torsdag 6 september 2018

Begravd jätte


Det är 500-tal. Romarna försvann för längesedan, och det land som en gång ska komma att bli England sveps sakta men säkert in i ett slags kollektiv minnesförlust som kallas ”dimman”. I landskapet rör sig människor på obestämd flykt; föräldrar söker sina barn, barn söker sina föräldrar. Men det är också en värld, som Ishiguro skildrar den, befolkad av monster och demoner. Och mitt i allt detta befinner sig Axl och Beatrice, ett åldrat par som ger sig ut på en lång och farofylld resa för att hitta sin son, sedan många år försvunnen.

Annars när jag försöker komma ikapp med att dokumentera lästa böcker så brukar jag försöka skriva om dem i läst-ordning. Det blir inte bra, för då är det inte en enda bok som jag har i någorlunda färskt minne. Nu gör jag tvärt om. Det här är den jag läste senast.

Kazuo Ishiguros nya roman, den första på tio år, är en symbolladdad, svart och mystisk saga. Ishiguro leker med genrer och överskrider dem. Begravd jätte är äventyrsberättelse, pikareskroman, fantasy - allt på en och samma gång. Och, på ett djupare plan, är den också en betraktelse över - och kanske ifrågasättande av - myternas och det kollektiva minnets betydelse.

Är det bara jag, med min profunda SD-ångest, som läser in vår tids strömningar mellan raderna i boken? Eller är det vad som menas med "betraktelse över... myternas och det kollektiva minnets betydelse"? För det krävs ju knappast en drakes andedräkt för att sprida glömska och skapa nya myter och nya minnen hos ett kollektiv. Uppenbarligen.

Vacker, rörande, sorglig och tankeväckande. Ishiguro är riktigt, riktigt bra. En favorit faktiskt.

Och vilket fint omslag!


Det här var ytterligare en titel från min egen läsutmaning Förkovran.


1 kommentar:

Veckans mening - vecka 41

  Veckans mening utgår från Robert på Mina skrivna ord : En mening från veckans läsning som av en eller annan anledning fått oss att stanna ...