Tisdagstrion - Finland

 

Tisdagstrion utgår från Robert på Mina skrivna ord. Veckans trio ska handla om Finland; finska författare eller Finland i handling. 

Jag har läst en hel del finskt de senaste par åren, men det har varit övervägande finlandssvenskt, inser jag. Nu skulle jag välja tre författare som skriver på finska, tänkte jag - bara för att upptäcka att Maria Turtschaninoff är finlandssvensk. Varför fick jag för mig att hon skriver på finska, mån tro? Nå väl, nu får det bli som det är. 

Sirpa Kähkönen är en favorit. Jag älskar hennes Kuopioserie, även om jag ska erkänna att jag inte läst senaste delen än. Här väljer jag dock den första bok jag läste av henne, Granitmannen. Hon skriver så vackert. 

Året är 1922. Den frigivne krigsfången Ilya och hans hustru Klara påbörjar sin 60 mil långa skidtur mot Sankt Petersburg (Petrograd). De är fyllda av ungdomlig entusiasm och idealism - de tror att den nya Sovjetstaten är ett Utopia. Bakom sig lämnar de sitt språk och sina finska namn.

Jag älskade den prisbelönta Minnet av vatten. Dessvärre är Itäranta inte översatt till svenska i någon större utsträckning. Frågan är om inte denna är den enda. Man får läsa på engelska om man inte kan finska, vilket jag tyvärr inte gör.

Den globala uppvärmningen har förändrat världen geografiskt och politiskt. Krig utkämpas om vatten, och Kina har tagit makten över Europa. Också över Skandinaviska Unionen, som ockuperats av den mäktiga staten Nya Qian.

Här, långt uppe i norr, går sjuttonåriga Noria Kaitio i lära för att bli temästare, samma befattning som hennes far haft före henne. Det medför stort ansvar och djupa hemligheter. Bara temästaren känner till var de dolda vattenkällorna finns. Som den naturliga källa Norias far har hand om - källan som förser hela Norias by med vatten. Men hemligheter förblir sällan hemligheter.

Jag tror att fler kommer att ha med Turtschaninoff idag, men att det kommer att vara Arvejord vi ser. Jag tyckte förvisso jättemycket om både den och trilogin Krönikor från Röda klostret, men idag väljer jag Underfors, en YA.

Underfors är urban fantasy av Maria Turtschaninoff... Romanen... gräver sig ner under Helsingfors gatstenar och blandar det vardagliga med det övernaturliga.

Äventyret får sin början när Alva träffar den oemotståndliga Nide i svart läderkappa. Han lockar henne och Joel med sig till en värld som ruvar på faror, förmågor och begär ur det förflutna. 

Veckans kulturfråga - vecka 48

 

I veckans Kulturfråga undrar Linda Vilka prisade böcker och författare är dina favoriter?

Min absoluta favorit är denna, som vann Women's Prize for Fiction 2021. 

En annan storfavorit som tilldelats samma pris är The Song of Achilles som vann 2012

Det finns många Nobelpristagare som jag tycker mycket om: Olga Tokarczuk, Svetlana Aleksijevitj, Selma Lagerlöf, Isaak B Singer, Gabriel Garcia Marquez, Kazuo Ishiguro för att ta några exempel. Den enda jag har läst som jag verkligen inte tycke om, trots flera försök, är Peter Handke. Saramago har inte fått lika många chanser, men han ligger rätt pyrt till som det är nu.

Av ALMA-pristagarna så är ju Barbro Lindgren absolut en favorit, liksom Baek Heena. 

 

Augustpriset brukar jag följa, men i år har jag av någon anledning tappat lusten. Den kanske kommer tillbaka. Här är en favorit ur respektive kategori.

 

Jag brukar försöka följa både Bookerpriset och Internationella Bookerpriset. Ska dock erkänna att jag varit ganska dålig på att läsa Bookerprisade böcker. Här är dock några som jag tyckt mycket om.

Av dem som fått Internationella Bookerpriset är jag särskilt förtjust i Ismaïl Kadaré

Den här tjatar jag mycket om - så även i dag. Fick International Prize for Arabic Fiction 2014.

Wainwrightpriset, som uppmärksammar böcker om natur och miljö, brukar jag hålla lite koll på. Där har jag fått tips på en hel del böcker, bland annat denna, som jag tyckte mycket om. 

Costapriset, som nu är nedlagt (fast när jag nu googlar efter länk så ser det ut som om det håller på att återuppstå), hade också en hel del intressanta nominerade och vinnare. Denna älskade jag. 

Goncourtprisade (1975) Med livet framför sig är underbar. Helt fantastiskt inläst av Johan Ulveson. Jag höll på att skratta ihjäl mig ibland.

Pulizerpriset är inte lika kul. Jag vet inte om det har med mina aversioner mot USA att göra. Fast Richard Powers är ju lite av en favorit. Hans The Overstory väntar i hyllan. Jag är säker på att den kommer att bli en favorit :)

Det blev mycket det här. Men nu ska tanten sova sött, för hon är så väldigt trött.

