Förkovran 2025

 

Min egen utmaning som jag gjort i många år nu. Den där läsningen som kanske kräver lite extra, en uppförsbacke innan man når sin belöning. Böckerna man läser mer för att skaffa sig en litterär bildning än förströelse i stunden. I år har jag slagit ihop utländska och svenska klassiker, eftersom jag har lyssnat på det mesta som finns inläst av de svenska (de jag inte läst sedan tidigare) och jag är osäker på hur mycket jag kommer klara av att l ä s a under 2025. Det är trevligt med utmaningar som ger läsandet en riktning och lite ramar, men inte dem som stressar en. Siffran inom parentes är mitt mål. Jag fyller på allt eftersom jag läser. 

Senaste Nobelpristagaren (3)
 Den vita boken - Han Kang

Tidigare Nobelpristagare (3)
   Kim - Rudyard Kipling (1907)
   Sons - Pearl S Buck (1938)

Klassiker (5)
 Brokiga stenar - Adalbert Stifter
 Jude the Obscure - Thomas Hardy
 The Mysterious Island - Jules Vernes
 The Blind Owl - Sadegh Hedayat 
 The Maracot Deep - Arthur Conan Doyle
 The Enchanted April - Elizabeth von Armin

Diktsamlingar (2)

Dramatik (2)

Nominerad till Augustpriset (3)
 Välkommen till Amerika - Linda Boström Knausgård (2016)
 Polarsommar - Anne Swärd (2003)
 Den första boken - Karolina Ramqvist (2024)
 Hyper - Agri Ismaïl

Nominerade till Nordiska rådets litteraturpris (2)
  Kniven i elden - Ingeborg Arvola (Norge, 2023)
  Konsten att inte hitta sig själv på Bali - Zandra Lundberg (Åland, 2023)
  Kungarnas land - Pajtim Statovci (Finland, 2021)

Förkovran

Jag tänkte att jag skulle försöka mig på en Förkovran igen. Jag har gjort den i flera år, dock inte 2023 då jag inte gjorde en enda utmaning förutom Kaosutmaningen, den brukar man nämligen kunna klämma utan att anstränga sig. Förkovran, däremot, är mer än ren lustläsning. Läsning som kanske kräver lite mer och som innebär en viss uppförsbacke innan man ror den i land. Inom parentes står hur många titlar jag hoppas hinna läsa av varje kategori. 

Senaste Nobelpristagaren (3)
  Hundmanuskripten - Jon Fosse
  Morgon och kväll (även nominerad till Nordiska rådets litteraturpris)
  Trilogin

Nobelpristagare (5)
  Vid flodens strand - Czeslaw Milosz (diktsamling)
  Det öde landet - T S Eliot (dikt)
  Den stygga flickans rackartyg - Mario Vargas Llosa
  The Good Earth - Pearl Buck
  Vegetarianen - Han Kang (omläsning)

Klassiker (5)
  Lady Susan - Jane Austen
  Northanger Abbey - Jane Austen
  A Passage to India - E M Forster
  Tom Sawyer - Mark Twain
  Huckleberry Finn - Mark Twain

Svenska klassiker (5)
 Den blå rullgardinen - Agnes von Krusenstjerna
 Kvinnogatan - Agnes von Krusenstjerna
 Höstens skuggor - Agnes von Krusenstjerna
 Bränt barn - Stig Dagerman
 Historietter - Hjalmar Söderberg

Augustnominerade (5)
 Nöff nöff Benny - Barbro Lindgren (Barn & ungdom, 2007)
 Jaga inte oss - Eva Lindström (Barn & ungdom, 2022)
 Jag tycker inte om vatten - Eva Lindström (Barn & ungdom, 2010)
 Såret - Emma Adbåge (Barn & ungdom, 2022)
 Om dagen tar slut - Lisa Hyder, Per Gustavsson (Barn & ungdom, 2017)
 Idag vet jag inte vem jag är - Ida Sundin Asp (Barn & ungdom, 2016)
 Siv sover vilse - Pija Lindenbaum (Barn & ungdom, 2009)
 Alla döda små djur - Ulf Nilsson (Barn & ungdom, 2006)
 Presenten - Emma Virke & Emelie Östergren (Barn & ungdom 2023)
 Djupa kärlek ingen - Ann Jäderlund (Skönlitteratur 2016)
 Månskensvargen - Elvira Birgitta Holm (Barn & ungdom, 2009)
 Cirkeln - Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren (Barn & ungdom, 2011)
 Spådomen : En flickas memoarer - Agneta Pleijel (Skönlitteratur 2015)
 Skalornas förråd - Ulf Eriksson (Skönlitteratur 2018)
 Jagger, Jagger - Frida Nilsson (Barn- & ungdom 2013)
 Djur som ingen sett utom vi - Ulf Stark & Linda Bondestam (Barn & ungdom, 2016)
 Nobel - Ingrid Carlberg (Facklitteratur 2019)

Nominerade till Nordiska rådets pris (2)
 Vivian - Christina Hesselholdt (Danmark, 2017)
 Brevet till Helga - Bergsveinn Birgisson (Island 2012)
 Den dagen den sorgen - Jesper Larsson (Sverige 2021)

Diktsamlingar (3)
 Skapelsen - Kjell Espmark
 O - Judith Kiros
 Sånger och formler - Katarina Frostenson
 Alfabet - Inger Christensen
 Till: igår - Tolv vietnamesiska poeter
 

Drama (2)
 Lysistrate - Aristofanes
 Vem är rädd för Virginia Wolf - Edward Albee

Demonen

 

Demonen flyger över Kaukasus, utan riktning och mål, uttråkad av sitt eviga liv. En dag skådar han i Georgien en ung, vacker flicka av adlig börd, Tamara, och för första gången sedan sitt fall drabbas han av kärleken. Han försöker erövra hennes själ, men misslyckas och förblir lika ensam i världen som förut, utan hopp, utan kärlek.

