söndag 1 augusti 2021

Månadens språk är ryska



Månadens språk för augusti är ryska. Eftersom jag inte har något internet (se föregående post) så får det bli ett kort inlägg utan boktips. Själv ska jag lyssna på Dostojevskijs 'Bröderna Karamazov' och läsa lite Tjechovnoveller.

Sammanfattningarna släpar jag efter med rejält. Det får bli tre i ett svep så snart som (om) Bredband2 behagar göra en insats.


lördag 31 juli 2021

Inget internet


Jag är utan internet sedan kvällen den 7:e juli. Snart fyra veckor nu alltså, och Bredband2, som är min leverantör, gör INTE ETT SMACK.

Det är nästan ogörligt att blogga via telefonen, därav min tystnad.

VARNING alltså, anlita inte Bredband2! Du kommer inte att få någon hjälp om det skiter sig.

Jag kommer naturligtvis att byta leverantör, men jag måste få igång boxen först. 

tisdag 6 juli 2021

Tisdagstrion - Bokomslag med ansikte på

 

Tisdagstrion utgår från Helena på Ugglan & Boken och veckans tema är alltså Ansikte på omslaget

Vera plockade jag åt mig på en loppis, för en femma eller så. I kassen jag bar hem låg säkert tjugo böcker. När vi kom hem satte jag mig vid köksbordet - jag var hos mamma i Skåne då - och öppnade bok för bok och läste en liten bit. När jag kom till Vera kunde jag bara inte sluta; jag vet inte riktigt vad det var som fångade mig så. Jag övergav boken jag höll på med och läste ut den i ett svep. 

Jag tycker så mycket om det här omslaget och flickan på bilden är så makalöst söt. Jag kan inte sluta titta på henne.


Inget helt ansikte förvisso, men det får duga. Läkaren är en av de där böckerna som kom i Bra Böckers bokpaket. Jag måste ha läst den när jag var i 18-, 20-årsåldern och jag minns att jag blev som besatt. Jag ville bli läkare så mycket så att det gjorde ont i mig - men insåg det omöjliga. Usla betyg hade jag från gymnasiet och matte och fysik var mina sämsta ämnen. Boken är skriven av en läkare och den är garanterat fri från mys och pys, kärlekstrams och liknande. Det är slit, slit, slit boken igenom - om jag minns rätt; jag har inte vågat läsa om den. Varför detta utgjorde en sådan obetvinglig lockelse på mig förstår jag inte, men trots att jag inte minns ett smack av boken, så minns jag den där förtvivlade, intensiva längtan efter att bli något som jag bara inte kunde bli. 
Att jag sedan, på gamla dar, faktiskt blev läkare har emellertid ingenting med boken att göra.



Den globala uppvärmningen har förändrat världen geografiskt och politiskt. Krig utkämpas om vatten, och Kina har tagit makten över Europa. Också över Skandinaviska Unionen, som ockuperats av den mäktiga staten Nya Qian.

Här, långt uppe i norr, går sjuttonåriga Noria Kaitio i lära för att bli temästare, samma befattning som hennes far haft före henne. Det medför stort ansvar och djupa hemligheter. Bara temästaren känner till var de dolda vattenkällorna finns. Som den naturliga källa Norias far har hand om – källan som förser hela Norias by med vatten.

Men hemligheter förblir sällan hemligheter. När Norias far dör börjar armén övervaka både Noria och hennes by. Och när vatten i allt högre grad blir en bristvara tvingas Noria välja mellan att slåss och att skydda sig själv, mellan kunskap och släktband.

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken. 


måndag 5 juli 2021

 

Som bekant har jag svårt för feelgood, men jag försöker ändå ge det en chans. Bokhandeln på Riverside Drive ska vara väldigt uppskattad och inte alltför uttalat "feelgoodig", tycker jag mig ha förstått. 

Jag har haft boken nedsparad på Storytel ett bra tag och det är den ljudbokstitel som lottades fram i min utmaning De fyra årstiderna.

Ja... nu har jag läst den (lyssnat på) och  h e r r e  g u d  v i l k e t   j ä v l a  t r a m s. Sorry alla ni som gillar den här och liknande böcker, men för mig är det är skämskudde direkt. Åtminstone en gång i kvarten var jag tvungen att lätta på trycket med att ljudligt utbrista: Åhh vad pinsamt!  Åhh vad tramsigt!  Waah, jag dör!  Nej nej, det är inte sant vad larvigt!

Det är hjärtan som bultar, pirr i magen och ögon som tåras stup i kvarten; klichéer, klichéer och melodrama så långt ögat når. 'Allersroman' kallades det här när jag växte upp och jag läste för all del ett tiotal (max; kanske snarare fem) när jag var i 12, 13-årsåldern. Jag menar verkligen inte att trampa på eller förminska någon, tro mig! Många som älskar det här tycker sannolikt att jag är oerhört barnslig, omogen och känslig när det gäller andra saker. Men faktiskt, jag kan inte förstå hur en vuxen människa kan underhållas av sådant här. Jag vill dock påpeka att jag har en högst älskad, högutbildad, litteraturintresserad svägerska som med god aptit läser den här typen av litteratur när hon är trött och sliten och behöver något lättsamt, men jag förstår det ändå inte. 

Strunt är strunt även om våpet ytligt är förpackat som framgångsrik karriärkvinna (som struntar i att svara när banken ringer för det är jobbigt; visst, heja!) och har en kvot-HBTQ av passande slag som sidekick. Och den snygga karln, med raspig röst, som i början verkar vara helt hopplös är naturligtvis en drömprins och-det-är-ju-det-hela-boken-går-ut-på-hur-hon-vilar-i-hans-starka-armar-och-han-avgudar-henne-och-gör-allt-för-henne-och-har-rufsigt-hår. 

Åhh, varför sa jag inte som det var från början? x 37. Ja, varför sa du inte som det var från början så hade vi sluppit 300 sidors dravel?

Det är inget fel på storyn i sig, Sofi Oksanen har lyckats skriva en av århundradets bästa böcker på grundtemat. Men det finns inga våp i hennes bok och inget melodrama. 

'Våp' är ett bra ord för att beskriva genren. Det borde inte heta feelgoodböcker, det borde heta våplitteratur. Och nej, våpet är inte min kvinna. Jag trodde att vi hade lämnat det idealet till historien för 150 år sedan.

 

Sonja Åkessons dikt beskriver, händelsevis, genren utmärkt väl. Fast hon är ju ironisk.

Nu vet jag i alla fall helt bestämt att  j a g  s k a  i n t e  l ä s a  f e e l g o o d,  d e t  g å r  i n t e! 

Det blir Mma Ramotswe och Karin Brunk Holmqvist när jag vill feela good. De funkar, det är inget kärleksdravel i dem. Och inte de där fasansfulla klyschorna. 

Skärvor av ett liv

 

”Jag berättar om mitt liv, om min barndom och uppväxt, om gettot, om transporten i boskapsvagnarna, om selektionen, om vistelserna i Auschwitz och de olika arbetslägren, om befrielsen i Bergen-Belsen, om de vita bussarna och om vägen till paradiset i Sverige.”

Skärvor av ett liv är en ögonvittnesskildring av livet som judisk fånge i de tyska koncentrationslägren, om förintelsen av sex miljoner judar – som vissa påstår aldrig har ägt rum. Hédi Fried är en av de få överlevande som ännu finns kvar och kan berätta sanningen om vad som verkligen hände.

Förintelsen; vad skriver man egentligen om en ögonvittnesskildring från Förintelsen? 'Ögonvittnesskildring' förresten, det är ju lite mer än så. 

