tisdag 13 november 2018

Andarnas hus


Andarnas hus är på en och samma gång en familjekrönika och en historisk skildring av ett icke namngivet latinamerikanskt land under 1900-talet. I centrum står Esteban Trueba, patriark och stor jordägare som så småningom väljer att kandidera till presidentposten. Férula, hans syster, som är den som sköter deras mor och egendomen. Clara, Estebans eteriska och undflyende hustru som står i kontakt med förfädernas andar. Esteban och Clara blir föräldrar till den upproriska Blanca, flickan som gör som hon vill och föder dottern Alba, frukten av Blancas förhållande med förmannen på familjen Truebas ägor.

Andarnas hus gavs ut i min gröna ungdom, blev genast stooor och mina vänner läste och lovordade den. Jag vet inte riktigt varför jag aldrig läste den. Nu har jag emellertid tagit skadan igen och faktiskt ångrar jag att jag inte läste den redan då, när den kom ut. Jag hade tyckt om den då och det gjorde jag nu som tant också. Jag är faktiskt väldigt svag för magisk realism.

Jag har liksom aldrig känt någon dragning till spanskan och den spanska världen, mitt intresse har snarare gått öster ut. Fråga mig inte varför. Det enda som egentligen väckt min nyfikenhet åt det hållet är Gaudís arkitektur och Silvios Una mujer con sombrero. Ja, jag älskar ju García Márquez förstås, honom höll jag på att glömma. Men faktiskt väckte Andarnas hus något i mig. Jag har googlat runt lite och läst om militärkuppen i Chile och när jag gjorde det hamnade jag sedermera på Harald Edelstam, svensk diplomat som hjälpte ganska många oppositionella att fly juntan. Och så blev jag nyfiken på Edelstam, som verkar ha varit en synnerligen intressant människa, letade mig vidare och fann att åtminstone två böcker skrivits om honom: Janusansiktet och Svarta nejlikan. Hrm... Janusansiktet... låter bekant. Rota, rota, rota bland böckerna och: Voila! Visst hade jag ett utrangerat biblioteksex i hyllan. Tjock som fagerlund är den, men den ska jag läsa. Om något århundrade eller så :)

Och medan jag läste Andarnas hus, så hörde jag den här sången, lite titt som tätt, inne i huvudet. Ett avlägset minne av något jag hört för decennier sedan. Så jag letade fram den på Youtube. Jag tillägnar den Jimmie Åkesson. En politiker ska ena sitt folk, inte splittra det i 'vi och dom'. Och ser man på dessa gossar så anar man såväl europeiskt och indiansk som afrikanskt - och kanske lite asiatiskt? - blod i ådrorna, och ändå så musicerar de så ypperligt tillsammans, som ett pueblo unido, Tänka sig Jimmie!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Veckans mening - vecka 41

  Veckans mening utgår från Robert på Mina skrivna ord : En mening från veckans läsning som av en eller annan anledning fått oss att stanna ...