Michail Lermontovs Demonen från 1830-talet är ett av den ryska litteraturens största diktverk och tolkas här för första gången på över hundra år i sin helhet till svenska av översättaren och librettisten Lasse Zilliacus.

Alltså, den här var helt fantastisk. Väldigt lättillgänglig och på något vis påminner den mig om Topelius Vintergatan, jag vet inte riktigt varför. Kanske det lättillgängliga, rytmiska, romantiska? Men Demonen är mörk och allvarlig - och betydligt längre - och har ingenting av Vintergatans söta puttrighet (jag älskar Vintergatan också). Jag hade inte hört talas om den tidigare och är så himla glad att jag sprang på den på biblioteket. Jag skulle vilja ha ett eget ex, men den verkar slutsåld och inte hittade jag den på Bokbörsen heller. Och igen: hur har Zilliacus lyckats översätta så fantastiskt bra. Jag blir så imponerad av duktiga översättare. När det gäller översättningar så finns det konst, hantverk och dåligt hantverk; det här är konst. Fint omslag också. Jag gillar den där fallna ängeln (demonen).

Jepp, ytterligare en bok som jag helt osmart petat in utanför min TBR.

Vinterresa

 

Elfriede Jelineks kritikerrosade läsdrama Vinterresa utgår ifrån Franz Schuberts och Wilhelm Müllers romantiska sångcykel med samma titel och är en lika underhållande som brutal uppgörelse med samtiden och författaren själv.

I en poetisk och associativ språkflod tematiserar Jelinek här sin egen inre emigration från ett samhälle utan moral, där såväl österrikiska bankskandaler som kidnappningen av Natascha Kampusch står i centrum. Men här synas även avgrunderna i hennes egen biografi: ensamhet, nätdejting, hennes komplicerade relation till sin mor och faderns demenssjukdom, vilket mynnar ut i en både skoningslös och ironisk uppgörelse med den egna författarrollen. Resultatet är ett av hennes mest personliga och gripande verk hittills.

I svensk översättning av Maria Tellander.

Språkflod var ordet! Texten flyter fram som osorterade tankar. Det gäller att vara på rätt humör när man läser den här. Ibland är jag helt fascinerad, ibland är det rätt mycket uppförsbacke, men jag är glad att jag läst den. I synnerhet "berättelsen" (snarare tankeflödet) om (från) den demente mannen (fadern) var väldigt berörande - och rätt otäck. Hur i herrans namn Tellander har lyckats översätta, med ordlekar och allt, begriper jag inte. Helt otroligt! Jag har varit rätt sugen på att ha ett tyskt ex att jämföra med. 

(Den ingick inte i någon TBR nej! Det är väl finurligt, säg, när man ligger efter så kapitalt, att plocka in en massa oplanerade alster)

En röst i dimman

Kaneko Tōta (1919-2018) var en framträdande japansk haikupoet, känd för sin avantgardistiska poesi, men också en självklar arvtagare till de stora klassiska japanska mästarna. Han hade ett stort inflytande och skapade sig en egen skola inom den samtida japanska haikun och har även fått många efterföljare internationellt
Tōtas haiku presenteras här för första gången i en egen volym på svenska i tolkning och urval av japanologen Herbert Jonsson.
Utgåvan ingår i Bokförlaget Tranans Cikadaserie, där poeter som mottagit det svenska Cikadapriset presenteras.

Tōta var inte så noga med de klassiska reglerna för haiku, 5-7-5 stavelser (eller snarare mora), årstidsord (kigo) och så vidare. Bilderna är också helt annorlunda, mer moderna. Det vemodiga, naturlyriska finns inte på samma sätt, här möter vi alltifrån fyllon som skrålar till folk som sitter och skiter, absurda bilder och en hel del humor. Bäst tycker jag ändå om de dikter som har ett drag av naturlyrik och ett mått av magi i sig. En trevlig bekantskap!

Några exempel på Tōtas diktning:

Om man fyller staden

med ultramarin

syns släktskapet med selleri

❧

Röd noshörning

när den sätter sig i bilen

sticker hornet ut

❧

Här finns en svart katt

när den springer längs stammen

faller gryningsstjärnor

❧

Plommonträden i blom

hela trädgården

har fyllts med blåhaj

❧

Med en levande 

rå köttighet

har flinten vuxit

❧

Björnen är utsvulten

glufsar girigt i sig kaki-frukterna

och skjuts ihjäl

Boken passar för utmaningen Förkovran, under 'Lyrik' samt Kaosutmaningen.

Drömmarnas väg

 

Jag läste om Ono no Komachi i En färd i det inre av landet, googlade mig fram till denna bok och blev väldigt nyfiken. Sedan hade jag tur att springa på den på biblioteket bara någon vecka därpå. 

Ono no Komachi är en av världslitteraturens stora kärlekspoeter. Hennes graciösa stil och genomgående melankoli förenas med en sällsynt hetta i de få dikter av henne som finns bevarade. Hon föddes någon gång mellan år 820 och 830, och antas ha levt ett förhållandevis långt liv. hon var i tjänst hos kejsaren, var mycket berömd för sitt utseende (komachi är i dagens japanska synonymt med skönhet) men i lika hög grad för sina sinnrikt konstruerade dikter. Tidigt uppstod legender kring hennes person, dikter tillskrevs henne och hon figurerar som huvudperson i fem klassiska nō-spel.

Japansk traditionell poesi är oerhört komplex och låter sig inte så lätt översättas. Subjektet sätts inte ut och japanskan är oerhört rik på homofoner, vilket används medvetet för att skapa tvetydighet (kakekotoba). Man använder ett slags stående epitet (makurakotoba) och omnämner platser kända från poesin (utamakura) i syfte att ge associationer. Årstidsord är också viktiga och det är inte alltid så lätt att veta vilka ord som för en japan med självklarhet beskriver vinter, tidig vår eller sensommar. Symbolik och bildliga uttryck är också viktiga, stränder och sjögräs kan till exempel syfta på kärlek och kärleksmöten och regn och våta ärmar på tårar. 

Vibeke Emond, som har översatt och tolkat, har skrivit en kommentar efter varje dikt där hon förklarar dess kakekotoba, vad som är årstidsord (om det inte är uppenbart), hur man ska tolka symbolerna och de bildliga uttrycken, folkliga föreställningar etc.

Det är en jättefin liten bok och jag har haft stor glädje av att läsa såväl dikterna som Emonds förord och förklaringar. Jag vill väldigt gärna ha ett eget ex.

Likt en fiskare,

som ej inser att sjögräs

saknas vid min strand,

kommer du oförtröttligt

till mig långväga ifrån.

❧

Längs drömmarnas väg

vandrar jag utan vila

ständigt till honom,

men ack, vad är det väl värt

mot en enda verklig blick?

Det är ju rent förunderligt att få läsa vad en kvinna på andra sidan jordklotet skrev för 1200 år sedan.

Serien om Joel

  

 

Joel bor med sin pappa i en liten köping i norra Sverige. Mamma har försvunnit, hon tog sin väska och stack en dag. Pappa arbetar i skogen. Men en gång var han sjöman och Joel drömmer om den dag då de ska flytta från skogarna i norr och gå till sjöss och uppleva allt det där som pappa berättat om.

Joel får mestadels klara sig själv, det är han som handlar och lagar mat tills pappa kommer hem från skogen. Ibland dricker pappa och Joel får gå och hämta hem honom från ölcaféet. Han har inte så lätt att få jämnåriga vänner, men han knyter an till några udda existenser i köpingen. 

Nu är jag klar med sista delen i serien om Joel. Jag har lyssnat på en i månaden sedan november. Det är en underbar serie och jag är så himla glad att jag hittade den. Pojken som sov med snö i sin säng augustnominerades 1996 och Resan till världens ände vann Augustpriset 1998. Kanske tyckte jag allra bäst om Pojken som sov med snö i sin säng. I den är Joel mer av ett barn, och han är så söt med sina tankar, idéer, föreställningar och planer. Jag blir alldeles glad och varm i magen när jag lyssnar, trots att det är rätt sorgligt ibland. I Resan till världens ände börjar han bli mer vuxen och har förlorat en del av den där barnsliga charmen.

Jag vet inte hur serien funkar på yngre, lite får jag en känsla av att man uppskattar den mer som vuxen, men jag kan ha fel.

Rekommenderas å det varmaste! Och omslagen, jag älskar dem!

Böckerna passar för Finish That Series, Prisat, Förkovran och Augustpriset.

En färd i det inre av landet

 

En färd i det inre av landet är en reseskildring skriven av japans mest kände haikupoet, Matsuo Bashō. 1689 reste han genom oländiga områden nord och nordväst om Edo (nuvarande Tokyo) och besökte natursköna platser, tempel och slott. Resan var om 200 mil och tog fem månader.

Själva reseskildringen omfattar bara 38 sidor medan inledning och noter ligger på 48. Trots det har det tagit sin tid att läsa den. Eftersom Bashō hela tiden alluderar på andra poeters dikter och det hänsyftas till en mängd historiska personer och händelser, gudar, legender och myter och det förekommer en del japanska metaforer och företeelser kopplade till haikupoesin - ingetdera självklart för en stackars västerlänning - så fyller den förhållandevis omfångsrika notapparaten sin plats. Nu har jag lärt mig att uta-makura är en plats känd från poesin och att det för haikun viktiga årstidsordet kallas kigo. Till exempel är 'krysantemum' och 'dagg' ord som är kopplade till hösten. 

Jag har - mestadels - gjort så att jag läst ett kapitel (som sällan är mer än en sida), sedan läst noterna och därefter läst om stycket. Under tiden har jag googlat en del och kollat på kartan (som jag också googlade fram; den i boken är för dålig). Nedan följer ett axplock av upplevelserna från min och Bashōs resa :)

Kirifuri-fallen vid Kurokami yama ska man kunna gå in bakom. Nedan Hokusais träsnitt av fallen.

Krigsguden Hachiman

Ungan-ji, tempel

Stigen genom dalen fortsatt långt bort i fjärran, pinjerna och cedrarna var mörka, mossan glänste av dagg och fastän det var den fjärde månaden var luften kylig.

Smågök

När göken ropar i japansk poesi så rör det sig uppenbarligen om smågöken (Cuculus poliocephalus), även den en boparasit.

