Helgfrågan - vecka 44

 

Denna vecka ber Mia Tipsa om en bra skräckbok?

Den här var oväntat otäck för att vara en barnbok, tycker jag, och ungefär det läskigaste jag vågar mig på att läsa, ha ha. Och bra var den. Den Augustnominerades 2017.

Det här är historien om Lilla Hon, som blir utmanad av sina klasskompisar att gå upp alldeles ensam på skolans vind. Fast det är förbjudet att gå dit, för det kan hända olyckor där. Och så kanske det spökar. Men alla vet ju att spöken inte finns på riktigt. Eller?

Det här är en förskräcklig, ryslig och otäck berättelse. Men den är också knasig, spännande och rolig. Och den slutar ganska lyckligt. I alla fall för vissa...

Hett i hyllan - #60

 

Hett i hyllan utgår från Monika. Om de där böckerna som stått i hyllan i en halv evighet, men som kanske förtjänar att plockas fram, dammas av och äntligen läsas.

Den här måste ha stått i hyllan i över 40 år. På den tiden tyckte jag fortfarande att det var lite spännande med erotiska skildringar - nu tycker jag att det är typ det tråkigaste och mest ointressanta som finns - och det faktum att den varit förbjuden och lett till sedlighetsåtal gjorde den ju också intressant. När jag nu läser texten nedan, som jag just googlat fram, så tycker jag ändå att den låter rätt lockande. Och jag antar att det som var "osedligt" på 40-talet knappt kommer att beröra mig överhuvudtaget. 

Agnar Mykle är en av de mest kontroversiella författarna genom tiderna i Norge. Sången om den röda rubinen förbjöds 1957, ett år efter att den utkommit. Rättsfallet som följde blev oerhört uppmärksammat. Mykle och hans förläggare anklagades för att publicera omoraliskt och pornografiskt material. De friades, men boken drogs under en period in från marknaden.
I romanen får vi följa den unge studenten Ask Burlefot under hans tid vid universitetet i Bergen hans rastlöshet, frustration och sökande leder honom in på en väg fylld av skam, förluster och triumfer. Och det är Asks många möten med kvinnor och detaljrikedomen i dessa skildringar som gjorde boken så uppmärksammad.
Sången om den röda rubinen är en energifylld, rolig och rörande berättelse om en ung mans väg ut i livet. Den är också en av de stora kärleksromanerna i nordisk litteratur, väl värd sin plats i hyllan bredvid storheter som Den allvarsamma leken.

Veckans kulturfråga - vecka 44

 

Denna vecka undrar Linda på Enligt O

Vilken är den bästa svenska bok du läst i år?

Det har inte varit något bra läsår i år, framförallt för att jag inte kan l ä s a. De böcker jag brukar ha mest behållning av finns sällan inlästa som ljudböcker eller är av sådan art att de kräver ganska mycket fokus, vilket jag inte har förmåga till för närvarande. Inte har haft på ett bra tag, känns det som. 

När jag tittar igenom Goodreads så kan jag konstatera att det är en bok som sticker ut:

Humlan Hanssons hemligheter belönades med Augustpriset 2020, barn- och ungdomsklassen. Jag inhandlade den till dottern ganska omgående, men hon har naturligtvis inte rört den. Jag har dessvärre inte fått läsande barn. Det förvånar mig lite, då både jag och fadern är läsande människor - även om fadern nu mest läser facklitteratur. Jo, min äldste läser en del, men nästan bara facklitteratur han också. 

Hur som helst, eftersom jag försöker klämma Augustnominerade böcker rent generellt, så tog jag mig äntligen i kragen och läste denna - och den var oväntat charmig och rolig. 

Jag tyckte för all del om Stacken, Agneta Pleijels självbiografiska serie och de tre första delarna av Fröknarna von Pahlen också (de finns inlästa, men inte resten), men... Humlan sticker ut.

När det gäller de Augustnominerade så kände jag bara igen Ramqvist i skönlitteraturklassen och Skogen i facklitteraturklassen. Båda hade jag sparade i min Storytelhylla och Skogen lyssnar jag på just nu.

Trist att det var så mycket Bonnier. Jag känner mig inte lika sugen på att läsa som jag brukar göra, men vi får väl se. Min ambition är att läsa åtminstone tre i varje klass för varje år - naturligtvis utan att göra våld på mig själv. 

Tisdagstrion - Böcker jag inte läst klart

 

Tisdagstrion utgår från Robert på Mina skrivna ord. Veckans tema är: Böcker jag börjat på men inte orkat/velat läsa klart

Så tråkig att klockorna stannar. Det skriker tillgjort 70-tal om den. Trams om vaginala orgasmer som verkar instoppat bara för att man skulle skriva om vaginala orgasmer på den tiden. Ett gäng medelklassmänniskor som ska föreställa kommunister - ja, eller vänstervridna i alla fall - fastän ingenting de tycker, tänker eller gör ens avlägset påminner om ideologin. För det skulle man väl skriva om på 70-talet. Vart tog de där skrivböckerna vägen, förresten? De lät ju spännande. Jag måste ha tappat bort dem bland det vaginala och kommunisterna med hembiträden - eller vad de nu hade. Dumt var det i alla fall. HUR kan denna ha nobelprisats och vara med i Feministisk litteraturkanon?

Sådan där feelgoodtramsig stil och språk som jag bara inte klarar. Jag som såg fram emot att läsa serien. Trodde att den skulle vara trivsam. Kan inte fatta att det är samma person som skrivit boken om Hilma af Klint. Den var bra.

Åh, den är ju så fin och den lät ju så bra! Samma här, den där feelgoodstilen med överanvändande av tramsiga metaforer och klyschor. 

P. S. 

Två som jag läste klart, men inte borde ha

 

1. Kräkvarning på det tramsiga språket. I nivå med de grå nyanserna. Så pinsamt att jag behövde skämskudde.

2.  Hur kan man komma på något så übervidrigt? Jag blir rent förbannad när jag tänker på den. Det måste vara något fel på karln.

Veckans helgfråga - vecka 43

 

Denna vecka lyder Mias helgfråga: 

FN dagen idag. Har du tips om en bra bok som handlar om krig eller fred?

Klockan klämtar för dig… utspelar sig över 3-4 dygn under det spanska inbördeskriget, där en amerikansk sprängexpert i samarbete med en lokal grupp partisaner har som uppgift att spränga en bro i luften. Parallellt med den realistiska och nyktra skildringen av krigets hemskhet och meningslöshet är en intensiv och känslofylld kärlekshistoria inflätad. 

Det är något med titeln som har berört mig ända sedan jag var barn: Klockan klämtar för dig. Jag vet inte riktigt varför, men jag uppfattade den som så vacker. Jag tror att jag hörde den första gången då den gick som film på tv, men jag såg den nog aldrig, möjligen delar. Kanske satt mamma och pappa och tittade och jag kom in och såg någon del. Så småningom hörde jag den engelska titeln, For Whom the Bell Tolls, och blev om möjligt ännu mer berörd. Ytterligare senare läste jag Donnes dikt, och förstod var titeln var hämtad. Och jag älskade dikten från första stund. Boken, däremot, läste jag inte förrän rätt nyligen, några år sedan bara. Och det är något med Hemingway som biter sig fast. Det är inte alltid jag upplever böckerna så fantastiska just när jag läser, men de sätter sig. Och jag inser nu att jag måste läsa mer Hemingway, i synnerhet hans noveller. Jag har inte läst en enda. 

Jag kan inte påstå att jag gillar omslaget, ändå är det ett av de bästa jag hittade. Jag avskyr omslag med bilder från filmatiseringar av böcker. De engelska är något bättre, här är ett:

Och här är Donnes dikt:

No man is an island,

Entire of itself.

Each is a piece of the continent,

A part of the main.

If a clod be washed away by the sea,

Europe is the less.

As well as if a promontory were.

As well as if a manor of thine own

Or of thine friend's were.

Each man's death diminishes me,

For I am involved in mankind.

Therefore, send not to know

For whom the bell tolls,

It tolls for thee.

Veckans kulturfråga, vecka 43

 

Denna vecka undrar Linda: Vilka böcker står näst på tur att bli lästa?

Ja, jag klarar ju fortfarande inte av att l ä s a, så det får bli de ljudböcker som står näst på tur. Egentligen är det tre halvfärdiga som står på tur, men jag dristar mig att välja de ännu orörda.

Powers var långlistad till Bookerpriset men gick inte vidare till kortlistan. Jag älskade hans tidigare kortlistade Bewilderment. De flesta verkar tycka att pulitzerprisade The Overstory, var ännu bättre. Den har stått i hyllan och väntat ett par år nu. När ska jag äntligen kunna l ä s a igen? Så länge tänkte jag lyssna på Playground.

Patchetts Bel Canto har vunnit Women's Prize for Fiction. Ingår i min utmaning Prisat.

Enlightenment var också med på Bookerprisets långlista, men gick inte vidare. 

Sedan ska jag ta itu med de augustnominerade. De som finns inlästa, vill säga. 

Tisdagstrion - Höstfärger

 

Tisdagstrion utgår från Robert på Mina skrivna ord. Denna vecka är temat Höstfärger.

Dessa tre böcker har jag ännu inte läst - men jag vill gärna.

Ghachar Ghochar står i hyllan och väntar och har så gjort en längre tid. 

En ung man sitter på Kaffehuset, där han varit alldeles för ofta under den senaste tiden. Kyparens närvaro ger honom en smula lugn då han har svårt att bringa klarhet i sina tankar. De är tilltrasslade på ett sätt som påminner om ordet "ghachar ghochar" – det alldeles egna uttryck som hans hustru Anita anförtrott honom under bröllopsnatten. Men deras stund av närhet är långt borta nu. Och ännu mer avlägsen är tiden då han tillsammans med sina föräldrar och sin syster bodde i ett trångt och enkelt hus. När hans farbror nått framgång med sitt kryddföretag flyttade de istället till ett hem som var så stort att det var svårt att möblera. I överflödet av mat och vackra kläder styrs deras samvaro snart av nya villkor.

Ghachar Ghochar är en internationellt hyllad berättelse om rikedom och moralisk undergång. Den har kallats den finaste indiska romanen på ett decennium och Vivek Shanbhag har jämförts med Tjechov.

Hester Prynne är offentligt förnedrad, inspärrad och utfryst. Det är 1600-tal och hon lever i den strikt puritanska Massachusetts Bay-kolonin i Boston. Efter att ha fött ett barn utom äktenskapet och med okänd far är hon nu tvingad att bära ett rött A för resten av sitt liv.

1850 gavs den ut.

Tommy Orange har funnits på min läslista sedan Pow Wow kom ut. Nej, jag har inte läst den heller. Wandering Stars är hans senaste som långlistades för Bookerpriset i år, men inte klarade sig vidare till kortlistan. 

Colorado, 1864. Star, a young survivor of the Sand Creek Massacre, is brought to the Fort Marion Prison Castle, where he is forced to learn English and practice Christianity by Richard Henry Pratt, an evangelical prison guard who will go on to found the Carlisle Industrial School for Indians, an institution dedicated to the eradication of Native history, culture, and identity. A generation later, Star's son, Charles, is sent to the school, where he is brutalized by the man who was once his father's jailer. Under Pratt's harsh treatment, Charles clings to moments he shares with a young fellow student, Opal Viola, as the two envision a future away from the institutional violence that follows their bloodline.

Oakland, 2018. Opal Viola Victoria Bear Shield is barely holding her family together after the shooting that nearly took the life of her nephew Orvil. From the moment he awakens in his hospital bed, Orvil begins compulsively googling school shootings on YouTube. He also becomes emotionally reliant on the prescription medications meant to ease his physical trauma. His younger brother Lony, suffering from PTSD, is struggling to make sense of the carnage he witnessed at the shooting by secretly cutting himself and enacting blood rituals which he hopes will connect him to his Cheyenne heritage. Opal is equally adrift, experimenting with Ceremony and peyote, searching for a way to heal her wounded family.

