Tisdagstrion - Skolämne i titeln

 

Tisdagstrion utgår från Helena på Ugglan & Boken. Denna vecka är temat alltså skolämnen.

Det var sannerligen inte lätt. Kanske det svåraste hittills (förutom sport, som jag dissade helt). Helst hade jag velat hitta skönlitteratur, som kontrast till "facktemat", men jag lyckades inte något vidare. 

 

Underbar bok! Och rolig är han också, Rovelli. Svindlande, magiskt... i något slags naturvetenskaplig bemärkelse då. För ibland kan ren fysik vara "andlig" och "magisk" nog.

I Sju korta lektioner i fysik guidar den italienska teoretiska fysikern Carlo Rovelli med beundransvärd klarhet läsaren genom de mest epokgörande genombrotten i fysiken under nitton- och tjugohundratalen. Denna lekfulla, underhållande och svindlande introduktion i modern fysik, som redan blivit en kioskvältare i Italien, förklarar den allmänna relativitetsteorin, kvantmekaniken, elementarpartiklarna, gravitationen, de svarta hålen, universums komplicerade struktur och människans roll i den märkliga värld som han beskriver.

Det här är en bok om upptäckandets glädje. Den för läsaren till gränserna för våra kunskaper: till de allra minsta trådarna i rymdens väv, tillbaka till världsalltets ursprung och in i vårt innerstas funktioner: Här i yttersta utkanten av vårt vetande, alldeles intill det okändas oändliga hav skimrar världens mysterium och skönhet, skriver Rovelli. Och det gör oss andlösa.

Kärlekens geografi skildrar relationen mellan en författare och en sexton år yngre man som i sitt konstnärskap inspirerats av hennes Dagbok. Det är en berättelse om besatthet, om att leva i nuet, om åtrå, om förväntan, om rädslan att bli övergiven, om vänskap och kärlek.

Jag skulle gärna läsa Bouraoui, men jag känner mig lite tveksam till denna. Relationsromaner och kärlek är typ det mest ointressanta jag vet - förutom sport kanske.

Jag vill slöjda fåglar! Jag köpte den här för att vi skulle få lite inspiration, jag och ungarna, när vi var uppe i buan. Inte fick jag upp dem. Och inte är jag varken konstnärlig eller kreativ själv heller, tyvärr. Men fortfarande: Jag vill slöjda fåglar!

(Det finns annat i boken också)

Ararat

 

Ararat kan vara den mest brutala och sorgefyllda amerikanska diktsamling som utkommit det senaste halvseklet. Självbekännande, vild och själsligt fulländad.

Pulitzerprisade och 2020 års Nobelprisvinnare Louise Gluck går med förödande ironi och hänsynslöshet i klinch med familjen; en död syster, en mor oförmögen att visa känslor, en bortgången fars tomma liv och hur känslorna inför de egna barnen inte motsvarar det som förväntats.

En lika stenhård som djup och ömsint vacker diktsamling av en av den amerikanska samtidspoesins allra största, eller som New York Times uttryckt det, hennes egen Blood on the Tracks

Jag var inte särskilt förtjust i Vild iris - till min förvåning. Jag hade förväntat mig att jag skulle gilla Glück, och med trädgårdstema därtill! Egentligen hade jag tänkt nöja mig med en diktsamling av henne för min utmaning Förkovran, men så sprang jag på den här (och Meadowlands) på biblioteket, fick ett ryck och lånade hem dem. 

Ararat tyckte jag betydligt bättre om än Vild iris; varför kan jag inte riktigt sätta fingret på. Visserligen kan man nog påstå att jag har ett intresse för, känner någon form av lockelse till, det svåra och mörka i livet, och hela samlingen andas sorg och tragik (den mer vardagliga lågmälda; inga styckmord, barn utsatta för övergrepp eller torterade djur), men jag lockas ju även av trädgård och det hjälpte inte Vild iris. Jag kan inte välja ut någon favorit ur boken, inte ens en strof som jag tyckte särskilt mycket om. Det var något med tonen, med rytmen, med helheten som tilltalade mig. 

Spegelbild

Ikväll såg jag mig i det mörka fönstret som 

en bild av min far, vars liv

ödslades bort som mitt, 

genom att tänka på döden och därmed utestänga

andra sinnliga angelägenheter,

så att livet till slut

var lätt att lämna, eftersom 

det ingenting innehöll: inte ens

min mors röst kunde ändra det

eller få honom att vända om 

eftersom han menade

att kan man inte älska en annan människa

då har man ingen plats i världen.

