Jag har inte läst allt jag planerade, men en hel del oplanerat, så sammantaget är jag väldigt nöjd med min läsmånad.
Jag är inte klar med Vargarna från evighetens skog, jag har en tredjedel kvar ungefär - den är ju väldigt lång. I övrigt har jag lyssnat på det jag planerade.
Hoda Barakats Voices of the Lost har jag inte läst. Jag inser att jag fortfarande har svårt att komma in i engelska böcker, att lyssna går däremot bra. Jag har heller inte läst Schultz än.
Tja, inget fel på grundstoryn och historien bygger på en verklig person (Martha Ballard, barnmorska på 1700-talet; väldigt intressant), men jag har svårt för den här typen av litteratur. Det är lite för amerikanskt. Det är så svart-vitt, så trångsynt och kompromisslöst, de goda är lite för goda, de onda lite för onda och det är lite för mycket fokus på hämnd. Visserligen kan det finnas något tillfredsställande (måste jag erkänna) i "synden-straffar-sig-själv-historier", men uppdiktade sådana blir ofta överdrivna och tramsiga. Och jag är inte helt förtjust i översättningen. Varför kalla samhället för Avkroken. Jag antar att det är Blackwater i original, men det är väl ganska uppenbart att det är ett ortnamn och varför då översätta?
Det är ju alltid trevligt med Gamache, men den här tycker jag inte riktigt att hon ror i land. Intrigen är väl komplex och långsökt och dessutom tycker jag att han ska hålla sig i Three Pines. Det är ju där charmen ligger.
Jättefin. Jag vet inte riktigt vad jag hade för förväntningar, de var nog väldigt implicita, men de överträffades med råge. Och så tycker jag om har höra Greider. Han har läst in den själv.
Jag har faktiskt sett Stina. Det är många år sedan. Jag stod på busshållplatsen utanför krogen Stationsgatan i Borlänge en fredag efter jobbet när en taxi stannade på gatan och ut klev Greider. Det var första gången jag såg honom. "Jaha" tänkte jag "kändis som tar taxi till krogen en fredagseftermiddag". Jag var inte imponerad. Men ut ur taxin kom sedan två unga tjejer, antagligen var den ena hans dotter - jag trodde att båda var det, men han har väl bara en - en hund och en jäkla massa packning, och så gick de och ställde sig vid busshållplatsen de med 😊. De skulle väl hem till Dala-Floda.
Den här tyckte jag också jättemycket om. Jag hade inte läst på och trodde att den skulle vara mer av "statarnas historia". I själva verket handlar den faktiskt om ett mord, vilket egentligen framgår av titeln. Stataren Elof - "den barmhärtige mördaren" - dödar sin fru och sina tre yngsta barn. En sann historia. Parallellt berättas om en annan familj i släkten, även de statare. Invävt i berättelsen om mordet och familjerna berättas också mer generellt om statarnas situation. Och parallellt med detta, fint invävt, en berättelse om minervaugglor.
Jag tycker att han är fantastisk, Patrik Svensson, i hur han lyckas väva ihop facklitteratur och biografi på ett sätt som nästan känns skönlitterärt. Inte omöjligt att den här kommer att hamna på listan över bäst 2026.
Hon har ju en väldigt egen röst, Lina Wolff, lite "köttig" och makaber, så där. Jag kan lugnt konstatera att hon är bra, men hon når liksom inte hela vägen in i mig.
Nja, den här föll mig inte riktigt på läppen.
Nja, i ärlighetens namn, när jag skulle börja sammanställa vad jag läst i februari, så kom jag inte ens ihåg att jag läst ut den. Jag letade efter bokmärket, för att se hur långt jag kommit, men insåg när jag kollade sista sidan att jag faktiskt var klar med den. Gjorde inget större intryck, med andra ord. Dessutom hade jag fått för mig att det skulle vara en novellsamling.
Jag älskar det här omslaget! Skulle vilja ha det på väggen. Det är så befriande att läsa om äldre människor - tycker tanten här - och den här är en liten pärla.
Bra och lite otäck på något vis.
Riktigt obehaglig, svart och grym. Det är inte ofta böcker ger mig tydliga bilder, men den här gjorde det. Jag vet exakt hur det såg ut där och jag minns hettan, det förtorkade.
Annars, när jag läser, är bilderna inte så explicita, men eftersom jag känner tydligt när jag ser en bok filmatiserad eller ser illustrationer i efterhand, om det är "fel", så antar jag att det finns bilder i mig.
De oplanerade:
Sorglig och mycket vacker. Med den kan jag pricka av Syrien i Jorden runt på 100 böcker.
Ali är nitton år och tvångsrekryterad till den syriska armén. Svårt skadad efter ett bombangrepp kämpar han för att nå ett närliggande träd. Ali drömmer om att kunna flyga upp till en av trädets grenar. Träden har alltid varit hans hem, och däruppe har han varit skyddad. Medan han kämpar sig fram mot trädet tänker han tillbaka på sitt liv. Han tänker på den nästan hundraåriga kvinnan som initierade honom i byns gamla tro, på sin barndom och sin djupa förbindelse med naturen.
Det här är tredje boken jag läser av Vuillard och han är ju så jäkla bra! Tidigare har jag läst Dagordningen och De fattigas krig.
Buffalo Bill Cody var nöjesbranschens kung. Hans spektakulära vilda västern-föreställningar drog fulla hus världen över och trollband publiken med något de aldrig tidigare sett: livs levande indianer. Hövdingen Sitting Bull paraderar på scener till burop för femtio dollar i veckan. Även ett spädbarn från Lakotastammen, hittat under sin moders döda kropp, adopteras och visas upp. De sista överlevarna från Wounded Knee anställs för att gång på gång iscensätta den hemska massakern på deras stam. Vi får naturligtvis lära känna Buffalo Bill själv, som spelade sin roll till slutet trots att den förtärde honom. Jordens sorg är berättad med medkänsla och ilska, och visar oss tragedier förvandlade till cirkusnummer. Kan någon av oss titta bort?
Underbar. Lågmäld. Den stannar kvar.
En iskall vinter i den sydkoreanska turiststaden Sokcho, nära gränsen till Nordkorea, möts en ung hotellreceptionist och en serietecknare från Normandie. Han söker stillheten, hon försöker undfly den. Båda söker en nystart i livet, var och en på sitt vis.
Japansk klassiker, skriven på 1200-talet. Jag är ju väldigt svag för det japanska. En liten pärla.
Kamo No Chōmei (1155-1216) växte upp i en privilegierad miljö men kom med tiden att förlora sin ställning. I stället för att tävla om positioner och inflytande förkovrade han sig i poesi och musik, och sedan han 1204 avlagt sina munklöften valde han ett liv som tonseisha, en person som lever i avskildhet. Han byggde en enkel eremitstuga på Hinoberget i östra Kyōto och levde där resten av sitt liv, i största anspråkslöshet.
Annorlunda, med ett jäkla flyt. Kan nog tilltala även dem som inte är så förtjusta i att läsa lyrik. Augustnominerad 2024 och det förvånar mig inte.
Se där! Jag fick in en Byggmästar även denna månad. Jag gillar henne mycket.
Ja, när tant står på biblioteket och bläddrar bland lyriken och hon finner en diktsamling som heter något med vinter, ja då följer den ju med hem. Jag gillade den. Har Stepanova i hyllan sedan tidigare, Minnet av minnet, men har inte kommit till skott med den än. Det borde jag nog, att döma av denna.
Har sett den omnämnas en del i tidningarna och bara ordet, snö, får ju mig på fall. Strandberg ska jag definitivt läsa mer av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar