söndag 16 september 2018

En smakebit på søndag - vecka 37


Idag utgår En smakebit på søndag från bokbloggen Flukten fra virkeligheten.

- Hon begick självmord. Hon skar visst halsen av sig. Jag kände henne aldrig. En morgon, förstår du, sprang Mariko ut, jag minns inte varför, kanske var hon upprörd över något. Men hon sprang ut på gatan, och jag sprang efter henne. Det var mycket tidigt på morgonen, och ingen annan var ute. Mariko slank in i en gränd, och jag sprang efter. Längst nere i gränden gick en kanal, och där stod den här kvinnan på knä med vattnet upp till armbågarna. Hon var ung och mycket mager. Så fort jag fick se henne, visste jag att något var på tok. Du förstår, Etsuko, hon vände sig mot Mariko och log. Jag visste att något var på tok, och Mariko måste ha känt det också, för hon slutade springa. Först trodde jag att kvinnan var blind, hon gav det intrycket, det var som om hennes ögon inte såg. Men så lyfte hon upp armarna ur kanalens vatten och visade oss vad hon hålit under vattnet. Det var en baby. Jag grep tag i Mariko då, och vi sprang tillsammans ut ur gränden.


Berg i fjärran är Ishiguros första roman. Jag är tämligen säker på att jag läst den förr, men minns inte så mycket av den. Med min vurm för allt japanskt reagerade jag sannolikt på namnet och norpade åt mig boken på biblioteket. Nu har jag ett eget utrangerat exemplar. Boken ingår i min egen läsutmaning Förkovran, där jag valt att läsa tre böcker av senaste Nobelpristagaren i litteratur. Begravd jätte och Återstoden av dagen, har jag redan läst. I slutet av förra året - om jag minns rätt - läste jag Never let me go. Jag gillar verkligen Ishiguro.


fredag 14 september 2018

Urminnes tecken


Det finns folk och djur. Och så finns de andra. Förr var det fart på dem, ända nere i byarna. Men nu har de dragit sig undan. En del av dem bor i fjällskogen på Gielas sluttningar. Det är inte lätt att få syn på dem. Man kan tro att de bara är tussar av dimma på myren som rör sig.

I Urminnes tecken får vi komma dessa varelser inpå livet. Alla de stora saker som händer nere i mossan och inne i grandunklet blir till berättelse. En berättelse om hur Skymt grips av kärlek, hur han ändrar världens gång genom att prata, om krig och sång och om det gömda och glömda urminnet långt inne i bergets mörker.

Jag hade plockat ihop en liten hög böcker som jag kände att jag absolut ville läsa medan jag var uppe i buan, alldeles ensam, under min semester. Nu gick det ju som det gick med den semestern men i juli lyckades jag i alla fall få till det så att jag bodde där uppe i nära två veckor, samtidigt som jag pendlade till jobbet.

Urminnes tecken var en av de böckerna. Det kändes verkligen som det skulle passa att läsa om skrymt och skrott där uppe och det gjorde det också. Varför dras jag så norröver när det gäller litteratur? Jag som älskar stora lövskogar och knappt ens känner mig hemma här i Dalarnas barrskogar. Skogar och skogar förresten. Här där jag bor finns knappt några skogar. Det är kalhyggen och trädåkrar så långt ögat når. Så snart jag åker söderöver och ser de stora lövskogarna så är det som om hela jag slappnar av: ja men det är ju så här det ska vara, det är här jag hör hemma, inte förstod jag att jag längtat så efter det här. Så vadan då detta sug norröver?

För att läsa om norrlandsskogarna får mig också att känna mig hemma. Längta dit. Och jag är inne på Jonna Jintons sida lite nu och då och blir matt. Längtar norröver.

Kanske är det skogen jag längtar efter, skog istället för kalhyggen och trädåkrar, och den skogen kan ligga var som helst? När jag lyssnade på Maria 'Vildhjärta' Westerbergs sommarprogram blev jag gråtfärdig och hade god lust att åka och fria till henne ögona böj. Och Värmland ligger söder om Dalarna. Fast Maria verkar ju lyckligt gift och jag ska inte ha någon partner, och skulle jag ha det så skulle det ju faktiskt vara en man. Men ändå.

