söndag 23 januari 2022

En smakebit på søndag - Din tjänare hör

 

Smakebiten utgår från Astrid Terese på Betraktninger. Dela med dig en bit av veckans läsning; inga spoilers!

Pust! Jag ordnade så att vi kunde bli provtagna via jobbet, jag och äldste sonen, så vi fick flänga iväg till Falun här på morgonen. Sonen har varit på skolresa till Idre och nu är halva klassen sjuk och två har testat positivt. Sonen blev sjuk dagen efter han kom hem och jag - som varit sjuk i veckan och bara hunnit arbeta en dag - fick nya symtom. Ibland känns det rätt hopplöst det här. 

En av våra undersköterskor, som har haft covid och är vaccinerad med tre doser, fångades i en smittpårning. Hon hade inga symtom men var positiv. Hur ska vi kunna värja oss mot något sådant? En tröst i eländet är väl att samtliga patienter som ligger på IVA hos är ovaccinerade och ingen har omikronvarianten. Så förhoppningsvis blir viruset "snällare". Det är ju också det rimligaste. Viruset tjänar ju inget på att folk blir knalldåliga eller dör utan gynnas bäst av att värden inte är sjukare än att hen orkar trava runt och smitta andra. Nå väl, smakebit var det...

Man ämnade taga ifrån honom något som han hade rätt till! Och han blev jublande vred. Det är som att taga ifrån en kall hans gamla kärling och säga du får en ny piga istället, det förlorar du inte på!
Men en jordbit kan väl inte jämföras med en god gammal hustru, sa landtmätaren, nästan rörd över de ömma känslor som tycktes finnas i denna bärsärk. Han lät sin spatserkäpp skriva en båge i luften. Och han fortsatt med
onera och impediment
och skälig kompensation och sunt förnuft och grannarna nickade som om de visste vad onera och impediment betydde.

Första delen i Jernbaneeposet av Sara Lidman. Vi får se om jag tar mig igenom alla sju som planerat. Det går lite segt ska jag erkänna.

lördag 22 januari 2022

Veckans mening - vecka 3

 

Veckans mening utgår från Robert på Mina skrivna ord. En mening från veckans läsning som av en eller annan anledning fått dig att stanna upp.

Spadar-Abdon satte sig och blängde på grannarna, fromma latoxar som sällan gingo till sin utängsslåtter förrän klockan fem om morgonen.




Första delen i Jernbaneeposet av Sara Lidman. 

torsdag 20 januari 2022

Sly

 

Hösten river i Åre. Trots att turisterna ännu glittrar på lyxrestaurangerna har lokalbefolkningen börjat planera för jakten och mörkret...
Ovanpå en igenbommad tågstation bor den avdankade lokalredaktören Vera Bergström. Hon sover med en älgstudsare under sängen och brottas med såväl ständiga klimakterieblödningar som med livet som aldrig blev.
När en kvinna hittas mördad i skogarna på Åreskutans baksida tar hon motvilligt på sig uppdraget att skriva ett reportage om bybornas rädsla. Men längs vägen blir hon allt mer besatt av att ta reda på vem offret var, vem som mördat henne - och varför. Det dröjer inte länge förrän Vera själv är i fara.

Ja, glesbygd i allmänhet och Norrland i synnerhet lockar ju alltid mig och nog lät det bra det där med igenbommad tågstation och en kvinna som är något till åren kommen - ja, det är ju lätt att identifiera sig. Svenska Deckarakademins debutantpris har den också fått. 

För all del, det är inget fel på den här boken. Storyn är bra, spännande är den och jag tycker om att huvudpersonen - som sagt - är en något till åren kommen kvinna, lite sliten och "avdankad" mer än på det yrkesmässiga planet. 

Ändå faller jag inte riktigt och jag kan inte förklara varför. Kanske är jag bara lite trött på temat: stockholmare är stroppiga, dumma i huvudet och skitar ner, Polisen är oduglig och gör inte sitt jobb och läkare är överlägsna skitstövlar. Det blir rätt tjatigt. Fast i den här boken är det norrmännen som åker på mest med stryk. Någon som har läst en bok som inte utspelar sig i Stockholm där en stockholmare beskrivs i positiva ordalag? Några "missar" irriterar jag mig också på (det var värst vad jag är kinkig!). Eller är det bara jag som inte hänger med riktigt när jag lyssnar? Vid ett tillfälle tittar Vera in genom ett brevinkast och konstaterar att det inte ligger någon post innanför dörren. Därefter passar hon på att smita in genom porten när någon passerar. Hur kom hon åt brevinkastet om hon var utanför en låst port? Och så är det DNA på mordvapnet, en kniv. Hur mycket DNA lämnar man efter sig på en kniv när man håller i den? Vad är det nu jag har missat? Berätta gärna!

Jag tycker väldigt mycket om Åsa Larsson och Stina Jackson. Anna Kurus böcker (två lästa) och Maria Brobergs Bakvatten tyckte jag också om. Men jag tror faktiskt att jag hoppar Vera Bergström fortsättningsvis.

Den svarta månens år

 


Sedan han blivit avstängd från sin tjänst på universitetet finns det bara några få konstanter kvar i David Svartheds liv: en katt som kommer på regelbundna besök och ett skrivprojekt om Iliaden som han försöker fokusera på. Men en olyckshändelse löser upp tillvarons konturer och gränser – plötsligt ställs han inför en helt ny verklighet.

Ellen Mattsons nya roman handlar om en man som söker något som gått förlorat, i en värld som inte sällan tycks styras av drömmens absurdistiska logik.

Det här är en väldigt speciell bok, förunderlig rent utav. Jag började med att lyssna på den men insåg efter ett tag att det inte var så lyckat och övergick till e-bok i stället. Då blommade den upp, liksom. Vad boken egentligen handlar om förstår jag inte riktigt. Fick han en hjärnskada när han föll? Drömmer han? Är han på väg in i en psykos? Anar man inte att han inte är helt stabil redan då boken tar sin början? Är han på väg att bli dement? Det finns något sagoaktigt, drömlikt, magiskt över berättelsen (vilket man kanske kan förstå av mina funderingar ovan) och hon skriver fram så fantastiskt vackra bilder, Mattson. Snön, snön! 

Jag har god lust att sätta mig ner och läsa om boken på stört, men andra väntar. Kanske gör jag det om ett litet tag. Jag måste nog göra det. Hur det nu blir så tänker jag läsa mer av Mattson. Snö finns nersparad på Storytel sedan tidigare och det finns uppenbarligen fler att välja på; nio romaner ska hon ha skrivit.

Boken nominerades till Augustpriset 2021. Av de andra i skönlitteraturklassen har jag bara läst Eufori. Jag tyckte väldigt mycket mer om den här. 

Passar i utmaningen Förkovran

Hett i hyllan #48

 

Hett i hyllan utgår från Monika. Om de där böckerna som stått en halv evighet i hyllan, men som kanske förtjänar att plockas fram, dammas av och äntligen läsas.

Jag är visst ingen hejare på att numrera. Jag upptäckte just att jag har två inlägg med #38. Därför hoppar jag över ett nummer och döper detta till #48.

Babusjka låter en förgången tid träda fram i mustiga färger och slösande detaljrikedom. Det är en sannsaga från tsarernas Ryssland, en berättelse fylld av skönhet och dramatik, om två människor, Tonja och Nikolaj, och deras sällsamma liv. 

Den här pocketboken har stått i hyllan i minst 20 år - mer sannolikt 30. Sidorna med den diminutiva texten är alldeles gulnade. Jag tycker faktiskt att den låter lockande när jag läser baksidestexten - som är mer omfattande än ovanstående citat. ...familjekrönika av episk bredd står där bland annat. Men den där myrskriften alltså...

Är det någon som känner till den? Rent av läst den? Det skulle vara roligt att höra.


Månvind och Hoff

 

Nu har jag lyssnat på sista delen, Dödsängeln, i Johan Rundbergs fantastiska serie om Månvind & Hoff. Det något otippade deckarparet barnhemsflickan Mika och konstapel Valdemar Hoff löser brott i 1800-talets Stockholm. Jag hade lätt kunnat klämma dem alla på raken, men jag ville suga lite på det. De första delarna klämde jag i november respektive december.

