Axel och hans egocentriske farbror professor Liedenbrock lyckas knäcka koden till ett gammalt isländskt dokument, och får en beskrivning av hur en islänning för många hundra år sedan tog sig in till jordens medelpunkt. Professorn, som också är geolog, tar nu med sig Axel på en resa i islänningens spår. Trots faror och olyckshändelser ger de inte upp.
Det är ju alltid kul att läsa Jules Verne, så nog var det kul att lyssna på denna också. Men den är definitivt inte lika bra som t ex Jorden runt på 80 dagar och En världsomsegling under havet. Den känns mer osannolik och jag upplever den mer "pratig".
Och med denna har jag klarat av böckerna under rubriken Klassiker i läsutmaningen Förkovran.
"Längst borta på rue Guénégaud, när man kommer från kajerna, stöter man på Pont Neufpassagen, ett slags trång och mörk korridor, som går från rue Mazarine till rue de Seine."
Thérèse Raquin (1867) blev en skandalsuccé och Émile Zolas genombrottsbok. Genom sin inriktning på exakt miljöskildring och psykologisk sanning kan den sägas ha inlett naturalismen. I denna berättelse om kärlek, mord och mänsklig förnedring följer Zola med obönhörlig konsekvens de agerandes väg mot den slutliga katastrofen.
Kära Vargnatt var inte imponerad av denna då hon tvingades läsa den i skolan :) men jag tyckte faktiskt att den var riktigt bra. Helt klart bättre än jag förväntade mig.
Andarnas hus är på en och samma gång en familjekrönika och en historisk skildring av ett icke namngivet latinamerikanskt land under 1900-talet. I centrum står Esteban Trueba, patriark och stor jordägare som så småningom väljer att kandidera till presidentposten. Férula, hans syster, som är den som sköter deras mor och egendomen. Clara, Estebans eteriska och undflyende hustru som står i kontakt med förfädernas andar. Esteban och Clara blir föräldrar till den upproriska Blanca, flickan som gör som hon vill och föder dottern Alba, frukten av Blancas förhållande med förmannen på familjen Truebas ägor.
Andarnas hus gavs ut i min gröna ungdom, blev genast stooor och mina vänner läste och lovordade den. Jag vet inte riktigt varför jag aldrig läste den. Nu har jag emellertid tagit skadan igen och faktiskt ångrar jag att jag inte läste den redan då, när den kom ut. Jag hade tyckt om den då och det gjorde jag nu som tant också. Jag är faktiskt väldigt svag för magisk realism.
Jag har liksom aldrig känt någon dragning till spanskan och den spanska världen, mitt intresse har snarare gått öster ut. Fråga mig inte varför. Det enda som egentligen väckt min nyfikenhet åt det hållet är Gaudís arkitektur och Silvios Una mujer con sombrero. Ja, jag älskar ju García Márquez förstås, honom höll jag på att glömma. Men faktiskt väckte Andarnas hus något i mig. Jag har googlat runt lite och läst om militärkuppen i Chile och när jag gjorde det hamnade jag sedermera på Harald Edelstam, svensk diplomat som hjälpte ganska många oppositionella att fly juntan. Och så blev jag nyfiken på Edelstam, som verkar ha varit en synnerligen intressant människa, letade mig vidare och fann att åtminstone två böcker skrivits om honom: Janusansiktet och Svarta nejlikan. Hrm... Janusansiktet... låter bekant. Rota, rota, rota bland böckerna och: Voila! Visst hade jag ett utrangerat biblioteksex i hyllan. Tjock som fagerlund är den, men den ska jag läsa. Om något århundrade eller så :)
Och medan jag läste Andarnas hus, så hörde jag den här sången, lite titt som tätt, inne i huvudet. Ett avlägset minne av något jag hört för decennier sedan. Så jag letade fram den på Youtube. Jag tillägnar den Jimmie Åkesson. En politiker ska ena sitt folk, inte splittra det i 'vi och dom'. Och ser man på dessa gossar så anar man såväl europeiskt och indiansk som afrikanskt - och kanske lite asiatiskt? - blod i ådrorna, och ändå så musicerar de så ypperligt tillsammans, som ett pueblo unido, Tänka sig Jimmie!
