Den svarta månens år

 

Sedan han blivit avstängd från sin tjänst på universitetet finns det bara några få konstanter kvar i David Svartheds liv: en katt som kommer på regelbundna besök och ett skrivprojekt om Iliaden som han försöker fokusera på. Men en olyckshändelse löser upp tillvarons konturer och gränser – plötsligt ställs han inför en helt ny verklighet.

Ellen Mattsons nya roman handlar om en man som söker något som gått förlorat, i en värld som inte sällan tycks styras av drömmens absurdistiska logik.

Det här är en väldigt speciell bok, förunderlig rent utav. Jag började med att lyssna på den men insåg efter ett tag att det inte var så lyckat och övergick till e-bok i stället. Då blommade den upp, liksom. Vad boken egentligen handlar om förstår jag inte riktigt. Fick han en hjärnskada när han föll? Drömmer han? Är han på väg in i en psykos? Anar man inte att han inte är helt stabil redan då boken tar sin början? Är han på väg att bli dement? Det finns något sagoaktigt, drömlikt, magiskt över berättelsen (vilket man kanske kan förstå av mina funderingar ovan) och hon skriver fram så fantastiskt vackra bilder, Mattson. Snön, snön! 

Jag har god lust att sätta mig ner och läsa om boken på stört, men andra väntar. Kanske gör jag det om ett litet tag. Jag måste nog göra det. Hur det nu blir så tänker jag läsa mer av Mattson. Snö finns nersparad på Storytel sedan tidigare och det finns uppenbarligen fler att välja på; nio romaner ska hon ha skrivit.

Boken nominerades till Augustpriset 2021. Av de andra i skönlitteraturklassen har jag bara läst Eufori. Jag tyckte väldigt mycket mer om den här. 

Passar i utmaningen Förkovran.