söndag 9 september 2018

Ingenbarnsland


Gårdarna är klädda i asfalt, höghusen är av betong och ansiktena hårda som sten. Stället heter Gårdsten. I taggbuskarna finns pantburkar, på gatorna fimpar. Tonåringarna hänger på det halvtomma torget och i trappuppgångarna. Mammas mopp målar råa åttor i snabb takt, våning för våning, sveper runt fyllot som säckat till sömns, hugger mot hörnen och listerna. I taken syns tändarbrända prickar, på väggarna och fönstren snorloskor, snusprillor och sparkmärken.
Ungpundarna kan karate. De har knivar. Papperskorgen på skolgården brinner. Miira håller i en trimmad tändare. Hon sparkar till Vera, som sparkar tillbaka. Skrattar så att tårarna rinner.

Miira är inte som de andra tjejerna i finneklassen. Hon väjer inte för konflikter, vägrar låta någon bestämma över sig och väljer särskild matte när de andra väljer allmän. Hon tänker inte bli trappstädare, utan statsminister eller hjärnkirurg. Miira är född i Sverige. Trots det ses hon som invandrare och måste läsa svenska som andraspråk i skolan.

Ja det är ju det där med författarinläsningar... Kanske inte alltid helt lyckat. Jag tycker att Hetekivi Olsson lägger på tok för mycket emfas i varje mening, såpass att det blir rätt jobbigt att lyssna. Men när hon läser dialoger är hon HELT OBETALBAR, så bra att jag inte önskar att jag istället läst boken, eller att någon annan läst in den istället.

Jag både känner för och förskräcks av Miira. Hade jag mött henne när jag var i samma ålder, så hade jag sannolikt varit rädd för henne. Ändå kan jag i Miira faktiskt ana prepubertala delar av mig själv. Jag känner igen den värld hon lever i, efter att ha sett en liknande (nå ja, kanske inte riktigt lika uttalat), i utkanten av min egen (jag gick högstadiet i en slumförort och bodde mellan 23 och 37 års ålder i en annan). Men i stort var min uppväxt väsensskild från Miira och jag har naturligtvis ingen aning om hur det faktiskt är att växa upp i ett sådant område. I högstadiet kunde jag åka hem när jag slutade skolan - det gjorde jag nu inte alltid, jag hängde där en hel del - och som vuxen har man andra förutsättningar att "värja" sig. Det här är en sådan bok som gör mig tacksam över att få inblick i en annan värld, utöver den allmänna njutning det innebär att läsa/lyssna på en bra bok.

Miira är född i Sverige. Trots det ses hon som invandrare och måste läsa svenska som andraspråk i skolan. Den här delen av texten är missvisande, tycker jag. För till skillnad från hur det är idag, så var det faktiskt de finska föräldrarna som genomdrev denna segregation. Jag minns att jag fick på tafsen, när jag var i övre tonåren, för att jag ifrågasatte den finska klassen som fanns på hemmaplan. Visste jag inte hur viktigt det är med hemspråksundervisning? Varför missunnade jag finnarna detta? Jo, jag vet hur viktigt det är med modersmålsundervisning, jag vet att för varje språk man kan blir det lättare att lära sig ytterligare ett, jag vet att det är en tillgång för hela samhället med människor som har ett bra språk, som kan flera språk. Men den finska klass jag såg var ett isolat. Den stod helt utanför. Jag vill minnas att jag tilltalade någon av dem på bussen vid något tillfälle och hela gruppen bara stirrade på mig utan att svara. Jugoslaverna, turkarna, marockanerna (och för all del en hel del finnar, utanför den finska klassen) och vad de nu hade för ursprung, var en integrerad, självklar del av skolan. Jag kanske inte hade så fel ändå, trots att jag kände mig tillintetgjord efter kritiken. Åtminstone om man får tro Miira, som jag antar har en hel del av Eija i sig. Jag tror inte på isolat.

Riktigt bra - om än med magknip.


Ytterligare en bok avprickad i läsutmaningen Förkovran.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Fem en fredag - vecka 38

 Fem en fredag utgår från elisamatilda och veckans frågor lyder: Vad gjorde du senast på en ö? Det måste ha varit våren 2018 (2019?) då jag...