Ararat

 

Ararat kan vara den mest brutala och sorgefyllda amerikanska diktsamling som utkommit det senaste halvseklet. Självbekännande, vild och själsligt fulländad.

Pulitzerprisade och 2020 års Nobelprisvinnare Louise Gluck går med förödande ironi och hänsynslöshet i klinch med familjen; en död syster, en mor oförmögen att visa känslor, en bortgången fars tomma liv och hur känslorna inför de egna barnen inte motsvarar det som förväntats.

En lika stenhård som djup och ömsint vacker diktsamling av en av den amerikanska samtidspoesins allra största, eller som New York Times uttryckt det, hennes egen Blood on the Tracks

Jag var inte särskilt förtjust i Vild iris - till min förvåning. Jag hade förväntat mig att jag skulle gilla Glück, och med trädgårdstema därtill! Egentligen hade jag tänkt nöja mig med en diktsamling av henne för min utmaning Förkovran, men så sprang jag på den här (och Meadowlands) på biblioteket, fick ett ryck och lånade hem dem. 

Ararat tyckte jag betydligt bättre om än Vild iris; varför kan jag inte riktigt sätta fingret på. Visserligen kan man nog påstå att jag har ett intresse för, känner någon form av lockelse till, det svåra och mörka i livet, och hela samlingen andas sorg och tragik (den mer vardagliga lågmälda; inga styckmord, barn utsatta för övergrepp eller torterade djur), men jag lockas ju även av trädgård och det hjälpte inte Vild iris. Jag kan inte välja ut någon favorit ur boken, inte ens en strof som jag tyckte särskilt mycket om. Det var något med tonen, med rytmen, med helheten som tilltalade mig. 

Spegelbild

Ikväll såg jag mig i det mörka fönstret som 

en bild av min far, vars liv

ödslades bort som mitt, 

genom att tänka på döden och därmed utestänga

andra sinnliga angelägenheter,

så att livet till slut

var lätt att lämna, eftersom 

det ingenting innehöll: inte ens

min mors röst kunde ändra det

eller få honom att vända om 

eftersom han menade

att kan man inte älska en annan människa

då har man ingen plats i världen.