Forty Years in the Wilderness

"The encounter was so sudden it took my breath away, and for a single moment I stood frozen, staring into the grizzly's eyes. It was so close I could reach out and touch its shaggy bronze fur."

Dolly Faulkner has many heart-stopping moments of terror and anxiety, living much of the time truly alone in the Alaskan wilderness. But she is not lonely, as the awesome space and beauty of the mountains fill her with appreciation of all things of nature.

Dolly Faulkner came to Alaska as a young woman with the dream of living in the wilderness. Forty Years in the Wilderness is a true reality of carving out a homestead in the Kilbuck Mountains near a minor hotsprings that the regional Native corporation is now trying to claim. She is now a senior citizen, still living in the wilderness after the death of her husband. Her struggles and adventures continue, so she has many more stories to tell.

Som bekant är jag torsk på Alaska, norr, natur, is och snö. Åtminstone när det gäller att läsa om det.

Det här var kanske inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men spännande att lyssna på ändå. Det är mycket flygplan, en hel del stad, företag och motorer, en komplett galen man som misshandlar fru och barn och en hel del annat dysfunktionellt.

White Bear ligger så till att det endast kan nås med ett litet flygplan. Maken jobbar fortfarande i stan och kommer bara hem med jämna mellanrum och Dolly flygs ibland ner för att hjälpa till i firman. Berättelsen är mer fokuserad på det dramatiska, än det stillsamma och vardagliga, som jag kanske var mer nyfiken på.

Maken är, som sagt, helt galen. Vid ett tillfälle dänger han en stekpanna i skallen på henne, så att hon ligger avsvimmad, badande i blod, med två små barn bredvid sig, och flyger därifrån på en månad eller så. Utan att kolla om hon lever. Utan att bry sig om barnen. Utan att lämna någon mat.

Det är en sak att själv välja att bo i ödemarken, men en helt annan - tycker jag - att envisas med att bo där med små barn som är så hungriga att de börjar äta insekter. Jag vet att man inte ska döma den som lever i ett destruktivt förhållande, Dolly ser inget alternativ till att fortsätta tillsammans med maken. Men i White Bear just? Hon upprepar boken igenom att det är hennes dröm, att det är där hon vill leva. Och hon har fortsatt att göra så även efter sin makes död. Fast nu har hon inga små barn som svälter.

Boken har jag lyssnat på för utmaningen Naturlig läsning.