Tamamo no Mae

Det dödande klippblocket, Sessho-seki

Enligt legenden var Tanamo no Mae en niosvansad räv som tog sig skepnaden av en vacker kvinna som kom att bli kejsar Konoes mest älskade konkubin. När hon avslöjades och dödades förvandlades hon till Det dödande klippblocket eller Dödsstenen, som dödade allt som kom i dess närhet. 

Kagami numa, Skuggträsket eller Spegelträsket. I snösmältningen ser det ut så här och kallas "Dragon's Eye". Men när Bashō besökte träsket - eller kanske snarare sjön - låg ytan spegelblank. Att det ser ut så här på vårvintern upptäckte jag när jag googlade.

Nihonmatsu, slott

Ono no Komachis dikter nämns. Uppenbarligen finns hon översatt till svenska. Jag borde införskaffa ett ex.

Konjiki dō av Shiru Kasamatsu

Silkesmaskållor är, har jag nu lärt mig, de hyllor där silkeslarverna förvaras och utfodras med mullbärsblad.

Ryushaku-ji, tempel

En sådan stillhet -

in i klippblocket tränger

cikadornas sång

 

Sanemoris hjälm 

Så grymt, så tragiskt,

under stolta krigarns hjälm

en liten syrsa

Eihei-ji, tempel

Där skulle jag kunna tänka mig att vistas ett tag, ja!

Den svarta månens år

 

Sedan han blivit avstängd från sin tjänst på universitetet finns det bara några få konstanter kvar i David Svartheds liv: en katt som kommer på regelbundna besök och ett skrivprojekt om Iliaden som han försöker fokusera på. Men en olyckshändelse löser upp tillvarons konturer och gränser – plötsligt ställs han inför en helt ny verklighet.

Ellen Mattsons nya roman handlar om en man som söker något som gått förlorat, i en värld som inte sällan tycks styras av drömmens absurdistiska logik.

Det här är en väldigt speciell bok, förunderlig rent utav. Jag började med att lyssna på den men insåg efter ett tag att det inte var så lyckat och övergick till e-bok i stället. Då blommade den upp, liksom. Vad boken egentligen handlar om förstår jag inte riktigt. Fick han en hjärnskada när han föll? Drömmer han? Är han på väg in i en psykos? Anar man inte att han inte är helt stabil redan då boken tar sin början? Är han på väg att bli dement? Det finns något sagoaktigt, drömlikt, magiskt över berättelsen (vilket man kanske kan förstå av mina funderingar ovan) och hon skriver fram så fantastiskt vackra bilder, Mattson. Snön, snön! 

Jag har god lust att sätta mig ner och läsa om boken på stört, men andra väntar. Kanske gör jag det om ett litet tag. Jag måste nog göra det. Hur det nu blir så tänker jag läsa mer av Mattson. Snö finns nersparad på Storytel sedan tidigare och det finns uppenbarligen fler att välja på; nio romaner ska hon ha skrivit.

Boken nominerades till Augustpriset 2021. Av de andra i skönlitteraturklassen har jag bara läst Eufori. Jag tyckte väldigt mycket mer om den här. 

Passar i utmaningen Förkovran. 

Älskade

Jag tappade bort det där med inlägg (i form av korta notat; inga recensioner, inga analyser) om lästa böcker under andra halvan av 2021, men tanken är väl att jag ska försöka komma igång igen. En bit in på nya året har vi hunnit, men nå ja. Älskade blev årets första lästa bok.

Älskade är berättelsen om Sethe, en svart kvinna som flyr från Kentucky till Ohio för att komma undarn slaveriet. Men hon blir aldrig fri. Hon plågas ständigt av minnen från det förflutna och hemsöks av spöket av sin döda dotter, som dog utan att ha hunnit få ett namn. På dotterns gravsten står endast ett ord: Älskade.

Den här boken har funnits på min läslista i evigheter, ändå hade jag inte bättre koll på den än att det rörde sig om "svart historia" och jag må säga att jag blev en smula förvånad när jag i baksidestexten läste att boken inbegriper ett spöke. Pulitzer- och Nobelpris... och så ett spöke. Å andra sidan innehåller ju García Márquez och Lagerlöfs böcker både det ena och det andra i övernaturlig väg. Jag antar att jag bara är fördomsfull.

Det är en helt fantastisk bok, mörk - stundom nattsvart - smärtsam och vacker och vid sidan av det obegripligt fasansfulla runt slaveriet lite småcreepy så där. Betydligt mer lättillgänglig än jag hade förväntat mig. En sådan där 'rakt-in-i-magen-bok'. Jag är redan nu ganska säker på att den kommer att hamna på min topplista för 2022. Bra början på året. 

Boken belönades med Pulitzerpriset 1988 och Morrison fick Nobelpriset 1993. Den passar alltså både för Förkovran och Prisat, men jag sätter den i den förra, under rubriken 'Nobelpristagare'

Förkovran 2022

Jag inledde faktiskt min bokblogg 2018 med utmaningen Förkovran. Innan fanns min läsning i min vanliga blogg, men då böckerna tog över allt mer bestämde jag mig för att starta en ny. Det blir alltså femte året jag gör den här utmaningen. Lite har den ändrats år från år, så även detta. August- och Nordiska rådets litteraturprisvinnare finns nu i utmaningen Prisat. Här har jag kvar nominerade.

Förkovran är till för just förkovring, ett försök att skaffa mig något slags litterär bildning. Böcker som kanske är lite tyngre, inte så lättillgängliga, som kräver en del ansträngning och uppförsbacke och inte ger omedelbar tillfredsställelse. 

