Paul Celan [1920–1970] är en av efterkrigstidens mest betydande poeter. Han föddes i den rumänska staden Cernăuți (i nuvarande Ukraina), med tyska som modersmål. Föräldrarna dog i nazisternas koncentrationsläger, och han satt själv i arbetsläger från 1942 till 1943. Vid krigsslutet bosatte han sig i Bukarest. Där fann Celan, som under hela livet hade en konfliktfylld relation till tyskan, en konstnärlig och personlig befrielse i att tillägna sig det rumänska språket. Under den korta tid han tillbringade där, från april 1945 till december 1947, skrev han ett antal mytomspunna dikter och prosadikter som aldrig rönt samma uppmärksamhet som hans tyskspråkiga verk. Med sin drömlika, expansiva bildfantasi både förebådar de det senare författarskapet och står som en egen gåtfull kropp i det.
Det här är en tunn liten bok om endast 40 sidor, där för- och efterord upptar nästan lika stort utrymme som Celans dikter. Jag läste den i maj, då månadens språk var rumänska.
Som vanligt när det gäller poesi så har jag svårt att säga något vettigt. Jag nöjer mig med: inte oävet alls, och bjuder på en dikt.
Kärlekssång
En gång när nätterna även för dig börjar på morgonen
ska våra självlysande ögon trilla ner från väggarna
och klappra som valnötter,
du ska leka med dem, och en våg ska välla in genom fönstret,
vårt enda skeppsbrott, och genom det transparenta golvet
ska vi se det kala rummet under vårt;
det ska du möblera med nötterna och jag ska hänga ditt hår
till gardiner i fönstret,
någon ska komma och till slut blir det uthyrt,
vi går tillbaka upp till oss och dränker oss där.
Den vers som gjorde djupast intryck, som riktigt etsat sig fast, var dock denna, ur 'Återfinnande':
I natt ska det regna på gröna kalkstensdyner
Jag undrar om jag inte ska ta och läsa lite mer Celan, kanske rent av på tyska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar