måndag 30 april 2018

Århundradets svenska böcker (enligt bif)

Ytterligare en lista över 'århundradets bästa svenska böcker'. Den här kommer från tidskriften Biblioteket i fokus. Listan härrör från en omröstning som gjordes bland biblioteksbesökare 1997. Jag fann den hos Projekt Runeberg. Endast och bara för att det är så jäkla kul med listor - och i synnerhet att bocka av sådana. 6 stycken av nedanstående har jag inplanerade för året. Vi får se hur det går med den saken. Jag bockar av eftersom.

    1. Vilhelm Moberg, romanserien om utvandrarna
    2. Astrid Lindgren, Pippi Långstrump
    3. Astrid Lindgren, Bröderna Lejonhjärta
    4. Per Anders Fogelström, romanserien »Stad»
    5. Selma Lagerlöf, Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige
    6. Astrid Lindgren, Emil i Lönneberga, 1963 
    7. Frans G. Bengtsson, Röde Orm, 1941-45
    8. Astrid Lindgren, Mio min mio, 1954 
    9. Astrid Lindgren, Ronja rövardotter, 1981
  10. Göran Tunström, Juloratoriet, 1983
  11. Selma Lagerlöf, Jerusalem, 1901-02
  12. Harry Martinson, Aniara, 1956
  13. Marianne Fredriksson, Simon och ekarna, 1985
  14. Kerstin Ekman, Händelser vid vatten, 1993
  15. Jan Guillou, Ondskan, 1981
  16. Ulf Lundell, Jack, 1976
  17. Hjalmar Söderberg, Den allvarsamma leken, 1912
  18. Moa Martinson, Mor gifter sig, 1936
  19. Jonas Gardell, En komikers uppväxt, 1992
  20. Anders Jacobsson, Sören Olsson, böckerna om Bert, 1987-
  21. Selma Lagerlöf, Kejsaren av Portugallien, 1914 
  22. Eyvind Johnson, Strändernas svall
  23. Harry Martinson, Nässlorna blomma
  24. Hjalmar Söderberg, Doktor Glas
  25. Pär Lagerkvist, Dvärgen
  26. Marianne Fredriksson, Den som vandrar om natten
  27. Peter Pohl, Jag saknar dig, jag saknar dig
  28. Marianne Fredriksson, Anna, Hanna och Johanna
  29. Anders Jacobsson, Sören Olsson, böckerna om Sune
  30. Vilhelm Moberg, Din stund på jorden
  31. Mats Wahl, Vinterviken
  32. Maria Gripe, Tordyveln flyger i skymningen
  33. Henning Mankell, Villospår
  34. Harry Martinson, Vägen till Klockrike
  35. Hjalmar Bergman, Markurells i Wadköping
  36. Pär Lagerkvist, Barabbas
  37. Maria Gripe, Agnes Cecilia: en sällsam historia
  38. Vibeke Olsson, Molnfri bombnatt
  39. Jan Guillou, Vendetta
  40. Henning Mankell, Den femte kvinnan
  41. Henning Mankell, Mördare utan ansikte
  42. Torgny Lindgren, Ormens väg på hälleberget
  43. Gunilla Bergström, böckerna om Alfons Åberg
  44. Astrid Lindgren, Alla vi barn i Bullerbyn
  45. Jan Fridegård, Trägudars land
  46. Stig Claesson, Vem älskar Yngve Frej?
  47. Henning Mankell, Steget efter
  48. Ulf Lundell, Saknaden
  49. Henning Mankell, Den vita lejoninnan
  50. Vilhelm Moberg, Rid i natt
  51. Fritiof Nilsson Piraten, Bombi Bitt och jag
  52. Astrid Lindgren, Madicken
  53. Klas Östergren, Gentlemen
  54. Jan Fridegård, Lars Hård
  55. Vilhelm Moberg, Raskens
  56. Pär Lagerkvist, Gäst hos verkligheten
  57. Karin Boye, Kallocain
  58. Birger Sjöberg, Kvartetten som sprängdes
  59. Eyvind Johnson, Hans nådes tid
  60. Kerstin Ekman, Rövarna i Skuleskogen
  61. Torgny Lindgren, Hummelhonung
  62. Peter Pohl, Janne, min vän
  63. Ivar Lo-Johansson, Bara en mor
  64. August Strindberg, Ett drömspel
  65. Stig Dagerman, Bränt barn
  66. Louise Boije af Gennäs, Stjärnor utan svindel
  67. Fritiof Nilsson Piraten, Bock i örtagård
  68. Marianne Fredriksson, Blindgång
  69. Astrid Lindgren, böckerna om Karlsson på taket 
  70. Henning Mankell, Comédia infantil
  71. Selma Lagerlöf, Herr Arnes penningar
  72. Kerstin Sundh, Miranda och pärlhalsbandet
  73. Eyvind Johnson, Romanen om Olof
  74. Per Anders Fogelström, Vävarnas barn
  75. Tove Jansson, Pappan och havet
  76. Göran Tunström, Tjuven
  77. Kerstin Ekman, Häxringarna
  78. Ulf Lundell, Vinter i paradiset
  79. Jan Guillou, Coq rouge
  80. Martha Sandwall-Bergström, böckerna om Kulla-Gulla
  81. Astrid Lindgren, Vi på Saltkråkan
  82. Marianne Fredriksson, Evas bok
  83. Maria Gripe, Skuggan över stenbänken
  84. Jonas Gardell, Fru Björks öden och äventyr
  85. Moa Martinson, Kvinnor och äppelträd
  86. Torgny Lindgren, Merabs skönhet
  87. Jonas Gardell, Frestelsernas berg
  88. Sven Nordqvist, böckerna om Pettson och Findus
  89. Ivar Lo-Johansson, Statarna
  90. Jan Guillou, Fiendens fiende
  91. Karin Boye, Dikter
  92. Ulf Lundell, Kyssen
  93. P. C. Jersild, Barnens ö
  94. Jerzy Einhorn, Utvald att leva
  95. Hjalmar Bergman, Clownen Jac
  96. Selma Lagerlöf, Löwensköldska ringen
  97. Jonas Gardell, Mormor gråter och andra texter
  98. Marianne Fredriksson, Syndafloden
  99. P. C. Jersild, Efter floden
100. Märta Tikkanen, Århundradets kärlekssaga

söndag 29 april 2018

En smakebit på søndag - 17


Söndag - några minuter till - och dags för en smakebit utgående från Astrid Terese. Jag undrar i mitt stilla sinne när i herrans namn jag ska få lite lugn och ro att läsa klart den bara. 


The next day Miss Amelia did not open the store but stayed locked up in her premises and saw no one. Now this was the day that the rumor started - the rumor so terrible that the town and all the country about were stunned by it. The rumor was stated by a weaver called Merlie Ryan. He is a man of not much account - sallow, shambling, and with no teeth in his head. He has the treee-day malaria, wich means that every third day the fever comes on him. So on two days he is dull and cross, but on the third day he livens up and sometimes has an idea or two, most of which are foolish. It was while Merlie Ryan was in his fever that he turned suddey and said:
'I know what Miss Amelia done. She murdered that man for something in that suitcase'

lördag 28 april 2018

Den vita tigern


Möt Balram Halwai, Den vita tigern: tjänare, filosof, entreprenör, mördare. Under sju nätter, i ljuset av en befängd ljuskrona, berättar Balram sin historia...

Han föds i Indiens mörka hjärta, och tas ur skolan för att arbeta på en teservering. Medan han krossar kol och torkar av bord drömmer han om att fly - om att lämna Moder Ganges stränder, i vars dunkla djup kvarlevorna av hundra generationer har sipprat.

Balram anställs som chaufför åt ett rikt par och deras två dvärgspetsar. Bakom ratten på en Honda ser Balram för första gången Dehli. Staden är en uppenbarelse. Mitt bland kackerlackorna, telefonbolagen, världens 36 000 004 gudar, slummen, galleriorna och trafikstockningarna börjar Balrams omskolning. Fångad mellan sin instinkt att vara en lojal son och tjänare och sin önskan att klättra på statusstegen lär han sig en ny moral i hjärtat av ett nytt Indien. Balram börjar se hur Tigern skulle kunna fly sin bur. För en man måste väl spilla lite blod för att nå toppen?

Den vita tigern är en saga om två Indien. Balrams resa från bylivets mörker till entreprenörskapets lysande succé är ytterst amoralisk, strålande vanvördig, djupt gripande och helt igenom oförglömlig.

Mustigt och burleskt. Ger inte någon vacker bild av Indien, direkt, som någon kommenterade när jag hade med en bit av den som En smakebit på søndag. Absolut läsvärd.

Det är nu ett tag sedan jag läste ut den, men tröttman har åter tagit sitt grepp om mig och därför har det blivit dåligt med inlägg. Jag är evigt tacksam över att jag får en extra ledig dag veckan som kommer. Det behöver jag.

söndag 15 april 2018

En smakebit på søndag - 15


För första gången tänkte jag hänga på En smakebit på søndag som utgår från Astrid Terese på Betraktninger, om jag förstått det hela rätt.

Mr Jiabao.

Sir.
När ni kommer hit lär ni få höra att vi indier uppfann allt från Internet till hårdkokta ägg till rymdskepp innan britterna stal alltihop från oss. 
Nonsens. Det största som kommit ur det här landet under dess tiotusenåriga historia är Hönsburen.
Åk till New Dehli, bakom Jama Masjid, och titta på hur det har hönsen där på marknaden. Hundratals bleka höns och färggranna tuppar, inproppade i trådnätsburar, lika tätt packade som maskar i en mage; de hackar på varandra och skiter på varandra och trängs bara för att få utrymme att andas. Hela buren ger ifrån sig en ohygglig stank - stanken av vettskrämt fjäderklätt kött. På träbänken ovanför buren sitter en flinande ung slaktare och visar upp köttet och organen från en nyss nackad kyckling, fortfarande oljig av en hinna av mörkt blod. Tupparna i buren känner blodlukten uppifrån. De ser sina bröders organ ligga runt omkring dem. De vet att de står näst i tur. Ändå gör de inte uppror. De försöker inte ta sig ur buren. 
Exakt samma sak gör de med människor i det här landet.

Ur Den vita tigern av Aravind Adiga.


Kvinnan som sålde hästar


Ytterligare en bok jag lånade inför Månadens språk, japanska, men aldrig hann läsa.

Matsumoto Seicho (1909-1992) är den japanska kriminallitteraturens grand old man – å ena sidan pusseldeckarens oöverträffade mästare (som i Punkter och linjer från 1957), å andra sidan den kritiske granskaren av hemlandets mörka förflutna (som i Japans svarta dimmor från 1960). Matsumoto tränger in under människans mörka bottnar och dunkla motiv och utforskar psykologin bakom hennes illgärningar. I Kvinnan som sålde hästar från 1977 utgör de dåliga tiderna för den japanska textilindustrin den sociala bakgrund som tvingar aktörerna till drastiska och fatala beslut. I den här oblodiga historien har en oattraktiv vd-sekreterare med stalltips som bisyssla och en plågad underleverantör i textilbranschen de två huvudrollerna. Här är nu den första Matsumoto-kriminalaren på svenska.

Jag var nog inte klar över att det rörde sig om en kriminalroman. Och den ligger rätt långt ifrån kriminalromaner av idag, skulle jag vilja påstå - trots att jag nu inte läser deckare längre. Den är helt oblodig, inga utstuderade, fullständigt makabra tortyrscener och sida upp och ner som beskriver offrets ångest (i e det som fått mig att sluta läsa deckare). Mordet sker först i slutet av boken, och eftersom jag nu inte ens var klar över att det var en kriminalroman, så kändes det rätt underordnat i sammanhanget. Även uppklarandet av mordet skedde på några få sista sidor.

Jag kan inte påstå att jag tyckte att det var en jättebra bok, lite torr var den allt. Trots det så tycker jag ändå att den gav mig något.

Århundradets mest betydelsefulla svenska böcker

Den här listan fann jag hos Projekt Runeberg. Listan röstades ursprungligen fram 1998 av Röda Rummets tittare. Ungefär 17 000 personer röstade och hälften av rösterna föll på listans 20 översta titlar.

Och eftersom jag nu tycker att det är så vansinnigt kul med listor så lägger jag ut denna. Så där hejans många titlar är det ju inte jag har läst, men jag räknar med att stryka fler vartefter jag läser. Flera av dem är faktiskt redan inplanerade för i år. Heja mig!

    1. Vilhelm Moberg, Utvandrar-sviten
    2. Harry Martinson, Aniara
    3. Frans G Bengtsson, Röde Orm
    4. Astrid Lindgren, Pippi Långstrump
    5. Per Anders Fogelström, Stad-sviten
    6. Selma Lagerlöf, Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige
    7. Selma Lagerlöf, Kejsaren av Portugallien
    8. Hjalmar Söderberg, Den allvarsamma leken
    9. Selma Lagerlöf, Jerusalem
  10. Eyvind Johnson, Hans nådes tid
  11. Vilhelm Moberg, Din stund på jorden
  12. Göran Tunström, Juloratoriet
  13. Astrid Lindgren, Bröderna Lejonhjärta
  14. Eyvind Johnson, Strändernas svall
  15. Harry Martinson, Nässlorna blomma
  16. Hjalmar Söderberg, Doktor Glas
  17. Anders Jacobsson, Sören Olsson, Berts dagbok
  18. Harry Martinson, Vägen till Klockrike
  19. Astrid Lindgren, Emil i Lönneberga 
  20. Vilhelm Moberg, Rid i natt
  21. Kerstin Ekman, Händelser vid vatten
  22. Moa Martinson, Mor gifter sig
  23. Birger Sjöberg, Kvartetten som sprängdes
  24. Birgitta Onsell, Efter tusen år av tystnad
  25. Vibeke Olsson, Molnfri bombnatt
  26. Axel Munthe, Boken om San Michele
  27. Marianne Fredriksson, Den som vandrar om natten
  28. Pär Lagerkvist, Dvärgen
  29. Anna-Maria Roos, Sörgården
  30. Ulf Lundell, Jack
  31. Bo Giertz, Stengrunden
  32. Sara Lidman, Jernbane-eposet
  33. Jan Fridegård, Lars Hård
  34. Pär Lagerkvist, Barabbas
  35. Selma Lagerlöf, Löwensköldska ringen
  36. Stig Claesson, Vem älskar Yngve Frej?
  37. Astrid Lindgren, Samuel August i Svedstorp och Hanna i Hult
  38. Jerzy Einhorn, Utvald att leva
  39. Gunnar Ekelöf, Samlade dikter
  40. Lars Ahlin, Natt i marknadstältet
  41. Pär Lagerkvist, Gäst hos verkligheten
  42. Lars Ahlin, Din livsfrukt
  43. Kerstin Ekman, Hunden
  44. Eyvind Johnson, Krilontrilogin
  45. Karin Boye, Kallocain
  46. Sven Delblanc, Samuels bok
  47. Marianne Fredriksson, Simon och ekarna
  48. Jan Fridegård, Trägudars land
  49. Sven Edvin Salje, Lovängsserien
  50. Eyvind Johnson, Romanen om Olof
  51. Sara Lidman, Lifsens rot
  52. Astrid Lindgren, Mio min Mio
  53. Nils Ferlin, Får jag lämna några blommor
  54. Torgny Lindgren, Hummelhonung
  55. Kerstin Ekman, Rövarna i Skuleskogen
  56. Henning Mankell, Comédia infantil
  57. Vilhelm Moberg, Soldat med brutet gevär
  58. Majgull Axelsson, Aprilhäxan
  59. Sten Selander, Det levande landskapet i Sverige
  60. Carina Burman, Den tionde Sånggudinnan
  61. Stig Dagerman, Tysk höst
  62. Sven Delblanc, Livets ax
  63. Rolf Edberg, Spillran av ett moln
  64. Ivar Lo-Johansson, Bara en mor
  65. Marianne Fredriksson, Enligt Maria Magdalena
  66. Ivar Lo-Johansson, Pubertet
  67. Jan Guillou, Ondskan
  68. Hjalmar Gullberg, Dikter
  69. Selma Lagerlöf, Herr Arnes penningar
  70. Sara Lidman, Hjortronlandet
  71. Elin Wägner, Väckarklocka
  72. Astrid Lindgren, Ronja Rövardotter
  73. Torgny Lindgren, Ormens väg på hälleberget
  74. Ivar Lo-Johansson, Godnatt jord
  75. Marianne Fredriksson, Paradisets barn
  76. Ulf Lundell, Saknaden
  77. Birgitta Trotzig, Dykungens dotter
  78. Fritiof Nilsson Piraten, Bokhandlaren som slutade bada
  79. Agneta Pleijel, Vindspejare
  80. Evert Taube, Ultra Marin
  81. Herbert Tingsten, Mitt liv
  82. Tomas Tranströmer, Dikter
  83. Vilhelm Moberg, Raskens
  84. Jonas Waern, Katanga
  85. August Strindberg, Ett drömspel
  86. Astrid Lindgren, Barnen i Bullerbyn
  87. Dan Andersson, Svarta ballader
  88. P O Enquist, Musikanternas uttåg
  89. Maja Ekelöf, Rapport från en skurhink
  90. Peter Englund, Brev från nollpunkten
  91. Maria Gripe, Agnes Cecilia - en sällsam historia
  92. Willy Kyrklund, Solange
  93. Peter Nilson, Rymdväktaren
  94. Gunnar Arnborg, Mulens marker
  95. Gustaf Hellström, Snörmakare Lekholm får en idé
  96. Tove Jansson, Det osynliga barnet
  97. Eino Hanski, De långa åren
  98. Moa Martinson, Kvinnor och äppelträd
  99. Fritiof Nilsson Piraten, Bock i örtagård
100. Verner von Heidenstam, Nya dikter

lördag 14 april 2018

Veckans bokmärke

Boklysten undrar vad vi har för bokmärke denna vecka. Så här ser mitt ut.


Jag vill minnas att jag hittade det i vår lokala Akademibokhandeln som flerpack - 10 tror jag - med två olika motiv.

Något jag har funderat på är varför bokmärken är så ohemult dyra i förhållande till vad de rimligen kan kosta att producera. 20-30 kronor för en papperslapp! De anar inte vad de skulle kunna tjäna pengar på mig om de bara hade anständiga priser. Jag hade förmodligen köpt ansenliga mängder, för betydligt större summor än vad jag nu betalar.

Senast igår kväll låg jag faktiskt och funderade på om det skulle gå att göra egna roliga bokmärken om man köpte sig en sådan där "inplastningsmaskin". Och titt som tätt tänker jag att jag borde försöka brodera bokmärken med något påsömsliknande - när jag nu skulle hinna det. Fast det kanske skulle bli väl tjockt.

För det är ju med bokmärken som det är med cerat. Jag har hur många som helst, men hittar ändå aldrig något när jag behöver det. Det finns med andra ord plats för massa fler :)

Tematrio - böcker att återvända till


Berätta om tre bra romaner du gärna återvänder till, skriver Lyrans Noblesser.

Jag är ju inte den omläsande typen, men tre böcker ska jag väl ändå kunna prestera - om jag får ta fasta på titelns 'böcker' istället för själva uppmaningens 'romaner'.

Trollvinter brukar jag läsa nästan varje år i samband med att första snön kommer alltsedan mamma läste den för mig och min bror när jag var i 6-årsåldern. Jag älskar den!


Bilden med Tooticki vid snölyktan är jag särdeles förtjust i. Jag vet inte riktigt vad det är som berör mig så, men den väcker något inom mig, en "barnkänsla", något sedan jag var barn. Ett år kom den som motiv på muminmuggarna och jag stod med den i handen och velade och velade, men drabbades av någon fånig snålhetsattack och avstod. Nu får man betala avsevärda summor på Tradera om man vill ha en. Surt!


Bilbo och Sagan om ringentrilogin har jag läst flera gånger. Bilbo första gången när jag var 10, sedan var jag nog uppe i högstadiet innan jag läste resten. Jag har brukat passa på när jag varit sjuk och legat hemma en vecka - ja, innan jag fick barnen då - och plöjt igenom hela. Det är mumma att få ligga i sängen och helt kliva in den världen utan att behöva lämna den titt som tätt.


Och som ett tillägg: Jag hatar nyöversättningen. Hatar! Ända från djupet av mitt svarta, ondsinta inre. Bilbo Säcker?! Ja men snälla! Egentligen skulle jag vilja lyssna på den någon gång, men så vitt jag vet så är det bara nyöversättningen som finns inspelad. 

Drakungen och jag har bestämt att vi, någon gång, ska ha en Sagan om ringen-helg och titta på alla sex filmerna i ett svep. Det blir kul :)


Och nu den avvikande...

Nästan samtligas uppgång och fall av Will Cuppy är inte en roman utan en samling historiska kåserier.

Som den allmänbildade person du är tror du naturligtvi att du vet det mesta om historiska kändisar som Perikles, Kleoatra, Attila, Karl den Store eller Leif Eriksson. Men där har du allt fel!

I sina spexiga,vanvördiga och allt igenom grundlärda historiska kåserier framställer Will Cuppy historiens kända (eller snarare ökända) odödliga gestalter i all deras mänskliga skröplighet. Att dårskapen regerar världen är förvisso en gammal cynisk sanning, men sällan har det visats så roligt och träffäskert som här, med exempel ur världshistoriens kuriosasamling.


Alltså, jag skrattar ihjäl mig när jag läser den här. Den har en myckenhet av fotnoter - i princip på varje sida - i den här stilen:


Nej, de stör inte alls, de är bara vansinnigt roliga - tycker jag, som är lite torr av mig.

Tystnaden


I 1600-talets Japan förbjuds kristendomen och förföljelser tar vid. De kristna tillfångatas, torteras och tvingas att avsvära sig sin tro. Några unga jesuitpräster från Portugal beslutar sig för att på illegal väg ta sig in i Japan, för att hjälpa de förtryckta kristna och ta reda på sanningen bakom de otänkbara ryktena om att den medbroder som varit deras beundrade lärare skulle ha avfallit. Väl där, ställs de inför sitt livs svåraste prövning.

Den här lånade jag faktiskt redan i februari, då Månadens språk var japanska, men jag hann aldrig läsa den. Jag har inte ens hunnit lämna tillbaka den, utan lånat om. Och tur var väl det. Den är riktigt, riktigt bra.

Boken kom ut redan 1966 och räknas idag som en klassiker. Den är hemsk (förföljelse och tortyr), sorglig (Rodrigues inre kamp och öde), grå (fattigdom, karghet; hela boken är grå) och ändock så oerhört vacker.

Åh vad jag tyckte om den! Jag skulle verkligen vilja få tag på ett ex till min faster.

(Och sorry, men jag skiter högaktningsfullt i att den blivit film. Vem bryr sig?! Ta bort den fula filmreklamscirkeln! En bok är en bok - en Bok - och klarar sig utmärkt väl på egna ben. I synnerhet den här som är en riktig klassiker, medan Scorseses film fick usel kritik)

#knytblus


Någon knytblus lyckades jag inte ordna idag, stadd på resa som jag var. Men dagens doft fick bli Malles 'Portrait of a Lady'


Och btw...

Det var inte jag som sa det



torsdag 12 april 2018

Vinden som sprider elden


Den här sprang jag - som tidigare nämnt - på när jag var på biblan och det var en trevlig bekantskap.

Ett motorhaveri lämnar den kringresande pastor Pearson och hans tonårsdotter Leni stående i den gassande solen på en öde landsväg i norra Argentina. De blir upplockade och avsläppta hos traktens bilmekaniker, Gringon kallad, och hans oskuldsfulle son Tapioca. I Tapioca ser pastorn för första gången en ren, oförstörd själ. Leni ser en jämlike, moderlös och isolerad som hon. Som i ett intimt skådespel spelas de fyra personernas liv och sorger ut mot varandra, tills vädret vänder och en urladdning blir oundviklig.

Med ett lågmält och vackert språk skriver det argentinska stjärnskottet Selva Almada fram en miljö, en historia och en kvartett personer som är svåra att lämna kvar innanför pärmarna.Vinden som sprider elden är en laddad och vacker roman. Naturen är ständigt närvarande och man formligen känner hettan, dammet, vinden och fukten medan man läser. Med stor skicklighet väver Selva Almada in den spänning som byggs upp i naturen i den spänning som växer fram mellan pastorn och bilmekanikern, flickan och pojken. 

Den har inte fått så hejans bra kritik i de tidningsrecensioner jag googlat fram, däremot bland bokbloggare. Jag gillade den i alla fall.

onsdag 11 april 2018

Vitnäbb


"Samtliga värden är utmärkta."
Det är beskedet som Jan och Anna alltid får av sin husläkare. De är alltså friska och har tiden för sig, tänker de. Men plötsligt vänds deras liv upp och ned. Först drabbas Jan, sedan Anna. Deras trygga och intensiva liv tillsammans förändras. Alla gemensamma resor och bergsvandringar, vardagslivets rutiner – ersätts av en ständig ström av läkarundersökningar, behandlingar, sjukhusvistelser och operationer. Det var inte så de hade tänkt att det skulle bli. De skulle ju leva tills de blev nittio! Men redan hör de dödsfågeln Vitnäbb kraxa.

Ytterligare en bok jag fick syn på när jag var på biblioteket. Det lät ju verkligen som något för mig. Bara 101 sidor. Jag gillar kortromaner. Och det börjar bra, jag tycker om hennes spåk. Beskrivningen av Hundens nos är ljuvlig: Hon studerade Hundens nos genom förstoringsglas och såg ett skapelsens mästerverk; myllrande mönster, texturer av kryllor, teckengåtor, urtidsformationer.

Som vanligt skaver det lite med det medicinska, när det inte stämmer, inte går ihop, men ok. 

Men så beskrivs vården på ett sätt som gör att jag värjer mig, inte längre kan ta till mig boken. Jo, det är mycket som inte är bra inom vården, framförallt strukturellt; långa kötider, sköterskebrist, bristande kontinuitet, platsbrist, brister i samverkan... Men sadistiska sköterskor, läkare som inte smärtlindrar, nä! Jag känner inte igen mig. Rötägg finns överallt, naturligvis bland sjuksköterskor och läkare också. Men en sjuksköterska som säger Jag vet inte om vi har morfin. Nä! Och nog kan det säkert förekomma att en patient inte blir upplyst om biverkningarna av cellgifter, men herregud, fokus ligger ju på att rädda liv. Förresten brukar inte jag berätta vad det finns för biverkningar på de läkemedel jag sätter in, dels finns det typ 100 på varje läkemedel som kanske eventuellt skulle kunna inträffa, dels kan man ge sig fan på att att hälften av patienterna får de biverkningar man redogjort för, bara för att de hört dem. För så fungerar vi människor. 

Nej, sorry, det här var ingenting för mig. Och kanske borde jag ha lärt mig att jag inte ska läsa böcker som handlar om vården, men jag är i allra högsta grad intresserad av att läsa om människor i relation till sjukdom och död, och man vet ju inte innan hur stort fokus som kommer att ligga på själva vårdapparaten. Jag är framförallt intresserad av det rent mänskliga i sammanhanget. 

tisdag 10 april 2018

Kreolska riket


'Kreolska Riket' är en kärleks- och äventyrsroman som binder samman Angola, Portugal och Brasilien under 1800-talet, då slavhandeln ännu ej upphört. I centrum står Ana Olímpia, kongolesisk konungadotter men född slavinna, rik och mäktig men plötsligt tvingad att bli slav igen. Under dramatik räddas hon och förs till Brasilien. I viss mån bygger boken på historiska fakta och personer.

Den här tyckte jag verkligen om. Läs gärna recensionerna nedan (de gör det bättre än vad jag skulle kunna).

SvD (även om Cardosos Uggleögon, vildkattsögon, som står på min att-läsa-lista)
Ergo

En bok i läsutmaningen Månadens språk (portugisiska)

Var det bra så?


Oj oj! Provokativt, omskakande, tankeväckande, nattsvart och jävligt bra. Varför har jag inte läst den förr?

Jag kan känna igen en del från när jag bodde i Vårby Gård, en annan "slumförort", dock inte lika invandrardominerad som Tensta. I Vårby Gård var 50% av namnen på dörrarna utländska, då när jag bodde där. Det jag slogs av var hur elaka barnen/ungdomarna var mot varandra, inom gänget, mot sina vänner. Att de slogs med varandra, var taskiga mot varandra. Så var det inte när/där jag växte upp. Jag såg aldrig någonsin folk slåss inom mitt kompisgäng, inte var vi elaka mot varandra heller och jargongen var aldrig ovänlig. Högstadiet gick jag förvisso i Jordbro, ytterligare en "slumförort" och där såg jag väl en del sådana drag, men aldrig som jag sedan i vuxen ålder såg i Vårby Gård.

Lotta Svensson växer upp i förorten Stensby under sjuttio- och åttiotalen. Det heter att samhället blir alltmer jämlikt och att de flesta får det bättre. Men i höghuset där Lotta bor är porten sönderslagen och det stinker piss i de trasiga hissarna. "Var det bra så?" skildrar unga människor födda in i ett samhällsbygge som kommer av sig.


I sin debutroman "Var det bra så?" från 1999 ville Lena Andersson göra upp med det hon uppfattade som en snedvriden mediabild av förorten som en mångkulturell idyll. Själv uppvuxen i Tensta var inte det hennes erfarenhet. Utsattheten var inte en enkel fråga om etnicitet, utan om klass.


måndag 9 april 2018

Danserskan på Izu / Varmbadhusen


Ytterligare en bok jag glömt att skriva om. Jag läste den precis i slutet av februari som en bok i läsutmaningen Månadens språk: japanska.

Jag läste Kawabata när jag var yngre och fullkomligt älskade böckerna. På den tiden lyckades jag inte hitta fler än Snöns rike, Kyoto - eller de unga älskande i kejsarstaden och Tusen tranor. Nu är det förstås lättare. Jag blev glad när jag hittade den här på biblioteket och såg mycket fram emot att läsa den.

Men nä, jag tyckte inte riktigt om den. Jag vet inte om den skiljer sig från Kawabatas andra böcker eller om det är jag som förändrats de här 30 åren. Danserskan på Izu tyckte jag i alla fall bättre om än Varmbadhusen.

Om vi vill, kan vi läsa den korta berättelsen om Danserskan som den unge gymnasistens sinnesuppror och hans ansträngning att en gång för alla skingra molnen – ett ’nu får det vara nog’. Han ger sig ut på vandring på Izu. Han återvänder flera gånger, slår sig ned på varmbadhusen i trakten, insuper atmosfären, skriver och nedkommer som genom ett trollslag med den mest daggfriskt förföriska berättelse om sig och sitt möte med det vandrande teatersällskapet. Under deras få dagar på väg tillsammans får vi också vara med och se mycket – de obönhörliga sociala skikten i språk och åtbörder, den ogrumlade förälskelsen som berusar den unge mannen under några få höstdagar och det oundvikliga slutet där en stilla gråt ombord på ångaren mot storstaden får väcka till insikt om en vunnen erfarenhet – eller om man så vill – en ung mans försoning med tillvaron som den är. 

I berättelsen Varmbadhusen har Kawabata hunnit se mer av det krassa livet bakom fasaderna till stadsbornas semestertillhåll i badbyarna. Trogen sin fäbless för årstidsväxlingarna låter han oss följa de prostituerades kamp för sitt uppehälle under hög och lågsäsong – och han gör det med alla känselspröt ute – med sensualitet och humor. Som en försiktig betraktare någonstans i närheten av händelsernas centrum och med suverän känsla för atmosfär – inte minst för de spelande lustarna i de ångande baden.

söndag 8 april 2018

Anteckningar från källarhålet


"Jag är en sjuk människa... Jag är en ond människa. En motbjudande människa." Så inleder Källar-människan sina anteckningar från underjorden. Källarmänniskans förbittring över den härskande naiva tron på förnuft, framsteg och individualism har lett till självvald isolering. Han protesterar mot reduceringen av människan till en schablonaktig förnuftsmänniska. Nej, människan är en irrationell varelse (bara en tjugondel är förnuft) som agerar utifrån undermedvetna känslor, nycker och tristess och ofta tvärt emot sina egna intressen. Anteckningar från källarhålet har varit en inspirationskälla för många viktiga författare, liksom det obehagliga belysandet av mindervärdeskomplex, sårad fåfänga och egoism som föregrep senare psykoanalytiska studier.

I början blev jag lite trött på det filosofiska resonemanget - jag är ju, som sagt, föga filosofiskt lagd - men efterhand började det hända lite också och det är någonting med Dostojevskijs språk som får mig att fastna, så pass att jag nu kommer att gå vidare med kortromanen Vita nätter. Och vad som än orsakat att "Källarmänniskan" blivit som han blivit, så kan jag bara hålla med. Han är "en motbjudande människa".