En del böcker kommer att passa under två rubriker, till exempel Selma Lagerlöfs som både är svenska klassiker och passar under Nobelpristagare och Tomas Tranströmer som var lyriker och Nobelpristagare. Jag får se hur jag löser det.

Jag fyller på allteftersom jag läser. Siffran inom parentes är så många som jag hoppas hinna klämma.

Senaste nobelpristagaren (3)
  By the sea
  Paradiset
  Efterliv

Tidigare Nobelpristagare (5)
  Toni Morrison - Älskade
  Elfriede Jelinek - Vinterresa
  Albert Camus - Fallet
  Orhan Pamuk - Att titta ut genom fönstret (novell)
  Luigi Pirandello - Krukan (novell)
  Alice Munro - Dolly (novell)
  Gabriel García Márquez - Kvinnan som kom klockan sex (novell)
  Olga Tokarczuk - En sann historia (novell)
  Doris Lessing - Till rum nitton (novell)
  Thomas Mann - Järnvägsolyckan (novell)
  John Steinbeck - Krysantemum (novell)
  Sigrid Undset - Småflickor (novell)

Klassiker (5)
  En färd i det inre av landet - Matsuo Bashō 
  The Warden - Anthony Trollope
  The Woman in White - Wilkie Collins
  Glaskupan - Sylvia Plath
  The Moonstone - Wilkie Collins

Svenska klassiker (5)
  Amerikanskt - Ester Blenda Nordström
  Väckarklocka - Elin Wägner
  Jernbaneeposet (1-7) - Sara Lidman
  Romanen om Olof (1-4) - Eyvind Johnson

Augustnominerade (5)
  Pojken som sov med snö i sin säng - Henning Mankell (Barn- och ungdom, 1996)
  Den svarta månens år - Ellen Mattson (Skönlitteratur, 2021)
  Strindbergs lilla röda - Alexandra Borg & Nina Ulmaja (Facklitteratur, 2020)
  Mosippan - Elsie Johansson (Skönlitteratur, 1998)  
  Samurajsommar - Åke Edwardson (Barn- och ungdom, 2005)
  Gubbas hage - Kerstin Ekman (Facklitteratur, 2018)
  Himlabrand - Moa Backe Åstot (Barn- och ungdom, 2021)
  

Nominerade till Nordiska rådets litteraturpris (2)
  Homo sapienne - Niviaq Korneliussen (Grönland, 2015)
  Algot - Carina Karlsson (Åland, 2018)

Drama (utöver Shakespeare) (2)
  Tolvskillingsoperan - Bertold Brecht 
  Det värker lite - Harold Pinter

Lyrik (5)
  Drömmarnas väg - Ono no Komachi
  En röst i dimman - Kaneko Tōta 
  Hundstunden - Kristina Lugn
  Demonen - Michail Lermontov
  Åttonde landet - Jila Mossaed
  Nattmusik för dagsländor - Eva-Stina Byggmästar

En piga bland pigor

Käre värld vad jag ligger efter med de lästa böckerna. 4 maj har jag registrerat den här som utläst i Goodreads. 

Efter att ha lyssnat på Ett jävla solsken förra året - var det väl? - så har jag varit sugen på att läsa (lyssna på) Ester Blenda själv och det här blev mitt första val. 

Ester Blenda Nordström var Sveriges första – och troligen en av världens första – "wallraffare". År 1914 var hon journalisten på Svenska Dagbladet som utgav sig för att vara bondpiga och sökte jobb på en gård i Sörmland. Hennes oerhört fängslande och innehållsrika reportagebok En piga bland pigor återger på ett unikt sätt – som ett avslöjande inifrånreportage – hur pigorna på landet hade det.

Helt klart fascinerande - och lite skrämmande faktiskt. Det är en sådan milsvid skillnad mellan Ester Blenda och hennes liv och "pigkompisens". Och trots att Ester Blenda helt säkert vill väl och avser att idagalägga hur eländigt pigorna har det, hur de sliter och hur ojämlikt samhället är, så blir det ibland nästan lite nedlåtande. Och kanske är jag själv likadan när jag förfasas över hur eländigt riktigt fattiga, outbildade människor med en kultur som skiljer sig avsevärt från min har det, hur deras trosföreställningar ser ut och deras kvinnosyn. För ja, jag erkänner att när jag ser totalt obildade män från Långtbortistan hävda att kvinnor är svaga, generellt oförmögna, av födseln omoraliska och har en avsevärt lägre intelligenskvot än män, ja, då betraktar jag dem på ett i allra högsta grad nedlåtande vis. 

Ester Blendas pig- och sängkompis där i lopplådan (bokstavligen), som jag tyvärr hunnit glömma namnet på, är ju så himla söt och underbart inläst av Sofia Pekkari med öschöttska och allt. Boken är väldigt kort, bara drygt tre och en halv timma - och en ganska stor del av detta bestod av ett efterord, som jag vill minnas inte föll mig på läppen alls. Möjligen för att jag redan var hyfsat informerad genom Ett jävla solsken.

En bok jag tycker att man bör läsa, om inte annat så i rent bildningssyfte. Vi får inte glömma var vi kommer i från och vad de flesta av oss hade förblivit om inte folk hade gått före och banat väg för ett mer jämlikt samhälle. Utan dem hade jag varit piga och inte läkare. Jag är dem evigt tacksam.

Boken passar i Förkovran som svensk klassiker. 

