lördag 29 februari 2020

The War of the Worlds


H. G. Wells chockerade världen med sina fasansfulla marsianska varelser som invaderade jorden och satte skräck i invånarna i England. Med naiv förvåning och nyfikenhet närmar sig människorna i den lilla staden Woking de främmande cylindrar som landat i landskapet då helt ovetandes om den förödelse som skulle komma

Som en de första författarna som på allvar hävdade att vi inte var ensamma i universum, gjorde H. G. Wells sensation med boken i slutet av 1800-talet.

Boken fanns inte inläst på svenska på Storytel, så det fick bli på engelska. 

Jo, nog är det här en klassiker alltid. Fast allra mest klassiskt är kanske Orson Welles radiobearbetning av boken, som orsakade sådan tumult, då många lyssnare trodde att det var på riktigt och flydde för sina liv. Åtminstone ett par filmatiseringar är gjorda som bygger på denna incident och det var på så sätt jag för första gången kom i kontakt med Världarnas krig, i min ungdom. Jag kom in i slutet av filmen och undrade vad i herrans namn det handlade om, och pappa berättade. Som ung vuxen lyssnade jag mycket på Jeff Waynes musikalversion - jo då, en dubbel-LP - med Richard Burton som berättarröst och Phil Lynott - gudbevars - i en av rollerna. Rätt häftig musik. Uuuuu-laa... Men nu först har jag alltså lyssnat på boken, som ingår i min utmaning Förkovran. Och Richard Burton hade ju gärna fått vara inläsare till den också. Vilken röst!



Faktiskt blev jag en smula besviken, måste jag tillstå fast det bär mig en smula emot. Åtminstone första delen tyckte jag var väl teknisk och rätt tråkig. Kanske hade det tekniska detaljerna varit väldigt fascinerande om jag lyssnat med 1800-talsöron, men dem ska jag erkänna att jag inte hade på mig. Kanske hade den gjort sig bättre som pappersbok.

Men nog är det fascinerande att boken skrevs för över 120 år sedan, och nog är jag väldigt glad över att nu ha "läst" den. Jag önskar det absolut inte ogjort.


Sammanfattning av TBR februari


Nej, jag hade väl knappast förväntat mig att januaris läsflyt skulle bestå, och det gjorde det inte heller. I själva verket har det gått pruttdåligt. Åtminstone med läsningen, lyssnandet är alltid lättare.

Jag har bara lyckats läsa fyra böcker av de sju planerade i februaris TBR! De två som jag planerade för månadens språk är avklarade, månadens Shakespeare likaså men därutöver endast Barnen från Frostmofjället.

Dag Hammarskjölds Vägmärken och Fallet Meursault är bara halvlästa och Frostensons K har jag inte ens börjat på. Nå ja, det är som det är!

När det gäller ljudböckerna har jag förvisso bara hunnit drygt halvvägs med The Moth Snowstorm, men jag stack emellan med en oplanerad (Blå av Maja Lunde), så jag ger mig själv godkänt ändå. Och vem vet, jag kanske blir klar med den under dagen, medan jag går här och småstädar och planterar om växter.

Jag hoppas - och tror - att det kommer att gå lite bättre med läsandet i mars. Visserligen har jag nyligen gått upp till 75%, men jag börjar känna mig mer sugen igen, har klarat av en massa måsten som tog tid under februari och jag kommer åka ner till Skåne under en vecka för att gå på kurs och träffa mamma, och då räknar jag med mer tid för läsning än vad jag får hemma, där det alltid är en massa som måste fixas.

Så, med gott hopp ger jag mig nu in i mars TBR :)

Veckans mening - vecka 9


Veckans mening utgår från Robert på Mina skrivna ord. Bjussa oss på en mening från veckans läsning som, av en eller annan anledning, fått dig att stanna upp.

Jag fuskar lite denna vecka, min mening är sannolikt två. Eftersom jag har lyssnat har jag ingen koll på interpunktionen. Det skulle ju kunna vara ett semikolon och inte en punkt ;)  Så, med reservation för interpunktion och eventuella "felhörningar":

When I saw that the great eternal cycle had started again, I know that it was the most extraordinary signal of the reawakening world that I will ever witness, and the sheer joy of it remains. It was like the joy of the winter solstice, the first snowdrops and the first brimstone, all rolled into one, that day in February, when sitting at my computer screen, I saw the spring coming, 4 000 miles away, in the heart of central Africa.  

Michael McCarthy sitter vid datorn och följer fem sändarförsedda gökars flytt från England till Afrika och tillbaka igen. Han har just sett hur gökarna, nere i Afrika, vänder norrut.


Ko-ko!


Hennes nya namn


Del två i Elena Ferrantes romansvit om de båda barndomsvännerna Lila och Elena tar vid där den första delen slutade. Lilas äktenskap med charkuterihandlaren Stefano Carracci visar sig redan på bröllopsnatten katastrofalt och Lila försöker att med alla medel ta sig ur det. När hon av hälsoskäl skickas till ön Ischia för en sommarvistelse övertalar hon Elena att följa med som betald sällskapsdam, men vistelsen får oanade följde för dem båda och inverkar drastiskt på deras framtida liv.

Den minutiöst skildrade vänskapen mellan Elena och Lila pendlar mellan sårande nonchalans och djupaste samhörighet. I Hennes nya namn få den sin fortsättning när de båda flickorna mognar till unga kvinnor och tvingas betala ett smärtsamt pris för det, var och en på sitt vis.

Januaris sista bok och den första pappersbok jag tog mig an efter att ha läst Camus Främlingen och Handkes Målvaktens skräck... - och det var en sådan lättnad. Som att gå från ett suddigt, svartvitt amatörfotografi till en färgsprakande 3D-film på  Cosmonova. Jag har för all del inget emot varken foto eller svartvitt - mitt favoritmuseum är Fotografiska - men för att belysa skillnaden. Plötsligt kändes det som riktiga människor, riktiga liv, riktiga miljöer.

Det var rätt länge sedan jag läste första delen i Neapelkvartetten och jag har länge velat fortsätta med resterande delar. Eftersom månadens språk i januari var italienska och jag dessutom försöker klämma extra många hyllvärmare i år, så passade det bra att ta sig an den. Och jag hann!

Jag tycker jättemycket om den här serien - jag som de flesta andra - och jag ska försöka klämma in nästa del, Den som stannar, den som går lite snart.

fredag 28 februari 2020

Snöstormen


I en nedfryst framtid utkämpar läkaren Garin en kamp mot klockan för att rädda sina landsmän från en utländsk och gåtfull epidemi. Man talar om den nya digerdöden. Mörkret har fallit, månen skymtar bakom molnen och kölden är hård.

Hästarna kämpar på den kalla tundran där fienden kommer allt närmare. Snart börjar det bli tydligt att Garin och hans kusk kommer att stå öga mot öga med den värsta fienden av dem alla - Rysslands värsta snöstorm genom tiderna är nämligen på ingång.

Efter att ha läst Sorokins Is i början av januari, blev jag så till mig i trasorna att jag var tvungen att lyssna om på Snöstormen. Det blev den näst sista i januari.

En fantastisk bok, tydligt inspirerad av Tolstojs Herre och dräng. En fantastisk blandning av dåtid, nutid och framtid, av saga och science fiction. Helt egen. Och fantastiskt inläst av Rolf Lassgård. Anbefalles å det varmaste!

Winterdance: The Fine Madness of Running the Iditarod


Fueled by a passion for running dogs, Gary Paulsen entered the Iditarod - the eleven hundred and eighty mile sled-dog race through the Alaskan wilderness - in dangerous ignorance and with a fierce determination. For seventeen days, he and his team of dogs endured blinding wind, snowstorms, frostbite, dogfights, moose attacks, sleeplessness, hallucinations - and the relentless push to go on.

Jag hade nog förväntat mig en mer traditionell, allvarlig bok om att utmana elementen, försöka det omöjliga, men det här visade sig vara en rolig och ytterligt charmig berättelse. Gary Paulsen berättar sin historia med en rejäl portion självironi och mycket humor.

Paulsen har framförallt skrivit äventyrsberättelser för barn, bland annat Yxan, som jag kände väl igen när jag fick se en bild på omslaget. Den brukar finnas i hyllorna på loppisar. Efter lite googlande upptäckte jag också att det är han som har skrivit Six Kids and a Stuffed Cat som jag rätt länge tänkt lyssna på.


Jag hade aldrig hört talas om Iditarod innan jag lyssnade på boken och jag var naturligtvis tvungen att googla lite efteråt. Det visade sig att en norrman, Joar Leifseth Ulfsom, vann tävlingen 2018. Heja!


I början blev jag rätt störd på inläsaren som hade en hes och ansträngd röst, så där så att jag hade lust att skicka remiss till en logoped omedelbums, men jag vande mig. Jag var väl tvungen. En så charmig och rolig berättelse kunde jag ju bara inte missa. Rekommenderas!

Jag har haft boken på vänt en längre tid i min Storytel-hylla (ni vet jag och snö, is, Alaska...) men nu tog jag mig i kragen och lyssnade på den för Naturlig läsning, där "extremer" ingår.

Mer info om Naturlig läsning hos Fanny.

torsdag 27 februari 2020

The Sea


Max Morden, a middle-aged Irishman returns to the seaside town where he spent his summer holidays as a child--a retreat from the grief, anger, and numbness of his life without his recently deceased wife. It is also a return to the place where he experienced the strange suddenness of both love and death for the first time and his memories of the past.

En lågmäld och fin berättelse som dock inte riktigt grep tag i mig. Sannolikt för att den inte funkade så bra att lyssna på när jag höll på med annat; den hade nog gjort sig bättre som pappersbok att läsa i lugn och ro. Och väldigt störd blev jag av ett par partier med grymhet mot djur, även om det för all del inte var så utstuderat. Jag har en tendens att bli så upprörd att jag förlorar mig i sådant och "missar" boken.

The Sea tilldelades Bookerpriset 2005 och jag lyssnade på den för Litteraturpristolvan.

Målvaktens skräck vid straffspark


Målvaktens skräck vid straffspark handlar om montören och före detta målvakten Josef Bloch. Josef feltolkar en förmans gest och tror sig avskedad. Han driver omkring i staden med en växande känsla av att vara förföljd och upplever verkligheten alltmer som ett myller av tecken som alla anspelar på hans situation. Misstänksamheten och svårigheten att rätt tolka tecken plågar honom och de mest harmlösa detaljer laddas med betydelser och blir täcknamn och lösenord, indicium och förföljelse.

Schizotyp man med röriga, minutiöst återgivna tankar i miljöer som är lika detaljerat beskrivna; ett uppräknande av detaljer som inte bildar någon helhet. Så här:

När han tittade ut såg han torgsektorn med en skolbuss. På kaféet såg han till vänster och höger en sektor av väggarna, med en ouppvärmd ugn, på vilken det stod en blombukett, med en klädhängare på andra sidan, på vilken det hängde ett paraply. Han betraktade en annan sektor med jukeboxen, genom vilken en ljuspunkt långsamt vandrade, som sedan blev stående vid det valda numret, därintill cigarrettautomaten (sic!), därpå åter en blombukett; sedan åter en annan sektor med värden bakom disken, öppnande en flaska åt servitrisen som stod bredvid, vilken servitrisen ställde på brickan; och slutligen en sektor av sig själv, hur han hade sträckt ut benen med skornas våta smutsiga tåhättor, därtill den jättelika askkoppen på bordet, därintill en mindre blomvas och det fyllda vinglaset på bordet intill sidobordet, där ingen satt just nu. Synvinkeln ut mot torget motsvarade nästan exakt, vilket han nu då skolbussen hade gått varseblev, en sektor av peststoden på fontänen; där vid bildens kant en sektor av ett cykelställ.

Ja, så maler det på...

Som jag skrev om Camus Främlingen så är det platt, tvådimensionellt och det saknas något. Kanske  för att huvudpersonen är uppenbart personlighetsstörd - men å andra sidan var Kort brev... lika platt den. 

