Nora eller Brinn Oslo brinn

Som vanligt ligger jag efter. 20 oktober läste jag ut denna enligt Goodreads.

Hur svartsjuk får man bli? Hur ofta kan man titta på en främmande människas Instagram? Hur mycket mensvärk måste man ha? Är Norge paradisets mittpunkt?

Johanna är ihop med Emil. Emil har en exflickvän som heter Nora. Nora är allt ­Johanna inte är: vacker, norsk, offentligt älskad i ­sociala medier. När Johanna av en slump får reda på att Emil och Nora ska ses inleder hon en grundlig efterforskning om Nora på Instagram – en undersökning som inte tycks kunna få ett slut. Samtidigt förtärs Johannas kropp inifrån; inte bara av svartsjukan, utan också av en genomborrande, ändlös smärta i livmodern.

I sin autofiktiva och svart humoristiska ­roman Nora eller Brinn Oslo brinn under­söker Johanna Frid med skarp blick två av vår tids stora kvinno­sjukdomar - Instagram och endometrios.

Jag hade nog inte givit mig på den här boken om det inte varit för att jag händelsevis är bekant med en släkting till författaren. Relationsromaner är inte riktigt min grej och svartsjuka är inte heller särskilt intressant i mina ögon. Hur som helst...

Jag har väldigt svårt att identifiera mig med bokens Johanna, i synnerhet har jag svårt att känna igen mig i svartsjukan. Inte lider jag av någon av kvinnosjukdomarna Instagram eller endometrios heller. Mest kände jag mig som en gammal tant, helt fjärmad från den nya unga världen, när jag lyssnade. Men rätt kul är den ju, mitt i allt elände, och jag gillar hur Frid pendlar mellan svenska, danska och lite norska. Och eftersom jag lyssnade blev det extra tydligt och extra trevligt med de olika språken.

Snyggt omslag.

Tisdagstrio - Frestelser

Tisdagstrion utgår från Ugglan & Boken och denna vecka är temat Frestelser.

Idag blir det högt och lågt, fri tolkning och en del intressekonflikter. Texterna är lååånga, men man kan ju scrolla förbi dem om man inte ids läsa.

När jag gjorde AT och stod och väntade på en handledare i ett av sjukhusets väntrum, började jag bläddra i ett magasin. Där fanns en artikel om resor till kloster. Bland annat, berättades, kunde man åka till Birgittasystrarna i Neapel och bli inhyst i en eremitcell, enkel men moderniserad, med en egen liten muromgärdad trädgård till. Italiensk husmanskost skulle man kunna äta tillsammans med systrarna. Då hade jag inte haft en enda dag helt för mig själv på tio år. Jag, som är en särdeles enstörig person med stort behov av ensamhet för att kunna återhämta mig (ja, så blev jag ju sedermera utbränd också) blev helt lyrisk och flängde så snart jag kunde till AT-centrum där jag satte mig att googla.

Plötsligt kom det in en halvtetig ST i psykiatri.
- Och här sitter du och googlar på resor sa han.
- Eh... hur visste du det? Datorn var vänd ifrån honom och inga fönster kunde spegla skärmen.
- Det syns på dig.

Eftersom jag var så fullkomligt begeistrad började jag berätta för honom. Tänk! Vad underbart! Det vill jag göra!

- Nej nej, partyresa till Ibiza! sa han
- Är du galen?! Jag kan inte tänka mig något jag vill mindre.
- Man ska alltid göra tvärt om mot vad man vill. Tänk om alla gjorde tvärt om. Om de maniska satt hemma och ugglade och de deprimerade gick ut och festade loss. Då skulle vi inte behöva någon psykiatri. 

Så gick han. Efter en stund öppnades dörren igen och han stack in huvudet
- Partyresa till Ibiza!!!

En tid efteråt fann jag denna bok.
I Sverige är traditionen att besöka kloster inte så vanlig, få vet att allmänheten ofta har tillträde till de stillsamma och vackra klostermiljöerna oavsett trosuppfattning. Det här är en guidebok om nordiska och sydeuropeiska kloster som tar emot gäster för kortare besök eller vistelser med övernattning.
Kloster - vistelser i stilla rum ger en inblick i det dagliga klosterlivet, skildrar historien bakom varje kloster och berättar om de sedvänjor man tillämpar. Vissa av dem är bara öppna för kvinnor, andra bara för män och en del har önskemål om tystnad. Variationen är stor: På Österlen finns ett modernt kloster i betong och ett annat i ett före detta hönshus. Söder om Rom finns ett kloster med egen strand och i medeltidsstaden Assisi finns ett av Birgittasystrarnas många gästhem med stor trädgård och takterrass.
Vitt skilda miljöer men med en sak gemensamt: Alla erbjuder besökaren möjlighet till en avkopplande vistelse i stilla, vilsamma rum.

Jag har fortfarande inte kommit iväg till Birgittasystrarna i Neapel, men få saker frestar mer. Tänk att få sitta där i den lilla muromgärdade trädgården, i total stillhet, och läsa, skriva, tänka och meditera!

Jag fick aldrig vara prinsessa när jag var liten. Dels fanns det inte prinsessiga barnkläder med glitter och paljetter på 60-70-talet, dels hade mina föräldrar inte alls något sinne för det där med utklädningskläder och förstod inte sin lilla flickas längtan efter dylika. Askungens klänning i den här boken, och de där skimrande, högklackade glasskorna, var bland det vackraste jag visste i lågstadiet.

Nu är jag 56 år och har fortfarande inte en enda gång i mitt liv burit en balklänning, inte heller har jag stått brud i vitt. Och någonstans, djupt inne i mig, lever den där lilla flickan kvar och längtar, längtar, längtar efter att få klä sig i skimrande, glittrande, böljande balklänning och för en gångs skull få känna sig vacker.

Kanske är det vad jag allra helst skulle vilja göra i livet, det jag längtar efter mest. Att bo på en gård i skogen med stor trädgård och massor av djur: ett par fjällnära kor (lantrasen heter faktiskt så), svärdsjöfår, några jämtgetter, linderödsgrisar, svensk blå anka, ölandsgäss, gotlandskaniner och mina älskade hedemorahöns - för att nämna lantraserna - därtill broncekalkoner, ett påfågelpar, angorakaniner, katter och en hund. Jag ska ha odlingsbäddar, potatisland och trädgård med mycket buskar och träd, stora perennrabatter, slingrande gångar, bersåer, pergolor och spaljéer, massor av sittplatser och en hemlig trädgård. Det ska rinna en bäck invid tomten som jag kan dämma upp till en liten damm för ankor och gäss. Och där ska jag gå hela dagarna och sköta djur, odlingar och trädgård, gå i skogen, basta, sitta ute i bersån och kontemplera eller inne i min öronlappsfåtölj och läsa. Kruxet är bara att hitta någon som betalar mig 20 papp i månaden för att göra detta ;)

Augustpriset 2019

Jag konstaterar härmed förnöjt att jag läst vinnaren i såväl skönlitteraturs- som fackboksklassen. Så brukar det inte vara, kan jag intyga. Tidigare har jag haft så dålig koll på ny svensk litteratur att jag knappt hört talas om de nominerade böckerna.

Extra roligt är det att jag lyckades hitta Osebol alldeles självsamt, utan att ha läst om den innan. Den dök upp i Storytel och jag fastnade direkt för omslaget, klickade fram vad den handlade om och insåg att det borde vara något för mig. Och när jag nu letat fram när jag egentligen läste den, så inser jag att jag faktiskt lyckades klämma både Osebol och Wähäs Testamente i juli. Det var väl inte så illa pinkat? Två nominerade i en smäll.

Ålevangeliet hade jag däremot hört en hel del om och den låg högt på listorna innan jag tog itu med den i slutet av september.

Av barnböckerna har jag emellertid inte läst en enda. Det borde jag verkligen göra. Inte har jag heller läst en enda av de nominerade till Lilla Augustpriset, trots ambitionen att läsa dem alla. Jag hoppas att de ligger kvar ett tag på hemsidan. För visst var de väl upplagda där?

Authors and Characters - Christian

Authors and Characters utgår från Lyrans Noblesser. Må hända är hon upptagen med Augustgala ikväll?

Berätta om en författare och en litterär karaktär som båda bär veckans utvalda namn. Var gärna fantasifulla med namnen, de kan vridas och tänjas, gälla alla kön, olika versioner i olika länder o s v. Improvisera! Varje måndag lägger jag upp ett inlägg med veckans namn och mina val. Lägg upp era egna inlägg, släng in en länk i mina kommentarer, besök varandra för att få lästips och kommentera gärna.

Christian Mørk

Dansk författare född 1966. Har skrivit ett tiotal böcker, bland annat Darling Jim som är en favorit. Bott större delen av sitt liv i USA, om jag förstått det rätt. Utbildad journalist och har också arbetat som filmproducent.

Jag borde läsa mer av honom.


Kristina i Utvandrarsviten

Här står hon staty i Duvemåla, med astrakanäpplet i handen. Åtminstone tror jag att statyn står där. 

Och här är hon, gestaltad av Liv Ullman, i filmen.

Och av Stina Ekblad på Dramaten, i regi av Niklas Ek.


Och så Helen Sjöholm i ett stycke från Kristina från Duvemåla. Fantastisk tolkning!




Kärt barn har många uttolkare

A Farewell to Arms

Som vanligt ligger jag lååångt efter med att dokumentera mina lästa böcker. Detta är mitt val av klassiker för 6 klassiker på 6 månader i oktober.

Den unge amerikanen Frederic Henry tar värvning som frivillig under 1:a världskriget. Han placeras som ambulansförare i norra Italien där man försöker hålla tillbaka de betydligt bättre rustade Tyskarna och Österrikarna. Där förälskar han sig brittiska Catherine Barkley, som arbetar som sjukvårdare. Sjuksköterska/nurse står det i princip överallt när man läser om boken, men det är hon faktiskt inte.

