söndag 1 augusti 2021

Månadens språk är ryska



Månadens språk för augusti är ryska. Eftersom jag inte har något internet (se föregående post) så får det bli ett kort inlägg utan boktips. Själv ska jag lyssna på Dostojevskijs 'Bröderna Karamazov' och läsa lite Tjechovnoveller.

Sammanfattningarna släpar jag efter med rejält. Det får bli tre i ett svep så snart som (om) Bredband2 behagar göra en insats.


lördag 31 juli 2021

Inget internet


Jag är utan internet sedan kvällen den 7:e juli. Snart fyra veckor nu alltså, och Bredband2, som är min leverantör, gör INTE ETT SMACK.

Det är nästan ogörligt att blogga via telefonen, därav min tystnad.

VARNING alltså, anlita inte Bredband2! Du kommer inte att få någon hjälp om det skiter sig.

Jag kommer naturligtvis att byta leverantör, men jag måste få igång boxen först. 

tisdag 6 juli 2021

Tisdagstrion - Bokomslag med ansikte på

 

Tisdagstrion utgår från Helena på Ugglan & Boken och veckans tema är alltså Ansikte på omslaget

Vera plockade jag åt mig på en loppis, för en femma eller så. I kassen jag bar hem låg säkert tjugo böcker. När vi kom hem satte jag mig vid köksbordet - jag var hos mamma i Skåne då - och öppnade bok för bok och läste en liten bit. När jag kom till Vera kunde jag bara inte sluta; jag vet inte riktigt vad det var som fångade mig så. Jag övergav boken jag höll på med och läste ut den i ett svep. 

Jag tycker så mycket om det här omslaget och flickan på bilden är så makalöst söt. Jag kan inte sluta titta på henne.


Inget helt ansikte förvisso, men det får duga. Läkaren är en av de där böckerna som kom i Bra Böckers bokpaket. Jag måste ha läst den när jag var i 18-, 20-årsåldern och jag minns att jag blev som besatt. Jag ville bli läkare så mycket så att det gjorde ont i mig - men insåg det omöjliga. Usla betyg hade jag från gymnasiet och matte och fysik var mina sämsta ämnen. Boken är skriven av en läkare och den är garanterat fri från mys och pys, kärlekstrams och liknande. Det är slit, slit, slit boken igenom - om jag minns rätt; jag har inte vågat läsa om den. Varför detta utgjorde en sådan obetvinglig lockelse på mig förstår jag inte, men trots att jag inte minns ett smack av boken, så minns jag den där förtvivlade, intensiva längtan efter att bli något som jag bara inte kunde bli. 
Att jag sedan, på gamla dar, faktiskt blev läkare har emellertid ingenting med boken att göra.



Den globala uppvärmningen har förändrat världen geografiskt och politiskt. Krig utkämpas om vatten, och Kina har tagit makten över Europa. Också över Skandinaviska Unionen, som ockuperats av den mäktiga staten Nya Qian.

Här, långt uppe i norr, går sjuttonåriga Noria Kaitio i lära för att bli temästare, samma befattning som hennes far haft före henne. Det medför stort ansvar och djupa hemligheter. Bara temästaren känner till var de dolda vattenkällorna finns. Som den naturliga källa Norias far har hand om – källan som förser hela Norias by med vatten.

Men hemligheter förblir sällan hemligheter. När Norias far dör börjar armén övervaka både Noria och hennes by. Och när vatten i allt högre grad blir en bristvara tvingas Noria välja mellan att slåss och att skydda sig själv, mellan kunskap och släktband.

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken. 


måndag 5 juli 2021

 

Som bekant har jag svårt för feelgood, men jag försöker ändå ge det en chans. Bokhandeln på Riverside Drive ska vara väldigt uppskattad och inte alltför uttalat "feelgoodig", tycker jag mig ha förstått. 

Jag har haft boken nedsparad på Storytel ett bra tag och det är den ljudbokstitel som lottades fram i min utmaning De fyra årstiderna.

Ja... nu har jag läst den (lyssnat på) och  h e r r e  g u d  v i l k e t   j ä v l a  t r a m s. Sorry alla ni som gillar den här och liknande böcker, men för mig är det är skämskudde direkt. Åtminstone en gång i kvarten var jag tvungen att lätta på trycket med att ljudligt utbrista: Åhh vad pinsamt!  Åhh vad tramsigt!  Waah, jag dör!  Nej nej, det är inte sant vad larvigt!

