tisdag 20 april 2021

Tisdagstrion - Bäst hittills i år

 

Tisdagstrion utgår från Helena på Ugglan & Boken. Denna vecka är temat Bäst hittills i år.

Sent omsider kommer mitt inlägg. Jag är fullkomligt slut efter att ha jobbat på covidavdelningen veckans första två dagar. Det väller fortfarande in folk. Idag skrev vi ut sex patienter på min sida, och platserna är fyllda igen innan man hinner blinka. Hur som helst...

Det här var ett svårt tema eftersom det var fem (sex) böcker jag hade svårt att välja ut tre av.
 


Rijnevelds prisade och omtalade Obehaget om kvällarna är verkligen väldigt stark och berörande. Mycket bra.



Wolf Hall fick jag äntligen läst och det ångrar jag sannerligen inte. Väl värd allt pris och lov.
 

  

Gangsters och Renegater tar jag mig friheten att räkna som en bok. (Gentlemen läste jag i fjol). Jag har väldigt svårt att sätta ord på hur jag upplever Östergrens böcker (de jag läst), men det är lite som en egen genre som det inte finns något begrepp för. Komplexa, thrilleraktigt spännande, lite av 'en egen värld'; något annorlunda, fascinerande som man får kika in i, som ett tittskåp - helt utan att vara fantasy eller magisk realism. Ett drag som jag tycker att man kan finna även i Donna Tartts Den hemliga historien och Antal Szerbs Resa i månljus (de är de jag kommer på på rak arm). Någon som möjligen förstår vad jag är ute efter? Ha ha!

De två böcker som jag också gärna velat ha med, om jag fått, är dessa (fusk, fusk!):

   


Jag är oerhört nyfiken på att gå in och kika vilka böcker ni andra har listat, men jag bara måste gå och lägga mig nu. Jag kikar in och lämnar ett avtryck, förhoppningsvis i morgon, annars längre fram.

söndag 18 april 2021

En smakebit på søndag - Före morgondagen

 

Smakebiten utgår denna vecka från Mari på Flukten fra virkeligheten. Dela med dig en snutt av det du läser just nu, inga spoilers!

Det har blivit väldigt dåligt det senaste med såväl läsning, ljudbokslyssning och bloggande. Det är tufft på jobbet, jag har jobbat över mycket och är helt slut. Denna vecka har jag rondat äldreboende med covidutbrott och täckt upp på covidavdelning - och det bara väller in folk. Förut var där mest äldre äldre - det var därför vi ryckte in; det verkade lämpligare att geriatriker skötte avdelningen än att en stackars ST i gynekologi skulle göra det. Nu är det helt blandade åldrar. Covid slår verkligen till synes slumpartat. Den enda gemensamma nämnaren jag ser nu är att i princip alla yngre som hamnar på avdelningen har högt BMI eller är höggravida. Men det finns undantag: jag har haft en kvinna i 60-årsåldern, helt frisk, smal och fysiskt aktiv som har behövt syrgas några dagar. På boendet har fyra smittats och de är multisjuka och mycket gamla. Av dessa är två vaccinerade, en av dem är lite snorig, en har inga symtom alls. Två har avböjt vaccinering, av dessa är en symtomfri och den andra - som är mycket svårt lungsjuk - har feber och diarré och svårt att få i sig tillräckligt med vätska (ja, hon får dropp så klart), men hon har inga som helst symtom från lungorna. HÅLL AVSTÅND OCH VAR RÄDDA OM VARANDRA! Den engelska mutationen är mycket mer smittsam än den ursprungliga och det är verkligen inte bara gamla multisjuka som drabbas. 

Senare, när de satt i tältet vid den kokande grytan, förklarade Ninioq för pojken några av de regler, som en fångstman bör följa för att inte komma i strid med djurens själar. Sålunda, sa hon, var det viktigt, att han alltid såg till att hälla lite vatten över en säls nos strax efter det att han fångat den. Som bekant var sälar mycket törstiga, en törst som höll i sig efter döden. På samma sätt måste han se till att ställa sin harpun i närheten av lampan, för ännu en tid efter fångsten satt djurets själ kvar i harpunspetsen, och värme vill en säl alltid ha.
  När det gällde björnar, fick han inte lov att arbeta på tre dagar efter en lyckad jakt, och hade han möjlighet till det, skulle han hänga upp nya sulskinn till björnens själ, eftersom en björn ju vandrar mycket.
  Om fisk måste man komma ihåg att strax efter fångsten ta ut inälvorna. Därigenom fick fiskarnas själar möjlighet att bli nya fiskar, medan de, om man lät dem ligga på land eller om de drev tillbaka, skulle dö precis som fiskarnas kroppar. Särskilt var det viktigt att hedra späckhuggaren, som ju var alla fångstmäns beskyddare, även om den om vintern förvandlar sig och strövar omkring på land som varg.

Månadens språk är danska och jag läser Jørn Riels Före morgondagen. Jag har tidigare läst hans arktiska och grönländska skrönor, men inget annat. Riel bodde på Grönland i tio år. 2010 tilldelades han Danska Akademiens Stora Pris. 

Att vara den sista levande människan i världen. För Ninioq var det en realitet och inte bara en tanke. Före morgondagen berättar om en händelse på Grönlands kust. En händelse som utvecklades till en katastrof; en händelse som fick människor att utplåna människor. Före morgondagen är berättelsen om en gammal kvinnas tankar och handlingar i en svår situation för mer än hundra år sedan. Samma situation kan lätt uppstå igen och försätta vem som helst av oss i Ninioqs belägenhet - före morgondagen.

onsdag 7 april 2021

Sändebudet

 

I en närliggande framtid, i efterdyningarna av en stor katastrof, har Japan isolerat sig från omvärlden. Barnen är så svaga att de knappt kan gå, medan de äldre tycks odödliga. Här lever pojken Mumei med sin gammelmorfar Yoshiro. Mumei är sjuklig och svag, men ändå omgivningens ljus och hopp.

Sändebudet är en utochinvänd dystopi, oväntat rolig och optimistisk. Det är en roman som ingen annan än Yoko Tawada som av New York Times hyllats för sin "magnifika märklighet" hade kunnat skriva.

Det här är en prisad och på senare tid ganska omtalad bok och eftersom jag har en faiblesse för Japan lockade den mig verkligen. Men näe... jag satt hela tiden och väntade på att det skulle ta fart, att något skulle hända - och då menar jag inte i action-bemärkelse, bara att det skulle finnas något slags driv framåt. Och jag läste och läste och plötsligt var den slut. Och jag fattade verkligen, verkligen ingenting. Och jag kände mig så urbota korkad. Och nu måste jag googla lite och se vad andra har tyckt...

Yoko Tawada lever i Tyskland och skriver omväxlande på tyska och japanska. Just den här boken är skriven på japanska och eftersom den också utspelar sig i Japan, så tycker jag att den kan duga för Jorden runt på 100 böcker.

Och med detta inlägg är jag äntligen i kapp med mina lästa böcker, kors i taket!

Dörren

 

Magda Szabós Dörren har gått som Radioföljetong och nu, i sista sekunden, har jag lyssnat på den. Den har stått på läslistan länge.

Berättaren, en framgångsrik författare, har tillsammans med sin make bott endast några veckor i den nya stora lägenheten. Då yrkeslivet och de sociala åtagandena upptar större delen av hennes tid bestämmer hon sig för att anställa en hushållerska. Valet faller på Emerentia, en outbildad, barsk och ordkarg bondkvinna, men med mycket goda referenser. Trots de stora olikheterna utvecklar sig en speciell vänskap mellan de två kvinnorna och så sakteliga under årens lopp kommer de varandra allt närmare. Emerentia ger alltid av sig själv åt andra och står upp för sina nära och kära, men det finns en hemlighet hon inte delar med någon. Ingen, någonsin, får beträda hennes hem. Vad som finns där innanför dörren är det ingen som vet.

Det är en fantastisk bok och jag är så himla glad att jag såg till att prioritera den. Emerentia är en synnerligen excentrisk och intressant personlighet och hennes relation till författarinnan är väldigt speciell. Hon beskrivs hela tiden som så fantastiskt och genomgående god, men jag vet inte jag. Är man så väldigt god om man inte drar sig det bittersta för att såra människor i sin närhet? Emerentia har väldigt mycket i bagaget - något som hon inte blottar för någon - och därmed en del ömma punkter, och när någon råkar nudda vid de där ömma punkterna, utan att ens mena det, så blir hon oförsonligt bitter och elak. Mänskligt, visst! Kanske mer mänskligt än att vara helt igenom god. Det är en bok som var "spännande" från början till slut - spännande på det viset att jag hela tiden var nyfiken på vad som komma skulle och hade svårt att sluta lyssna.

tisdag 6 april 2021

Då nu är jag

 

Det har, som sagt, blivit rätt mycket oplanerad dikt hittills i år och den här har jag ägnat mig åt i mars.

Poesin har varit grundtonen i Elsie Johanssons författarskap ända sedan debuten 1979 med diktsamlingen Brorsan hade en vevgrammofon. Elsie Johansson, som efter realexamen i Uppsala var verksam som postexpeditör men helt okänd i kultursammanhang, trädde oväntat fram som författare vid 48 års ålder och vann snabbt erkännande. Hennes autentiska skildringar i dikt såväl som prosa av det gamla Fattigsverige före andra världskriget gick rakt in i folksjälen och blev hennes signum, även om författarskapet i sin helhet har större bredd än så. Diktvolymen Då nu är jag består av Elsie Johanssons personliga urval ur tidigare samlingar plus ett antal nyskrivna dikter och korta prosastycken. Utgivningen sker i anslutning till författarens 80-årsdag.