Mitt starkaste minne av boken - som jag läste i maj - är den scen då Hédi på gatan möter den där snygge, eftertraktade killen och han spottar åt henne, bokstavligen. Och lite känns det ju absurt att det är detta, snarare än fasorna i koncentrationslägren, som riktigt biter sig fast i mig. Men det påminner om att inget folkmord börjar med gaskamrar, med slaktande med hjälp av machete. Det börjar med att man spottar, bildligt eller bokstavligt, mot en annan människa på grund av hennes etnicitet (eller som i fallet Rwanda: en av kolonialmakten påstådd "etnicitet")

Att människor som drabbats av detta oerhörda dessutom ska behöva drabbas av revisionister är en kränkning jag inte finner ord för.

Ja må du leva uti hundrade år och fortsätta sprida ditt budskap, kära Hédi. Tack för att du orkar! Vi måste fortsätta lyssna, läsa, lära. Det är vår förbaskade skyldighet som medmänniskor.

Skärvor av ett liv läste jag i maj då Månadens språk var rumänska. Boken är förvisso skriven på svenska, men Hédi Fried är född i Rumänien. Jag blir lite osäker på hennes etnicitet - ja förutom att hon är judinna. I boken uppfattar jag att hon identifierar sig som ungersk-judisk och att hon har ungerska som modersmål, men jag har inte lyckats utröna huruvida detta stämmer.



lördag 3 juli 2021

Levanten : Österlandet

 

Det är tidigt 1800-tal, och en grym härskare styr riket. En brokig grupp av frihetskämpar återvänder till sitt hemland för att störta honom. Levanten – Österlandet är ett fartfyllt äventyr i tolv sånger, där Mircea Cartarescu berättar på höjden av sin förmåga, drastiskt och humoristiskt. Här finns drakar och pirater, luftballonger och tappra hjältar, serafer och ärkeänglar. Då och då bryter berättaren in i en lekfullt anakronistisk metakommentar.

Från början var ”Levantul” (1990) ett versepos, som redan räknas till klassikerna i Rumänien. För sina många översättare runt om i världen har Mircea Cartarescu gjort en romanversion av äventyret, fortfarande delvis på vers. Som alltid står Inger Johansson för den briljanta översättningen från rumänskan.

Ungefär så här skrev jag på Insta medan jag fortfarande bara hunnit halvvägs, typ:

En väldigt speciell och inte helt lättillgänglig bok. Den utspelar sig i sydöstra Europa, bland rumäner, albaner, greker och turkar. Min första känsla var 'Iliaden... Odysseen..?' och det var nog lite tanken. Kapitlen benämns också 'sånger'. Men så kommer stycken som för tanken till medeltida ballader och, senare, Psaltaren. Och mitt i detta en pirat som heter Yoghurt och författaren som då och då tittar in i sitt verk. Och än är jag inte ens halvvägs. Vad månde bliva av detta?

Jag tror att det får räcka som beskrivning av boken. 10:e maj läste jag ut den, enligt Goodreads, och jag läste den för Månadens språk, som denna månad var rumänska.


Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar

 

Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar är en stor diktsamling, till omfånget Ann Jäderlunds största men också hennes rikaste hitintills. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ? Jäderlund borrar i världens fruktansvärda, sköna, obegripliga, genomträngande materialitet och närvaro. En värld som sjuder och förintas och omvandlas, som vi är ofrånkomligt delaktiga i och samtidigt alldeles ensamma i, och där gränserna mellan jag och värld ideligen löses upp och återskapas. Kanske handlar den här diktsamlingen ännu mer om döden än tidigare, och om ”Allt vad en levande människa är”. Genomskinliga människohinna. Varför ska ögonen finnas? Dikterna ställer sådana frågor, som kastar läsaren in i det naket skyddslösa. Varför är vi inte i Paradiset?   Bilder ur hennes tidigare verk följer med – som blomman, handsken, skogen, strålar – samtidigt som hon fortsätter att bredda sitt skrivsätt. Hennes från början starkt rytmiska och metriska form får här sällskap av prosaliknande texter, och av dikter med historisk bakgrund. Hon arbetar också ännu mer med dikternas grafiska form; med kursiver och spärrningar som skapar en genomsläpplighet mellan orden, bokstäverna och papperets vithet.

