tisdag 25 september 2018

1793


Gustav III är död. Mer än ett år har gått sedan skotten föll på maskeradbalen. Kronprinsen är omyndig och krigsåren har tömt statskassan. Riket styrs av egenintressen medan folket far illa. Ingen litar på någon. Överallt frodas missnöje och paranoia.

Hösten 1793 hittas ett lik i Fatburen på Södermalm, den igenslammade sjö där allt kåkstadens avskräde hamnar. Den döde saknar armar och ben, men skadorna är inte nya.

Cecil Winge har varit Stockholms poliskammare behjälplig med sitt skarpsinne förr. Nu vacklar hans hälsa, men han krävs på en gentjänst han inte kan neka. Tiden är knapp, och den vinter som ska bli den svåraste Stockholm skådat på ett decennium är i antågande. 

Ur fyra berättarperspektiv klär Niklas Natt och Dag av den sen-gustavianska tiden dess prakt och ståtlighet, och avtäcker en era av kött och blod, nöd och förtvivlan, men också förhoppningar och den vilja till förändring som sått fröna till vårt eget samhälle.

Den lät ju väldigt spännande och, för all del, visst var den bra, men på tok för utstuderad. När jag kommit ungefär halvvägs mådde jag intensivt illa (bokstavligen) och var på väg att ge upp, men fortsatte i alla fall, nästa dag. Excesser i tortyr är inte min grej. Hur kan en vettig människa ens komma på något dylikt? Jag begriper det inte. Jag borde ha lärt mig att jag inte ska läsa deckare, som de är nu för tiden.

Så här står det också om boken: ... ett knytnävsslag mot den idylliserade bilden av svenskt 1700-tal. 

Eh... hocken fan har idylliserat svenskt 1700-tal?


2 kommentarer:

  1. Åh, jag tyckte så verkligen inte alls om 1793, men har varit rätt ensam om det har det känts som.

    SvaraRadera
  2. Jag gillade den :) Men jag fastnar ju ganska ofta för råa och mörka böcker.

    SvaraRadera

Veckans mening - vecka 37

  Veckans mening utgår från Robert på Mina skrivna ord :  Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fåt...