Tisdagstrion - Frukt & bär

 

Tisdagstrion utgår från Robert på Mina skrivna ord och denna vecka handlar det om:

Frukt och bär (på omslaget, i titeln eller i handlingen)

Martim är på flykt från en brottsplats. Han vandrar till fots mot Brasiliens torra och karga högland tills han en dag når fram till en avskilt belägen gård. På gården bor Vitória tillsammans med sin kusin Ermelinda – den ena rädd för att leva, den andra för att dö. Martim tar arbete som gårdskarl, och långsamt återges detaljerna kring hans brott och det liv han levt. Mötet med de två kvinnorna och naturen får honom att ompröva sig själv, men för var dag som går kryper den yttre världen närmare.

Den här står oläst i hyllan. Den låter riktigt spännande ju. Jag har inte läst Lispector, men har ytterligare en titel väntandes i hyllan.

Fikon på omslaget och lite grand i handlingen också. Jag läste den för ett par år sedan och tyckte så himla mycket om den. 

I det sena 1950-talets Jerusalem söker den unge bibelforskaren Shmuel nya vägar i livet efter att ha övergetts av sin flickvän och tappat lusten för studierna. Han tar anställning som assistent och samtalspartner hos Gershom Wald, en ärrad och sängliggande intellektuell som betalat ett högt pris för det han tror på. I huset finns även svärdottern Atalia, som mist sin man i självständighetskriget 1948. Atalia är lockande och avståndstagande på samma gång och Schmuel dras ohjälpligt till henne, trots att ett anställningsvillkor var att han inte skulle förälska sig. Parallellt med att hans besatthet tilltar fördjupas relationen mellan honom och Gershom och Shmuel ställs inför frågor som han måste finna svar på. Deras samtal får honom också att återuppta sina studier om förhållandet mellan Judas, förrädaren som kanske inte var en förrädare, och Jesus, som föll offer för sin egen övertygelse - och han finner i den historien ett starkt samband med vad som händer i det samtida Israel.

Den här står också oläst i hyllan och är en av dem som jag längtar alldeles förtvivlat efter att äntligen kunna få läsa. Berättelsens protagonist är ett fikonträd. Minsann!

It is 1974 on the island of Cyprus. Two teenagers, from opposite sides of a divided land, meet at a tavern in the city they both call home. The tavern is the only place that Kostas, who is Greek and Christian, and Defne, who is Turkish and Muslim, can meet, in secret, hidden beneath the blackened beams from which hang garlands of garlic, chilli peppers and wild herbs.

This is where one can find the best food in town, the best music, the best wine. But there is something else to the place: it makes one forget, even if for just a few hours, the world outside and its immoderate sorrows. In the centre of the tavern, growing through a cavity in the roof, is a fig tree.

Jag tänker också - helt ofint - lägga till två barnböcker som bonus. De handlar också om fikon respektive äpplen. Båda har alla tre barnen och deras ömma moder tyckt mycket om. 

Sydafrikanska Fiona Moodie har skrivit om hur jordsvinet Takado fixar en fikonfest för att fira sin kompis Nokos födelsedag. Om man tittar noga så kan man se ett flertal fikon på marken. Vi har döpt ett av marsvinen till Noko efter denna bok.

Ellens härliga äppelträd står mitt i trädgården. Trädet är hennes och Olles bästa lekplats och Ellen älskar det. En svart vinternatt blir det storm. Elektriciteten slutar fungera och Ellens pappa tänder en brasa. Först är det mysigt och lite spännande, men när Ellen vaknar nästa morgon...

En smakebit på søndag - Jag tar inte farväl

Smakebiten utgår från Astrid Terese på Betraktninger. Dela med dig en snutt av det du läser just nu; inga spoilers!

Snön föll tunt.
Fältet jag stod på gick efter ett tag över i en låg bergssluttning. Den här sidan av berget, från krönet ner till fältet, var täckt av tusentals svarta trästockar planterade i marken. Stockarna var av varierande höjd, som människor i olika åldrar, och tjocka som järnvägssliprar, om än inte lika räta. Alla var de lite böjda eller vridna, som om det var tusentals män, kvinnor och utmärglade barn som stod där och kurade i snöfallet. 

Så börjar Jag tar inte farväl av Han Kang.