De rumänska dikterna

Paul Celan [1920–1970] är en av efterkrigstidens mest betydande poeter. Han föddes i den rumänska staden Cernăuți (i nuvarande Ukraina), med tyska som modersmål. Föräldrarna dog i nazisternas koncentrationsläger, och han satt själv i arbetsläger från 1942 till 1943. Vid krigsslutet bosatte han sig i Bukarest. Där fann Celan, som under hela livet hade en konfliktfylld relation till tyskan, en konstnärlig och personlig befrielse i att tillägna sig det rumänska språket. Under den korta tid han tillbringade där, från april 1945 till december 1947, skrev han ett antal mytomspunna dikter och prosadikter som aldrig rönt samma uppmärksamhet som hans tyskspråkiga verk. Med sin drömlika, expansiva bildfantasi både förebådar de det senare författarskapet och står som en egen gåtfull kropp i det. 

Det här är en tunn liten bok om endast 40 sidor, där för- och efterord upptar nästan lika stort utrymme som Celans dikter. Jag läste den i maj, då månadens språk var rumänska.

Som vanligt när det gäller poesi så har jag svårt att säga något vettigt. Jag nöjer mig med: inte oävet alls, och bjuder på en dikt.
 

Kärlekssång

En gång när nätterna även för dig börjar på morgonen

ska våra självlysande ögon trilla ner från väggarna

      och klappra som valnötter,

du ska leka med dem, och en våg ska välla in genom fönstret,

vårt enda skeppsbrott, och genom det transparenta golvet

      ska vi se det kala rummet under vårt;

det ska du möblera med nötterna och jag ska hänga ditt hår

      till gardiner i fönstret,

någon ska komma och till slut blir det uthyrt,

vi går tillbaka upp till oss och dränker oss där.

Den vers som gjorde djupast intryck, som riktigt etsat sig fast, var dock denna, ur 'Återfinnande':

I natt ska det regna på gröna kalkstensdyner

Jag undrar om jag inte ska ta och läsa lite mer Celan, kanske rent av på tyska. 

Meadowlands

I Meadowlands skildrar Nobelpristagaren Louise Glück en skilsmässa parallellt med slitningarna i relationen mellan Odysseus och Penelope. Smärtfyllt men med en träffsäker humor fångar Glück på sitt karaktäristiska vis hur kärleken falnar för att försvinna i intet.

När jag hade läst ut Meadowlands tänkte jag: Näe, Ararat var bättre. Nu, när jag sätter mig och skriver och ögnar igenom dikterna för att välja en som smakprov, så är jag inte längre så säker. Jag tyckte mycket om parallellen med Odysseus och Penelope - jag har ju en faibless för grekisk mytologi - och faktum är att det var Meadowlands som fick mig att äntligen ta itu med Madeline Millers Kirke. Även Kirke gör nämligen sin stämma hörd i boken och jag blev plötsligt oerhört sugen. 

Med lyrik är det lite som med musik; det finns förvisso stycken som man fastnar för direkt, men de flesta behöver man höra några gånger innan de letar sig in i en ordentligt. Och nu börjar jag undra om jag inte borde ge Vild iris en ny chans. Varför inte läsa om alla tre, förresten?

Önskan

Kommer du ihåg den gången du önskade något?

  Jag önskar många saker.

Den gången jag ljög för dig 

om fjärilen. Jag har alltid undrat

vad du önskade.

  Vad tror du att jag önskade?

Jag vet inte. Att jag skulle komma tillbaka,

att vi på ett eller annat sätt skulle vara tillsammans till slut.

  Jag önskade det jag alltid önskar mig.

  Jag önskade mig ännu en dikt.

Oguns skugga

 

Det svenska urvalet av dikter ur samlingarna 'Idanre, and Other Poems' och 'A Shuttle in the Crypt' har döpts till Oguns skugga efter Soyinkas "favoritgud", järnguden Ogun från yorubafolket. Enligt myten är han den gud som vid skapelsens gryning med hjälp av sina metallverktyg banade väg för de övriga gudarna när de begav sig till jorden, själv isolerade han sig på berget Idanre. Ogun är gud både för de skapande och de destruktiva krafterna, vilket visade sig när han så småningom övertalades av folket i staden Ire att anföra deras soldater i krig mot fiender. Han blev så uppeldad i stridslarmet att han dödade alla soldater, både egna och andras. Därmed stadfästes hans rykte som både livgivare och dödsbringare. Ett av huvudmotiven i Idanre är hur de destruktiva krafterna ska kunna smidas samman med konstens konstruktiva.

Dikterna i 'A shuttle in the crypt' bygger på de noter Soyinka lyckades kasta ned på cigarettpaket och papperslappar när han satt i fängelse för sina försök att skipa fred under Biafrakrisen. Vrede och förlåtelse blev den formel som gjorde det möjligt för honom att överleva under dessa de vidrigaste av omständigheter.

Jag försöker ju läsa en - i mitt tycke - anständig mängd Nobelpristagare varje år, så när jag fick syn på den här i lyrikhyllan så snöt jag den. 

Men njae, inget som direkt appellerade till mig - åtminstone inte vid denna första läsning. Sådant kan ju ändra sig. En episk dikt får man väl ändå kalla det (jag är inte så hejans bra på terminologin), en gudasaga. Eftersom jag inte har någon koll på yorubamytologi så vet jag inte hur mycket som kommer från myterna och hur mycket från Soyinka själv.

(Och satan i gatan vad jag avskyr poesi där varje vers börjar med versal även om det är mitt i en mening. Det blir ju för fan oläsligt. Vad är det för oskick?!)

...