Det här är riktigt, riktigt bra, spännande och fantasifullt med fina karaktärer och miljöbeskrivningar och ett socialt patos. Hade jag varit barn hade nog Mika blivit lite av en idol, en förebild, och den något trasige Valdemar Hoff är det också väldigt lätt att ta till sitt hjärta. Rundberg är värd sitt Augustpris. Jag tyckte också mycket om inläsningen av Olof Wretling. 

Nu måste jag bara få min lilla Nasse att lyssna på serien. Jag är säker på att hon kommer att tycka om den, hon är bara lite trög när det gäller introduktion av nytt. Hon fastnar gärna i sina favoriter och lyssnar på dem om och om och om igen. 

En natt söks Mika upp av en medlem i det kriminella gänget Flickorna, som vill visa ett makabert fynd. Samtidigt ber Valdemar Hoff om hjälp med ett annat fall, en flicka från de fina kvarteren har anmälts försvunnen av sina föräldrar, men går föräldrarna att lita på? Flickans rum ser iordningställt ut, som om de döljer något. På något märkligt sätt verkar allt hänga ihop. De båda händelserna pekar på en fruktansvärd hemlighet som länge varit dold. Snaran dras åt kring Mika och Valdemar när de ställs inför det största olösta mordfallet i stadens historia. Samtidigt fortsätter Mikas jakt på att ta reda på vem hon egentligen är.

onsdag 19 januari 2022

Räv och jag

 

Catherine Raven bor för sig själv i ett ensligt beläget hus med blått tak i Montanas vildmark. Hon har varit ensam sedan hon var 15 år, då hon lämnade ett kärlekslöst hem med en våldsam far för att arbeta som park ranger i olika nationalparker och utbilda sig till biolog. Förutom när hon undervisar pratar hon aldrig med någon. Hon har helt enkelt lättare att umgås med naturen.

En dag upptäcker hon att den räv som hon sett stryka runt på tomten kommer fram till hennes hus varje eftermiddag vid exakt samma tid. Snart har de båda utarbetat en rutin: hon slår sig ner i en solstol med en bok, räven kommer fram och sätter sig vid en förgätmigej, hon läser för honom en stund, småpratar lite, sedan skuttar han vidare. Catherine, som aldrig haft några vänner, och som fått lära sig att aldrig tillskriva djur mänskliga egenskaper, ser mer och mer av rävens personlighet, och hon inser snart att hon har blivit vän med en räv.

Räv och jag är en vacker, humoristisk, rörande och djupt insiktsfull berättelse om ensamhet, vänskap och vår relation till naturen och till varandra. Det är en bok som talar till oss i en tid när pandemin på djupet håller på att förändra vårt sätt att leva, våra relationer, och vi mer än någonsin behöver naturen som både avkoppling och tröst.

Det verkade ju så bra det här, en bok helt i min smak med ett ljuvligt omslag, men nej, den håller inte. I början är den är rätt charmig, med fina naturskildringar och tragikomiska berättelser om hur författarens bristande sociala förmåga ställer till det för henne. Så mycket räv är det emellertid inte. 

Men boken saknar struktur och styrning. Där finns ingen röd tråd, ingen kronologi, inget logiskt skildrande av hennes "resa". Det är bara ett gytter av händelser inbäddade i naturbeskrivningar, allt huller om buller. Och i slutet känns det som om naturskildringarna mest är en ursäkt för att få rabbla upp djur- och växtarter. Dessutom är boken på tok för lång. E-boken är på nära 800 sidor, vilket torde innebära att boken åtminstone är på 350. Det är minst 150 sidor för mycket. Var det ingen redaktör inblandad undrar jag.