Ytterligare en titel i min egen läsutmaning Förkovran.

lördag 7 april 2018

Helgfrågan vecka 14

Helgfrågan hos Mia lyder:

Vilken typ av läsare är du?

Vad längtar du efter just nu?

Jag har letat runt lite i bokbloggarna och sett hur folk anger sig som endera snabba eller långsamma läsare. Vad är då jag?

Jämfört med gemene man skulle jag anta att jag är snabbläsare. Jämfört med dem som bokbloggar antar jag att jag är rätt långsam, eller i alla fall inte snabb.

Så vad är då en snabb eller långsam läsare? Jag har hört att 50 sidor i timman är en normal läshastighet. I en universitetskurs jag gick hade äldrekursarna fått fram att genomsnittstiden för den engelska facklitteratur som ingick i kursen var 10 sidor i timman. Det beror naturligtvis på vad man läser.

Jag googlade och fann att genomsnittlig lästid är 250 ord i minuten. Källan känns rätt vederhäftig.

I boken jag läser nu, som har ganska litet format, har kontrollsidan 225 ord. Det borde då alltså ta 45 minuter att läsa 50 sidor. Ja, då får jag väl klocka! :)


Vad jag längtar efter nu? Vila, vila, vila, vila, vila, vila... Alltid bara att någon gång få vila.


TILLÄGG: Nu har jag klockat. Jag läste 58 sidor på 45 minuter. Men det är många halvsidor med, så sannolikt ligger jag på något slags medelhastighet.

På flodens botten


Novellerna i På flodens botten är drömska och poetiska och myllrar av karibiska stämningar, färger och miljöer. Redan här utkristalliseras teman som Kincaid senare återvänder till genom hela författarskapet, såsom erfarenheten att växa upp på en isolerad ö i det brittiska imperiets periferi och, inte minst, den komplicerade relationen mellan mor och dotter – en relation som ofta i Kincaids skrivande är ställföreträdande för den mellan moderland och koloni, mäktig och maktlös.

Jag sprang på den på biblioteket och det lät i allra högsta grad som något för mig. Jag har aldrig läst Kincaid, men har länge velat göra det, jag gillar att läsa noveller och jag är ytterligt svag för det där drömska, poetiska draget. 'Karibiska stämningar, färger och miljöer' låter ju också väldigt lockande i mina öron. Uppenbarligen är detta Kincaids debut. Den kom ut 1983.

Den första novellen gillade jag nog, sådär, men njae...  Jag tyckte nog faktiskt inte om den här boken, förstod den inte, för att vara ärlig. Jag får försöka ned någon av hennes senare böcker i stället. 

fredag 6 april 2018

Övertalning


Ja men det är ju så kul att läsa Austen. Fast jag kan inte förklara varför jag tycker det. Kärleksromaner är de också, de unga tu får varandra på slutet och lever lyckliga... Jag som har svårt för kärleksromaner. Vissa anser uppenbarligen att det här är hennes mästerverk, men kanske ändå att jag tyckte bättre om Stolthet och fördom och Förnuft och känsla. Men jag vet inte, jag har lite svårt att minnas exakt när det går år emellan. Som vanligt finns det ett histrioniskt fruntimmer man kan förfasa sig över, och det gör jag så gärna, ha ha! I den här boken är det Annes syster Mary.

När Anne Elliot var 19 år lät hon sig övertalas till att, av ekonomiska skäl, bryta sin annars lyckliga förlovning med den charmige men medellöse sjöofficeren Frederick Wentworth. När tillfälligheterna för dem samman igen åtta år senare, är båda fortfarande ogifta, men nu är Wentworth rik. Dock har han inte förlåtit Anne att hon lät sig övertalas att avvisa honom och han behandlar henne med kyla och likgiltighet. Anne, som för länge sedan har insett att hon borde ha följt sitt hjärta och inte låtit sig påverkas av andras övertalning, ser resignerat och bedrövat på medan Wentworth uppvaktar grannarnas döttrar. Men samtidigt får hon själv en ny beundrare – och en olycka under en promenad vänder upp och ner på saker och ting. Annes vänner och familj försöker fortfarande att påverka hennes beslut, men den mogna Anne förlitar sig nu på sitt eget omdöme. Denna gång kommer hon inte att duka under för andras övertalning.

Det är lite förunderligt med alla dessa människor hos Austen - bland annat - som bara går och drar, inte gör ett handtag men ändå anser sig förmer. Och räknas som fattiga gör de också, en del av dem, trots att de har tjänstefolk. Jag blir faktiskt lite provocerad ibland. Jag, arma fattiga kvinna, som sliter i mitt anletes svett och varken har kusk, trädgårdsmästare, kokerska eller betjänt.


Och det här är april månads klassiker i läsutmaningen 6 klassiker på 6 månader.

Veckans topplista v 14: Irland

Jag blev helt ställd när jag såg temat i veckans topplista hos Johanna. Irland? Herregud, har jag någonsin läst något från Irland? Jag blev tvungen att googla på irländska författare. Och se där! Den gode Oscar Wilde är ju född i Dublin. Det var jag knappast medveten om.


Alltså, jag älskar Spöket på Canterville. Jag vet inte hur många gånger jag har läst den. Jag tycker att den är vansinnigt rolig och den känns så modern. Tänk att det är 130 år sedan den skrevs! Jag lyckades till och med hitta en bild på den utgåva jag läste som barn. Mitt eget ex, ungefär lika slitet som bildens, har tyvärr förkommit och jag blev tvungen att anskaffa mig ett nytt exemplar så jag kunde läsa för barnen. De har hittills visat sig kallsinniga. Tyvärr!


När jag googlade fick jag klart för mig att Anne Enright är en av Irlands största samtida författare. Jag har inte läst henne, men känner att jag borde. Den här kanske?



Den här har jag inte heller läst. Men det lilla jag läst av Heaney har jag verkligen tyckt om, så jag borde verkligen ta mig an honom.



Under ett sommarlov i gymnasiet läste jag flera Edna O'Brien. Det var denna, En hednisk plats, Augusti är en farlig månad och Mina minnens hus. Jag minns att jag tyckte mycket om dem. Då i alla fall. När jag läser om henne i Wiki undrar jag om jag inte borde läsa henne igen: Philip Roth described her "the most gifted woman now writing in English", while the former President of Ireland Mary Robinson cited her as "one of the great creative writers of her generation" och According to Scottish novelist Andrew O'Hagan, her place in Irish letters is assured. "She changed the nature of Irish fiction; she brought the woman's experience and sex and internal lives of those people on to the page, and she did it with style, and she made those concerns international." Irish novelist Colum McCann avers that O'Brien has been "the advance scout for the Irish imagination" for over fifty years.



Femte boken har jag inte heller läst, men den finns på min lista sedan en tid tillbaka. Jag har inte läst Murdoch överhuvudtaget, måste jag erkänna. Det här ska vara omslaget till originalutgåvan. Jag gillar det inte. Varför i herrans namn ha Hokusais våg med Fuji i bakgrunden som omslag på en bok som utspelar sig på Irland? Eller om det nu är England. Fullkomligt absurt!

Ja, och som vanligt är jag sen med mitt inlägg.

tisdag 3 april 2018

Just nu är jag här

Jag inser plötsligt att jag har missat att skriva om en del böcker. Den här läste jag ut 23 februari, så i det här fallet kan jag inte skylla på att mars var så överjävlig.


Elise läser på universitetet och dejtar på Tinder. Hon har GPS:en ständigt påslagen och utbyter erfarenheter av antidepressiva med sina vänner. Hon tycker egentligen bara om män i övre medelåldern, de är som hästar, så lugna, orubbliga och förnöjsamma, de har ingen ångest, de bara äter och sover och berättar anekdoter. Hon skulle vilja vara en häst.

När hon träffar Victor verkar hon bli lycklig på det där omedelbara sättet, trots att han är i hennes egen ålder. Lyckan går snart över i en känsla av tomhet.

Just nu är jag här handlar om hur man ska kunna säga "jag älskar dig" i en avförtrollad tid där alla ord har förlorat sin mening, men där längtan efter närhet är ofrånkomlig.

En Stockholmsskildring som är medveten om traditionen tillbaka till Hjalmar Söderberg, och samtidigt är en relationsroman i högsta grad för och i vår egen tid.

Boken beskrivs på flera ställen som en generationsroman. "En rörande och träffsäker skildring av den moderna mjältsjuka som är konsekvensen av att vi delvis tappat kontakten med de platser där vi rör oss och de människor vi möter" skriver Expressen. Men det enda jag tänker hela tiden är: Borderline, borderline, borderline. Eller emotionellt instabil personlighetsstörning om man hellre vill det.

Elise är 29 år men känns som en vilsen 17-åring. Ett skal runt en tomt svart hål. Självskadebeteendet, knaprandet, projicerandet, bristen på empati, det svart-vita, den totala bristen på driv, på riktning, hur hon driver den stackars Victor halvvägs mot galenskap. Hur kunde han förresten falla för henne överhuvudtaget?

Boken är så hopplös. Elise är så jävla hopplös att jag blir galen. Ändå kan jag inte sluta lyssna. Det är en bra bok.

Arbetarlitteratur

Horace Bristol

Som sagt, jag både vill och tycker att jag borde läsa mer arbetarlitteratur. När jag googlade runt lite hittade jag en lista över just sådana hos Lyrans Noblesser, och jag har beslutat mig för att utgå från den.

Här ser ni alltså hur illa det är ställt på området. Endast 11 titlar av 65 - om jag har räknat rätt. Jag kan ha läst Slas, men jag är osäker, så jag räknar den inte. Inte mycket att hurra för!

4 av titlarna ingår i alla fall i min egen läsutmaning Förkovran (Nässlorna blomma, Raskens, Godnatt, jord och Ingenbarnsland. Förhoppningsvis ska jag hinna beta av ytterligare några under året. Lars Hård, Huset vid Flon och Underdog har jag sparat i min hylla på Storytel, så förhoppningsvis...

Gunnar Adolfsson - Träskoland
Lars Ahlin - Tåbb med manifestet
Susanna Alakoski - Svinalängorna
Ann-Charlotte Alverfors - trilogin om Sparvöga (Sparvöga, Hjärteblodet och Snabelros)
Sara Beischer - Jag ska egentligen inte jobba här 
Elin Boardy - Allt som återstår
Stig Claeson - Henrietta ska du också glömma
Alexandra Coelho Ahndoril - Mäster
Stig Dagerman - Ormen
Maja Ekelöf - Rapport från en skurhink
Kerstin Ekman - Kvinnorna och staden (Häxringarna, Springkällan, Änglahuset och
  En stad av ljus)
Jan Fridegård - Trilogin om Lars Hård (Jag Lars Hård, Tack för himlastegen och
  Barmhärtighet)
Linnéa Fjällstedt - Hungerpesten
Torbjörn Flygt - Underdog
Per Anders Fogelström - Stadserien (Mina drömmars stad, Barn av sin stad
  Minns du den stad, I en förvandlad stad och Stad i världen)
Maria Hamberg - Drömfabriken
Eija Hetekivi Olsson - Ingenbarnsland
Elsie Johansson - Berättelsen om Nancy (Glasfåglarna, Mosippan och Nancy)
Henrik Johansson - Av kött och blod
Kjell Johansson - Huset vid Flon
Eyvind Johnson - Romanen om Olof (Nu var det 1914, Här har du ditt liv!
  Se dig inte om! och Slutspel i ungdomen)
Reidar Jönsson - Hundtrilogin (Mitt liv som hund, En hund begraven och
  Hundens Paradis)
Anna Jörgensdotter - Bergets döttrar
Lena Kallenberg - Apelsinflickan
Josef Kjellgren - Människor kring en bro
Ola Larsmo - Himmel och jord må brinna
Inga Lena Larsson - Vide ung
Sara Lidman - Jernbaneeposet (Din tjänare hör, Vredens barn, Nabots sten, 
  Den underbare mannen och Järnkronan)
Åsa Linderborg - Mig äger ingen
Ivar Lo-Johansson - Godnatt, jord
Kristian Lundberg - Yarden
Harry Martinson - Nässlorna blomma
Moa Martinson - Kvinnor och äppelträd
Vilhelm Moberg - Raskens
Vibeke Olsson - serien om Bricken (Sågverksungen, Bricken på Svartvik, 
  Sågspån och eld och Amerikauret)
Maria Sandel - Droppar i folkhavet
Kerstin Thorvall - När man skjuter arbetare
Aino Trosell - Hjärtblad
Måns Wadensjö - Förlossningen
Jenny Wrangborg - Kallskänken

måndag 2 april 2018

TBR april

Jag tror bara jag har sett TBR:er i vlogg-form, men jag kör en så här.

Högst sannolikt tar jag mig nu vatten över huvudet, men det må så vara. Lyssna brukar jag ju hinna med någorlunda, men läsa...


The Ballad of the Sad Café ingår i Läsutmaning 3x3. En bok jag lånat av min allra käraste faster.

Kreolska riket är en utrangerad biblioteksbok jag fann i hyllan när jag letade efter böcker ursprungligen skrivna på portugisiska inför Läsutmaning 2018: månadens språk för april. Författaren är från Angola.