Det är hjärtan som bultar, pirr i magen och ögon som tåras stup i kvarten; klichéer, klichéer och melodrama så långt ögat når. 'Allersroman' kallades det här när jag växte upp och jag läste för all del ett tiotal (max; kanske snarare fem) när jag var i 12, 13-årsåldern. Jag menar verkligen inte att trampa på eller förminska någon, tro mig! Många som älskar det här tycker sannolikt att jag är oerhört barnslig, omogen och känslig när det gäller andra saker. Men faktiskt, jag kan inte förstå hur en vuxen människa kan underhållas av sådant här. Jag vill dock påpeka att jag har en högst älskad, högutbildad, litteraturintresserad svägerska som med god aptit läser den här typen av litteratur när hon är trött och sliten och behöver något lättsamt, men jag förstår det ändå inte. 

Strunt är strunt även om våpet ytligt är förpackat som framgångsrik karriärkvinna (som struntar i att svara när banken ringer för det är jobbigt; visst, heja!) och har en kvot-HBTQ av passande slag som sidekick. Och den snygga karln, med raspig röst, som i början verkar vara helt hopplös är naturligtvis en drömprins och-det-är-ju-det-hela-boken-går-ut-på-hur-hon-vilar-i-hans-starka-armar-och-han-avgudar-henne-och-gör-allt-för-henne-och-har-rufsigt-hår. 

Åhh, varför sa jag inte som det var från början? x 37. Ja, varför sa du inte som det var från början så hade vi sluppit 300 sidors dravel?

Det är inget fel på storyn i sig, Sofi Oksanen har lyckats skriva en av århundradets bästa böcker på grundtemat. Men det finns inga våp i hennes bok och inget melodrama. 

'Våp' är ett bra ord för att beskriva genren. Det borde inte heta feelgoodböcker, det borde heta våplitteratur. Och nej, våpet är inte min kvinna. Jag trodde att vi hade lämnat det idealet till historien för 150 år sedan.

 

Sonja Åkessons dikt beskriver, händelsevis, genren utmärkt väl. Fast hon är ju ironisk.

Nu vet jag i alla fall helt bestämt att  j a g  s k a  i n t e  l ä s a  f e e l g o o d,  d e t  g å r  i n t e! 

Det blir Mma Ramotswe och Karin Brunk Holmqvist när jag vill feela good. De funkar, det är inget kärleksdravel i dem. Och inte de där fasansfulla klyschorna. 

Skärvor av ett liv

 

”Jag berättar om mitt liv, om min barndom och uppväxt, om gettot, om transporten i boskapsvagnarna, om selektionen, om vistelserna i Auschwitz och de olika arbetslägren, om befrielsen i Bergen-Belsen, om de vita bussarna och om vägen till paradiset i Sverige.”

Skärvor av ett liv är en ögonvittnesskildring av livet som judisk fånge i de tyska koncentrationslägren, om förintelsen av sex miljoner judar – som vissa påstår aldrig har ägt rum. Hédi Fried är en av de få överlevande som ännu finns kvar och kan berätta sanningen om vad som verkligen hände.

Förintelsen; vad skriver man egentligen om en ögonvittnesskildring från Förintelsen? 'Ögonvittnesskildring' förresten, det är ju lite mer än så. 

Mitt starkaste minne av boken - som jag läste i maj - är den scen då Hédi på gatan möter den där snygge, eftertraktade killen och han spottar åt henne, bokstavligen. Och lite känns det ju absurt att det är detta, snarare än fasorna i koncentrationslägren, som riktigt biter sig fast i mig. Men det påminner om att inget folkmord börjar med gaskamrar, med slaktande med hjälp av machete. Det börjar med att man spottar, bildligt eller bokstavligt, mot en annan människa på grund av hennes etnicitet (eller som i fallet Rwanda: en av kolonialmakten påstådd "etnicitet")

Att människor som drabbats av detta oerhörda dessutom ska behöva drabbas av revisionister är en kränkning jag inte finner ord för.

Ja må du leva uti hundrade år och fortsätta sprida ditt budskap, kära Hédi. Tack för att du orkar! Vi måste fortsätta lyssna, läsa, lära. Det är vår förbaskade skyldighet som medmänniskor.

Skärvor av ett liv läste jag i maj då Månadens språk var rumänska. Boken är förvisso skriven på svenska, men Hédi Fried är född i Rumänien. Jag blir lite osäker på hennes etnicitet - ja förutom att hon är judinna. I boken uppfattar jag att hon identifierar sig som ungersk-judisk och att hon har ungerska som modersmål, men jag har inte lyckats utröna huruvida detta stämmer.



lördag 3 juli 2021

Levanten : Österlandet

 

Det är tidigt 1800-tal, och en grym härskare styr riket. En brokig grupp av frihetskämpar återvänder till sitt hemland för att störta honom. Levanten – Österlandet är ett fartfyllt äventyr i tolv sånger, där Mircea Cartarescu berättar på höjden av sin förmåga, drastiskt och humoristiskt. Här finns drakar och pirater, luftballonger och tappra hjältar, serafer och ärkeänglar. Då och då bryter berättaren in i en lekfullt anakronistisk metakommentar.