Nää, jag förstår mig inte på Handke. Han är förbålt tråkig, platt och det finns ingenting i hans språk som tilltalar mig. Det är omständligt och helt utan finess. (Böll är omständlig med finess) Nu har litteraturvetaren talat *host*. Men faktiskt, det skulle vara intressant att höra någon litterärt bildad som gillar Handke förklara vad i herrans namn som är grejen med karln. Johannes - som jag inte vet vem han är - kommenterade på mitt förra inlägg om Handke, han kanske?

Bara en Handke kvar att ta sig igenom, men jag ska.


onsdag 26 februari 2020

Våldets vändkrets


På den tropiska franska ön Mayotte i Indiska oceanen lever Moïse, en ung pojke med ett svart och ett grönt öga. Efter att vid födseln ha övergivits av sin mor som ser det gröna ögat som ett tecken på att hennes son är besatt av djinner, och därmed olycksbringande, tar sjuksköterskan Marie hand om honom. När Moïse är fjorton år dör Marie i en olycka och Moïse blir lämnad ensam att möte kåkstadens växande fattigdom, laglöshet och våld.

Det här är en mörk och våldsam skildring, ytterligt sorglig, skriven på ett vackert och poetiskt språk. Mycket bra! En sådan där bok som biter sig kvar i magen efter att man har läst den.

Månadens språk är "östafrikanska". Natacha Appanah kommer från Mauritius men bor numera i Frankrike. Hon skriver på franska.

Främlingen


Meursault är en vanlig människa som slumpen gör till mördare. När han ställs inför rätta vänds alla hans tidigare handlingar mot honom och han blir föremål för hat och förakt. Men han upplever allt som händer med likgiltighet, ser tillvaron som ett spel av tillfälligheter. Han är en främling för både andra och för sig själv.

Med betydelsemättad precision och säker stilkonst gestaltar Albert Camus (1913–1960) här den moderna människans livssituation.

Nej, Meursault är ingen "vanlig människa". Meursault är en personlighetsstörd algerisk fransman som utan anledning skjuter en etnisk algerier, en 'arab'. Och om "alla hans tidigare handlingar vänds emot honom", så är det kanske för att de är tämligen avvikande. "Den moderna människans livssituation". Trams! Är det modernt att ha ett totalt avflackat känsloliv? En främling för andra, ja; personlighetsstörda människor upplevs främmande. Det är därför de benämns så.

Den här boken ger mig samma platta, tomma känsla som Handke. Kanske för att Meursault så uppenbart saknar något väsentligt, och då blir känslan att det fattas en dimension i boken också; huvudpersonens tomhet spiller över på boken. Skillnaden mellan de två författarna är att jag inte tyckte att Pesten hade denna kyla och dimensionsbrist, medan allt jag läst av Handke (alla två, ha ha!) har det. Den här har också ett helt annat flyt i språket än Handkes, det är bara att läsa på; hos Handke får jag läsa om meningar rätt ofta. När jag tänker efter har även Böll lite av den där dimensionsbristen - men han skriver ju så snyggt.

Jo, visst är det en bra bok, fascinerande till och med, men jag föll inte riktigt för den. Kazantzakis borde ha fått Nobelpriset istället. Det vet jag bestämt, efter att ha läst en hel bok av honom och två av Camus ;)

Främlingen läste jag för Litteraturpristolvan.


tisdag 25 februari 2020

Löparna


Tro det eller ej, jag börjar närma mig slutet av januari när det gäller att blogga ikapp mina lästa böcker :)

Löparna är en roman om att befinna sig i ständig rörelse. Men också om att till varje pris bjuda motstånd – att bromsa och bevara.

Frédéric Chopins syster smugglar hans konserverade hjärta över gränsen till Polen. En kvinna flyger över halva jordklotet med uppdraget att barmhärtighetsmörda sin dödssjuka tonårskärlek. En man sjunker långsamt ned i galenskap efter att hans fru och barn mystiskt försvunnit under en semesterresa, för att sedan lika mystiskt dyka upp igen. Den ryska sekten Löparna förkunnar att vägen till frälsning ligger i att aldrig slå sig till ro.

Episoder och fragment avlöser varandra i en lekfull och originell romantext som rör sig fritt genom tid och rum. Det handlar om resande och migration, liv och död, och den mänskliga kroppens förfall och bevarande. 

Löparna är inte lika lättillgänglig som Styr din plog... men en fascinerande och förunderlig bok. Berättelserna vindlar kors och tvärs genom "tid och rum" - som baksidestexten också säger - och i början hade jag lite svårt att hänga med, i synnerhet som jag lyssnade - en boks indelning blir inte lika tydlig som i text - och ett tag undrade jag om det var noveller jag lyssnade på. Sedan slog jag mig till ro och bara åkte med. Just den ovan omnämnda episoden om kvinnan som flyger över halva jordklotet för att barmhärtighetsmörda sin tonårskärlek tyckte jag var enastående. En bok som växer och växer ju mer man tänker tillbaka på den.

Nu har jag läst två böcker av Tokarczuk och en återstår i Förkovran, Daghus natthus. Den står i  hyllan och väntar och jag ser väldigt mycket fram emot att läsa den. Hon är bra!

Tropiska fiskar


I efterdyningarna av Idi Amins brutala diktatur i Uganda, växer tre systrar upp. Det är Patti, en pånyttfödd kristen som skriver dagbok om hur hon svälter på sin internatskola, och den frigjorda Rosa som försöker förföra en av sina lärare genom magi. Men huvudpersonen är lillasyster Christine, som vi får följa från hennes första vingliga steg i höga klackar, till mötet med det privilegierade USA där hon upplever både frihet och alienation, till återkomsten till hemlandet. Tropiska fiskar är en samling sammanlänkade noveller, och Doreen Bainganas litterära debut. Genom systrarnas liv skriver hon om teman som klass och religion, sexualitet och könsskillnader, och även om AIDS och dess katastrofala verkningar. Det är berättelser där styrka och glädje inte förnekar svaghet och sorg, och som därigenom uppenbarar de tvetydigheter livet bär på.

Månadens språk i februari är "östafrikanska". Den här boken är alltså skriven av ugandiska Doreen Baingana och originalspråket är engelska.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga mer än att det här är en fantastisk novellsamling. Kanske tyckte jag allra bäst om Ett tackbrev, eller... himla bra hela boken. Läs den!

Doreen Baingana


måndag 24 februari 2020

Jag är Adua


I Jag är Adua får vi följa tre personer som lämnar Somalia för Italien under tre olika historiska perioder: den italienska kolonialismen, Somalia på 1970-talet och nutiden, då Medelhavet har förvandlats till en grav under öppen himmel.
Zoppe lockas till Rom för att arbeta som tolk under trettiotalet och blir ett verktyg i Mussolinis imperiebyggnad italienska Östafrika. På sjuttiotalet flyr hans dotter Adua den socialistiska diktaturen i Somalia till Rom med drömmar om att bli filmstjärna, en ny Marilyn Monroe. Men villkoren för en svart kvinna i den tidens italienska filmindustri är hårda, och efter illa betalda roller i mjukporrfilmer som bryter ner hennes själ och kropp fastnar hon i Rom och åldras i ensamhet och självförakt. I en kombination av barmhärtighet och behov av närhet och uppskattning gifter hon sig med Titanic, en mycket ung somalier som kommit illegalt i gummibåt över Medelhavet.
Jag är Adua är en högaktuell roman som sätter frågor om migration, rasism, tillhörighet och identitet på sin spets.

Jag läste den här boken i januari då månadens språk var italienska.

Igiaba Scego föddes i Rom av Somaliska föräldrar 1974. Vad jag lyckats få fram så är detta den enda bok av henne som finns översatt till svenska. Hon har däremot skrivit en artikel om flyktingarna som kommer över Medelhavet, Det är ingen tragedi, det är dråp, som publicerades på DN 2015. Jag kommer själv inte in där, men här finns den om någon vill läsa.

En mörk och mycket sorglig berättelse, där en liten del av historian i taget finner sin förklaring. Riktigt bra, rekommenderas!

Jag hade en snutt av den med i En smakebit på søndag, som förvisso inte är helt representativ, då merparten av romanen utspelar sig i Italien, fjärran från lejon och hyenor :)

Authors & Characters - Jenny


Authors & Characters utgår från Lyrans NoblesserBerätta om en författare och en litterär karaktär som båda bär veckans utvalda namn. Var gärna fantasifulla med namnen, de kan vridas och tänjas, gälla alla kön, vara olika versioner i olika länder o s v. Improvisera! Varje måndag lägger jag upp ett inlägg med veckans namn och mina val. Lägg upp era egna inlägg, släng in en länk i mina kommentarer, besök varandra för att få lästips och kommentera gärna.

Veckans namn är alltså Jenny och jag tar och vrider och vänder lite, som det står i instruktionen.

Jenny är en smekform av Jane, och Janet är diminutiv av Jane...

Janet Frame


Nyzeeländsk författare som torde vara mest känd för sin självbiografi i tre delar, Till landet Är, En ängel vid mitt bord och Sändebud från Spegelstaden. Hennes livshistoria är väldigt spännande. Själv har jag bara läst första delen, som jag tyckte väldigt mycket om, men det har hela tiden (ja, det var rätt länge sedan) varit min ambition att läsa de följande också. Jag har kommit så långt att jag har införskaffat en samlingsvolym, heja mig! Så här ser den ut:


Böckerna har filmatiserats av Jane Campion; En ängel vid mitt bord  kom 1990. (Och nu *host* inser jag att det var ännu längre sedan jag läste boken än jag trodde, för filmen hade inte kommit ut då :/  Någon mer som tar dryga trettio år på sig innan hen kommer till skott?)

Sjörövar-Jenny i Bertolt Brechts Tolvskillingsoperan.


Jag älskar den där sången!

Und das Schiff mit acht Segeln
Und mit fünfzig Kanonen
Wird entschwinden mit mir

Klassikern med Lotte Lenya:



Och det måste ju rimligen vara denna text Bodil Malmsten tänkte på, även om hennes segel är sju och inte åtta.


Och här, längst ner, dit ingen orkat läsa, ska jag erkänna att jag varken läst eller sett Tolvskillingsoperan. Men jag har en gammal LP ute i förrådet med all musiken, från en tysk föreställning. Kan det vara värt något?


Rosor skador


Rosor skador är en diktsamling som tar sin utgångspunkt i demensen som språkligt och relationellt tillstånd. Den handlar om vad som händer med kärleken och med språket när glömskan tar makten över en människas liv. Om hur relationer, exempelvis mellan mödrar och döttrar, förändras och förvrids, men också förblir, in i det sista. Med hjälp av bland annat berättelsen om Alois Alzheimers första patient Auguste D och Shakespeares tragedi Kung Lear försöker den här boken skapa ett rum där demenssjukdomen, i all dess omöjlighet, framträder som någonting läsbart, rentav delbart. Där de glömska och tröstlösa får tala.

Den dementas utsatthet och den anhörigas desperation och raseri blir på många sätt spegelbilder av varandra i en text där sjukdomen tycks ha smittat hela världen. Eller där världen är en låst avdelning, en inhägnad trädgård, en relation utan andra utvägar än att glömma att kärleken någonsin fanns. Minnesförlust och kärleksförlust som två sidor av samma grymma mynt. Hur vet du att din mamma älskar dig om hon inte längre vet vem du är? Hur vet du att hon är din mamma om hon själv förnekar det? Hur vet du att du älskar henne i denna nya oigenkännliga skepnad?
Relationen mellan mor och dotter blir i den här boken utgångspunkten för ett försök att tänka över kärlek, beroende, utsatthet och makt. Sjukdomen, den skadade hjärnans skadade språk och reaktioner, blir ett försök att skriva fram en polyfon poesi, en sorts mångstämmig sorgesång som egentligen inte kan sjunga.

Det här lät ju i allra högsta grad som något för mig. Dels tycker jag om poesi - om den inte är alltför knepig och svårtillgänglig - dels arbetar jag ju som geriatriker (nå ja, snart geriatriker) en hel del med demens. Boken blev oerhört väl emottagen och fick fantastiska recensioner, dessutom nominerades den till Augustpriset 2017.

Jag ville verkligen tycka om den här boken, men jag förstod mig inte alls på den. Och det känns trist. Jag är övertygad att det beror på mig, och min bristande förmåga, snarare än bokens kvaliteter. Jag tror att jag ska göra ett nytt försök, om något år eller så, och se om det går upp en talgdank så jag kan förstå mig på det fina i kråksången.




söndag 23 februari 2020

Dikter och fragment


Sapfo föddes på 600-talet fvt på Lesbos. Hon lär ha varit mycket känd och uppskattad av sin samtid, liksom av senare storheter som Platon och Ovidius. Endast en hel dikt finns bevarad, resten är fragment. Titeln är således något missvisande ;)

Mest känd idag torde hon vara för att man efter henne använder ordet lesbisk. Men var hon homosexuell? Tja, inte tycker då jag att det framgår i texterna. Det räcker ju med att gå tillbaka 100 år i tiden, så umgicks ju kvinnor på ett annat sätt med varandra och uttalade sig på ett annat sätt om och till varandra. Och vad spelar det för roll, egentligen.

Det enda fragment jag fått mig till livs tidigare är det antagligen mest kända: Gudar like tycks mig den mannen vara... och det kändes som att det var dags att läsa resten också. Det är inte särskilt mycket som finns kvar.

Jag tyckte om den här översättningen där man har valt att inte markera det som fattas med tankstreck eller annat, utan helt enkelt skrivit ner det som det finns bevarat. Det finns en skönhet i dessa skärvor precis som de är.

Jag säger dig, man kommer att
minnas oss i framtiden

Så sant som det är sagt. 2 500 år senare sitter jag här och läser Sapfos ord. Det är förunderligt!

Månen har gått ned nu och
Plejaderna. Midnatt 
är passerad. Tiden rinner
och jag ligger ensam. 

Och så min favorit, som jag tidigare haft med i Veckans mening.

Det sägs att Leda en gång fann 
ett ägg
som hade hyacintens färg täckt med

Jag är så glad att jag tog mig i kragen och läste Sapfo. Egentligen hade jag planerat in den redan förra året under Tema Grekland - som ju inte gick så bra som jag hoppades - men bättre sent...

En smakebit på søndag - Vägmärken


Denna söndag utgår smakebiten ånyo från Astrid Terese på Betraktninger. Dela med dig en snutt av det du läser just nu, inga spoilers!

Dag Hammarskjöld torde vara mest känd i sin roll som FN:s generalsekreterare 1953 till sin död 1961, då flygplanet han färdades i störtade i Nordrhodesia. Han var även - bland mycket annat - ledamot i Svenska Akademien och tilldelades Nobels fredspris postumt.

Vid hans död återfanns ett manuskript med titeln Vägmärken, en samling maximer och fri vers, som utgavs första gången 1963. Några utdrag:

Nuet är meningsfyllt genom sitt innehåll, ej såsom bryggan till en framtid. Och dess innehåll är vårt innehåll i nuet, det varmed vår tomhet fylles om vi förmår att taga emot.



Att inte tynga jorden -. Inget patetiskt excelsior utan endast detta enkla: att inte tynga jorden.


Han var en av dem på Columbus karavell - och undrade över om han skulle vara åter i hemmabyn i tid för att etablera sig som skomakare innan någon trängt sig in efter den gamle.



Smältvattensbäckar
under påskhimmeln.
Kväll. På bordet luktviol. 




Historien om en anständig familj


Det är åttiotal och Maria växer upp med sina äldre bröder Giuseppe och Vincenzo i den lilla kuststaden Bari. Hon är intelligent men vild och inte lik de andra flickorna i kvarteret.
Uppväxten vid havet och bland de vitputsade husen skulle kanske kunna vara idyllisk, men den präglas av våld och styrs av den lokala maffian. Pappa är fiskare, en dominant och hård man som samtidigt älskar böcker och amerikansk film. Mamma, en gång en skönhet, är nu en sliten fiskarhustru som önskar ett bättre liv för sin dotter.
Marias fasta punkt och bästa vän är Michele, son till den mest fruktade familjen i stan. Vänskapen mellan Maria och Michele blir starkare samtidigt som fiendskapen mellan deras familjer växer. Och så småningom övergår vänskapen i kärlek. En kärlek som är omöjlig.

Jag lyssnade på den här boken i januari, när månadens språk var italienska. Och det är helt klart en nackdel att skriva så här långt i efterhand, för jag tenderar att glömma rätt snabbt. Dessutom läste jag, andra delen i Ferrantes Neapelkvartett i samma veva, och faktum är att jag har lite svårt att hålla isär dem. För visst finns det likheter mellan Stål, Neapelkvartetten och denna. Ett annat decennium, en annan del av Italien, inte vänskapen mellan två flickor/kvinnor i fokus, men i övrigt så. Flickperspektivet, den totala bristen på jämlikhet mellan könen, fattigdomen, våldet, utsattheten, längtan bort...

I slutet av nittiotalet var jag på en språkkurs i Grekland, ett stipendium jag fick. I min grupp fanns ett antal unga italienska killar. När läraren frågade, för att vi skulle träna på att prata, hur vi tyckte att ett par skulle dela på hushållsarbetet så hade jag förvisso inte allt för höga förväntningar på deras svar, men jag blev tämligen chockad när det visade sig att de inte ens förstod frågan. De FÖRSTOD inte. De såg bara helt förvirrade ut. Det fanns inte i deras föreställningsvärld att det var något som gick att dela på, ens 98/2. Det var som om hon frågat vem i ett (heterosexuellt) par som vi ansåg skulle bli gravid och föda fram barnet. Ungefär likadant reagerade de när hon frågade vilket yrke vi skulle välja om vi skulle ha ett praktiskt och inte akademiskt. Praktiskt? De kunde inte ens föreställa sig att ha ett praktiskt yrke. Alla gick de något slags klassisk linje, med latin och antik grekiska som huvudämnen. Det var tydligen väldigt tjusigt. Men jag undrar just vad de fick för arbete efter det. Nå, det var en utvikning.

Hur som helst, absolut läsvärd.

lördag 22 februari 2020

Jag vill sätta världen i rörelse


Det är då rent förskräckligt vad dålig jag varit på att blogga ända sedan årsskiftet. Den här lyssnade jag klart på 17 januari enligt Goodreads.

Selma Lagerlöf. Folkkär och världsberömd, framgångsrik och hyllad. Men bakom den etablerade bilden av Nobelpristagaren och sagotanten på Mårbacka fanns en sökande, tänkande, älskande människa med stort frihetsbegär och djärva visioner.

Anna-Karin Palm skriver med författarens blick på Selma Lagerlöf och ser hennes idévärld och inre liv som grundval för hennes skapande. Hon berättar om vänskaper och kvinnokamp, tidens frågor och sammanhang. Författarlivets strider och tvivel träder fram, men också det starka självförtroendet och målmedvetenheten hos en kvinna som banade nya vägar, både i livet och i litteraturen.
Boken ger en levande och mångsidig bild av en författare som än idag förmår sätta världen i rörelse.

Jo, nog var hon målmedveten och hade självförtroende alltid, den goda Lagerlöf - åtminstone om man får tro den här boken, och det får man väl. Redan som liten flicka verkar hon haft helt klart för sig vart hon skulle hän.

Jag kände inte till så mycket om Lagerlöf, bara att hon var lärarinna i botten, ska haft ett förhållande med Sophie Elkan, att hon bott i Falun, att hon köpte tillbaka Mårbacka på "gamla dar", att hon satt i Svenska Akademien och att hon fått Nobelpriset. Det är ungefär allt. Så det var trevligt att få sätta sig in lite mer i hennes liv och författargärning.

Sophie Elkans koppling till Nääs och att Lagerlöf brukade vistas där med henne, hade jag inte en aning om. Jag firade min barndoms midsomrar vid Nääs slott, så det var lite kul att få reda på. Jag blir  generellt barnsligt förtjust när böcker handlar om platser jag känner till: Där har jag varit! Så det är kul att höra (det var en ljudbok) om Falun, där jag jobbar, och kul att höra om hur Lagerlöf, under sin tid i Landskrona, promenerade till Borstahusen, där jag varit med mamma för att besöka Karla konsthantverk. Och Stockholm kände jag förstås också igen mig i, där har jag bott större delen av mitt liv.

På Mårbacka har jag däremot inte varit, men jag har nu kollat upp att det skulle ta mig tre timmar att köra dit. Det borde jag försöka göra i sommar. Det kunde vara en trevlig utflykt.

Efter att ha lyssnat på boken har jag blivit riktigt sugen på att lyssna igenom Lagerlöfs noveller. Det finns en hel del på Storytel. Och Löwensköldska ringen och Mårbackasviten har jag haft på läsa-listan en längre tid. Av den förra har jag bara läst del 1 och del 3 - hur man nu lyckas med det - och jag vill läsa dem alla tre i följd. Mårbackasviten har jag varit nyfiken på sedan Vargnatt började skriva om den.

Och så fnular jag på om jag inte borde läsa Anna Nordlunds och Bengt Wanselius biografi Selma Lagerlöf : Sveriges modernaste kvinna också. Någon gång.

Veckans mening - vecka 8


Veckans mening utgår från Robert på Mina skrivna ord.

Ett blygsamt önskemål: att våra göranden och låtanden skulle ha något större betydelse för livet än man kan tillskriva en smoking när det gäller matsmältningen.



söndag 16 februari 2020

En smakebit på søndag - Tropiska fiskar


Idag utgår smakebiten från Astrid Terese på Betraktninger. Dela med dig en snutt av det du läser just nu, inga spoilers!

En kolossal oval spegel hängde mellan två kolonner stående av chokladbruna byråer. Spegeln kunde vridas kring sin mittaxel och var fäst vid byråerna, och jag var alltid noga med att inte röra vid den, inte lämna spår. Jag drog fram en stol och klättrade upp. Det pirrigaste ögonblicket var precis innan jag öppnat den översta byrålådan. Å, tänk om där inte fanns något glitter i röran med regnbågens alla färger, släta som strandens stenar eller grova som sand, i alla tänkbara former? Men gång efter gång låg de där och det var alltid lika spännande - bekräftelsen på att skönhet var magiskt verklig. När jag långsamt drog ut lådan exploderade färgerna som fotoblixtar.
Där låg högar i guldgult och grönt och liknade en egendomlig asiatisk eller arabisk rätt. Smyckena förde mig till ett ställe som var bättre än himlen. De var regnbågssnäckor som sköljts upp på en fantasistrand.


Månadens språk är "östafrikanska". Doreen Baingana kommer från Uganda och boken är ursprungligen skriven på engelska.

söndag 9 februari 2020

En smakebit på søndag - Våldets vändkrets


Denna vecka utgår smakebiten från Astrid Terese på Betraktninger - tanker om bøker. Dela med dig en snutt av det du läser just nu, inga spoilers!

När jag inte arbetar tycker jag om att betrakta natten från vår balkong. Den är blå på sina ställen, svart på andra. Stjärnorna är hopade i hundratal på himlen. Jag tycker om att höra flyghundarnas vingslag. På havsplatån rör sig gula prickar likt eldflugor. Det är ljusen från fiskebåtarna som åker ut med en oljelampa upphängd i masten för att locka till sig fiskar. 
Jag känner ett sådant begär efter den här trakten, ett begär efter att ta allt, välja allt, havsklunk efter havsklunk, himmelstugga efter himmelstugga.

Citatet är väl inte direkt representativt för den här boken - så långt jag hunnit - som är våldsam, skitig och tragisk, men jag tyckte att det var fint.


Våldets vändkrets läser jag för Månadens språk som denna vecka är "östafrikanska". Eftersom de flesta afrikanska författare, vars verk når oss, skriver på respektive forna kolonialspråk, är det svårt att få med afrikansk litteratur i Månadens språk om man bara utgår från språket; därför har jag gjort en abrovink och i vissa fall valt geografiskt område i stället för språk. Så alltså denna månad.

