Denna vecka undrar Linda, som förutom svensklärare är lärare i historia (vilket jag missat), om historia i böcker, både skön- och facklitteratur:
Vilka historiska epoker och händelser läser du gärna om?
När det gäller facklitteratur så gäller: ju längre bak i tiden, desto bättre. Fram till medeltiden, ungefär, är det kul. Bortsett från en enda lektion, i 7:an, som handlade om människans tidigaste historia och som var ofantligt spännande, så minns jag bara att det var ett evigt tjatande om industriella revolutionen, första världskriget och andra världskriget. Varenda jävla läsår! Det var så mördande tråkigt att jag hade kunnat dö av leda. Och trots detta tjatande - eller på grund av - så kan jag inte ett smack om dessa eror. Jag har inga minnen av något som helst jag lärt mig om historia i skolan. Det jag kan har jag nog lärt mig genom att läsa själv. Förresten, jag minns en lektion i gymnasiet också, då en vikarie berättade om Marie Antoinette och Axel von Fersen. Han nämndes inte i historie(skol)böckerna på den tiden. Sedan dess har jag varit kär i von Fersen. Jag har förstås läst Herman Lindqvists bok om honom och tittat på hans rustning på Livrustkammaren.
När det gäller skönlitteratur så är det väl lite tvärt om. Det blir mest 18- och 1900-tal, och lite 1700-. Jag har tyckt otroligt mycket om Fogelströms Stad- och Barn-serier, Mobergs Utvandrarserie och mycket annat av 'arbetarförfattarna'.
Jag har också tyckt mycket om Kähkönens Kuopio-serie liksom en hel del annat finskt som utspelar sig under 1900-talet. Pramoedya Ananta Toers Burukvartett som skildrar Indonesien tycker jag också mycket om.
Undantaget är Wolf Hall-serien, engelskt 1500-tal och - när jag tänker efter - Fridegårds Trägudars land, vikingatid. Rid i natt är ju heller inte så dum, 1600-tal.
Och så allt det som var nutid när det skrevs, men för oss är historia. Och och och...
När jag tänker efter så är jag ju föga road av samtidsskildringar, i synnerhet inte svenska - ja det ska vara deckare då - och verkligen inte kärleks-/relationsromaner. Så, antagligen skulle jag kunna gräva fram hur mycket som helst och jag kommer säkert tänka Ja men den ja! när jag läser era inlägg.
maken har Herman Lindqvist i sin bokhylla, jag har sett dokumentärer.
SvaraRaderaSåg en fin filmatisering av Hilary Mantels Wolf Hall i svt, besökt faktiskt en av trädgårdarna! Böckerna olästa...
Mobergs Utvandrarna var en stark läsupplevelse, gillade även serien i svt.
Fogelström såg jag filmatiserad i svt, inte sugen på att läsa... tro finns i bokhyllan. Jag gillar en del samtidsskildringar; v Johannes Anyuru, Sami Said, Jonas Hassen Khemiri...
Jo, det är sant, jag gillar också Anyuru, Said och Khemiri och en hel del fler, Östergren t ex. Men det är något med deras böcker som drar mot det magiska, tidlösa. Jag kan inte riktigt beskriva det. Det är inga nutidsskildringar även om böckerna utspelar sig i den nutid de skriver i. Inte de jag har läst i alla fall.
Radera1800-tal och början av 1900-talet gillar jag också. Hilary Mantels bok om Cromwell blev jag väldigt förtjust i. har läst Brudar i svart och Järnnätter och gillat. Människornas jord har jag inköpt för läsning. Fridegård trilogi om Holme och Ausi minns jag med förtjusning
SvaraRaderaJa, det finns hur mycket som helst från den här tiden som man är sugen på att läsa.
RaderaVisst fattar man vad Marie A såg hos von Fersen!!! Jag tyckte historia var kul i skolan så länge det handlade om riktigt gamla tider. N'r det blev världskrig var jag inte lika road. Det satt i länge.
SvaraRaderaJag är fortfarande inte road av världskrigen. Inte som historiska skeenden. Däremot kan det vara intressant att läsa skönlitteratur som utspelar sig under krigen. Människor är intressanta, arméer och politik är tråkigt.
Radera