En smakebit på søndag - vecka 39

Idag utgår söndagens smakbit från bokbloggen Flukten fra virkeligheten.

Undersökningen av granen visade på en rent otrolig ålder: 9 550 år. De enskilda skotten var yngre, men dessa nytillskott från de senaste århundradena ansågs inte utgöra separata träd utan delar av helheten. Och det med rätta, menar jag. För helt säkert var roten viktigare än skotten ovan jord. Det var trots allt den som sörjde för organismens överlevnad, hade uthärdat kraftiga klimatsvängningar och ständigt på nytt skjutit ut nya stammar. I den fanns erfarenheter som lagrats under tusentals år och gjort det möjligt för trädet att överleva ända fram till idag. För övrigt kullkastade granen flera vedertagna vetenskapliga uppfattningar. För det första hade ingen tidigare vetat att dessa barrträd kunde bli mycket äldre än 500 år, och för det andra hade man dittills antagit att granar kom till denna del av Sverige först för 2 000 år sedan, efter att isen dragit sig tillbaka. För mig är denna oansenliga lilla växt en symbol för hur lite vi förstår om skogar och träd, och hur många underverk som fortfarande återstår att upptäcka. 

Jag älskar träd. Träd och skog.

Den unge Werthers lidanden

Werther, en ung och passionerad konstnärssjäl, anländer till den lilla orten Wahlheim. Han fascineras genast av det enkla livet på landsbygden och träffar Lotte, en vacker flicka som tar hand om sina syskon efter moderns död. Trots att hon är trolovad kan inte Werther undgå att bli hejdlöst förälskad i henne.

Den unge Werthers lidande var Goethes stora genombrott. Redan när den publicerades 1774 blev den arketypen för det som kallas Sturm und Drang-perioden och snart var både wertherdräkt och wertherfeber begrepp runt om i Europa.

Goethes första roman, skriven då han var 24 år, 1774. Nära 250 år sedan alltså. Och det är något oerhört fascinerande med att få läsa litteratur som skrivits för så länge sedan. 1774 satt Gustav III på Sveriges tron, Bellman gick på Stockholms gator och Ludvig XV hade ännu inte bestigit tronen med sin Marie Antoinette. I Ryssland regerade Katarina den stora.

Inte alls så tokig, minsann! Inte heller särskilt svårtillgänglig. Jag är nog ganska förtjust i brevromaner, generellt. Men större än själva läsupplevelsen är faktiskt känslan av att ha läst den.

Boken är månadens val för 6 klassiker på 6 månader. Eftersom den urspungligen är skriven på tyska kvalar den också in under läsutmaningen Månadens språk för september.

Lars Hård

Tre flickor gick förbi en av statarbostäderna på herrgården och de tittade in genom fönstret. Det var herrskapsflickor klädda i manskläder av khaki. De hade kommit för ett par veckor sedan och nu visste folk att de skulle lära sig lantbruk och trädgårdsskötsel. Det stora kvinnoöverskottet gör att alla inte kan bli fint gifta och då gäller det att gå nya vägar. Så sade statkarlen Hårds son Lars, som nyss kommit från staden.

Flickorna tittade in genom fönstret i statkojan, de hade kanske hört att Lars kommit hem och var utan arbete. Hur kunde han se ut, han borde väl ha litet mera takter i sig än pojkarna vid gården som aldrig varit ute i världen.

Samlingsvolym med Jan Fridegårds klassiska trilogi: Jag Lars Hård (1935), Tack för himlastegen (1936) och Barmhärtighet (1936).

Om statarsonen Lars och hans försök att hitta sin plats i livet, hur han tvingas ta på sig faderskapet för ett barn (jag måste tillstå att jag inte förstod om det verkligen kunde vara hans eller inte) och vad som händer när han inte kan betala underhållet.

Jag kan förstå att folk förfasade sig när den kom ut, både över innehåll och språk.

Första delen var jag väl inte så väldigt imponerad av, men sedan tyckte jag att den lyfte och i synnerhet sista delen tyckte jag mycket om.


Ingår i läsutmaningen Förkovran.

Raskens

Raskens handlar om den indelte knekten Gustav Rask och hans hustru Ida, och deras kamp för en dräglig tillvaro. Mobergs far var knekt, liksom hans farfar och farfarsfar. Han inspirerades till Raskens av alla de historier som fadern och hans vänner berättade om soldatens liv på 1800-talet.

Raskens var Mobergs debutroman - inte illa pinkat! - något som jag inte var medveten om tidigare. Naturligtvis såg jag TV-serien när. Vem gjorde det inte på den tiden, liksom? Jag minns den som väldigt bra och väldigt bra är också boken. Inte minst är porträttet av Ida en fantastisk kvinnoskildring, tycker jag.