Tisdagstrion - Ljus på omslaget

 

Tisdagstrion utgår från Robert på Mina skrivna ord, och denna vecka är temat: Ljus på omslaget.

Det här var svårt, tycker jag, så jag har fått göra lite egna tolkningar av temat när det gäller bok två och tre.

Den här har funnits på läslistan en längre tid. Kan det ha varit hos Willow jag fick tipset? (Hen var intressantare att följa för något år sedan). Låter verkligen som något för mig.

The Swallowed Man is the story of how Geppetto, Pinocchio’s father, spent two years inside the enormous sea creature that swallowed him, of the journal he wrote there, the art he made…and the strange presence that lives beside him in the gloom.

Månens ljus, duger det? Och även om Mörkermanifestet kan tyckas vara motsatsen till ljus, så är ju mörker lite av en förutsättning för att man ska kunna uppfatta ljus.

Hur ljuset tar sig in. Och så solen, som ljuset där i dimman - för nog är det väl bara solen som kan ge så kraftiga strålar. Eller är det måne i mörker snarare än sol i dis och dimma? Nå väl, ljus i både bild och text. 

Ja, jag älskar ju Pennys böcker om kommissarie Gamache. Jag ska flytta till Three Pines när jag går i pension. Eller så ska jag bli fäbodkulla uppe i buan. 

BONUS

Notes on Nursing kändes väl smal för att ha med bland de ordinarie, så den får bli en bonus. 

Här lyser Florence Nightingale väg med sin lampa. Jag borde verkligen läsa den här boken. Jag tror att den kan vara av stort intresse - alla fall för tokar som mig. 

Den här väntar på mig i hyllan. Åtminstone den borde jag ju få läst. 

En smakebit på søndag - De mörka vattnen stiger

 

Smakebiten utgår från Astrid Terese på Betraktninger. Dela med dig en snutt av det du läser just nu - inga spoilers!

Hennes händer är torra och rynkiga och därtill försvagade, och på ovansidan uppvisar de sedan flera år ålderdomens ljusbruna leverfläckar. Hon stirrar på dem i ett försök att tänka på något annat. Hon tycker inte illa om de där fläckarna. De har en viss charm, rentav elegans. Hon kommer att sakna dem när hon är död. 

Jag tycker inte illa om mina heller, men charm och elegans vet jag inte direkt. Mer så att jag inte bryr mig så mycket om dem. 

Margaret Drabble ingår i min Boktolva - som det går urdåligt med, eftersom de flesta av författarna måste l ä s a s, och hela året har jag haft uttalat svårt för att läsa. Jag kommer inte att gå i land med den, men några till böcker tänker jag i alla fall försöka hinna med. Förhoppningsvis får jag så mycket ro under jul att jag kan läsa ett par då. 

Tisdagstrion - Domstolar och rättsväsende

 

Tisdagstrion utgår från Mina skrivna ord, och denna vecka vill Robert att vi presenterar böcker som handlar om Domstolar och rättsväsende

Den här gången väljer jag tre böcker som jag har läst och som var jädrans bra.

Älskade bror nominerades till Augustpriset, Fackboksklassen, förra året. Det var väl lite därför jag läste den (i e lyssnade på den). Jag trodde att det var ännu en syster till en gängkriminell som berättade sin historia, men ack så fel jag hade. Jag antar att jag helt fördomsfullt lät mig missledas av namnet. Lisa dos Santos är från Skåne och född Ersmark (där fick jag!) och hon arbetar som åklagare just med den här typen av fall. Så otroligt intressant - och skrämmande! Jag visste i princip ingenting om hur åklagaryrket ter sig och jag blev förvånad över hur nära polisen de arbetar...

det gör ju förvisso Rebecka Martinsson, men deckare är deckare och behöver inte alltid skildra polis-/åklagararbete särskilt verklighetstroget, även om Åsa Larsson nu faktiskt är jurist i botten och kan tänkas ha en del insikter.

Jag älskar Åsa Larssons serie om Rebecka. Efter att inte ha läst deckare på säkert femton år, eftersom det blev för mycket splatter, så var det den här serien som fick mig tillbaka på banan. Nå ja, jag läser inte jättemycket deckare nu heller, men jag brukar följa några osplattriga serier som ska utspela sig lite off, så där: Norrland, Island, Shetland, Three Pines, Lewis... Mer miljö och människor än blod: (förslag på fler osplattriga landsbygdsdeckare mottages tacksamt i kommentarerna)

Råstams bok om Thomas Quick är helt jäkla sanslös, väldigt skrämmande och likaledes väldigt spännande. Jag läste Mannen som slutade ljuga strax efter och i samband med detta så släpptes en oskyldig man fri efter att ha suttit fängslad länge för konstiga satanistiska gruppövergrepp på sin dotter. Jag var länge riktigt skakad och det var väl i den här vevan jag faktiskt började vackla i min stolthet över Sverige, som jag nog, fast helt outtalat (otänkt), varit väldigt stolt över tidigare. Tre ögonöppnande böcker senare är jag faktiskt inte stolt alls längre. (Fult omslag, förresten)

Tisdagstrion - Fåglar på omslaget

 

Tisdagstrion utgår från Robert på Mina skrivna ord. Veckans tema är: Fåglar på omslaget. Det ska ha varit Mårten gås som igår se. Ja, då må man väl ha med åtminstone en gås då.

