Life on Earth

 

David Attenborough's unforgettable meeting with gorillas became an iconic moment for millions of television viewers. Life on Earth, the series and accompanying book, fundamentally changed the way we view and interact with the natural world setting a new benchmark of quality, influencing a generation of nature lovers.  

Told through an examination of animal and plant life, this is an astonishing celebration of the evolution of life on earth, with a cast of characters drawn from the whole range of organisms that have ever lived on this planet. Attenborough's perceptive, dynamic approach to the evolution of millions of species of living organisms takes the reader on an unforgettable journey of discovery from the very first spark of life to the blue and green wonder we know today.  

To celebrate the 40th anniversary of the book's first publication, David Attenborough revisited Life on Earth, completely updating and adding to the original text, taking account of modern scientific discoveries from around the globe. 

Det känns som om jag är uppvuxen med den här rösten. I själva verket måste Liv på jorden och följande serier ha sänts från att jag var i övre tonåren. Jag minns serien som väsensskilld från de naturprogram jag gärna och ofta såg på TV under hela min uppväxt. Och rösten. Det är något speciellt med den där rösten. Kanske inte rösten i sig, men hur han använder den.

Nu för tiden ser jag inte mycket naturfilm, men läser hyfsat mycket om djur, natur och naturvetenskap. Hyfsat mycket. Och trots att mycket är mig bekant, så är det minst lika mycket som är nytt för mig. Som det där med skallerormar. Skallerormar föder, som bekant, levande ungar, men nytt för mig var att det faktiskt sker ett utbyte mellan äggen och moderns kropp, lite i stil med hur en moderkaka fungerar. Det var väl häftigt?! Att man omvärderat hyenor en hel del var mig också bekant, däremot inte att de omvärderats så pass att hyenor nu beskrivs som de jagande och lejon som asätarna som kommer och kalasar på det redan nedlagda bytet. Ombytta roller alltså. Boken gav mig åtskilliga fler aha-upplevelser, men det här är de två jag på rak arm kan dra mig till minnes. 

Alltså, jag älskar sådant här och blir sugen på att leta fram fler Naturlig läsning-böcker omedelbums.

Obehaget om kvällarna

 

Efter att den äldsta sonen gått genom isen under en skridskotur blir inget sig likt i den lant­brukar­familj som den här romanen utspelas i. Föräldrarna hanterar sin sorg genom att vända sig till sin tro, och deras dotter Jas som är romanens berättare dras med i sina föräldrars grubblerier kring synd, skuld och det straff Gud tilldelat dem.

Jas har ett alldeles eget sätt att se på världen, och när hennes tankar lämnas oventilerade blir de mörka och oroande. För henne tycks det som hänt bero på att hon en gång bad till Gud att ta brodern istället för hennes kanin, när hon förstod att kaninens öde var att hamna på julbordet. Och för varje dag som går blir hennes före­ställningar om männi­skor, djur och Gud alltmer absurda.

Jag har haft ögonen på den här boken alltsedan den tilldelades Internationella Bookerpriset i höstas - världslitteratur intresserar mig, som bekant. Den släpptes på svenska redan i januari och har väl varit en av vinterns mest omtalade böcker. Genom min Tranan-prenumeration fick jag den rätt omgående och - hör och häpna - läste den också relativt snart, i februari. 

Det är en stark och oerhört berörande berättelse. En bladvändare som tarvar många pauser - om man kan uttrycka sig så paradoxalt. Mycket bra, läs den!

Rijneveld är själv uppvuxen i en reformert jordbrukarfamilj i södra Nederländerna. Hen är 29 år och det här är hens debut. 

Det blåser på månen

 

"När det blåser på månen måste man tänka mycket noga på hur man uppför sig. För om det är en ond vind och man uppför sig illa, blåser den rakt in i hjärtat och sedan uppför man sig illa en lång tid framåt."

Så sa Dina och Dorindas pappa major Rytter till sina döttrar innan han gav sig iväg på en lång och farlig resa till Bombardiet. Dina och Dorinda försökte nog vara snälla, men eftersom vuxna inte alltid kan skilja på hjälpsamhet och ofog och eftersom det blåste på månen så började en mängd underliga saker att hända.

Jag var osäker på om jag hade läst denna barnboksklassiker som liten. Jag minns att min dåvarande bästis älskade den och hade ett vagt minne av att jag själv var mindre förtjust. Nu, efter att ha lyssnat färdigt, så är jag säker på att jag började men tröttnade rätt fort. Jag kan förstå varför. Början, när Dina och Dorinda först blir jättetjocka, som ballonger, och de andra barnen börjar sticka nålar i dem för att de ska spricka, och sedan blir smala som stickor tycker jag fortfarande är både tråkig och tramsig, men sedan så blir det riktigt trivsamt. Dina och Dorinda förvandlar sig till kängurur, hamnar på zoo och far åstad för att rädda sin pappa. De är busiga, drivna, påhittiga och modiga. Så nog finns det fler starka flickfigurer i den tidigare litteraturen än Pippi och Ester Blendas Ann-Mari. Boken gavs ut första gången 1944 och kom på svenska året därpå.  

Så här fint är bokomslaget. Jag tror att det såg ut så redan när jag var barn.

Jag ligger som sagt efter med dokumentationen. Det blåser på månen lyssnade jag på i februari. Den passar i utmaningen Förkovran under 'Klassiker'.

På väg

Jag ligger långt efter med att dokumentera vad jag läst. Den här avslutade jag i början av februari enligt Goodreads - där jag är en smula bättre på att uppdatera. 

Det är väldigt svårt att skriva om poesi, tycker jag. En diktsamling kan ju spreta väldigt. Somt tycker man om, annat berör en inte alls.

Jag läste några dikter av Heaney då när han fick Nobelpriset, sådana som trycktes i dagspressen. Jag minns att jag tyckte om dem. Men inte förrän nu har jag givit mig in på att läsa mer. 

Heaney skildrar Irland, land och hav, jordbruksmark och vild natur, människor och djur, nu och då. Minnet av det som var, av dem som var. Det vardagliga, det tunga arbetet, de som svalt, de som stred. Det som jorden bevarat, benknotorna och mossliken. Det är fint. 

VI

En morgon i Devon
fann jag en död mullvad
ännu pärlad av dagg.
Jag hade tänkt mig mullvaden

som ett kraftigt plogjärn
men där låg den
liten och kall
som skaftet på en mejsel

Man sa till mig "Blås,

blås undan pälsen på huvudet

De där små punkterna

var ögonen.

Och känn på skuldrorna."

Jag rörde vid små fjärran Penninska berg,

en fäll av gräs och korn

på väg söderut.

  (Sista delen i Bendrömmar)

Min bok är ett utrangerat biblioteksex och i hyllan väntar ytterligare två. Det ska bli fint att läsa dem, så småningom.

Boken passar in i Förkovran under 'Nobelpristagare'.

Tisdagstrion - Musik i böckernas värld

 

Tisdagstrion utgår från Helena på Ugglan & Boken och denna vecka är temat musik. Det ämnet var inte helt lätt, men här har jag i alla fall lyckats få fram tre böcker som passar någorlunda, om man tolkar lite fritt.

Babels avgrund handlar om den blinde tiggaren/gatumusikanten David som desperat vandrar genom New York för att försöka få ihop de 1000 dollar som ska kunna ge honom synen tillbaka. Det var väldigt länge sedan jag läste den, men jag vill minnas att jag tyckte att den var bra. En Bra Böcker-bok som finns att få tag på typ överallt för en billig penning. 

Lacrimosa har stått i hyllan ett tag men jag har inte läst den än. Den nominerades till Augustpriset 2011. 

Ett himmelskt djur, ett animal coeleste, är vad han vill äga, Carl Jonas Love Almqvist. En varelse som vare sig är mänska eller djur, fågel eller fisk. Finns det sådana? Almqvist är som ung informator på Fagerviks gård i Finland. I hans arbetsgivares studerkammare finns märkliga naturalier, men i stallets törnrossnår kryper den underligaste varelsen av alla kring. Ros kallas barnet. En vildunge att fostra och forma i Rousseaus anda, ett oskrivet blad, ännu varken flicka eller gosse.

Inte mycket musik där nej, men titeln får i alla fall mig att tänka på musik. Mest känd är kanske Mozarts men jag väljer här Zbigniew Preisners, från fantastiska Requiem to a friend, som han skrev till Krzysztof Kieślowski. 

Jag har fött barn till den här, ha ha. Det var mellangossen som inte ville ut för egen maskin. Jag vankade runt på Falu lasarett med detta stycke i hörlurarna i väntan på att Syntocinondroppet skulle sparka igång det hela. 

Nu sjunger förvisso Sjörövar-Jenny om åtta och inte sju segel, men det må så vara. 

Und das Schiff mit acht Segeln

und mit fünfzig Kanonen

wird entschwinden mit mir

Jag bör ha läst den här, men jag tenderar att blanda ihop Bodil Malmstens loggböcker - som jag nu blir sugen på att läsa igen. Den första, Priset på vatten i Finistère, började jag för övrigt läsa på BB när jag fött min första. (Inget av detta tänkte jag dock på när jag valde ut böckerna; det slog mig nu i skrivande stund). Tolvskillingsoperan har jag varken läst eller sett på scen; däremot har jag en gammal LP med die Lenya som Seeräuber-Jenny. 

Ack, Bodil, vilken förlust!

Vill man ha en modernare variant så finns det nedan. Ute Lemper sjunger dock mestadels på engelska.

Glödlampan bara fortsätter att lysa

 

Richard Brautigan slog igenom stort under kärlekssommaren 1967, men trots att han gjort San Francisco till sin hemstad hörde han egentligen varken hemma bland hippies eller i den tidigare generationen beatpoeter. Han är något helt för sig själv, en melankoliker med humor, en språkmagiker som aldrig tappar verkligheten ur sikte, en poet som kan komprimera ett liv till tre rader eller låta ett ögonblick uppta tio. 

Jag tror att jag upptäckte Brautigan genom något slags mailprenumeration på dikter, på engelska, en om dagen, för länge sedan. Det här var mitt första möte med honom, och jag föredrar dikten på engelska, även om den finns översatt i boken.

The act of dying
is like hitch-hiking
into a strange town
late at night
where it is cold
and raining,
and you are alone
again.

Suddenly
all the street lamps
go out
and everything
becomes dark,
so dark
that even the buildings
are afraid
of one another.

Brautigans poesi är rätt speciell och jag tycker om den. Han har även skrivit prosa och jag är väldigt nyfiken på hans bok Trout Fishing in America. Jag skulle också vilja läsa hans dotters, Ianthe Brautigans, bok om honom, You Can't Catch Death. Brautigan led av psykisk ohälsa och tog sitt liv 1984, 49 år gammal.

Hett i hyllan #36

 

Hett i hyllan utgår från Bokföring enligt Monika. Om de där böckerna som har stått i hyllan i en halv evinnerlighet men som kanske förtjänar att plockas fram och dammas av. 

”Mest iögonfallande i den lilla kyrkan är det meterhöga krucifixet över altaret. Korset är av ljusare träslag, kanske yellowwood, och på det hänger en törne-krönt Jesus, med kraftfullt negroida drag, grovt skuren i kolsvart ebenholts. Han är lite knubbigt buddhalik i kroppen, huvudet är oproportionerligt stort och ansiktsuttrycket tycktes mig vid första anblicken närmast chockerande. Jesus ler brett, rent av skrattar och visar stora vita tänder av elfenben.

– Jesus ser glad ut, sa jag med den nedtonade röst man av respekt för de troende använder i kyrkor. Inte för att det angår mig, men är det riktigt passande när han pinas så?

– Det är väl klart att han var glad, sa inkosi Thomas, hövdingen. Jesus var just i färd med att besegra synden och döden och ge oss evigt liv. Herregud! Han måste ha varit jublande glad.”

Det egenartade krucifixet är inte det enda som väcker författaren Jonathan Freuds nyfikenhet när han första gången besöker den lilla byn i Zululand, Sydafrika. Byns invånare är lutheraner, talar fortfarande några ord svenska och sjunger Bellman.

Spåren visar sig leda tillbaka till en svensk missionär i början av förra seklet. Hans namn var Hans Akselius och han hade kommit till byn förvisad från sin församling i Småland.

Jonathan Freud har skrivit en gripande och personlig skildring av ett fascinerande människoöde. Krucifixet i Monpondo är en roman med verklighetsbakgrund om kulturers möte och med ett budskap om ömsesidig respekt som ljuder in i våra dagar.

Ännu en bok som jag plockat åt mig på bibblan - antingen gratis eller så har jag betalat en femma för den. Ja, i själva verket har jag lyckats plocka på mig två. En skickades således ner till kära faster 90+ i Göteborg. Hon verkade rätt förtjust. Själv har jag alltså inte läst den, men jag tror att den kan vara riktigt bra.