onsdag 10 mars 2021

Det blåser på månen

 

"När det blåser på månen måste man tänka mycket noga på hur man uppför sig. För om det är en ond vind och man uppför sig illa, blåser den rakt in i hjärtat och sedan uppför man sig illa en lång tid framåt."

Så sa Dina och Dorindas pappa major Rytter till sina döttrar innan han gav sig iväg på en lång och farlig resa till Bombardiet. Dina och Dorinda försökte nog vara snälla, men eftersom vuxna inte alltid kan skilja på hjälpsamhet och ofog och eftersom det blåste på månen så började en mängd underliga saker att hända.

Jag var osäker på om jag hade läst denna barnboksklassiker som liten. Jag minns att min dåvarande bästis älskade den och hade ett vagt minne av att jag själv var mindre förtjust. Nu, efter att ha lyssnat färdigt, så är jag säker på att jag började men tröttnade rätt fort. Jag kan förstå varför. Början, när Dina och Dorinda först blir jättetjocka, som ballonger, och de andra barnen börjar sticka nålar i dem för att de ska spricka, och sedan blir smala som stickor tycker jag fortfarande är både tråkig och tramsig, men sedan så blir det riktigt trivsamt. Dina och Dorinda förvandlar sig till kängurur, hamnar på zoo och far åstad för att rädda sin pappa. De är busiga, drivna, påhittiga och modiga. Så nog finns det fler starka flickfigurer i den tidigare litteraturen än Pippi och Ester Blendas Ann-Mari. Boken gavs ut första gången 1944 och kom på svenska året därpå.  

Så här fint är bokomslaget. Jag tror att det såg ut så redan när jag var barn.


Jag ligger som sagt efter med dokumentationen. Det blåser på månen lyssnade jag på i februari. Den passar i utmaningen Förkovran under 'Klassiker'.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Bokslut april

  Jaha ja! Pruttdåligt som vanligt. Här är fullt av halv- och olästa böcker ända sedan februari. Jag läste i alla fall Nadifa Mohameds Förlo...