Ann Jäderlund har belönats med ett otal priser för sin lyrik och även nominerats till Augustpriset och Nordiska Rådets litteraturpris. Jag tyckte att det var dags att bekanta sig med henne. 

Jag har väldigt svårt att beskriva Jäderlunds lyrik men jag kan konstatera att jag tyckte mycket om den. Helt lättillgänglig är hon ju inte - kanske inte det man ska börja med om man har svårt för lyrik men ändå vill testa lite - men om jag klarar, och till och med gillar, henne så...

O med den lilla handen. Nerfälld
som en smultronskiva. O med
din egen hand. Klintfärger
och höga landskap. Skimrande gröna
lila. Klintfärger öppen hand.
Som en egen utslagen skiva.


Pierre de Wissants huvud

Men inuti
finns jag inte alls. Jag har grävts ut ur den volym som omger
alla kroppar. S k u g g a   o c h  e m a l j. Att ögonen
kan smälta varmt och tryckas inåt. I ringningen som ringar. Min vad
som tjocka tiljor. S v a r t  e m a l j.
Jag andas nästan som en fågel. Vars fjädrar bryns
över min famn.


Det är som att blanda sig

Solen flyter baklänges in mot rådjuret i mossan. Flickan i gethuvudet. 
De förlängda dragen. Änglavinarna i karton.
De är den vackra sångens innerlighet. Tomhet. Att celebrera
och glömma. Att mäta sig och att koras. Från Värdet nästan ingenting.
Ett djupt färgat ljus och återsken som steker över allas ryggar.


Det var ett tag sedan jag läste den här; 10 maj anger Goodreads. Bredvid mig väntar Jäderlunds djupa kärlek ingen. Vi får se när tiden är mogen för den.

Vad hjälper det en människa... nominerades till Nordiska Rådets litteraturpris 2010 och passar därför i utmaningen Förkovran

fredag 2 juli 2021

Pengar

 

Sedvanligt smaklös Saga-produktion. Vem är det som gör dessa omslag? Skämskudde tack! Nå ja, inläsaren var helt ok. Så är inte alltid fallet. 

När Selma Berg som en aningslös 16-åring övertalas att gifta sig med en äldre, förmögen man tvingas hon ge upp på sina framtidsvisioner och bli vuxen i förtid. När hennes drömmar om att utbilda sig till konstnär går om intet och hon finner sig i ett fängelse av sysslolöst välstånd söker hon tröst hos sin kusin Richard. Men när Selma och Richard kommer allt närmare varandra väcks nya, oväntade känslor hos Selma och blir hon rädd. Vad känner hon egentligen för Richard? 

Victoria Maria Benedictsson och var en svensk författare och dramatiker, som ofta skrev under pseudonymen Ernst Ahlgren. Hon föddes 1850 i Skåne och dog i självmord i Köpenhamn 1888. Hon debuterade först 1884 och trots den korta aktiva perioden anses hon vara en av 1800-talets främsta realistiska författare. Hennes romaner skildrar bland annat kvinnosaksfrågor och äktenskapsproblematik.

(Dör man i självmord?)

Det är inte bra när man skriver inlägg så långt efter att man läst/lyssnat på boken. Det här var sista ljudboken i aprils TBR och jag har redan glömt det mesta jag tänkte på då jag lyssnade. Lite av en svensk Nora, minns jag i alla fall att jag tänkte. Och så konstaterade jag förstås det osmakliga i att en äldre man gifter sig med en 16-åring (!!!). 

Passar i min utmaning Förkovran under 'Svenska klassiker'.

torsdag 1 juli 2021

TBR juli

 

Ja, som vanligt gick det inget vidare med läsningen. 18 juni hade jag fortfarande bara läst en enda bok - en som var kvar från maj och inte ens medtagen i TBR:en. Sedan läste jag tre böcker på fyra dagar (e-böckerna), men så var det stopp igen. Ack! Ja, två diktsamlingar läste jag förstås.