Syskonen Malaquias är likaledes en utrangerad biblioteksbok funnen i hyllan, ursprungligen skriven på portugisiska. Del Fuego är från Brasilien.

Vitnäbb av Ann-Charlotte Alverfors sprang jag på på biblioteket. Om ett äldre par som plötsligt blir sjuka, båda två. Lät som något för mig ;)

Vinden som sprider elden är också en jag hittade på bibblan. Lät skojsig. Författaren är från Argentina.

Demenssjukdomar är förstås en "jobbok". Jag måste verkligen läsa på. Nästa söndag far jag ner till Stockholm för demenskurs. Det behöver jag! Jag tänkte att jag kanske blir mer motiverad att läsa om jag lägger upp den här och liksom får bocka av :)

Sedan har vi Storytel:


Anteckningar från källarhålet har jag precis börjat på. Den ingår i min egen läsutmaning Förkovran.



Var det bra så? känns det som man borde ha läst.



Jag tänkte göra ett nytt försök med Pickwickklubben. Och med tanke på att den är 40 timmar lång så lär jag inte hinna så hejans många fler böcker denna månad. Ingår i 6 klassiker på 6 månader.

Heja mig!


Och mörkret täcker jorden...


Månadens språk för mars var polska och när jag letade igenom bokhyllan fann jag denna. Det är ett utrangerat biblioteksex. 'Huddinge kommun' står det stämplat inuti. Jag flyttade ifrån Huddinge till Haninge 2000 och vidare till Gagnef 2007. Har boken verkligen funnits hos mig i 20 år? Kanske inte. Jag kan ju ha funnit den på någon loppis här. Böcker färdas naturligtvis också över landet.

Jerzy Andrzejewski ska vara en av Polens mest kända författare, har jag nu läst mig till. Mig var han inte tidigare bekant.

I inkvisitionens Spanien brinner kättarbålen. Judar och andra oliktänkande förföljs och ställs inför de Heliga Tribunalerna. Angiveriet frodas och skräcken griper omkring sig.
Av en slump träffar Storinkvisitorn Thomas Torquemada munken Diego, en man som upprörs över inkvisitionens grymheter, men som paciferas geom att erbjudas en hög befattning i denna. Så småningom förändras han till en pålitlig byråkrat...
Skildringen av Diegos utveckling är fascinerande och skrämmande. Från att ha varit en tvivlande, känslig människa med livsideal blir han under åren med Torquemada en av inkvisitionens mest fanatiska förespråkare. Han viger sitt liv åt en idé, som fött ett system byggt på misstro, falska anklagelser, orättvisa och terror. Ett system som till sist blir så fullkomligt alienerat, att till och med dess skapare förloorar greppet om det och själv faller offer för det. Trots handlingens förankring i 1400-talets Spanien är det inte svårt att se Andrzejewskis klara paralleller till Stalintiden med dess terror och politiska brott.

Och kanske inte bara Stalintiden, tänker jag.

Boken är rätt filosofisk, vilket jag definitivt inte är, men jag tyckte ändå att den var gripande och jag känner att den liksom bitit sig kvar i mig. Väldigt otäck också, trots att den inte handlar alls om det fasansfulla inkvisitionen utsatte människor för, utan - som framgår av baksidestexten ovan - vad dylika system kan göra med de människor som utövar makt inom dem. Hur en till synes 'god' människa blir vad jag helt klart skulle kalla ond.

Jag är glad att jag läste den här. Det skulle jag sannolikt aldrig gjort om det inte varit för Läsutmaning 2018: månadens språk. Så tack Helena!

söndag 1 april 2018

Kvinnor och äppelträd


När jag lyssnade på Stad-serien så insåg jag att jag både vill och borde läsa mer arbetarlitteratur. Det är inte mycket jag läst. Jag har nog aldrig intresserat mig särskilt för 1800- och 1900-talshistoria överhuvudtaget. Men det skadar inte att få klart för sig hur det var här i landet bara en eller två generationer tillbaka. Min farfar föddes på 1800-talet. 1890 tror jag. Farmor 1903. Mormor och morfar 1915. Mina föräldrar är födda 1934 respektive 1936. När jag arbetade i hemtjänst på Söder i min ungdom minns jag att en äldre dam jag hjälpte berättade om hur hon åkte häst och vagn med sin far ner för Götgatsbacken. Jag vill minnas att han skötte en mjölkskjuts, hämtade mjölk ute på landet och körde in till stan. Det är inte så jäkla länge sedan, trots allt.

I ett korsord jag satt och löste för ett 20-tal år sedan stod det 'Harrys Helga Maria'. Svaret skulle bli 'Moa'. Min mormor hette också Helga Maria och Morfar hette Harry. Det tyckte jag var lite kul.

När mormor var 13 fick hon sluta skolan - trots toppbetyg - och cykla iväg, vinter som sommar, i ur och skur, i tunna kläder, till yllefabriken där hon fått jobb. Och när jag gick läkarutbildningen, som var den värsta plåga jag någonsin varit med om, och mest kände att jag bara ville lägga mig ner och dö, så tänkte jag på mormor: 'Jag måste ta mig igenom skiten, för dig mormor, för dig som aldrig fick chansen'.

Nåväl, efter Stad-serien gav jag mig direkt på Kvinnor och äppelträd. Den finns på min egen utmaningslista Förkovran. Och sanningen att säga så har jag faktiskt aldrig läst Moa förr.

Sally och Ellen växer upp i Norrköpings fattigkvarter åren kring sekelskiftet 1900. I vuxen ålder finner de varandra i vardagens kamp mot fattigdom och förnedring. För den saktmodiga Ellen, gift med en spritglad rallare, handlar det främst om bröd till barnen. Den vackra och uppkäftiga Sally är traktens utskämda "bolsjevik". Hon gör något som i byfolkets ögon är värre än att ligga med karlar - hon uppviglar dem. Kvinnor och äppelträd utkom 1933 och är Moa Martinsons debutbok. Boken väckte stor uppmärksamhet med sitt realistiska språk och sin sexuella frispråkighet. Den handlar om Sallys och Ellens fattiga uppväxt i Norrköpings arbetarkvarter, båda är släkt men växer upp på olika delar av staden. Trots ett liv i misär och elände finner de två kvinnorna en trygghet i varandra.

(Jag gillar inte riktigt den där texten, jag tycker inte att den fångar boken alls)

Jag tyckte mycket om den här boken och så småningom ska jag gå vidare med Mor gifter sig med flera.

Veckans mening - vecka 3

Veckans mening utgår från Robert på Mina skrivna ord. En mening från veckans läsning, som av en eller annan anledning fått dig att stanna...