Jag har tidigare bara läst Vegetarianen av Han Kang. Levande och döda och Den vita boken har jag haft på läslistan en halv evighet. Sedan de kom ut, skulle jag tro. När jag var på biblioteket härom veckan och fick syn på denna, så snöt jag den från hyllan. Rena lyckträffen. Jag har för all del sett Han Kang nämnas i Nobelprissammanhang, men hon har väl knappast legat högt på listorna och att hon skulle få priset var inget jag förväntade mig. Jag kan ju inte l ä s a egentligen - men kan likväl inte låta bli att låna hem böcker och försöka när jag ser något lockande. Nu antar jag att det står minst tio i kö på denna, så det är bara att sätta igång och göra sitt bästa.

Veckans mening - vecka 41

 

Veckans mening utgår från Robert på Mina skrivna ord. En mening från veckans läsning som av en eller annan anledning fått dig att stanna upp.

We have lived alongside wolves for far longer than we haven't, and Gow reveals their ghosts lurking in our landscapes, our stories and our psyches, and make it plain that a nation that kills its wolves is one that kills itself.

Citatet ovan är inte av Gow, utan en del av en blurb av Lee Schofield, men jag gillade den. Det är rätt tröttsamt här i Dalarna med varghatet och den allmänt avoga inställningen till det mesta som har med djur och natur att göra. 

Veckans helgfråga - vecka 41

 

Veckans helgfråga från Mia lyder:

Brukar du köpa faktaböcker, i så fall ge ett exempel

Ja, jag köper en hel del fackböcker. Under perioder är det nästan bara fackböcker jag har köpt. Tidigare köpte jag på mig en hel del trädgårdsböcker, men det blir inte så många nu. Nu är det mest djur och natur, fast de senaste två jag köpte är dessa:

Veckans kulturfråga - vecka 41

 

Denna vecka undrar Linda på Enligt O

Vem önskar och/eller tror du blir årets nobelpristagare i litteratur?

Jag har faktiskt ingen riktig favorit. Helst skulle jag vilja att någon helt otippad och gärna okänd fick priset, för det är roligast.

När det gäller tror, så känns det ju rätt rimligt med Can Xue. Inte för att jag kan bedöma hennes författarskap, utan för att hon omnämns av många och ligger högt på vadslagningslistorna och för att "det är dags" för en kvinna som varken är europé eller nordamerikan. 

Fast jag har samtidigt känslan av av Akademien inte tänker låta sig gå i ledband och välja efter något slags rättvisesystem. Vad är egentligen 'rättvisa' i de här sammanhangen? Jag känner att jag värjer mig lite mot formuleringar som "nu är det dags för en asiatisk kvinna". Säger vem? Inte Nobel i alla fall. 

Naturligtvis tycker jag att det är rimligt att Akademien vidgar sina vyer och tittar utanför konceptet 'Europeisk/nordamerikansk vit man', och det tror jag att de har gjort. Och visst vore det fint om det blir en kvinna. Och eftersom jag har en faiblesse för världslitteratur, så visst ser jag gärna att priset hamnar utanför det europeiska/anglosaxiska. Jag ser nog faktiskt hellre en afrikansk man som inte skriver på kolonialspråk som vinnare, än en nordamerikansk kvinna som skriver på engelska. Men det viktigaste är ändå ett spännande författarskap, det går före både kön och nationalitet.

Tisdagstrion - Författare på G

 

Tisdagstrion anordnas numera av käre Robert på Mina skrivna ord, och veckans trio ska handla om böcker vars författares för- eller efternamn börjar på G.

Eftersom det är Nobelvecka så får det bli Nobeltema för min del: en gammal pristagare, en ny och en tippad.

Förmöget folk är första delen i Forsytesagan av John Galsworthy, som mottog Nobelpriset 1932. Jag minns att den gick som TV-serie när jag var barn, men det var inget jag var stor nog att titta på själv. De första tre delarna i serien står i min hylla och väntar. En vacker dag...

Australiern Gerald Murnane hörde jag talas om först ganska nyligen. Han verkar plötsligt finnas med på var och varannan lista på kandidater. På Betsson ligger han till och med högst upp, ser jag när jag nu tittar. Inlandet beskrivs som hans största roman. Den är från 1988 men kommer snart i nyutgåva från Weyler förlag. Man kanske skulle testa.

Abdulrazak Gurnah fick, som bekant, priset 2021. Jag har läst tre av hans böcker och tyckte mest om denna. 

Och så en liten bonusnovell:

Jean Gionos Mannen som planterade träd. Alldeles, alldeles underbar!

Och vem får Nobelpriset då? Akademien har ju fått bassning för att det varit allt för få kvinnor och allt för stort fokus på Europa och USA, så de flesta verkar räkna med att det ska bli en utomeuropeisk kvinna i år. Och någonting inom mig säger Can Xue - inte för att jag kan litteratur alls, bara en känsla. 

Samtidigt har jag en känsla av att Akademien verkligen inte tänker låta sig styras till varannan damernas, utan typ: 'vi väljer det författarskap vi tycker är mest värdigt, oavsett kön och hemland, så det så!' Och jag tror att de kommer att vara måna om att visa det. Det skulle baske mig inte förvåna mig om de valde Dag Solstad. Bara för att! Och sedan väljer tre sydamerikanska kvinnor på raken. Eller nått. För jag tror att de har ett rejält vidgat fokus nu, bara att de inte vill växla kön och kontinent varje år för att det ska bli "rättvist". 

TBR oktober

Min TBR är sen för det har varit bedrövligt stressigt de senaste veckorna.

Jag har väldigt klart för mig vad jag vill läsa i oktober, frågan är bara vad jag kommer att klara av. Nästan alla på listan är på engelska och jag har haft väldigt svårt att fokusera när jag lyssnat på engelska det senaste. Risken är att det fortsätter så ett tag till, för även om en del av stressorerna är åtgärdade, så har det tillkommit nya. Vi får väl se hur det blir.

Jag gick över till 3e delen i Cleeves Shetlandserie när jag inte kunde fokusera varken på Possession eller Hunt For the Shadow Wolf, och jag är nästan klar med den.
Fast nu när jag kollar septembers TBR, så ser jag att Possession inte var med. Jag tog mig an den när jag var klar med alla utom Hunt For the Shadow Wolf, som krävde än mer fokus då den är inläst på skotska. Trots att det inte ser så ljust ut så hoppas jag att jag ska få ro nog att lyssna klart på dem båda nu i oktober. 

 

Fler böcker jag verkligen vill lyssna på: 

Kortlistad till Bookerpriset. Jag har förberett mig genom att lyssna både på Tom Sawyer och Huckleberry Finn, det är en retelling nämligen. Jag tyckte mycket om Everetts The Tree, som kortlistades för ett par år sedan. 

Richard Powers nominerades också till Bookerpriset, igen, men gick inte vidare till kortlistan. Jag älskade hans The Bewilderment. 

Också långslistad till Booker, men gick inte heller vidare.

Och en sista långlistad till årets Booker. Snyggt omslag.

Ann Patchetts Bel Canto har vunnit Women's Prize For Fiction. För Prisat. 

Andra delen i Pearl Bucks trilogi som börjar med Den goda jorden. För Förkovran, Nobelpristagare.

Korpar är häftiga så den här vill jag lyssna på för Naturlig läsning. 

En svensk har jag på listan i alla fall - förutom Cleeves som ju nästan är klar. Jag har länge skrivit i kommentarer att jag borde ta mig i kragen och läsa lite Sayers, och nu så!  Det här ska vara den första. 

Jag ska också läsa/lyssna på något för Novellresan, som denna månad går till Maine. Helena föreslår böcker av Stephen King, men jag tycker inte om skräck, så jag har hittat en 1800-talsdam från Maine, som jag är lite sugen på. Eftersom jag är så såld på fåglar, så tänker jag i första hand ge mig på den här:

Vi får väl se om jag bara lyssnar på titelnovellen eller några fler. 

Jag har plockat fram några svenska titlar att ta till, ifall det inte funkar alls med engelskan.

 

 

 

Några böcker att l ä s a lär det inte vara någon mening att lista.