Men lyssnandet gick bra. Alla de planerade böckerna klarade jag av - inklusive den för Naturlig läsning, som jag inte hade valt ut än - och så två extra. 

Summa sumarum tio böcker, en kortroman, en novell och två diktsamlingar tänker jag känna mig nöjd med, även om det irriterar mig att jag har så svårt att få till läsningen.

Jag ska göra ett försök att få de fyra kvarvarande (Efter solen, För in de döda, The Corpse Washer och Cold Comfort Farm) lästa. Kanske, kanske går det eftersom jag har semester mot slutet av månaden. Nya val för juli är som följer:


Böcker


Månadens språk är isländska och jag tänkte läsa Sjóns Dina ögon såg mig, som har stått i pockethyllan ett bra tag.



Kárasons Stormfåglar står också i hyllan men den är relativt nyförvärvad. Egentligen är det ytterligare fyra isländska jag skulle vilja läsa, men det är väl bara att inse sina begränsningar.



Det här är en bok från min Trananprenumeration som ännu inte blivit läst. 


e-böcker


Resa i Sharia Land var den e-bok lotten föll på i min utmaning De fyra årstiderna.


Ljudböcker


Jag har ju väldigt svårt för feelgood, men har länge tänkt att jag i alla fall vill testa Frida Skybäck. Funkar inte denna så ger jag upp och håller mig till Mma Ramotswe. Också en bok som slumpades fram till De fyra årstiderna.



Jag är ju väldigt svag för världslitteratur, så den här åkte in på läslistan direkt då jag såg den. Sedan dess har den dessutom kommit med bland Årets Världsböcker. Författaren är från Vietnam.



Arvingen till Ballantrae var en av de böcker jag hade längst ner i min Storytellista. Dags att beta av några av de där "gamlingarna". Och Stevenson är ju alltid kul.



Ditt liv och mitt var också en av de där böckerna längst ner i listan. Och jag gillar ju verkligen Majgull Axelsson, så buss på'n.



Tredje boken av de där längst ner på listan är Här är min hand. Fortsättning på serien om Lars Hård som jag har lyssnat på redan. Passar i Förkovran under 'Svenska klassiker'.



The Road Home belönades med Women's Prize for Fiction 2008. Passar således i Prisat.



Den här har jag läst mycket gott om.



Liksom om Vigdis Hjorts senaste.



Den här boken fann jag när jag letade böcker till Månadens språk för juni, samiska. Den fick inte rum i junis TBR, men den låter så spännande att jag ska försöka hinna med den nu i juli. 


Hett i hyllan #41

 


Hett i hyllan utgår från Bokföring enligt Monika. Om de där böckerna som stått en halv evighet i hyllan, men som kanske förtjänar att plockas fram, dammas av och äntligen läsas.


Skalden Johan Henric Kellgren är bara 43 år gammal när han dör i Stockholm i april 1795. Hans några år äldre bror, prosten Johan Kiellgren, påbörjar snart en levnadsteckning över brodern och det gör också älskarinnan Hedda Falk. Genom dessa skildringar får vi följa poetens och upplysningsmannen Kellgrens väg från prästhemmet i Västergötland via studierna i Åbo till Gustaf III:s hov. Min salig bror Jean Hendrich var Carina Burmans mycket uppmärksammade debut 1993.

Jag har aldrig läst Carina Burman men har tre böcker på vänt i hyllan. Jag tror att jag kommer att gilla henne, så jag begriper inte varför jag inte kommit till skott. Dessutom har jag en faibless för Kellgren, ha ha!

Strecken på boken är grässkugga i kvällssolen 😊 Nu ska jag fylla på badvatten åt ankorna. Ha en skön kväll!


