Jag hade tänkt att Klubben skulle vara den första bok jag lyssnade på för året, men när jag gick in på Storytel så fanns den inte där. Som e-bok fanns den, eller rättare skulle den komma att finnas, men först framåt våren. Jag började tro att jag var helt vimsig som så säkert tyckt mig veta att jag sett den som ljudbok där, men accepterade fakta och lyssnade istället på Tokarzcuk. Efter den boken hittade jag plötsligt Klubben som ljudbok igen. Vad som gick snett vet jag inte. Råkade jag stava fel när jag sökte? Men hur fel kan man stava 'klubben' utan att se det? Hur som helst... den blev årets tredje bok.
Klubben är verkligen precis så bra som det sagts och jag tror att Jean Claude Arnault kan vara jäkligt glad för att det är Matilda Gustavsson som skrivit boken. Hon lyckas hålla sig så fantastiskt neutral och tar inte ifrån Arnault de positiva egenskaper han har och det positiva han uträttat. För ingen människa är naturligtvis bara "ond" och ingen människa gör bara dåliga saker. Det finns förstås en anledning till att Arnault kunnat nå den position som han haft, trots att han på många plan är en riktigt vidrig typ. En vidrig, men faktiskt ganska ömkansvärd typ. Jag tänker på hur Horace Engdal sagt att Arnault aldrig var löjlig. Men löjlig är precis vad han framstår som i boken. För mig. Han var naturligtvis så lagom löjlig för dem som drabbades av honom.
Det som förvånar mig mest när jag lyssnar på boken är inte Arnaults sexuella övergrepp och gränslösa beteende mot kvinnor. Herregud, hela världen är knökfull av sådana män! Jag skulle tippa att 98% av jordens manliga befolkning tycker att detta är ett fullkomligt normalt beteende. Vi ska inte glömma att den sexualbrottslagstiftning vi har i Sverige är unik, och för resten av världen - och för en tämligen stor andel av Sveriges befolkning också - framstår ungefär på samma nivå som vi betraktar sharialagarna.
Nej det som förvånar mig mest är faktiskt uppgifterna om att flera konstnärer som ställt ut på Forum, och via Forum fått sina verk sålda, aldrig såg röken av några pengar. I något fall uppgavs till och med att konstverk stulits - utan några vidare förklaringar, polisanmälan eller annat som skulle vara högst rimligt om något sådant verkligen hänt. Och det är i detta sammanhang jag verkligen börjar undra över Katarina Frostenson. Nog för att det är svårt att förstå att Frostenson accepterat Arnaults beteende genom decennierna, men vi vet alla vad kärlek, medberoende och psykisk misshandel kan få en människa att acceptera (därmed inte sagt att jag tror att Frostenson utsatts för psykisk misshandel) men när det gäller hennes beteende runt de här konstverken så blir jag fullkomligt förstummad. Det andra kan jag på något plan förstå (vilket naturligtvis inte är det samma som att acceptera), men inte detta. Det känns väldigt jobbigt att inse att jag, på sätt och vis, blir mer upprörd över stulna konstverk än kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp; övergrepp som i många fall fått förödande konsekvenser. Jag tröstar mig själv med att min upprördhet inte har att göra med något slags gradering av respektive brotts allvarlighetssgrad, utan helt enkelt med hur respektive brott betraktas av allmänheten: att begå sexuella övergrepp mot kvinnor är en normalbeteende i en majoritet av befolkningens ögon; att stjäla konstverk är det inte. (Och detta skulle man naturligtvis kunna skriva tusen sidor till om)
Jag förundras också över Arnaults omvittnade dragningskraft på kvinnor. Jag hade aldrig varken sett eller hört talas om karln förrän detta slogs upp i pressen, så min bild av Arnaults yttre företräden är naturligtvis färgad av det han gjort. Jag är också väl medveten om att en person som är föga tilldragande på bild, kan vara oerhört attraktiv i verkligheten, där röst, gester, rörelsemönster, ansiktsuttryck, hållning, bemötande, uttryck av åsikter, känslan av kontakt etc tar överhanden. Jag letade faktiskt efter klipp på YouTube för att se den Arnault som de här kvinnorna mötte - han ska ju till exempel ha intervjuats i tv tillsammans med Frostenson - men jag fann bara klipp i samband med rättegångarna. Där ser jag en liten farbror, lätt kutig och med en aning trippande gång och hans röst får jag inte höra. Det är väldigt, väldigt svårt att förstå den dragningskraft Arnault haft på människor när man ser de här klippen.
Inläsningen är väldigt fin. Man har också anlitat olika skådespelare som läser upp vittnesmålen från de drabbade kvinnorna och andra personer runt Arnault och de gör det väldigt bra, de också.
Augustpris för bästa fackbok?
Vill man läsa recensioner av boken och inte bara mina fritt flytande tankar runt boken, så finns det några här:
SvD
DN
GP
