuring back these lost words...


Vad gör det med oss när vi förlorar orden för naturen omkring oss? Kommer vi ens att se den längre? Det sägs att människor som kan namnen på många fåglar också ser fler fåglar än de som inga namn kan. 


Månadens språk - sammanfattning januari

 

Ja, så var årets första språk, arabiska, avklarat. Och med tanke på hur erbarmligt dåligt det gick för mig med läsningen i januari, så är jag rätt nöjd med att i alla fall ha klarat av en bok. 


Jag läste Guldsand av Ibrahim al-Koni, som är tuareg från Libyen, numera bosatt i Schweiz. Jag har tidigare läst Stenblödning och båda böckerna är fascinerande och rekommenderas varmt. Tyvärr verkar inte fler verk av al-Koni finnas översatta till svenska, så jag får hädanefter ta mig an honom på engelska.

Någon som läst något spännande ursprungligen författat på arabiska? Kommentera gärna, även om du inte är med i Månadens språk.

måndag 1 februari 2021

TBR februari

 

Det gick riktigt dåligt med läsningen i januari. Annars brukar det nog vara den månad jag läser mest. Det har varit tufft på jobbet och jag har jobbat över var och varannan dag, och när jag kommit hem har jag varit helt utpumpad och inte orkat ett smack. De veckor jag har barnen jobbar jag lite mindre, men då tar de sin tid och det är svårt att få sammanhängande tid att läsa. Wolf Hall visade sig vara en bok som kräver mycket fokus och inte alls lämpar sig att läsa i korta snuttar, därför är jag inte klar med den. Och inte med Hamnet och Kirke heller - ack! - trots att det är böcker som jag verkligen vill läsa. Istället blev det tre oplanerade diktsamlingar. Poesi har ju fördelen att man inte behöver sammanhängande tid för att komma in i den. 

Mot denna bakgrund vågar jag inte lägga till fler läs-böcker än de två nedan.

Böcker:


Obehaget om kvällarna var den första boken som kom i min Tranan-prenumeration. Jag tror att den kan vara riktigt bra. Belönades med Internationella Bookerpriset 2020 och passar således in i Prisat.


e-böcker:


Månadens språk är albanska och där finns det sannerligen inte mycket att välja på. Jag är emellertid inte ett dugg ledsen över att vara hänvisad till Kadare. Jag läste Krönika i sten förra året och blev väldigt förtjust. Nu ska jag ta mig an del två i serien, Den hårda vintern. Den ligger på dryga 600 sidor, vilket är ytterligare en anledning till att jag inte lägger till fler böcker att läsa denna månad.


Ljudböcker:

Ljudböckerna är ju lättare, men eftersom jag stack emellan med en oplanerad barnbok, Tilly och bokvandrarna, så är jag inte riktigt klar med Samlade verk - den är ju så förbålt lång, 28 timmar. Den ska jag lyssna klart på till att börja med.


I januari lyssnade jag på Östergrens Gangsters och nu är det dags för del 3, Renegater. Jag ser först nu att det är en författaruppläsning. Vi får se hur det går. Nominerades till Augustpriset i fjol och passar därmed in i Förkovran. Den är ännu längre, dryga 33 timmar, så jag har kompenserat med ett par korta böcker, nämligen de två följande.



Carina Karlsson kommer från Åland och har flera gånger nominerats till Nordiska rådets litteraturpris, bland annat med denna bok. Jag har försökt hitta hennes böcker under ett par år, på bibliotek, på Storytel och i internetbokhandlarna. Jag fann slutligen en i danskt band för typ 500 spänn. Inte aktuellt nej. Och så plötsligt fanns de inlästa på Storytel, flera stycken. Jag valde denna till att börja med. Fem timmar ligger den på. Passar in i Förkovran



Shirshendu Mukhopadhyay kommer från Bangladesh och jag kommer med Änkan som vägrade dö kunna pricka av ytterligare ett land i Jorden runt på 100 böcker. Den låter riktigt intressant och är bara dryga tre timmar lång.



Jag är lite osäker på om jag läste denna som barn och har länge varit sugen på att läsa den (igen?). Nu ska det bli av. Passar in i Förkovran som klassiker. 



Life on Earth får bli månadens bok för Naturlig läsning. Det ska vara en uppdaterad version av den ursprungliga boken och den har, som synes, belönats med flera priser. Bara att lyssna till den rösten kommer ju att vara en ren lisa och njutning.



Ska det äntligen bli av? Jag vet inte hur länge jag har sagt att jag måste testa systrarna som alla talar så gott om. Vi får se om jag hinner.


Månadens språk är ryska

Månadens språk för augusti är ryska . Eftersom jag inte har något internet (se föregående post) så får det bli ett kort inlägg utan boktips....