Och i de avbetade slätternas lungströmmar

Plattas jorden ut. O Oguns barn

Det året skördade de röd jord, regnet

Är barnens vasspipor, himlen en fågeldamm

Tills min gud har tvagit sina händer

   Du som inbjuder en gud till kvällsvard, skydda honom väl

   Och ställ en lång bambustör vid hans plats

Ogun är den vällustige guden som för med sig

Sju kalebasser i kriget. En för krut

En för fetischer, två för palmvin och tre

Av polerad brons förseglade mot luften

Innehåller sperma

Min gud Ogun, de faderlösas värn, hans boning

Är bergsterrasser som reser sig mot molnen

Ogun vägbrytaren, han som banar sig fram

Där andra gudar vänt om. De faderlösas värn, var din sköld

Spikgenomslagen den dagen för att skydda liv?

...

Nästa gång jag läser Soyinka får det bli prosa.

Orkidébarn

Jag har inte läst Eva-Stina Byggmästar förut, men sett en hel del positiva omdömen så när jag sprang på denna på biblioteket så fick den följa med hem. 

Jag läste någonstans att Byggmästar uttryckt att hon vill skriva poesi som man blir glad av och det gör hon verkligen. Jag blev helt knockad av den här boken som är alldeles, alldeles underbar. 

Sannerligen, om inte dryader

i småblommiga klänningar

ger ifrån sig små hick-ljud

i skymningslandet - 

Också gökens 

sång är ett slags vaggvisa

för de allra mest skygga solskenspoeterna,

de som redan somnat på igelkottens arm

under en himmel av rabarberblad

★

Det här kunde 

vara ullhårsmammutar,

som hasar omkring,

i rutiga farfarstofflor inne

i permafrosten

och det är det också!

Jag låg ju långt, långt efter redan innan jag blev av med internet i 6+ veckor och denna bok har jag registrerat på Goodreads 18 april *host*.

Jag har nu börjat fyra stycken i rad med jag. Jag, jag, jag och slutligen jag. Väldigt osnyggt.

Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar

 

Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar är en stor diktsamling, till omfånget Ann Jäderlunds största men också hennes rikaste hitintills. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ? Jäderlund borrar i världens fruktansvärda, sköna, obegripliga, genomträngande materialitet och närvaro. En värld som sjuder och förintas och omvandlas, som vi är ofrånkomligt delaktiga i och samtidigt alldeles ensamma i, och där gränserna mellan jag och värld ideligen löses upp och återskapas. Kanske handlar den här diktsamlingen ännu mer om döden än tidigare, och om ”Allt vad en levande människa är”. Genomskinliga människohinna. Varför ska ögonen finnas? Dikterna ställer sådana frågor, som kastar läsaren in i det naket skyddslösa. Varför är vi inte i Paradiset?   Bilder ur hennes tidigare verk följer med – som blomman, handsken, skogen, strålar – samtidigt som hon fortsätter att bredda sitt skrivsätt. Hennes från början starkt rytmiska och metriska form får här sällskap av prosaliknande texter, och av dikter med historisk bakgrund. Hon arbetar också ännu mer med dikternas grafiska form; med kursiver och spärrningar som skapar en genomsläpplighet mellan orden, bokstäverna och papperets vithet.

Ann Jäderlund har belönats med ett otal priser för sin lyrik och även nominerats till Augustpriset och Nordiska Rådets litteraturpris. Jag tyckte att det var dags att bekanta sig med henne. 

Jag har väldigt svårt att beskriva Jäderlunds lyrik men jag kan konstatera att jag tyckte mycket om den. Helt lättillgänglig är hon ju inte - kanske inte det man ska börja med om man har svårt för lyrik men ändå vill testa lite - men om jag klarar, och till och med gillar, henne så...

O med den lilla handen. Nerfälld

som en smultronskiva. O med

din egen hand. Klintfärger

och höga landskap. Skimrande gröna

lila. Klintfärger öppen hand.

Som en egen utslagen skiva.

Pierre de Wissants huvud

Men inuti

finns jag inte alls. Jag har grävts ut ur den volym som omger

alla kroppar. S k u g g a   o c h  e m a l j. Att ögonen

kan smälta varmt och tryckas inåt. I ringningen som ringar. Min vad

som tjocka tiljor. S v a r t  e m a l j.

Jag andas nästan som en fågel. Vars fjädrar bryns

över min famn.

Det är som att blanda sig

Solen flyter baklänges in mot rådjuret i mossan. Flickan i gethuvudet. 

De förlängda dragen. Änglavinarna i karton.

De är den vackra sångens innerlighet. Tomhet. Att celebrera

och glömma. Att mäta sig och att koras. Från Värdet nästan ingenting.

Ett djupt färgat ljus och återsken som steker över allas ryggar.

Det var ett tag sedan jag läste den här; 10 maj anger Goodreads. Bredvid mig väntar Jäderlunds djupa kärlek ingen. Vi får se när tiden är mogen för den.

Vad hjälper det en människa... nominerades till Nordiska Rådets litteraturpris 2010 och passar därför i utmaningen Förkovran. 

Pengar

 

Sedvanligt smaklös Saga-produktion. Vem är det som gör dessa omslag? Skämskudde tack! Nå ja, inläsaren var helt ok. Så är inte alltid fallet. 

När Selma Berg som en aningslös 16-åring övertalas att gifta sig med en äldre, förmögen man tvingas hon ge upp på sina framtidsvisioner och bli vuxen i förtid. När hennes drömmar om att utbilda sig till konstnär går om intet och hon finner sig i ett fängelse av sysslolöst välstånd söker hon tröst hos sin kusin Richard. Men när Selma och Richard kommer allt närmare varandra väcks nya, oväntade känslor hos Selma och blir hon rädd. Vad känner hon egentligen för Richard? 

Victoria Maria Benedictsson och var en svensk författare och dramatiker, som ofta skrev under pseudonymen Ernst Ahlgren. Hon föddes 1850 i Skåne och dog i självmord i Köpenhamn 1888. Hon debuterade först 1884 och trots den korta aktiva perioden anses hon vara en av 1800-talets främsta realistiska författare. Hennes romaner skildrar bland annat kvinnosaksfrågor och äktenskapsproblematik.

(Dör man i självmord?)

Det är inte bra när man skriver inlägg så långt efter att man läst/lyssnat på boken. Det här var sista ljudboken i aprils TBR och jag har redan glömt det mesta jag tänkte på då jag lyssnade. Lite av en svensk Nora, minns jag i alla fall att jag tänkte. Och så konstaterade jag förstås det osmakliga i att en äldre man gifter sig med en 16-åring (!!!). 

Passar i min utmaning Förkovran under 'Svenska klassiker'.

Ararat

 

Ararat kan vara den mest brutala och sorgefyllda amerikanska diktsamling som utkommit det senaste halvseklet. Självbekännande, vild och själsligt fulländad.

Pulitzerprisade och 2020 års Nobelprisvinnare Louise Gluck går med förödande ironi och hänsynslöshet i klinch med familjen; en död syster, en mor oförmögen att visa känslor, en bortgången fars tomma liv och hur känslorna inför de egna barnen inte motsvarar det som förväntats.

En lika stenhård som djup och ömsint vacker diktsamling av en av den amerikanska samtidspoesins allra största, eller som New York Times uttryckt det, hennes egen Blood on the Tracks

Jag var inte särskilt förtjust i Vild iris - till min förvåning. Jag hade förväntat mig att jag skulle gilla Glück, och med trädgårdstema därtill! Egentligen hade jag tänkt nöja mig med en diktsamling av henne för min utmaning Förkovran, men så sprang jag på den här (och Meadowlands) på biblioteket, fick ett ryck och lånade hem dem. 

Ararat tyckte jag betydligt bättre om än Vild iris; varför kan jag inte riktigt sätta fingret på. Visserligen kan man nog påstå att jag har ett intresse för, känner någon form av lockelse till, det svåra och mörka i livet, och hela samlingen andas sorg och tragik (den mer vardagliga lågmälda; inga styckmord, barn utsatta för övergrepp eller torterade djur), men jag lockas ju även av trädgård och det hjälpte inte Vild iris. Jag kan inte välja ut någon favorit ur boken, inte ens en strof som jag tyckte särskilt mycket om. Det var något med tonen, med rytmen, med helheten som tilltalade mig. 

Spegelbild

Ikväll såg jag mig i det mörka fönstret som 

en bild av min far, vars liv

ödslades bort som mitt, 

genom att tänka på döden och därmed utestänga

andra sinnliga angelägenheter,

så att livet till slut

var lätt att lämna, eftersom 

det ingenting innehöll: inte ens

min mors röst kunde ändra det

eller få honom att vända om 

eftersom han menade

att kan man inte älska en annan människa

då har man ingen plats i världen.

Medan giftet verkar

 

Första gången jag hörde talas om Bruno K Öijer var genom en god vän för pass tjugo, trettio år sedan. Han talade sig varm om Öijer och läste, per telefon, upp Skisser till ett av dödens tal för mig.

... spådd att

bli spådd, spådd syssla

med sånt som flimret av vita lakan

sträckta från pol till pol
...

Det är ungefär allt jag minns, spådd, spådd att bli spådd och så något om lakan och poler. Antagligen köpte jag boken i den vevan. Mitt ex är tryckt 1991. Och antagligen läste jag Skisser till ett av dödens tal och bläddrade lite förstrött i resten. Jag är säker på att jag aldrig läste hela diktsamlingen; i alla dessa år har den stått i hyllan och samlat damm. Icke desto mindre har de där få orden ändå etsat sig in i mig.

När jag några decennier senare sätter mig med den lilla tunna boken så räknar jag med att Öijer ska vara svår. Men vad fan, den lilla tunna diktsamlingen ska jag väl kunna ta mig igenom, nu när jag plötsligt fått sådan aptit på lyrik! (eller kanske tvingats till poesin på grund av omständigheter som gjort att jag inte kunnat läsa något som krävt min uppmärksamhet under mer än några få sidor; för att överhuvudtaget få läsa) 

Ja, kanske är han lite svår, Öijer. Ibland. Det händer att jag inte begriper ett skvatt (måste man det?) Men jag älskar honom: språket, rytmen, orden

jag ser ett högt träd

och männen som dödar det

jag ser dom flockas

runt den fällda stammen

och bryta sej in

bland grenarna och lövverket

innan skymningen ser jag

deras halvnakna upphetsade kroppar

gå omkring och sparka i

ett mjukt sus, i ett grönt stoft

av ovala kvinnoansikten

Jag läste Medan giftet verkar i början av maj - jag har ju hamnat efter så förskräckligt igen med mitt bokdokumenterande. Sedan dess har jag klickat fram hans Svart som silver från Bokbörsen. Vi får se när tiden är mogen att ta sig an den. Förhoppningsvis ska det inte dröja tre decennier.