Jag har läst Utvandrarsviten och Din stund på jorden tidigare. Jag måste nog ta och läsa mer av Moberg, tror jag.

Boken ingår i läsutmaningen Förkovran.

1793

Gustav III är död. Mer än ett år har gått sedan skotten föll på maskeradbalen. Kronprinsen är omyndig och krigsåren har tömt statskassan. Riket styrs av egenintressen medan folket far illa. Ingen litar på någon. Överallt frodas missnöje och paranoia.

Hösten 1793 hittas ett lik i Fatburen på Södermalm, den igenslammade sjö där allt kåkstadens avskräde hamnar. Den döde saknar armar och ben, men skadorna är inte nya.

Cecil Winge har varit Stockholms poliskammare behjälplig med sitt skarpsinne förr. Nu vacklar hans hälsa, men han krävs på en gentjänst han inte kan neka. Tiden är knapp, och den vinter som ska bli den svåraste Stockholm skådat på ett decennium är i antågande. 

Ur fyra berättarperspektiv klär Niklas Natt och Dag av den sen-gustavianska tiden dess prakt och ståtlighet, och avtäcker en era av kött och blod, nöd och förtvivlan, men också förhoppningar och den vilja till förändring som sått fröna till vårt eget samhälle.

Den lät ju väldigt spännande och, för all del, visst var den bra, men på tok för utstuderad. När jag kommit ungefär halvvägs mådde jag intensivt illa (bokstavligen) och var på väg att ge upp, men fortsatte i alla fall, nästa dag. Excesser i tortyr är inte min grej. Hur kan en vettig människa ens komma på något dylikt? Jag begriper det inte. Jag borde ha lärt mig att jag inte ska läsa deckare, som de är nu för tiden.

Så här står det också om boken: ... ett knytnävsslag mot den idylliserade bilden av svenskt 1700-tal. 

Eh... hocken fan har idylliserat svenskt 1700-tal?

Timmen mellan hund och varg

Två systrar möts efter att inte ha setts på flera år. Ines, den nyckfulla konstnärinnan, ber om hjälp men hennes syster, jag-berättaren, är kallsinnig. Hon vill en gång för alla sätta punkt: aldrig mer återfalla i rollen som den evigt hjälpande. Men när hon dras in i en kärlekshistoria med Ines pojkvän förlorar hon fästet och förlorar sig i ett komplicerat rusliknande tillstånd av begär och tillfällig lycka – och mot sin vilja dras hon allt närmare sin knepiga storasyster. Timmen mellan hund och varg är en roman om kvinnor som försöker hantera sitt liv samtidigt som de upptäcker det och – kanske – förstår det.

Tja, jag vet inte jag. Jag blir lite irriterad på interpunktionen. T ex...

Då, plötsligt, tog en av dem ett steg fram emot mig, han ställde sig så nära att jag kunde känna lukten av hans andedräkt, jag skulle just vika undan då jag hörde en välbekant röst nämna mitt namn och ett blekt, lite överlägset, ansikte lyste mot mig.

Och...

Den helige Sebastians kropp, sa Kai och tog fram kniven. Jag började gråta igen. Kai knep ihop ögonen, säg, är det där kroniskt? Gråter du alltid ett par gånger om dagen? Nej, hulkade jag, nej, jag for med handen över ansiktet.

Fast det är väl bara jag som är en gnällspik antar jag.

Månadens språk är tyska, och det här var min första.

En smakebit på søndag - vecka 38

Denna vecka utgår smakbiten från Astrid Terese på Betraktninger.

Det hela - till exempel Göttens och den ominöse, till schejk föklädde Karls uppdykande - medgav dock slutsatsen angående en märklig sorglöshet i det sällskapliga umgänget. Detta hade hittills inte förklarats tillräckligt för honom och han räknade med att vid förhöret av de båda berörda eller ifrågavarande damerna få plausibla förklaringar. Henne, fru Woltersheim, kunde man inte bespara förebråelsen, att hon inte direkt var nogräknad vid valet av sina gäster. Fru Woltersheim undanbad sig sådana mästrande råd av en betydligt yngre herre och hänvisade till att hon inbjudit de unga damerna att komma tillsammans med sina vänner, och att det verkligen var henne fjärran att be de vänner, som hennes gäster hade med sig, om legitimation och polisens strafflöshetsintyg.

Alltså, jag bara älskar det här lite omständliga språket med underliggande torr humor i det mycket allvarliga och tragiska. Jag vet inte hur jag ska kunna slita mig från boken och börja städa och fixa i trädgården. Det skulle jag ha gjort redan i går, men då fastnade jag i min fåtölj och läste Fiskarmännen istället.