söndag 15 april 2018

Kvinnan som sålde hästar


Ytterligare en bok jag lånade inför Månadens språk, japanska, men aldrig hann läsa.

Matsumoto Seicho (1909-1992) är den japanska kriminallitteraturens grand old man – å ena sidan pusseldeckarens oöverträffade mästare (som i Punkter och linjer från 1957), å andra sidan den kritiske granskaren av hemlandets mörka förflutna (som i Japans svarta dimmor från 1960). Matsumoto tränger in under människans mörka bottnar och dunkla motiv och utforskar psykologin bakom hennes illgärningar. I Kvinnan som sålde hästar från 1977 utgör de dåliga tiderna för den japanska textilindustrin den sociala bakgrund som tvingar aktörerna till drastiska och fatala beslut. I den här oblodiga historien har en oattraktiv vd-sekreterare med stalltips som bisyssla och en plågad underleverantör i textilbranschen de två huvudrollerna. Här är nu den första Matsumoto-kriminalaren på svenska.

Jag var nog inte klar över att det rörde sig om en kriminalroman. Och den ligger rätt långt ifrån kriminalromaner av idag, skulle jag vilja påstå - trots att jag nu inte läser deckare längre. Den är helt oblodig, inga utstuderade, fullständigt makabra tortyrscener och sida upp och ner som beskriver offrets ångest (i e det som fått mig att sluta läsa deckare). Mordet sker först i slutet av boken, och eftersom jag nu inte ens var klar över att det var en kriminalroman, så kändes det rätt underordnat i sammanhanget. Även uppklarandet av mordet skedde på några få sista sidor.

Jag kan inte påstå att jag tyckte att det var en jättebra bok, lite torr var den allt. Trots det så tycker jag ändå att den gav mig något.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Veckans kulturfråga - vecka 43

  Denna vecka undrar Enligt O Vad läser du under läslovet? Tja, så mycket lov blir det inte för min del. Jag jobbar på som vanligt och efter...