Den här diktsamlingen tyckte jag mycket om. Den har verkligen berört mig. Och breven till Thoreau är helt ljuvliga. Omslaget är enastående vackert, fast det kanske inte riktigt framgår av bilden. Det tog ett tag innan jag insåg att det är Lars Lerin; det borde jag kanske ha förstått.

Tyck synd om alla fula små
stationssamhällen
där aldrig i livet
du kan tänka dig att bo
Förakta inte!
Överallt finns rum
som någon älskar
Runda små dukar
av vit spetsbrodyr

Jag måste ta mig i kragen och läsa Johanssons serie om Nancy. Jag har läst Glasfåglarna förut, men jag har tänkt att jag ska läsa om den och sedan resterande delar någorlunda i ett svep. 


Tisdagstrion - Böcker av författare jag bara läst en bok av

 

Tisdagstrion utgår från Helena på Ugglan & Boken och denna vecka är temat Böcker av författare jag bara läst en bok av.

Jag väljer att lista tre böcker som verkligen har givit mersmak och där jag absolut vill läsa mer av författaren. Jag antar att de flesta gör så, men kanske någon listar böcker som avskräckt från vidare läsning eller 'one hit wonders', vi får se.


Hilary Mantel

Sent omsider kom jag till skott med att läsa Wolf Hall och det kändes verkligen tomt att behöva lämna 'Cremuel' när jag var klar. Jag hoppas att jag ska hinna med För in de döda nu i april, den väntar i hyllan. 

Amos Oz

Jag blev riktigt fascinerad av Judas - och faktiskt en smula kär i Amos Oz själv, ha ha! Fler böcker av Oz väntar i hyllan, bland annat En berättelse om kärlek och mörker.


Mia Couto

Mia Coutos Under frangipaniträdet var också väldigt fascinerande. Hans Sjöjungfruns andra fot väntar i hyllan. 


Nu blir jag riktigt sugen på att kasta mig över de nämnda böckerna!

Snöjungfrun

Efter veckor av sträng kyla har det börjat töa i skogen utanför finska Esbo. Droppar av smältvatten frilägger det som legat dolt under snötäcket. Ett rosa tygstycke syns fladdra för vinden och vid en gran blottläggs bit för bit en kvinnokropp. Den döda kvinnan är Elina Rosberg, ägare till Rosberga gård och en betydelsefull person för många. Gården har fungerat som ett slags fristad för utsatta kvinnor och inga män har släppts innanför porten.
Maria Kallio vid Esbopolisen får hand om vad som snart betecknas som ett komplicerat mordfall. Samtidigt befinner hon sig i en förvirrande livssituation; hon misstänker att hon är med barn. Ju längre utredningen fortskrider, desto mer personligt involverad blir Maria. Så inträffar ytterligare ett mord - ett brutalt, vansinnigt och oförklarligt dåd.
"Snöjungfrun" är första delen i serien om den unga polisen Maria Kallio. Det är en vardagsnära kriminalroman med ovanligt levande människoskildring och psykologisk skarp blick. 

Det här lät ju bra, tyckte jag. Något som kunde passa när månadens språk i mars var finska. Och så fanns ju SNÖ i titeln, gubevars! Och den veckan jag var på covidavdelning (ja, gissa hur kul det är för en geriatriker utan erfarenhet av akut covidvård, bara covidrehab, van att arbeta icke-akut med äldre att plötsligt stå som ansvarig för höggravida akut covidsjuka 19-åringar. Gah!) och höll på att lyssna på Stephen Hawking (blev tufft, ja, med min utmattade skalle) så var det väldigt skönt att gå över till den här; det var ungefär vad jag klarade av. 

Storyn i sig var det väl inget fel på, men nej, boken kändes verkligen inte trovärdig någonstans - i den mån deckare nu någonsin gör det. Jag har inte den minsta erfarenhet av polisarbete, inte ens någon som berättat för mig, men lite fattar man ju med vanligt sunt förnuft och det här kändes mindre trovärdigt än det brukar. Och så det medicinska... Jag får krupp på medicinska konstigheter, vilket är dumt, för det orsakar så mycket onödig krupp och man kan ju inte förvänta sig att folk utan vård- eller medicinsk erfarenhet ska kunna det så bra. Boken är så "borta" redan att jag inte ens minns vad det var jag störde mig på, bara att jag gjorde det. Dessutom gillade jag inte Rachel Mohlins uppläsning. Inte heller i detta fall minns jag riktigt varför, men jag vill minnas att hon hela tiden betonade saker som inte skulle betonas. Nej, ingen mer Kallio för mig. 

Tisdagstrion - Bäst hittills i år

  Tisdagstrion utgår från Helena på Ugglan & Boken . Denna vecka är temat Bäst hittills i år . Sent omsider kommer mitt inlägg. Jag är f...