Från början var ”Levantul” (1990) ett versepos, som redan räknas till klassikerna i Rumänien. För sina många översättare runt om i världen har Mircea Cartarescu gjort en romanversion av äventyret, fortfarande delvis på vers. Som alltid står Inger Johansson för den briljanta översättningen från rumänskan.

Ungefär så här skrev jag på Insta medan jag fortfarande bara hunnit halvvägs, typ:

En väldigt speciell och inte helt lättillgänglig bok. Den utspelar sig i sydöstra Europa, bland rumäner, albaner, greker och turkar. Min första känsla var 'Iliaden... Odysseen..?' och det var nog lite tanken. Kapitlen benämns också 'sånger'. Men så kommer stycken som för tanken till medeltida ballader och, senare, Psaltaren. Och mitt i detta en pirat som heter Yoghurt och författaren som då och då tittar in i sitt verk. Och än är jag inte ens halvvägs. Vad månde bliva av detta?

Jag tror att det får räcka som beskrivning av boken. 10:e maj läste jag ut den, enligt Goodreads, och jag läste den för Månadens språk, som denna månad var rumänska.


Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar

 

Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar är en stor diktsamling, till omfånget Ann Jäderlunds största men också hennes rikaste hitintills. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ? Jäderlund borrar i världens fruktansvärda, sköna, obegripliga, genomträngande materialitet och närvaro. En värld som sjuder och förintas och omvandlas, som vi är ofrånkomligt delaktiga i och samtidigt alldeles ensamma i, och där gränserna mellan jag och värld ideligen löses upp och återskapas. Kanske handlar den här diktsamlingen ännu mer om döden än tidigare, och om ”Allt vad en levande människa är”. Genomskinliga människohinna. Varför ska ögonen finnas? Dikterna ställer sådana frågor, som kastar läsaren in i det naket skyddslösa. Varför är vi inte i Paradiset?   Bilder ur hennes tidigare verk följer med – som blomman, handsken, skogen, strålar – samtidigt som hon fortsätter att bredda sitt skrivsätt. Hennes från början starkt rytmiska och metriska form får här sällskap av prosaliknande texter, och av dikter med historisk bakgrund. Hon arbetar också ännu mer med dikternas grafiska form; med kursiver och spärrningar som skapar en genomsläpplighet mellan orden, bokstäverna och papperets vithet.

Ann Jäderlund har belönats med ett otal priser för sin lyrik och även nominerats till Augustpriset och Nordiska Rådets litteraturpris. Jag tyckte att det var dags att bekanta sig med henne. 

Jag har väldigt svårt att beskriva Jäderlunds lyrik men jag kan konstatera att jag tyckte mycket om den. Helt lättillgänglig är hon ju inte - kanske inte det man ska börja med om man har svårt för lyrik men ändå vill testa lite - men om jag klarar, och till och med gillar, henne så...

O med den lilla handen. Nerfälld
som en smultronskiva. O med
din egen hand. Klintfärger
och höga landskap. Skimrande gröna
lila. Klintfärger öppen hand.
Som en egen utslagen skiva.


Pierre de Wissants huvud

Men inuti
finns jag inte alls. Jag har grävts ut ur den volym som omger
alla kroppar. S k u g g a   o c h  e m a l j. Att ögonen
kan smälta varmt och tryckas inåt. I ringningen som ringar. Min vad
som tjocka tiljor. S v a r t  e m a l j.
Jag andas nästan som en fågel. Vars fjädrar bryns
över min famn.


Det är som att blanda sig

Solen flyter baklänges in mot rådjuret i mossan. Flickan i gethuvudet. 
De förlängda dragen. Änglavinarna i karton.
De är den vackra sångens innerlighet. Tomhet. Att celebrera
och glömma. Att mäta sig och att koras. Från Värdet nästan ingenting.
Ett djupt färgat ljus och återsken som steker över allas ryggar.


Det var ett tag sedan jag läste den här; 10 maj anger Goodreads. Bredvid mig väntar Jäderlunds djupa kärlek ingen. Vi får se när tiden är mogen för den.

Vad hjälper det en människa... nominerades till Nordiska Rådets litteraturpris 2010 och passar därför i utmaningen Förkovran

Månadens språk är ryska

Månadens språk för augusti är ryska . Eftersom jag inte har något internet (se föregående post) så får det bli ett kort inlägg utan boktips....