Natacha Appanah kommer ifrån Mauritius och skriver på franska.



lördag 8 februari 2020

Veckans mening - vecka 6


Veckans mening utgår från Robert på Mina skrivna ordVarje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Och jag hänger på...

När jag betraktar havsbotten ser jag män och kvinnor simma med dugonger och kvastfeningar, jag ser drömmar fasthakade i algerna och spädbarn som sover nere i jättemusslorna. 


Månadens språk är "östafrikanska". Eftersom de flesta afrikanska författare, vars verk når oss, skriver på det forna kolonialspråket, "diskvalificeras" afrikansk litteratur i princip helt och hållet från utmaningen. Därför valde jag att i vissa fall inte ha ett månadens språk utan ett område. Natacha Appanah kommer från Mauritius och boken är ursprungligen skriven på franska. 

torsdag 6 februari 2020

Min vän Charlotte


Wilbur trivs bra i grisstian under lagården, där han bor tillsammans med fåren och gässen. Men så en dag får han veta att bonden tänker slakta honom och Wilbur vet inte vad han ska ta sig till. Då kommer en ny vän till undsättning.

Min vän Charlotte är en av tidernas mest sålda barnböcker och har tryckts i över 45 miljoner exemplar.

Charlotte's Web heter boken i original och det tycker jag egentligen är ett bättre namn, för då framgår det att Charlotte är en spindel. När läste du senast en bok där en spindel var hjälte? För det mesta skildras spindlar endera som äckliga kryp eller som förvuxna monster i skräckfilmer, men i den här boken får spindeln rätt och slätt vara en spindel, ett fascinerande djur, varken äcklig eller förgulligad. E B White beskriver henne så himla fint.

Boken gavs ut 1952 och första svenska utgåvan kom 1953, den hette då Min vän Charlotta. Den kom som tecknad film 1973 och fick då heta Fantastiska Wilbur, och det fick nyutgåvan av boken också heta. Åh, vad jag älskade den där filmen som barn! Och som ung vuxen också, för den delen. 2003 kom spelfilmen Min vän Charlotte ut och så heter även nyutgåvan av boken.

Originalutgåvan

Trots att jag älskade filmen så, så har jag inte läst boken förrän nu. Jag läste den högt för min lilla Nasse. Vi är båda väldigt förtjusta i både grisar och spindlar, så det var ett bra val för oss. Jenny Bergströms bilder är dessutom väldigt fina.

Det är en fantastisk bok, vacker och sorglig. Den finns faktiskt med på BBCs boklista. Missa den inte!


Jag ska erkänna att jag blev mäkta förvånad när jag googlade efter en bild på E B White och insåg att det var en man. Jag har hela tiden trott att det var en kvinna.


Här kan man titta på den tecknade filmen. Råttan Tempelton är helt obetalbar :)







Onåd


En vit medelålders universitetslärare i Kapstaden, David Lurie, har en affär med en av sina kvinnliga studenter. När deras förhållande avslöjas ställs David inför skolledningens krav: han skall inte bara erkänna utan även visa sin djupa ånger offentligt. Men det vägrar han gå med på. "Mitt försvar bygger på begärets rättigheter" hävdar han. Han väljer själv att sluta och upptäcker snart att vänskapskretsen vänder sig bort från honom.

David drar sig undan till dottern Lucys lantgård. Han hjälper henne med grönsaksodling och med hennes hundpensionat. Han arbetar även på ett djursjukhus i närheten. Sakta börjar David komma till rätta med livet.

Men i området som nästan helt befolkas av svarta håller maktbalansen på att skifta. En dag dyker plötsligt tre svarta män upp på gården och Lucy blir brutalt våldtagen. Davids "civiliserade" värld vänds upp och ner och han blir rasande när Lucy vägrar att polisanmäla våldtäkten. Hon envisas med att bo kvar på gården, i vanära, i onåd.

Onåd är en omskakande roman om det nya Sydafrika, ett samhälle där inget är svart eller vitt, där både svarta och vita beter sig illa. Det börjar som en banal historia, men snart upptäcker man att det finns ett märkligt sug i berättelsen. Man läser i ett andetag och med en fascination som bara de allra bästa författarna kan ge oss. 

Jag har inte läst Coetzee förut - när jag tänker efter har jag nog inte läst någon skildring från Sydafrika överhuvudtaget. Jo förresten, van Niekerks Memorandum, men den skildrar inte samhället, inte på samma sätt som den här. Jag kan tycka att jag borde ha lite bättre koll på Sydafrika, jag har ju ändå hört och läst en del, ändå var det rätt chockartat att läsa boken. Ett väldigt, väldigt annorlunda samhälle än det vi lever i. 

Och David Lurie, som sannerligen inte är världens mest sympatiska person, i synnerhet i början framstår han mest som ett riktigt gubbslem, men ju längre in i boken jag kommer desto mer kan jag känna med honom och på sätt och vis beundra honom - trots allt. För naturligtvis är det så; ingen är bara ond, ingen bara god. 

Jag håller med, det finns "ett märkligt sug" i berättelsen.

Den här boken läste jag för Förkovran, under tidigare Nobelpristagare.

onsdag 5 februari 2020

Your Guide to Forest Bathing


Simply being present in the natural world - with all our senses fully alive - can have a remarkably healing effect. It can also awaken in us our latent but profound connection with all living things. This is "forest bathing," a practice inspired by the Japanese tradition of shinrin-yoku. It is a gentle, meditative approach to being with nature and an antidote to our nature-starved lives that can heal our relationship with the more-than-human world.

Alltså, jag tycker att det här med shinrin-yoku och grön rehabilitering är jätteintressant - jag vet ju hur bra jag själv mår när jag travar runt i skog och mark eller går och påtar i trädgården - men den här var verkligen inte bra. Jag hade förväntat mig något med mer historia och forskning, något mer seriöst. Det här kändes mer som författarens privata hopkok av diverse "mindfulness-metoder" och new age.

Considering what you have received, what can you give back to the dirt?

Ja men snälla! Vad är det för trams? Och så uppläst på släpig, smetig amerikanska. Hu!

I've got a jar of di-irt! I've got a jar of di-irt!


Jag läste boken för utmaningen Naturlig läsning. Bortkastad tid! Men shinrin-yoku vill jag läsa om, om jag hittar något vettigt.

Klätterbaronen


Italo Calvinos älskade roman "Klätterbaronen" är berättelsen om en ung italiensk adelsman som i revolt mot sin far beslutar sig för att leva resten av sitt liv i träden. På en klar prosa och med en hisnande upp­fnningsrikedom skildrar Calvino klätterbaronens äventyrliga liv på den italienska landsbygden.

Ja, det här var då en riktig skröna, finurlig och ganska dråplig. Den ligger på dryga 300 sidor, men jag tror att den hade vunnit på att kortas ner en smula; ibland blev det en smula tradigt - eller om det var jag som inte var riktigt upplagd. Men totalt sett lite av en upplevelse att läsa. Jag hade med en mening ur boken i Veckans mening, som rätt fint fångar tonen i boken. Ganska speciell, ja!

Det här var första boken för Månadens språk, som i januari var italienska.

tisdag 4 februari 2020

Kort brev till långt farväl


Kort brev till långt farväl är som ett kärleksbrev till Amerika, där berättaren rör sig genom USA för att komma ifrån sin hustru Judith, efter att deras äktenskap har kollapsat. Han driver per tåg, buss och flyg på flykt från henne och sig själv. Snart upptäcker han att Judith följer honom som en skugga, och de rör sig som i cirklar, inte bara i medvetandet utan också i verkligheten. Till slut möts de och ett slags uppgörelse blir oundviklig.

Nej, jag förstår mig inte på det här. Vad är det för människor? Ska de vara på riktigt? Ingen av dem har någon enda egenskap, säger eller tänker någon enda mening som jag kan känna igen mig i. Vad handlar det om? Vad går det ut på? Trots att huvudpersonen är en komplex och komplicerad person med djupa tankar, så känns han så platt, så tom. Och 'barnet', som faktiskt har ett namn, kallas genomgående bara 'barnet'. Om det åtminstone hade varit 'flickan'.

"som ett kärleksbrev till Amerika". Är det där skon klämmer? Jag tycker inte om Amerika - eller snarare USA - och det finns heller ingenting i boken som tilltalar mig. Jag förstår mig lika lite på USA som jag förstår mig på den här boken.

Att boken, och därmed översättningen, är rätt gammal märks också på en del ord: blue jeans, fjäderboll, färg-tv, mjältsjuka... Men alltså, sa man verkligen blue jeans, fjäderboll och mjältsjuka ens 1975? Inte jag i alla fall.

Boken läste jag för min utmaning Förkovran, som en av tre böcker av senaste årets Nobelpristagare (Gah! HUR ska jag orka ta mig igenom de andra två; jag hoppas verkligen att de är bättre än denna)

Tisdagstrion - Vilda djur


Tisdagstrion utgår från Ugglan & Boken och denna vecka är temat Vilda djur.

Det känns ju som det verkligen skulle vara ett tema för mig, men det visade sig vara svårt - åtminstone att komma på annat än fackböcker. Nåja!

Ja, var kan man rimligen hamna när man tittar in hos ett havsmonster?

Tidernas fisk : Jakten på kvastfeningen av Samantha Weinberg


En hel bok om kvastfeningen; ja men är inte det underbart?! Det var förvisso rätt länge sedan jag läste den, men jag minns att jag tyckte att den var jättespännande. Jag gav den till pappa sedan - på den tiden han fortfarande läste - och han blev lika förtjust han.

Strax före jul år 1938 fick en ung kvinnlig museiintendent i en liten sydafrikansk stad syn på en sällsam fisk i en trålfångst. Det visade sig vara en kvastfening, känd från 400 miljoner år gamla fossil, som antogs ha dött ut samtidigt med dinosaurierna för 30 40 miljoner år sedan! Man trodde att kvastfeningen var den första fisken som kravlade sig upp på land och under evolutionens gång utvecklades till reptiler, däggdjur och så småningom till människan. Upptäckten kallades för århundradets största vetenskapliga fynd och ledde till en dramatisk internationell dragkamp.


Other Minds av Peter Godfrey-Smith


Jag är svag för bläckfiskar; fascinerande varelser! Jag lyssnade på den här boken i höstas och den var väldigt intressant.

What if intelligent life on Earth evolved not once, but twice? The octopus is the closest we will come to meeting an intelligent alien. What can we learn from the encounter? In Other Minds, Peter Godfrey-Smith, a distinguished philosopher of science and a skilled scuba diver, tells a bold new story of how nature became aware of itself - a story that largely occurs in the ocean, where animals first appeared. Tracking the mind's fitful development from unruly clumps of seaborne cells to the first evolved nervous systems in ancient relatives of jellyfish, he explores the incredible evolutionary journey of the cephalopods, which began as inconspicuous molluscs who would later abandon their shells to rise above the ocean floor, searching for prey and acquiring the greater intelligence needed to do so - a journey completely independent from the route that mammals and birds would later take. But what kind of intelligence do cephalopods possess? How did the octopus, a solitary creature with little social life, become so smart? What is it like to have eight tentacles that are so packed with neurons that they virtually 'think for themselves'? By tracing the question of inner life back to its roots and comparing human beings with our most remarkable animal relatives, Godfrey-Smith casts crucial new light on the octopus mind - and on our own.


Moby Dick av Herman Melville


Moby Dick brukar vara med på listor över världens tråkigaste böcker. Nog kräver den sin insats, men jag tyckte jättemycket om den. Melville är ju rolig, för sjutton. Och kaskeloten är, precis som de ovan nämnda djuren, otroligt fascinerande. Så fascinerande att jag, efter att ha läst boken, var tvungen att inhandla The Great Sperm Whale av Richard Ellis för många pengsingar. Nu ska jag bara se till att läsa den också ;)



Bokslut februari

  Här finns den ursprungliga planen för februari, men hur blev det då? Det har varit överjävligt på jobbet och jag har jobbat över i princi...