Sammanfattning av mars - TBR och allmänt

Ännu en månad då jag verkligen inte lyckats något vidare med min TBR. Det har gått väldigt dåligt med läsningen, däremot - som vanligt - lite bättre med att lyssna. Av sju planerade titlar har jag läst - håll i er! - två. Ridå! En bytte jag ut mot en ljudbok, (Kenzaburo Oe mot Haruki Murakami för Månadens språk) och en är påbörjad, men inte klar (Hamlet). Men en oplanerad bok läste jag precis i början på månaden, då jag ännu inbillade mig att månaden skulle bjuda på många och långa lässtunder. Så blev det nu inte.

Av ljudböckerna har jag lyssnat på alla planerade - förutom att jag blandade ihop två Alaska-böcker jag länge haft nersparade på Storytel och istället för The Arctic Homestead lyssnade på Forty Years in the Wilderness.

Jag hade precis lyckats blogga ikapp alla titlar jag läst, när detta "bakslag" kom, och nu ligger jag efter igen. Suck! Fast nu har jag ju inte lika många titlar att skriva om som jag hade i februari, eftersom jag hann läsa så väldigt mycket i januari. Väldigt mycket för mig i alla fall.

Och nedan följer lite mer privata saker som inte har med böcker att göra och som man kan hoppa över om man tycker att folk bör hålla snattran om dylikt.

Första veckan i mars var allt lugnt och bra och jag läste på som vanligt. Sedan skulle jag på kurs i Skåne och samtidigt hälsa på min mamma. Under kursen drog coronaepidemin igång på allvar. Jag kom hem sent på natten mellan fredag och lördag och var, när jag vaknade, tvungen att åka och storhandla för att sedan ta emot barnen. Tack och lov hade jag sett till att vara flexledig på måndagen, så att jag skulle hinna pusta ut. Av någon anledning blir jag så trött av sådana här resor nu för tiden.

Jag hade lovat att hålla ett kortare föredrag på läkarnas fredagsmöte - i stora aulan, öppet för alla läkare på sjukhuset och med andra sjukhus och vårdcentraler via länk. Det där med att stå på scen är inte min grej, så jag var mer än lovligt nervös, och använde den lilla lediga tid jag hade under veckan till att träna på mitt framförande; ingen tid för läsning alltså. På onsdagen fick jag reda på att min gamla pappa ramlat ner för trappan och brutit benet.

Fredagen och lördagen försökte jag få tag på mamma och fick slutligen bekräftat att hon också låg på sjukhus, med en infektion utgående från gallvägarna.

Följande vecka hade jag inte barnen och jobbade heltid (min 25%-iga sjukskrivning är förlagd till veckorna jag har barnen) och mer ändå. På grund av epidemin var det turbulent på jobbet, även om vi på rehab är rätt förskonade. Jag kom hem vid åtta, nio varje dag, efter att ha fixat nödvändiga ärenden på stan. Eftersom jag nu är färdig med min ST, det är bara papperna som ska skickas in till Socialstyrelsen, jobbar jag inte längre som underläkare, utan fungerar som specialist - även om jag inte är det officiellt. Det slumpade sig så att jag hade alla avdelningens infektioner på min sida; en patient med multiresistenta och mycket ilskna thailändska bakterier, en patient som visade sig ha influensa, och en som varken hade influensa eller covid men var skruttig ändå. Därtill avdelningens mest krävande och hopplösa patient. Alla var isolerade, på grund av thaibakterier, influensa- eller covidmisstanke.

På torsdagen fick jag besked om att mamma bara blev sämre och sämre och de trodde att det rörde sig om dagar. De skulle göra undantag från besöksförbudet och jag kastade mig i bilen och åkte ner till Skåne - efter att ha rondat, ordnat med jobbet, ordnat så att Lassepappan skulle ha kvar barnen, fixat djurvakt och packat.

När jag kom fram sent på torsdagen efter att ha sträckkört fick jag inte komma in. Mamma hade bytt avdelning under dagen och från den nya meddelade man att hon inte alls var så dålig och att besöksförbud gällde. Jag stannade kvar på fredagen och fixade mammas lägenhet, och åkte hemåt igen på lördagen. På vägen upp fick jag reda på att pappa var covidsmittad.

När jag vaknade på söndagen hade jag ont i halsen, huvudvärk och lite småtungt att andas.

Jag är, naturligtvis, sjukskriven, men det går verkligen ingen nöd på mig. Pappa klarar sin covid-infektion bra, trots sina 85 år. Han har feber och hostar mycket, men är annars ok. Det värsta är nog isoleringen. Mamma verkar bli bättre, även om hon fortsatt är dålig - hon har så mycket i botten. Jag har nu fått reda på att gallblåsan var perforerad och det orsakar naturligtvis en väldig inflammatorisk reaktion, så hon har vätska i både höger lungsäck och i buken. I lungsäcken har hon fått dränage och eventuellt ska hon få ett i buken också. Jag förundras och gläds över att hon - i det skick hon var redan från början - överhuvudtaget klarar detta.