Jag förstår inte ens varför det som problematiseras skulle vara ett problem. Varför är det vara svårt att acceptera att Räv har en personlighet? Varför skulle han inte ha det? Alla djur har väl en personlighet. Åtminstone har alla tamdjur jag har träffat det. Personlighet kan ju knappast vara något som uppstår i samband med domesticering. Det är väl en evolutionär fördel för djur likväl som för oss (som ju faktiskt är djur) att det finns en spridning vad gäller lynne och karaktär. Kanske är författaren skolad i någon rigid, ortodox form av biologi som ser människan som skapelsens krona, av Guds nåde, och djur som känslolösa maskiner à Descartes, vad vet jag (de är ju religiösa fanatiker i USA, lite till mans). Att undvika att förmänskliga djur är fullt rimligt, men att förmena djur egenskaper bara för att människor har dem är det inte. Men om Raven från början fått något slags fanatisk skolning och i boken vill skildra sin resa från detta synsätt, varför skriver hon då, redan i början, titt som tätt om vad olika djur tänker? 

Hon [skatan] tänkte på den tiden när han hade haft en elegant och inte fransig stjärt och livet inte hade varit lika utmattande.

En hjortkalv lyfte huvudet och tittade på henne. Den spetsiga uppåtvända nosen, de jättestora ögonen och den runda pannan påminde henne [skatan] om räven. (Sedan när blev hjortkalvar och rävar lika?)

Man kan absolut skriva om vad djur tänker, känner och säger, men då är det skönlitteratur och för mig hör det inte hemma i en sådan här bok. 

Och varför skulle det vara så svårt att acceptera att det är vänskap som uppstår mellan henne själv och Räv? Det är väl inte första gången i världshistorien som två varelser av olika art blir vänner. Inte för att jag har haft något vilt djur som vän och nog för att kaninen och hönan jag tidigare hade som gillade att hänga tillsammans var tamdjur, men så unikt är det sannerligen inte. Hela YouTube är ju fullt av klipp och det finns otaliga böcker om vänskap mellan vilda djur och människor. 

Boken är dessutom full av irriterande motsägelser. Ena stunden har Raven inga vänner och pratar aldrig med någon, nästa kommer en gammal vän på besök och ska bo hos henne en vecka. Därefter: Jag använde telefonen för att ringa min gode vän Mark, en naturfotograf i Gardiner, och han kom och hämtade mig på matstället. Och varför denna rabiata avsky mot katter? Bortsett från att Tboll tillhörde grannskapet och var Rävs vän hade hon lidit fruktansvärt medan en stinkande hög med päls och ruttnande klor långsamt hade slitit henne i bitar tills hon dog. Innan dess har Raven själv spytt orimligt mycket galla över den där skatan. Blodbadet kallar hon sedan händelsen. Men när Räv fångar byten är det inte 'blodbad'. Nej, bara för att man tycker om djur och natur behöver man inte älska allt och alla. Jag tycker till exempel att flugor är rätt äckliga (möjligen med undantag av blomflugor). Och jag blir inte glad när rovfågel och räv tar mina höns, ankor och kaniner, men jag kallar det inte blodbad och jag kallar dem inte 'stinkande' och 'ruttnande', de djur som bara försöker få mat för dagen. Vidare hävdar Raven (i e tjatar om) att vildkatten är ett hot mot Räv(!) Sedan är det Räv som hugger ihjäl katten - som det uppenbarligen inte är ett dugg synd om. 

Det vadhöga gräset hade blivit så rött och skört av kalla, soliga dagar att det praktiskt taget skrek av smärta när jag klev på det. Jag kände hur gräset led och tog så långa steg jag kunde. Ja ja, gräset skriker av smärta och lider och vildkatten är en stinkande, rutten pälshög.

Jag förstår mig heller inte på Ravens aversion, nedlåtenhet och ständiga bespottande av "låddjur" - så kallar hon husdjur. 

Nää, jag tycker att Raven är en rigid, trångsynt, raljerande, dömande, exkluderande och osympatisk översittare. Och hennes bok är dålig. 

Och... säger man verkligen bergslejon på svenska? Jag har aldrig hört annat än puma förut. 

Boken passar för Naturlig läsning - eller, det var tanken med den i alla fall :(


Uppenbarligen har jag lyckats klämma både årets sämsta och näst sämsta bok redan i januari. Nu är bara de bra kvar :)

En smakebit på søndag - Din tjänare hör

  Smakebiten utgår från Astrid Terese på Betraktninger . Dela med dig en bit av veckans läsning; inga spoilers! Pust! Jag ordnade så att vi ...