Jag hade tänkt lyssna på den på svenska, men gav upp. Inläsningen var så seg och uttalat skriftspråklig att jag höll på att bli galen. Det var samma inläsare i Pickwickklubben, när jag lyssnade på den, men då tyckte jag att det funkade bättre, trots den likaledes skriftspråkliga stilen. Det skiljer över två timmar på den svenska och den engelska! Fatta, två timmar! Och det rör sig inte om en förkortad utgåva. Sådana förefaller, till min stora förvåning, vara rätt vanliga när det gäller engelska ljudböcker. Såpass att det ofta påtalas om det inte är en förkortning: Unabbreviated! 

Precis som med Klockan klämtar för dig, var jag föga imponerad i början. Men gud vad tråkig! Näe, det här är faktiskt inte bra tänkte jag flera gånger. Men ju längre jag lyssnade, desto mer tyckte jag om den. Och precis som med Klockan klämtar... så dröjer den sig kvar i mig än. Det är något med Hemingway som fastnar. Jag tror faktiskt det var likadant med Och solen har sin gång. Även den finns liksom kvar i mig, trots att det är ett par, tre år sedan jag läste den och trots att jag inte var så hejans imponerad medan jag lyssnade. Den gamle och havet var det emellertid så väldigt länge sedan jag läste att jag inte riktigt minns hur jag reagerade på och tänkte runt den.

Kanske vinner de på att läsas i stället för att lyssnas på. Kanske vinner de på att läsas om. Jag ska definitivt läsa om Den gamle och havet i alla fall.


Här kommer trailern till filmen. Men fatta, den är nästan 90 år gammal!

Ivanhoe

Den klassiska romanen Ivanhoe inleds med att korsfararen Wilfred of Ivanhoe återvänder som en slagen man från korstågen. Han är svårt skadad och har suttit i fångenskap hos Leopold V av Österrike. Väl hemma blossar känslor upp. Ivanhoe faller för den vackra, karismatiska judinnan Rebecca, men blir på samma gång uppvaktad av sin barndomsvän Lady Rowena, som av många anses vara ett bättre val. Allt det här inleder ett klassiskt romantiskt äventyr där vi bland annat får stifta bekantskap med karaktärer som Robin Hood och Rickard Lejonhjärta.

Det här var mitt val av klassiker för 6 klassiker på 6 månader i augusti (!) och jag har alltså missat att "bokföra" den. Ack så slarvigt av mig! Bockat av den på listan har jag i alla fall gjort.

Boken skrevs redan 1820 men är förvånansvärt lättläst och lättillgänglig. En trevlig bekantskap. Filmen - den från 1982 - har jag förstås sett, det har väl de flesta.

Jag hade med en snutt av boken i En smakebit på søndag, ett utdrag som var tämligen antisemitiskt, vilket jag också påpekade. Tyvärr uppfattade många detta som att boken i sig är antisemitisk, det är den nu inte. Judar har i alla tider omgivits av fördomar och behandlas mycket illa här i Europa - och sannolikt annorstädes. Detta faktum framkommer i denna bok, liksom i många andra, inte bara i "förintelselitteraturen" utan även i t ex Katedralen vid havet, som många tycks vara väldigt förtjusta i. Det betyder inte att boken i sig är antisemitisk eller att jag uppfattar Walter Scott som antisemit, snarare tvärt om. Rebecca framställs ju mycket positivt - kanske mest positivt av alla. Och jag är knappast ensam om att önska att den gode Wilfred hade valt henne istället för mesproppen Lady Rowena. En person som tagit saken i egna händer ser ni här. You go girl!

Rebecca i filmen från 1982

Rebecca i filmen från 1958 - jodå, visst är det Elisabeth Taylor

En smakebit på søndag - Kungens rosor

Denna vecka utgår smakebiten från Mari på Flukten fra virkeligheten. Dela med dig en snutt av det du läser just nu. Inga spoilers!

Det gick de vildaste rykten om självmordet. Hustrun hade varit otrogen, han hade dödat drängen som hon haft sitt ihop med, sade man. Hur det var visste ingen. 
Prosten begravde självspillingen på den gamla kyrkogården. Den döde hade en lapp i sin västficka, där det stod "begrav mig här där jag ligger".
Det kunde nu inte prosten tillåta, det grävdes en grav på gamla kyrkogården, det låg flera självmördare där. Det var så passande under de skuggiga hundraåriga träden, tänkte man kanske.
Den lilla ödekyrkan, som låg där sen hedenhös, utstrålade trolldom och mystik och främmande gudar som nog förlät självmord. Den kristna guden förlät inte självmord, trots att han dött frivilligt. Prosten höll ett så vackert och mänskligt tal över den döde.
- Han talar vackrare för en självspilling än för den som dött i sin säng i tro på Gud, sade en av tvättgummorna. Det var hela socknens mening också, och man var missnöjd med prosten. Han var lite för underlig. En självmördare borde inte ha något tal alls.

Kungens rosor är tredje och sista delen i Moa Martinsons romansvit om Mia.