Månadens språk är isländska

 

Ja, då var det juli redan och det är dags för ett nytt språk: isländska.

Inser först nu att jag missade att göra en sammanfattning av maj månads språk, så i morgon - eller när jag nu får till det - får det bli en gemensam sammanfattning för maj och juni.

Här kommer lite lästips. Glöm för all del inte bort Eddan och de isländska sagorna.

 

 

 

 

 

 

 

 


tisdag 29 juni 2021

Tisdagstrion - Skolämne i titeln

 

Tisdagstrion utgår från Helena på Ugglan & Boken. Denna vecka är temat alltså skolämnen.

Det var sannerligen inte lätt. Kanske det svåraste hittills (förutom sport, som jag dissade helt). Helst hade jag velat hitta skönlitteratur, som kontrast till "facktemat", men jag lyckades inte något vidare. 


 
Underbar bok! Och rolig är han också, Rovelli. Svindlande, magiskt... i något slags naturvetenskaplig bemärkelse då. För ibland kan ren fysik vara "andlig" och "magisk" nog.

I Sju korta lektioner i fysik guidar den italienska teoretiska fysikern Carlo Rovelli med beundransvärd klarhet läsaren genom de mest epokgörande genombrotten i fysiken under nitton- och tjugohundratalen. Denna lekfulla, underhållande och svindlande introduktion i modern fysik, som redan blivit en kioskvältare i Italien, förklarar den allmänna relativitetsteorin, kvantmekaniken, elementarpartiklarna, gravitationen, de svarta hålen, universums komplicerade struktur och människans roll i den märkliga värld som han beskriver.

Det här är en bok om upptäckandets glädje. Den för läsaren till gränserna för våra kunskaper: till de allra minsta trådarna i rymdens väv, tillbaka till världsalltets ursprung och in i vårt innerstas funktioner: Här i yttersta utkanten av vårt vetande, alldeles intill det okändas oändliga hav skimrar världens mysterium och skönhet, skriver Rovelli. Och det gör oss andlösa.



Kärlekens geografi skildrar relationen mellan en författare och en sexton år yngre man som i sitt konstnärskap inspirerats av hennes Dagbok. Det är en berättelse om besatthet, om att leva i nuet, om åtrå, om förväntan, om rädslan att bli övergiven, om vänskap och kärlek.

Jag skulle gärna läsa Bouraoui, men jag känner mig lite tveksam till denna. Relationsromaner och kärlek är typ det mest ointressanta jag vet - förutom sport kanske.



Jag vill slöjda fåglar! Jag köpte den här för att vi skulle få lite inspiration, jag och ungarna, när vi var uppe i buan. Inte fick jag upp dem. Och inte är jag varken konstnärlig eller kreativ själv heller, tyvärr. Men fortfarande: Jag vill slöjda fåglar!
(Det finns annat i boken också)

måndag 28 juni 2021

Ararat

 

Ararat kan vara den mest brutala och sorgefyllda amerikanska diktsamling som utkommit det senaste halvseklet. Självbekännande, vild och själsligt fulländad.

Pulitzerprisade och 2020 års Nobelprisvinnare Louise Gluck går med förödande ironi och hänsynslöshet i klinch med familjen; en död syster, en mor oförmögen att visa känslor, en bortgången fars tomma liv och hur känslorna inför de egna barnen inte motsvarar det som förväntats.

En lika stenhård som djup och ömsint vacker diktsamling av en av den amerikanska samtidspoesins allra största, eller som New York Times uttryckt det, hennes egen Blood on the Tracks

Jag var inte särskilt förtjust i Vild iris - till min förvåning. Jag hade förväntat mig att jag skulle gilla Glück, och med trädgårdstema därtill! Egentligen hade jag tänkt nöja mig med en diktsamling av henne för min utmaning Förkovran, men så sprang jag på den här (och Meadowlands) på biblioteket, fick ett ryck och lånade hem dem. 