Av ingen kvinna född

 

Prästen Gabriel får en dag ett oväntat meddelande av en kvinna när han sitter i biktstolen. Han kommer kallas till ett sinnessjukhus för att välsigna en avliden patients kropp, och den viskande rösten uppmanar honom att då smuggla ut några anteckningsblock som ligger gömda under den dödas klänning. De fullklottrade blocken visar sig innehålla historien om Rose, som med egna ord berättar om hur hon som fjortonåring såldes till en förmögen godsherre och hur hennes liv därefter förvandlades till ett inferno.

Av ingen kvinna född är en grym saga men också en tidlös berättelse om en ung kvinnas modiga kamp för ett eget liv. Med gastkramande spänning drivs Franck Bouysses flerfaldigt prisbelönta roman mot sitt överraskande slut.

Det här är en av böckerna i min Trananprenumeration. Jag som alltid brukar vara sent ute med att läsa nya böcker, tyckte allt att det var lite kul att få hem den här och läsa innan den gavs ut. Och jag läste den verkligen bara några dagar efter den kom i lådan. 

Grym ja, men jag blir en smula förundrad när SvD skriver Man blir proppmätt av Bouysses grymheter. Nå ja, nu är det väl rubriksättarens och inte recensentens, Therese Erikssons, ord, även om hon förvisso kommenterar grymheterna och uttrycker att hon blir just "proppmätt" 

... men det förblir något av ett problem för romanen att Bouysse för att driva den framåt också tycker sig behöva en stadig eskalering av ondskan. Man läser förvisso med ansträngd andhämtning, men stundtals är det svårt att veta om man gör det för att det är spännande eller för att man är proppmätt, övergödd 

Jämfört med vilken som helst av dagens splatterdeckare vill jag påstå att ondskan i denna bok är en västanfläkt, i synnerhet jämfört med 1793. Eriksson är överlag negativ och det är även de, få, andra recensioner jag funnit på nätet.

Men jag tyckte nog att boken var rätt underhållande - ja, trots grymheterna; och ni vet hur känslig jag är. Högt tempo, spännande miljöer, mytik, gotik och massor av gissningar från min sida gällande hur det hela egentligen hängde ihop och hur det skulle sluta. Bouysse lär vara känd för sina oväntade slut och slutet var just... oväntat. Vill man ha något lättillgängligt med tempo och spänning så funkar den här utmärkt. På Goodreads har den fått betyget 4,01. Smaken...

15:e maj har jag bokfört boken på Goodreads. Jag kom av mig helt och hållet när jag, efter att äntligen ha bloggat i kapp, gick in i den där jobbmässigt svintunga månaden som avslutades med covid, så nu är jag tillbaka på ruta noll igen.

Blodgärning

 

Året är 1905. Suni Maria står på en färja som glider genom dimbankarna mot ön där hon levt hela sitt liv. Så ropar någon ett namn och allt kommer tillbaka. På färjan finns Erik som hon gjort allt för att försöka glömma, han som nästan blev hennes död. Paniks­lagen låter hon sig omfamnas av mannen som aldrig mer skulle få komma nära henne. Blodgärning är en dramatisk och gripande berättelse om den lungsjuka Suni Maria som tvingas återuppleva sina svåra upp­växtår tillsammans med den nyckfulle och våldsamme Erik. Utan att de själva förstår varför svetsas deras öden samman ända in i döden. Thomas Svenssons debutroman handlar om mörka familje­hemligheter, skuld och frigörelse. Den är inspirerad av en verklig händelse, ett mord som begicks strax intill författarens bostad. Romanen utspelar sig i ett lokalsamhälle som har fallit i glömska, en bofast samebefolkning i södra Norrlands kustland.

Jag hittade Blodgärning - i mitt fall som ljudbok - när jag letade efter böcker till månadens språk, samiska. Det var, som sagt, inte helt lätt att hitta böcker översatta från samiska, så istället valde jag böcker författade av samer och i någon mån böcker om samer. Den här boken tillhör den senare kategorin, den handlar om sjösamer. I såväl majoritetsbefolkningen som - om jag uppfattat det hela rätt - hos samerna själva ligger fokus på renskötande samer, medan sjösamerna är en diskriminerad del av minoriteten. Det samiska är dock inte bokens fokus. 