Ingen fara på taket alltså, men det blev lite för stressigt för mig, allt det här, därav bortvaro från egen blogg och er andras. Nu är det faktiskt riktigt skönt att bara få ligga här i lugn och ro och vila, läsa och komma igång med bloggandet igen.

Månadens språk är vietnamesiska

I april är månadens språk vietnamesiska. Kanske är ni många som är hemma i karantän och hinner läsa en del, vi får se hur det blir för min del. Tre böcker ursprungligen författade på vietnamesiska har jag plockat fram ur hyllan, men vi får väl se vad jag hinner med. Som tidigare lägger jag upp några böcker som inspiration. I morgon gör jag en sammanfattning av februaris språk japanska och det är ju jättekul om ni skriver och berättar vad ni läst. Själv har jag inte mycket att bjuda på, jag har bara hunnit med en titel - men den var å andra sidan riktigt bra.

Authors & Characters - Sara

Authors & Characters utgår från Lyrans Noblesser. En författare och en litterär karaktär som bär samma namn.

Sara Lidman (1923 -2003)

Jag antar att Sara Lidman inte behöver någon närmare presentation. Det enda jag läst av henne är Lifsens rot, men jag har tänkt att jag ska ge mig på Jernbaneeposet någorlunda snart.


Sara Videbeck

Wanja Nones Håkanssons skulptur av Sara Videbeck

I CJL Almqvists Det går an från 1839 träffar serganten Albert Sara Videbeck på en ångbåtsresa och de förälskar sig. Det är Sara som frågar: Går allt detta an, Albert? och han svarar: Det går an.

Jag gillade inte Det går an riktigt. Jag blev irriterad på att Albert är så jäkla otrevlig mot andra kvinnor (eller var det alla i lägre ställning, jag minns inte) att jag hade svårt att ta den till mig. (Jag har en förmåga att haka upp mig på saker)

Helgfrågan - vecka 10

Dags för helgfråga från Mia.

Har ni någon bokryggspoesi?

Min första tanke när jag såg den här frågan var: Näpp, det här är inget för mig. Jag hoppar över denna vecka. Sedan började jag gå igenom bokhyllorna, upp och ner, ner och upp, och jag har haft vansinnigt roligt. En del sommarlängtan blev det. Och ja, jag har generellt svårt att begränsa mig.

I fjärilarnas tid, jag går tills morgonen gryr
Livslinjer i säkert förvar under skinnet

Snöns rike, bleknande berg, vinterträdgården
Minnet av vatten, markens gröda, ett annat liv

Tre apor under frangipaniträdet den ödesdigra natten
Ormen, främling i paradiset
Cries unheard

Utsikt från ett torp
Harungen utanför min gärdsgård
Syrenernas tid
Saknad


Bonusfråga:  Hur håller ni humöret uppe i dessa oroliga tider?

Ja, jag vet inte om de är oroligare än de brukar. Det är väl coronaviruset då. Farligare i trafiken och med en stillasittande livsstil i så fall. Så jäkla virulent är det ju inte - men det kan förstås mutera.

Idag har jag fnissat åt fåniga inlägg på FB.

(Herregud! 47 tweets och retweets senaste dygnet. Jobbar inte människan?)

Barnen från Frostmofjället

Det är nödår i fjällvärlden. När modern till sju små barn dör ger sig barnen iväg från hemmet för att slippa fattighuset. En lång och mödosam vandring ligger framför dem. Kölden och hungern är svår . Med sig på färden har de sin älskade get Gullspira som ger värme och mjölk. Fjällbarnen möter många människor, både snälla och elaka, när de söker skydd och mat i gårdar som de passerar på vägen.

Den här boken har jag ju hört talas om ända sedan jag var barn, men först nu har jag alltså läst den. Den ingår i utmaningen Förkovran under 'Svenska klassiker'. Boken kom ut 1907 och betraktas - har jag googlat mig till - som Sveriges första stora realistiska barnroman.

Jag har hört åtskilliga personer brista ut i Åhh, vad jag grät! när de talat om filmen och eftersom jag är en överkänslig typ så hade jag räknat med att fälla både en och två tårar, men så blev inte fallet. Kanske är den mycket mer dramatisk som film.

Lite knöligt var det med det dialektala. Inte så att det var svårt att förstå, men det var förvånansvärt krävande; tog längre tid att bena ut vad det stod än jag skulle trott. Jag gillar ju dialektala inslag. Rätt förunderligt ändå, när jag tänker efter, att det där dialektala ens fick komma i tryck på den tiden, när det var väldigt noga med rikssvenska i det offentliga och ungstackarna fick på tafsen i skolan om de inte "pratade ordentligt".

Egentligen en fruktansvärd berättelse, om än med lyckligt slut, men min känsla efter att ha läst den är inte: Åh herregud som fattiga människor hade det och stackars barn! utan mer Ja men det här var ju en söt historia. Det beror nog på Gullspira. För har man bara en get så blir allting bra. Det har jag nu lärt mig. Getter ska man ha! Ja under förutsättning att man inte smakar brännvin, för då är det kört. Nej, jag ska inte raljera, jag är väl medveten om vilka stora problem superi varit genom tiderna. Det fanns ju en orsak till att man folkomröstade om rusdrycksförbud.

Men faktiskt... så vill jag ju gärna ha en liten jämtget :)

Lysande utsikter

Den unge Pip sitter vid sina föräldrars och bröders grav och sörjer sin döda familj när en förrymd fånge överraskar honom och tvingar honom att hjälpa fången i hans flykt. Skräckslaget gör Pip som mannen säger, men han vet att straffet för att hjälpa förrymda fångar är hårt ...

Så startar Charles Dickens  berömda roman om föräldralöse Pip, barndomsvännen Estelle och den märkliga miss Havisham, en berättelse som spänner över trettio år. Dramatik, spänning och kärlek i en bok som av många anses vara Dickens absolut bästa.

Nå ja, det är väl ganska många böcker som "av många anses vara Dickens absolut bästa". Emellertid... Jag försöker att läsa åtminstone en Dickens per år; de är ju så förbålt långa och jag har svårt för tegelstenar. Den här hann emellertid komma ut som ljudbok innan det var dags att läsa. Tyvärr, måste jag säga.

Inläsaren är fullkomligt bedrövlig. En smula ålderdomliga eller skriftspråkliga ord kan han överhuvud taget inte uttala; han betonar fel: sålEdes, sålUnda, fÖrfelat, fÖrmaning; han gör fel på längd: tallte (talte), lekammliga (lekamliga), nIper (nipper); han låter bli att betona partikeln i partikelverb, men betonar istället prepositioner: se Över stranden (inte partikel utan preposition i denna mening) m fl; han läser ord som ska ha grav accent med akut och tvärt om, till exempel i udden (det är inte frågan om någon knivsudd här). Violín-cell antar jag ska vara 'violoncell', och sannolikt ska färjering vara 'fägring'. Han går upp i ton i slutet av varje sats, före bisatsen, så att det blir helt styltigt och när han skulle läsa upp dialog som skulle vara "grötig" började han prata något slags hemmasnickrad småländska!!! Och i en sådan här bok med lite ålderdomlig stil och ålderdomliga ord, så låter det förjävligt med ijengklien och ordengklit. Annars är jag inte den som går i taket på det där uttalet, som många andra, men i en inläsning av en Dickens! Hemskt! Vem fan har släppt igenom denna inläsning? Jag tycker att den pojken ska hålla sig till att läsa reklam i radio, som han tydligen också sysslar med.

Och omslaget!!! Ja men vem fan har skapat något så gräsligt, något som passar så infernaliskt illa till boken? Vilket bottennapp till produktion! Hur kan man göra Dickens detta? Får man göra så?

Eh... öh... vad jag tyckte om boken? Jo, den var bra. Dickens är alltid bra ;)

Finna sig

Annas självuppfattning förändras dramatiskt när hon blir mamma. Trots konflikterna med maken blir hon kvar med honom, men med tiden söker hon bekräftelse i en relation med en äldre man, Ivan. När han drabbas av en sjukdom faller det på Anna att vårda honom fram till hans död.
I alla dessa skeenden är hon klaustrofobiskt låst, styrd av en sträng disciplin, som i stunder ändå känns paradoxalt befriande.

Gah, vilken ångestframkallande bok! Klaustrofobisk var ordet. Alltså, finns det sådana kvinnor? Jag vet inte om jag ska tycka förtvivlat synd om Anna eller om jag hellre skulle vilja ge henne en fet smäll. Och Ivans jävla dotter, henne vill jag på riktigt ge en fet smäll.

Visst, boken är bra, men inte för mina stackars nerver och jag vet ju att jag inte ska läsa relationsromaner och samtidsskildringar. Det är inte min grej. För det mesta inte min grej. Men man måste ju testa ibland.

Jag lyssnade på boken i februari, 9:e anger Goodreads, för utmaningen Litteraturpristolvan. Boken belönades med Borås Tidnings debutantpris 2018.