Ararat tyckte jag betydligt bättre om än Vild iris; varför kan jag inte riktigt sätta fingret på. Visserligen kan man nog påstå att jag har ett intresse för, känner någon form av lockelse till, det svåra och mörka i livet, och hela samlingen andas sorg och tragik (den mer vardagliga lågmälda; inga styckmord, barn utsatta för övergrepp eller torterade djur), men jag lockas ju även av trädgård och det hjälpte inte Vild iris. Jag kan inte välja ut någon favorit ur boken, inte ens en strof som jag tyckte särskilt mycket om. Det var något med tonen, med rytmen, med helheten som tilltalade mig. 


Spegelbild

Ikväll såg jag mig i det mörka fönstret som 
en bild av min far, vars liv
ödslades bort som mitt, 
genom att tänka på döden och därmed utestänga
andra sinnliga angelägenheter,
så att livet till slut
var lätt att lämna, eftersom 
det ingenting innehöll: inte ens
min mors röst kunde ändra det
eller få honom att vända om 
eftersom han menade
att kan man inte älska en annan människa
då har man ingen plats i världen.

Av ingen kvinna född

 

Prästen Gabriel får en dag ett oväntat meddelande av en kvinna när han sitter i biktstolen. Han kommer kallas till ett sinnessjukhus för att välsigna en avliden patients kropp, och den viskande rösten uppmanar honom att då smuggla ut några anteckningsblock som ligger gömda under den dödas klänning. De fullklottrade blocken visar sig innehålla historien om Rose, som med egna ord berättar om hur hon som fjortonåring såldes till en förmögen godsherre och hur hennes liv därefter förvandlades till ett inferno.

Av ingen kvinna född är en grym saga men också en tidlös berättelse om en ung kvinnas modiga kamp för ett eget liv. Med gastkramande spänning drivs Franck Bouysses flerfaldigt prisbelönta roman mot sitt överraskande slut.

Det här är en av böckerna i min Trananprenumeration. Jag som alltid brukar vara sent ute med att läsa nya böcker, tyckte allt att det var lite kul att få hem den här och läsa innan den gavs ut. Och jag läste den verkligen bara några dagar efter den kom i lådan. 

Grym ja, men jag blir en smula förundrad när SvD skriver Man blir proppmätt av Bouysses grymheter. Nå ja, nu är det väl rubriksättarens och inte recensentens, Therese Erikssons, ord, även om hon förvisso kommenterar grymheterna och uttrycker att hon blir just "proppmätt" 

... men det förblir något av ett problem för romanen att Bouysse för att driva den framåt också tycker sig behöva en stadig eskalering av ondskan. Man läser förvisso med ansträngd andhämtning, men stundtals är det svårt att veta om man gör det för att det är spännande eller för att man är proppmätt, övergödd 

Jämfört med vilken som helst av dagens splatterdeckare vill jag påstå att ondskan i denna bok är en västanfläkt, i synnerhet jämfört med 1793. Eriksson är överlag negativ och det är även de, få, andra recensioner jag funnit på nätet.

Men jag tyckte nog att boken var rätt underhållande - ja, trots grymheterna; och ni vet hur känslig jag är. Högt tempo, spännande miljöer, mytik, gotik och massor av gissningar från min sida gällande hur det hela egentligen hängde ihop och hur det skulle sluta. Bouysse lär vara känd för sina oväntade slut och slutet var just... oväntat. Vill man ha något lättillgängligt med tempo och spänning så funkar den här utmärkt. På Goodreads har den fått betyget 4,01. Smaken...

15:e maj har jag bokfört boken på Goodreads. Jag kom av mig helt och hållet när jag, efter att äntligen ha bloggat i kapp, gick in i den där jobbmässigt svintunga månaden som avslutades med covid, så nu är jag tillbaka på ruta noll igen.

Månadens språk är ryska

Månadens språk för augusti är ryska . Eftersom jag inte har något internet (se föregående post) så får det bli ett kort inlägg utan boktips....