Det är en bra bok, lite långsam och lågmäld, trots att berättelsen egentligen är oerhört dramatisk. Suni Maria är ett utsatt barn, dels tillhör hon de fattiga och diskriminerade sjösamerna, dels blir hon tidigt moderlös - modern dessutom förändrad, elak, av sjukdomen under sin sista tid - och hennes far är en våldsam, oansvarig suput. Den enda som egentligen ser henne är Erik, ett grannbarn med uttalat psykopatiska drag, som som vuxen väl uppfyller kriterierna för antisocial personlighetsstörning. Eriks mor och far tar sig an Suni då hon förefaller vara den enda som i någon mån kan hantera Erik. 

Svensson lyckas få fram komplexiteten hos sina karaktärer, ambivalensen, den kärlek Suni trots allt känner för Erik. Det samma gäller den eviga frågan "Men varför går hon inte bara?" - dock inte uttalat. Svensson skriver oss inget på näsan. Det bara finns där, outtalat, i det lågmälda. Det är väldigt lätt att förstå Suni, den situation hon har hamnat i och att känna fullt ut med henne, och detta utan att känna sig piskad upp på barrikaderna (om ni förstår vad jag menar). 

Den här berättelsen hade kunnat skrivas på många sätt; det dramatiska hade kunnat blåsas upp eller misären, fokus hade kunnat ligga på det psykopatiska, på den utsatta kvinnan, på sjösamernas situation eller på mordet, den hade kunnat bli rafflande, en spänningsroman, en mordhistoria, en kärleksroman, en relationsroman... men Svensson fogar samman alla dessa trådar till en sammansatt väv med diskret schattering och mjuka övergångar. Jag tycker att han gör det väldigt bra. Vill man däremot hellre ha ett färgsprakande tyg med stora blaffiga mönster, så kanske man inte blir så förtjust i Blodgärning.

Tyvärr har man valt en inläsare som inte behärskar något ålderdomliga, om än allmänt förekommande och i högsta grad levande, ord. De jag för stunden drar mig till minnes är katekesen och ånyo, men det var många, många fler. Sådant stör min läsupplevelse oerhört. Jag förvånades storligen när jag googlade inläsaren och insåg att hon är skådespelerska. De brukar ha tillgodogjort sig avsevärda mängder text från varierande tidsepoker, text som omsatts i tal, och kan förväntas kunna sådant. Hon bör hålla sig till feelgood som utspelar sig i nutid och liknande. Väljer du mellan ljudbok och bok, så rekommenderar jag alltså den fysiska boken - eller e-bok, för all del. 

En smakebit på søndag - För in de döda

 

Smakebiten utgår omväxlande från Betraktninger och Flukten fra virkeligheten och idag borde det vara den senare, men jag hittar inget inlägg där. Kanske har Mari fullt upp med att linda olvonkransar. Efter att snabbt ha tittat runt så ser jag att flera ändå bjuder på smakbitar, så då gör jag det jag med. Alltså: dela med dig en snutt av det du läser just nu, inga spoilers!

Det är i privata rum han tänker på sin hustru Elizabeth. Hon är ett töcken i hans medvetande nu, kjolar som sveper om ett hörn. Den sista morgonen i hennes liv tyckte han att hon följde efter honom när han gick hemifrån, tyckte sig se en skymt av hennes vita mössa. Han hade vänt sig om till hälften, sagt "gå och lägg dig igen" : men ingen var där. När han kom hem den kvällen var hennes käke uppbunden och det stod ljus vid hennes huvud och fötter.

Det dröjde bara ett år innan hans flickor dog av samma anledning. I sitt hus i Stepney förvarar han i en låst ask deras halsband av pärlor och korall, Annes läxböcker med hennes latinövningar. Och i förrådet, där de förvarar sina maskeradkläder till jul har han fortfarande vingarna av påfågelfjädrar som Grace bar i församlingens julspel. Efter spelet gick hon uppför trappan, fortfarande i sina vingar; frosten gnistrade i fönstret. Jag skall be mina böner, sade hon : hon gick ifrån honom, skrudad i sina fjädrar, och slukades av mörkret.

