Oguns skugga

 

Det svenska urvalet av dikter ur samlingarna 'Idanre, and Other Poems' och 'A Shuttle in the Crypt' har döpts till Oguns skugga efter Soyinkas "favoritgud", järnguden Ogun från yorubafolket. Enligt myten är han den gud som vid skapelsens gryning med hjälp av sina metallverktyg banade väg för de övriga gudarna när de begav sig till jorden, själv isolerade han sig på berget Idanre. Ogun är gud både för de skapande och de destruktiva krafterna, vilket visade sig när han så småningom övertalades av folket i staden Ire att anföra deras soldater i krig mot fiender. Han blev så uppeldad i stridslarmet att han dödade alla soldater, både egna och andras. Därmed stadfästes hans rykte som både livgivare och dödsbringare. Ett av huvudmotiven i Idanre är hur de destruktiva krafterna ska kunna smidas samman med konstens konstruktiva.

Dikterna i 'A shuttle in the crypt' bygger på de noter Soyinka lyckades kasta ned på cigarettpaket och papperslappar när han satt i fängelse för sina försök att skipa fred under Biafrakrisen. Vrede och förlåtelse blev den formel som gjorde det möjligt för honom att överleva under dessa de vidrigaste av omständigheter.

Jag försöker ju läsa en - i mitt tycke - anständig mängd Nobelpristagare varje år, så när jag fick syn på den här i lyrikhyllan så snöt jag den. 

Men njae, inget som direkt appellerade till mig - åtminstone inte vid denna första läsning. Sådant kan ju ändra sig. En episk dikt får man väl ändå kalla det (jag är inte så hejans bra på terminologin), en gudasaga. Eftersom jag inte har någon koll på yorubamytologi så vet jag inte hur mycket som kommer från myterna och hur mycket från Soyinka själv.

(Och satan i gatan vad jag avskyr poesi där varje vers börjar med versal även om det är mitt i en mening. Det blir ju för fan oläsligt. Vad är det för oskick?!)

...

Och i de avbetade slätternas lungströmmar

Plattas jorden ut. O Oguns barn

Det året skördade de röd jord, regnet

Är barnens vasspipor, himlen en fågeldamm

Tills min gud har tvagit sina händer

   Du som inbjuder en gud till kvällsvard, skydda honom väl

   Och ställ en lång bambustör vid hans plats

Ogun är den vällustige guden som för med sig

Sju kalebasser i kriget. En för krut

En för fetischer, två för palmvin och tre

Av polerad brons förseglade mot luften

Innehåller sperma

Min gud Ogun, de faderlösas värn, hans boning

Är bergsterrasser som reser sig mot molnen

Ogun vägbrytaren, han som banar sig fram

Där andra gudar vänt om. De faderlösas värn, var din sköld

Spikgenomslagen den dagen för att skydda liv?

...

Nästa gång jag läser Soyinka får det bli prosa.