söndag 20 februari 2022

Drömmarnas väg

 

Jag läste om Ono no Komachi i En färd i det inre av landet, googlade mig fram till denna bok och blev väldigt nyfiken. Sedan hade jag tur att springa på den på biblioteket bara någon vecka därpå. 

Ono no Komachi är en av världslitteraturens stora kärlekspoeter. Hennes graciösa stil och genomgående melankoli förenas med en sällsynt hetta i de få dikter av henne som finns bevarade. Hon föddes någon gång mellan år 820 och 830, och antas ha levt ett förhållandevis långt liv. hon var i tjänst hos kejsaren, var mycket berömd för sitt utseende (komachi är i dagens japanska synonymt med skönhet) men i lika hög grad för sina sinnrikt konstruerade dikter. Tidigt uppstod legender kring hennes person, dikter tillskrevs henne och hon figurerar som huvudperson i fem klassiska nō-spel.

Japansk traditionell poesi är oerhört komplex och låter sig inte så lätt översättas. Subjektet sätts inte ut och japanskan är oerhört rik på homofoner, vilket används medvetet för att skapa tvetydighet (kakekotoba). Man använder ett slags stående epitet (makurakotoba) och omnämner platser kända från poesin (utamakura) i syfte att ge associationer. Årstidsord är också viktiga och det är inte alltid så lätt att veta vilka ord som för en japan med självklarhet beskriver vinter, tidig vår eller sensommar. Symbolik och bildliga uttryck är också viktiga, stränder och sjögräs kan till exempel syfta på kärlek och kärleksmöten och regn och våta ärmar på tårar. 

Vibeke Emond, som har översatt och tolkat, har skrivit en kommentar efter varje dikt där hon förklarar dess kakekotoba, vad som är årstidsord (om det inte är uppenbart), hur man ska tolka symbolerna och de bildliga uttrycken, folkliga föreställningar etc.

Det är en jättefin liten bok och jag har haft stor glädje av att läsa såväl dikterna som Emonds förord och förklaringar. Jag vill väldigt gärna ha ett eget ex.


Likt en fiskare,
som ej inser att sjögräs
saknas vid min strand,
kommer du oförtröttligt
till mig långväga ifrån.


Längs drömmarnas väg
vandrar jag utan vila
ständigt till honom,
men ack, vad är det väl värt
mot en enda verklig blick?


Det är ju rent förunderligt att få läsa vad en kvinna på andra sidan jordklotet skrev för 1200 år sedan.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

TBR oktober

  Ja, det verkar ju som jag faktiskt kommer iväg till Bali, trots allt. Sedan i juli, någon gång, har jag varit övertygad om att passet inte...