Jag läser, som sagt, fortfarande Hundra år av ensamhet, men den har jag redan haft med som smakebit. Och jag lyssnar på Andarnas hus, men jag tycker att det är lite stökigt att hitta lämpliga passager och skriva ner dem från en ljudbok. Således får det bli en dikt ur Pia Tafdrups Drottningporten, som jag läser parallellt. Dikter gör sig bäst i små portioner, tycker jag, och därför läser jag några då och då. Boken ingår i läsutmaningen Förkovran som mitt val för året av diktsamling.
Min mors hand
Badar mig i en droppes stilla ljus och minns hur jag blev till: en blyerts lagd i handen, min mors svala hand om min, som var varm. - Och sen skrev vi in och ut mellan korallrev, ett undervattensalfabet av bågar och spetsar, av snäckspiral, av sjöstjärnetaggar, av fäktande bläckfiskarmar, av grottvalv och klippformationer. Bokstäver som darrade och fann en väg i yrsel över det vita. Ord som flappande plattfisk som grävde ner sig i sand eller vajande havsanemoner med hundratals trådar i stilla rörelse, alla på en gång. Meningar som strömmande fiskar som fick fenor och lyfte sig, fick vingar och rörde sig rytmiskt bultande som mitt blod, som blint slog stjärnor mot hjärtats natthimmel, då jag såg att hennes hand hade släppt min, att jag för längesen skrivit mig ut ur hennes grepp.
Månadens bästa bok, även denna utgående från Mias bokhörna, ta daaa...
Det blir Flykten av Jesús Carrasco som jag skrev om här. (Ja, inte för att jag skriver så mycket om böckerna jag läser, inga recensioner eller så, mest en läsdagbok, det här har jag läst, punkt)
Vad läser du nu?
Jag kämpar vidare med Gabriel García Márquez Hundra år av ensamhet. Den är bra men få stunder för läsning på vanligt vis gör att det går väldigt långsamt.
Lyssnandet får jag lättare till och just nu är det Isabel Allendes Andarnas hus.
Bonusfråga:
Berätta något du tror att vi inte vet om dig!
Jag är väldigt öppen när jag skriver på nätet, men just när det gäller bokbloggen har det kanske inte kommit fram så mycket om mig. Jag har ju heller inte haft den särskilt länge. Men jag får väl hitt' på nå'.
Jag var 38 år när jag började läsa till läkare. 40 år när jag fick mitt första barn och 48 när jag fick det tredje. Körkort tog jag när jag var 45 år.
Med detta vill jag säga något i stil med Det är aldrig för sent! (en sanning med modifikation, för fler barn kan jag helt enkelt inte få och många kan inte få barn ens före 40, kanske inte alls. Men ni förstår vad jag menar)
Denna söndag utgår smakebiten åter från Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger.
Getterna brukade inte stångas framför ögonen på honom, men de passade på när han gjorde sig redo för bön. Dagen gick mot sitt slut. Den flammande solskivan sänkte sig sakta från sin himmelska tron, redo till avsked med hotet att återkomma nästa dag för att fullborda sitt verk och bränna sönder det den inte lyckats bränna sönder idag. Asouf körde ner armarna i sanden i den uttorkade flodfåran och började tvagningen inför eftermiddagsbönen.
Inledningen till Stenblödning av Ibrahim al-Koni. Jag har ett utrangerat biblioteksexemplar som stått i hyllan rätt länge och som jag egentligen längtat efter att läsa ända sedan den kom hem. Men ni vet hur det är. Jag har dessutom flera gånger varit nära att klicka hem Guldsand av samma författare.
Månadens språk (som utgår från Ugglan & Boken) är arabiska, så nu ska det äntligen bli av att läsa Stenblödning. Tjihooo!
Al-Koni är tuareg och jag måste erkänna att jag ända sedan jag såg Den skyddande himlen har något slags barnslig faibless för tuareger - utan att egentligen veta ett smack om dem.