Hur som helst, Urminnes tecken är en ljuvlig bok. Riktigt fin!

torsdag 13 september 2018

Memorandum


J.F. Wiid är en alldeles vanlig tjänsteman, anställd av Kapstadens parkförvaltning. Natten innan han ska opereras för en livs­hotande cancer rekonstruerar han för sig själv en konversation han avlyssnat några år tidigare, på samma avdelning. Den gjorde ett avgörande intryck på honom, men han förstod den inte. Samtalet mellan medpatienterna X och Y var fyllt av märkliga referenser till för Wiid okända begrepp inom filosofi, konst och ornitologi. Med hjälp av sina anteckningar och en vänlig bibliote­karie lyckas Wiid bringa ordning i det nattliga samtalet. Och hans memorandum formas till en berättelse om konsten att skiljas från livet med värdighet.

Boken är, som titeln anger, illustrerad. Adrian van Zyl var god vän till Niekerk och lär ha givit henne målningarna, gjorda under hans sjukdomstid, och bett henne göra något av dem. Boken handlar inte om van Zyl alls, men liksom han är huvudpersonen döende i cancer.

Jag lyssnade på boken. Det var kanske inte helt lyckat. I början tyckte jag att den var urtråkig och vansinnigt svårtillgänglig. Men så började jag bli nyfiken och kände att jag nog faktiskt fick ta och skaffa boken om jag skulle ha en chans att hänga med. Att jag faktiskt ville hänga med.

Jag har köpt boken - men inte läst den än. Den kommer att kräva sitt tribut och är definitivt inget man kan plöja igenom. Det måste ske när jag har tid och ro och när jag åter kommit in i en ordentlig läsperiod.

Den här boken läste jag i juli och det var mitt val för Månadens språk, afrikaans. Jag hade velat läsa Agaat, men insåg att jag aldrig skulle hinna ta mig igenom den, som livet såg ut då, och jag letade febrilt på Storytel efter lämplig bok. Det här var den enda jag fann. Så val och val, förresten.



onsdag 12 september 2018

Röda rummet


Röda rummet, som kom ut första gången 1879, blev Strindbergs stora genombrott som prosaförfattare. "Med ett enda slag var Strindberg Sveriges mest diskuterade författare" har en av våra litteraturhistoriker skrivit. Och alltsedan dess har Röda rummet, med sin salta och fräna ordkonst, med sina berömda Stockholmsskildringar, med sina satirer från ämbetsmannavärlden och med sina humoristiska interiörer från konstnärernas och bohemernas värld ständigt fängslat nya generationer av läsare - ett av de odödliga verken i svensk litteratur.

Jag har funderat över alla dessa ämbetsmän som man hör talas om i äldre litteratur och som aldrig verkar göra något, bara håva in pengar och vara hyfsat priviligierade. Uppenbarligen var de också förfärande många och gjorde försvinnande lite, om man ska tro Strindberg. Men herregud, vem försörjde dem egentligen? Arbetarklassen med sitt slit, på ett eller annat sätt, förmodligen, men varifrån kom pengarna liksom? Påminner mig om Grekland för 30 år sedan. Inte undra på att det landet gick omkull. Hur klarade vi oss?

Nä, sorry, det här gillade jag inte! Jag tyckte illa om typ alla karaktärer och jag tyckte inte att storyn hängde ihop. Flera gånger började jag undra om min telefon, som är allmänt hopplös, hade spolat fram en bit.

Varför i hela friden anses den här boken så stor?


tisdag 11 september 2018

Veckans topplista v 37 - Havet


Veckans topplista hos Johanna handlar om havet.


Berättelsen om Pi är en av mina absoluta favoritböcker. Jag antar att de flesta i bokbloggsvärlden har läst den. Om inte så har ni missat något fantastiskt. Jag lyssnade på den, inläst av Johan Rabaeus och det var i sanning en upplevelse som man gott kan kosta på sig.


Moby Dick läste jag äntligen i början av året. Den är inte helt lätt att ta sig igenom, men värd det. En fantastisk bok och karln är ju rolig, för sjutton! Det är 170 år sedan den skrevs. Sug på den!


Det var mååånga år sedan jag läste Den gamle och havet, men jag minns den som en fantastisk bok. Den borde jag sannerligen läsa om. Det kan väl vara dags, efter nära 40 år *host*.


En världsomsegling under havet läste jag också relativt nyligen. Eller snarare lyssnade på. Urhäftig! Tänk att det är 150 år sedan den skrevs!


Då valarna kom är en barn-/ungdomsbok som på något vis hamnat här hemma (Barnens bokklubb?) och som jag läste för min äldste för några år sedan, efter att den stått lääänge i bokhyllan. Den utspelar sig på Scillyöarna under första världskriget. Intressant, spännande - men betydligt mer jordnära än texten nedan låter ana - och väldigt fin. Jag tyckte mycket om den.

Så länge de kan minnas har Gracie och Daniel fått höra att de måste akta sig för Fågelgubben. Men vem är han egentligen, den skräckinjagande mannen i sin svarta slängkappa? Varför ror han över till den förbjudna ön Samson varje gång ett oväder nalkas? Vilar det verkligen en förbannelse över ön?


Och eftersom jag aldrig kan begränsa mig måste jag fuska med två till titlar.


Den här har jag inte läst, men vill väldigt gärna. Jag får väl anta att den handlar om havet. Säker kan man förstås inte vara.

Jo alltså, 'ett par' var kanske en sanning med modifikation...


Jag verkligen älskade Cousteaus böcker när jag läste dem i min ungdom. Och TV-serien, aw! Calypso. Den röda luvan. Nostalgi!


Din stund på jorden


Affärsmannen och svenskamerikanen Albert Carlson sitter i början av sextiotalet på ett hotellrum i Kalifornien och försöker få syn på sitt eget liv. Bruset från Stilla havet blandas i hans fantasi med sorlet från Bjurbäcken intill fädernehemmet, och Carlson minns sin älskade storebror Sigfrid som dog när han var pojke. Broderns uppmaning att ta väl vara på livet, på "din stund på jorden", blir romanens sorgsna credo.

Jag får nästan magknip när jag påminns om texten nedan. Ta vara på ditt liv! Gör jag det? Jag är förhållandevis gammal men ändå mitt uppe i småbarnsrace och utbildning. Jag är 55 och i samma skede i livet som mina 20 år yngre kolleger. Och nog är det så att man inte har så mycket tid och ork att fundera över sådana här saker när man är mitt uppe i "kaoset", men när de kommer ur det kommer de ha tid att fundera och tid att göra något åt sin situation. När jag kommer ur det kommer jag att vara pensionsmässig. Om jag lever. Och hur mycket kommer jag att kunna förändra då. 

Jag upplevde boken som vacker, men kan för allt i världen inte förklara varför. Egentligen är den mest sorglig. Och magknipig. 

Ta vara på ditt liv, för nu är det din stund på jorden!


Boken lyssnade jag på i augusti och därmed är en bok i läsutmaningen 6 klassiker på 6 månader del 2 avklarad.

måndag 10 september 2018

Återstoden av dagen


Romanen om mönsterbutlern Stevens som ger sig iväg i sin husbondes bil på sitt livs första semester har blivit en modern klassiker. Författaren låter med ojämförlig mästerlighet den korrekte butlern ta läsaren med på en resa genom den engelska landsbygden 1956. Och genom sina egna minnen. Återstoden av dagen är en sorglig och humoristisk betraktelse över den vanliga människans demokratiska ansvar och en skarpsinnig och ironisk berättelse om missriktad idealism.

Jag har förstås sett filmen om än för rätt länge sedan. Den var väldigt bra. Anthony Hopkins var fantastisk. Och om jag minns filmen någorlunda rätt, så följde den boken väl, kan jag nu konstatera. Men en del skeenden uppfattade jag väldigt annorlunda när det beskrevs i boken, jämfört med hur de framställdes i filmen. I synnerhet den när Stevens blir utfrågad av lord Darlingtons gäster angående sina åsikter i ett antal politiska frågor. I filmen fick jag känslan av att Stevens kände sig bortgjord och illa berörd, i boken att han agerade efter Darlingtons önskemål och kände sig nöjd med sin prestation, att den var en del av det som gjorde honom till en "stor butler. Filmen gav mig mer en känsla av att Stevens var oförmögen till känslor, i boken mer som att han hade dålig kontakt med sina känslor. Nå ja, kanske minns jag den bara dåligt och detta är något som mitt minne skapat.

Jag tycker verkligen om det jag har läst av Ishiguro. Inte minst fascineras jag över hur totalt olika de tre böckerna är sinsemellan. Jag ser fram emot Berg i fjärran, som fasen.

En smakebit på søndag - vecka 37

Idag utgår  En smakebit på søndag från bokbloggen Flukten fra virkeligheten . - Hon begick självmord. Hon skar visst halsen av sig....