Och nu faller natten över Austin Friars. Låsreglar knäpper, nyckeln i låset klickar, den starka kedjan över dörrarna rasslar och den stora bommen faller över porten. Drängen Dick Purser släpper ut vakthundarna. De kastar sig ut och rusar kring, de snappar efter månljuset, de lägger sig under fruktträden med huvudena på sina tassar och öron som det rycker i. När huset är tyst - när alla hans hus är tysta - då vandrar de döda i trapporna.

Mantels språk är helt magiskt. Men det tar tid att läsa, för det är lite som att läsa poesi. Det går inte att snabbkoda av texten, man måste l ä s a orden, man måste falla in i rytmen.

Medan giftet verkar

 

Första gången jag hörde talas om Bruno K Öijer var genom en god vän för pass tjugo, trettio år sedan. Han talade sig varm om Öijer och läste, per telefon, upp Skisser till ett av dödens tal för mig.

... spådd att

bli spådd, spådd syssla

med sånt som flimret av vita lakan

sträckta från pol till pol
...

Det är ungefär allt jag minns, spådd, spådd att bli spådd och så något om lakan och poler. Antagligen köpte jag boken i den vevan. Mitt ex är tryckt 1991. Och antagligen läste jag Skisser till ett av dödens tal och bläddrade lite förstrött i resten. Jag är säker på att jag aldrig läste hela diktsamlingen; i alla dessa år har den stått i hyllan och samlat damm. Icke desto mindre har de där få orden ändå etsat sig in i mig.

När jag några decennier senare sätter mig med den lilla tunna boken så räknar jag med att Öijer ska vara svår. Men vad fan, den lilla tunna diktsamlingen ska jag väl kunna ta mig igenom, nu när jag plötsligt fått sådan aptit på lyrik! (eller kanske tvingats till poesin på grund av omständigheter som gjort att jag inte kunnat läsa något som krävt min uppmärksamhet under mer än några få sidor; för att överhuvudtaget få läsa) 

Ja, kanske är han lite svår, Öijer. Ibland. Det händer att jag inte begriper ett skvatt (måste man det?) Men jag älskar honom: språket, rytmen, orden

jag ser ett högt träd

och männen som dödar det

jag ser dom flockas

runt den fällda stammen

och bryta sej in

bland grenarna och lövverket

innan skymningen ser jag

deras halvnakna upphetsade kroppar

gå omkring och sparka i

ett mjukt sus, i ett grönt stoft

av ovala kvinnoansikten

Jag läste Medan giftet verkar i början av maj - jag har ju hamnat efter så förskräckligt igen med mitt bokdokumenterande. Sedan dess har jag klickat fram hans Svart som silver från Bokbörsen. Vi får se när tiden är mogen att ta sig an den. Förhoppningsvis ska det inte dröja tre decennier.

Veckans mening - vecka 25

 

Veckans mening utgår från Robert på Mina skrivna ord. Vi bjussar på en mening från veckans läsning, en mening som av en eller annan anledning fått oss att stanna upp.

Denna gång har jag försökt skärpa till mig lite och varken angivit 'Mina skrivna ord' eller, när jag upptäckte min fadäs i stället det ungefär lika fadäsiga, 'Veckans ord' som rubrik, vilket jag lyckades med sist. 

Han har svart hår, grånande nu, och på grund av sin bleka, ogenomträngliga hud, som tycks danad att motstå regn såväl som sol, hånar folk honom och menar att hans far var irländare, fast han i verkligheten var bryggare och smed i Putney, fårklippare också, en karl som var inblandad i det mesta, en slagsbult och grälmakare, en suphund och översittare, en karl som ofta drogs inför rätten för att ha slagit någon, för att ha belurat någon.

Anledningen till att denna lååånga mening fick mig att stanna upp var det markerade ordet, belurat. Jag har aldrig hört det förut och kunde heller inte hitta något belägg när jag googlade. Det måste rimligen vara en konstruktion av översättaren och jag vet inte vilket ord han har utgått från, kanske en egenkonstruktion av Mantel. Hur som helst så tycker jag att det låter roligt, belurat. Ungefär som bajsonera, som jag hörde i en rolig historia en gång, något slags stilistisk eufemism. Tillägg: Läs kommentarerna, som visar att andra är mer bildade än jag och att jag nu har lärt mig en del.