Den här tyckte jag mycket om och jag tänkte att jag absolut måste läsa mer av honom. Sen glömde jag - till nu.

En främmande kvinna slår sig ner på en gammal bondgård i de avlägsna delarna av Wales, med en skock vita gäss som enda sällskap. Hon kallar sig Emelie, efter poeten Emily Dickinson som hon håller på att skriva en avhandling om. En dag knackar en ung man på dörren, han har skadat sig och behöver hjälp. Han får lov att stanna över natten men blir kvar längre än så. Emelie bär på en hemlighet och är förtegen om sitt förflutna. Hemma i Holland letar hennes make förtvivlat efter sin försvunna hustru.

Jag brukar bestämt hävda att jag inte klarar av feelgood. Det här är undantaget som bekräftar regeln. Jag har haft med den förr, men den förtjänar en repris (i synnerhet som jag nu valt bort de andra fågelböckerna jag brukar tjata om).

Det är november och snöstorm i Chicago när den medelålders Oswald Campbell får veta av sin läkare att han har högst några månader kvar att leva. Oswald är sjukpensionär, bor på ett ungkarlshotell och som enda anhörig finns exfrun. Läkaren föreslår att han ska söka sig till ett varmare klimat och sköta om sig. Av en tillfällighet får han telefonkontakt med en kvinna i den lilla sömniga staden Lost River i Alabama och hon ordnar inackordering åt honom hos en granne. Oswald tas till sin förvåning emot med stor entusiasm, inte minst av alla de änkor och ogifta damer som raskt börjar uppvakta honom. Visserligen är han inte den Romeo de sett fram emot, men de tar honom ändå under sina vingars skugga. Oswald börjar njuta av livet. När julen kommer inträffar något så häpnadsväckande att de som är med aldrig kommer att glömma det. Och i centrum finns en liten flicka och en röd fågel ...

Väldigt speciell, må jag säga, men jag gillade den nog rätt mycket. Tror tyvärr inte att den finns översatt. 

Tiny is pregnant. Her husband is delighted. 'It's not yours,' she tells him. 'This baby will be an owl-baby.' Tiny's always been an outsider, and she knows her child will be different.

When Chouette is born, Tiny's husband and family are devastated by her condition and strange appearance. Doctors tell them to expect the worst. Chouette won't learn to walk; she never speaks; she lashes out when frightened and causes chaos in public. Tiny's husband wants to make her better: 'Don't you want our daughter to have a normal life?' But Tiny thinks Chouette is perfect the way she is.

Helgfrågan - vecka 45

 

Denna vecka undrar Mia i sin bokhörna

Varför tror du läsningen bland äldre barn minskar?

Jag tror delvis att det beror på att de har vant sig vid färdiga bilder och stimulans av max antal sinnen samtidig; det ska låta och pingla och blinka och flimra. Det är som om hjärnan får en chock i stillheten och när man läser böcker måste man skapa sina egna bilder och egna sinnesbilder och det kräver träning, som man inte får nu när allt kommer färdiglagat. Det blir svårt att fokusera i stillheten och tråkigt att läsa böcker om man inte har förmågan att skapa. Jag minns att jag såg en jämförelse av teckningar, dels från barn som vuxit upp med tv (det var ett tag sedan), dels dem som inte gjort det och som inte var vana vid att serveras färdiga bilder. Skillnaden var enorm! Jag tror att det är en stor förlust för en människa att inte ha den förmågan. Jag minns att Lennart Levi sa på en föreläsning ungefär: Det är viktigt att kunna resa i fantasin. En dag kommer det att vara den enda resa vi kan göra. Det är lite samma sak. 

Jag tror också att det beror på att människor vant sig vid omedelbar behovstillfredsställelse. Folk kan inte vänta nu för tiden, det får inte vara några uppförsbackar, inga långkok, bara lättuggad färdigmat. Det ser man på akuten. Får man inte tid samma dag på vårdcentralen, så åker man till akuten för att få reda på vad det är för prick man har fått på magen. Ok, jag raljerar lite, men fan inte mycket. "Ja men jag var ju orolig". Ja, det är en del av livet att vara orolig ibland. Att läsa en bok ger sällan omedelbar behovstillfredsställelse, det är en viss - eller rent av ganska lång och knögglig - uppförsbacke innan man når fram. 

Och... varför nöjer sig inte en alkoholist med lättöl? Böcker ger helt enkelt inte samma dopaminkick som att scrolla på telefonen. 

(Jag tror också att vi far illa genom att inte längre använda våra händer i skapande, vi varken syr, stickar, virkar, väver, stoppar, spinner, lagar, snickrar, täljer, karvar, svarvar, målar, formar... i någon högre utsträckning. Men det har kanske inte så mycket med läsning att göra - utom möjligen det där med att låta saker och ting få ta sin tid)

Stackars barn som missar dessa, bland annat: