Den första frosten

 

Allis kan inte glömma det flämtande ljudet av hur hans lungor töms på luft. Så fort hon blundar på kvällen ser hon hans kropp, inklämd under bilens rostiga underrede på verkstaden i Kiruna. Hon hör det ödesdigra ljudet från domkraften innan allt faller: Det förvridna ansiktet. Blodet som droppar när ambulanspersonalen bär ut honom.

I ett försök att komma undan det plågsamma minnet tar Allis sin tillflykt till en ensligt belägen stuga i de norrländska fjällen, där hon ser fram emot att få vara ensam och återhämta sig. Men det finns en annan stuga i trakten. Där bor Jonas, som försöker läka såren efter sitt spruckna förhållande. Och samtidigt har en man vid namn Raumo lämnat Helsingfors för att fjällvandra i Sverige.

När dessa tre livsöden stegvis vävs ihop och fjällsommaren går mot sitt slut befinner sig Allis i en långt farligare situation än hon någonsin kunnat föreställa sig.

Ja, med min faiblesse för allt som har med norr och Norrland att göra så måste jag naturligtvis ge mig i kast med Kiruna-trilogin. Och det gör jag helt rätt i. Ingen deckare i vanlig bemärkelse, "psykologisk thriller" kallas den, men av någon anledning så tycker jag inte att den här typen av litteratur passar in under benämningen "thriller" - my wrong, säkert. Det är en bok av samma slag som Stina Jacksons. Tja, kanske är spänningsroman - vilket jag antar är den svenska översättningen på thriller - den rätta termen för genren.

Spännande, rätt hemsk och på sätt och vis rörande. Jag gillade den.

Resa i Sharialand

 

I Saudiarabien är det nästan omöjligt för en kvinna att röra sig utanför hemmet utan en manlig förmyndare. Journalisten Tina Thunander reste utan sällskap, sjal och den lagstadgade dräkt för kvinnor som kallas abaya till islams supermakt för att undersöka hur kvinnorna lever och försöka förstå deras islam. Det är ett unikt och inträngande reportage från ett land där kvinnor måste täcka sina kroppar och ansikten med motiveringen att de inte ska skapa begär hos männen.

Jag tyckte att den här boken lät väldigt intressant, dessutom blev den nominerad till Augustpriset 2010 och jag försöker ju klämma en del Augustnominerade, därför blev jag riktigt nöjd när den lottades fram som e-bok till De fyra årstiderna - sommar. 

Men nää, jag tyckte inte alls om den. Den är rörig och osammanhängande och Thunander saknar helt den respekt jag tycker krävs om man reser runt i ett land för att försöka förstå dess kultur och sedan skriva en reportagebok. Hon är raljerande och nedlåtande och jag upplever henne ungefär lika osympatisk som jag upplever saudiernas kvinnosyn. Usch!

Tisdagstrion - Kroppen

 

Tisdagstrion utgår från Ugglan & Boken och veckans tema är Kroppen.

Av Karin Erlandssons serie Legenden om Ögonstenen har jag bara läst första delen, Pärlfiskaren. Den läste jag med lilla Astrid. Men jag har tänkt att jag ska fortsätta med de följande delarna. 

Jag har läst tre titlar av Aleksijevitj, varav Kriget har inget kvinnligt ansikte är en. Jag blev väldigt förvånad över hur lättillgänglig hon är. Och bra! Zinkpojkar står i hyllan och väntar. Den borde jag ge mig i kast med lite snart.

Omslaget till Hundhuvud är ett av de fulaste jag har sett i hela mitt liv, men det är en helt underbar bok som jag verkligen rekommenderar.

När jag gjorde min trio var jag helt inställd på att temat var kroppsdelar, därför valde jag bort ett par titlar med kropp, för det är ju ingen kroppsdel. Det grämer mig lite, men nu får det vara som det är. Kanske någon annan tar med Elsie Johansson och Stina Wollter.

Tobaksvägen

 

Detta är berättelsen om medlemmarna i familjen Lester. De tillhör det lägsta vita proletariatet i staten Georgia i USA. Familjefadern Jeeter har varken pengar eller vilja att skaffa sig regelbunden bärgning. Han orkar inte ta hand om den jord han skulle kunna odla och till staden och fabrikerna vill han inte resa. Men han talar ständigt om att han ska skaffa sig dragdjur och plog för att börja bruka jorden igen, men ingenting blir gjort. I stället lever Jeeter och hans hustru, tre barn och den gamla farmodern på svältgränsen och de är inte ens främmande för att stjäla maten för dagen. Elände, brand, stöld och mord är några av ingredienserna i denna skakande sociala samtidsroman.

Baksidestexten är en sanning med modifikation. Egentligen är det frågan om två hemmavarande barn, då den 11-åriga flickan har blivit bortgift med en äldre granne (!). Ett flertal mer eller mindre vuxna barn har räddat sig iväg till staden. Den 16-åriga hemmavarande pojken blir för övrigt bortgift med en kvinna på 40+ under bokens gång. Och mord är det väl inte riktigt frågan om, utan vållande till annans död. "Skakande sociala samtidsroman" får boken att låta som något som den inte är. Tobaksvägen är ganska dråplig, mitt i eländet och det bakomliggande allvaret. Vredens druvor - som gavs ut fem år senare, 1939 - skulle man kunna beteckna så, men knappast den här, även om den beskriver samma eländiga liv bland de fattiga under ungefär samma tid. 

Karaktärerna i boken är totalt oförmögna att ta vara på sig själva - de är lite som personerna man ser i Lyxfällan - och att anpassa sig efter tidens gång och rådande omständigheter. Jeeter Lester får mig att tänka på boken Vem snodde osten. Han är en av de där råttorna (eller var det möss?) som bara vägrar inse att det inte kommer någon mer ost, som kommer att vänta på den där osten tills han faller död ner. Det går inte att odla bomull på de där jordarna längre, de är totalt utsugna. Inte ens om någon skulle låna honom pengar till guano och bomullsfrön och låna honom en åsna, så kommer han kunna försörja sig på jorden. Alla har förstått det - utom Jeeter.

Nja, jag tyckte nog att boken var väl tjatig och jag hade rätt svårt att ta mig igenom den. Dessutom fattar jag inte varför engelskans farm alltid översätts med farm. Gård eller bondgård heter det väl på svenska. Och farma, som det tjatas om boken igenom, är det ett ord? Odla heter det väl. 

Boken var den pocketbok som lottades fram till De fyra årstiderna - sommar. 

En smakebit på søndag

 

En smakebit på søndag utgår från Astrid Terese på Betraktninger. Dela med dig en snutt av det du läser just nu - inga spoilers!

He would shoot her if need be; that would be the end of it. He'd shot big game before. He'd shot a big lion in South Africa, once. The head had been stuffed and mounted and was now above his desk in his den at home. He'd shot a buffalo in Yukon, a female too; he'd even shot a grizzly bear, once, up in the Rockies. He would shoot the bitch, no messing, bring her in. No beers at the jetty; he'd take her straight, by truck, to the other end of the island, to the port at English Town, where she would be tagged and photographed and packed on ice and taken to the larger island. There, she would be airlifted back to Florida  This time he knew what he was up against; a big bad motherfucker of a mermaid. 

Jag har hunnit halvvägs och är helt kär. Boken tilldelades Costa Book Award 2020. 

Veckans mening - vecka 36

 

Veckans mening utgår från Robert på Mina skrivna ord. En mening från veckans läsning som av en eller annan anledning fått oss att stanna upp.

Rådgivande är Olov Kindberg som tidigare har föreslagit att lagen* ska döpas om till Lagen om behandling av farliga samhällsparasiter.

* Lösdrivarlagen

Lösdrivare var man om man inte hade någon försörjning, eller om man var prostituerad. Det ansågs inte som ett brott, i egentlig mening, då påföljden var tvångsarbete, som ansågs vara en behandling och inte ett straff.

Det mest stötande i betraktandet av prostituerade, tycker jag, är att man genom tiderna har ansett att män måste få utlopp för sin sexualitet, det är deras självklara rättighet (varför nödvändigtvis tillsammans med någon annan, kan man undra; det är ju inte direkt så att man är förvägrad orgasm bara för att man inte har en partner), samtidigt som de kvinnor som på grund av fattigdom, sjukdom och/eller hot och våld tvingats tillfredsställa deras behov anses vara brottsliga eller "farliga samhällsparasiter".

1963, året då jag föddes, dömdes fortfarande kvinnor till spinnhuset för prostitution. 

De fyra årstiderna - höst

 

Jo men det funkade ju faktiskt med de tre böcker jag lottade fram för sommarläsning - även om Tobaksvägen drog in en bit i september - så jag fortsätter nu med hösten.

De framslumpade böckerna blir:

Ljudbok:

Tändstickan vill jag minnas att jag sparade ner efter att ha sett hos Vargnatt. Jag tror emellertid att det var innan hon hade läst den, och vad hon sedan tyckte minns jag inte. 

"Hur många gånger jag huggit in och slitit ut det böjda knivbladet ur hennes kropp vet jag inte, men jag är helt säker på att hon får precis vad hon förtjänar ..."

Ett barns kvarlevor flyter till ytan i stenbrottet utanför Örbyhus och skapar oroliga ringar på vattnet. Grundskolerektorn bryter ihop, gängledaren rustar för krig och på torget drar en främmande lyxbil blickarna till sig.

Konstnären Lo Karlberg blir gränslöst nyfiken på sanningshalten i bybornas skvaller samtidigt som någon otåligt iakttar dem alla ...

En spänningsroman om relationer, ryktets makt, krockande världar och inre mörker.

e-bok:

Någon som håller till här (Alguien que anda por ahí, 1977) är en novellsamling av Julio Cortázar, som den högerextrema militärregimen i Argentina (1976–1983) förbjöd. Noveller som Andra gången och Apokalypsen i Solentiname, handlar om vardagen med en terrorregim, där mystiska försvinnanden och våld var vardag. Men som alltid hos Cortázar ställs gränsen mellan fantasi och verklighet på sin spets. Chopins spöke dyker t.ex. upp i titelnovellen som revolutionär torped.

En novellsamling känns helt ok. Med denna får jag dessutom pricka av Argentina i utmaningen Jorden runt på 100 böcker, som det gått rätt segt med i år. 

Pocket

I sin flerfaldigt prisbelönta roman Att tro på mister Pip väver Lloyd Jones samman en stark, vacker och hypnotiserande berättelse som visar hur böcker kan förändra våra liv på de mest överraskande sätt.På en kopparrik tropisk ö, sönderslagen av krig och övergiven av nästan alla, finns en enda vit man kvar: den excentriske mr Watts. Han är föremål för öbornas nyfikenhet och hån, men då det inte finns någon annan som kan undervisa barnen på ön städar mr Watts upp i det förfallna skolhuset och börjar läsa för eleverna ur Charles Dickens Lysande utsikter.Så inleds denna sällsynta, originella berättelse om den otroliga styrka som fantasin kan erbjuda när den en gång väckts till liv. Medan skotten och bomberna ekar i bergen är trettonåriga Matilda och hennes kamrater fängslade av den föräldralöse Pips äventyr i den avlägsna staden London, en stad vars konturer snart kommer att bli mer verkliga än deras eget skadskjutna landskap. Men på en krigshärjad plats där även barnen tvingas använda sin uppfinningsrikedom för att överleva dagen kan fantasin också vara något provocerande och farligt.

Lloyd Jones är från Nya Zeeland, som jag därmed skulle kunna bocka av i Jorden runt på 100 böcker. Boken nominerades till Bookerpriset 2007.

Jo men det här känns väl som en rätt trevlig och lagom blandning böcker tycker jag. Buss på't!