Berättelsen om en älskad mormor som försvinner in i demens vävs samman med en kvinna i en bronsåldersgrav och naturen i havsbandet.
Jag tyckte verkligen jättemycket om den här. En utrangerad biblioteksbok, en av alla som aldrig ens hamnat i hyllorna. Antagligen har jag betalat en femma för den - om den nu inte var helt gratis.
En mormor har dött och ett barnbarn försöker begripa. Men vilka ord kan bära? Saknad, sorg, du? Kanske går det att vända sig till naturen och historien.
"Hur var hennes organiska ordning?
Jag kan inte säga. Vill bara Strandkvanne Drömma
Valeriana Hålla
Tunga gröna bronskärl"
Med ett prövande språk ger sig Kalle Hedström Gustafsson försiktigt ut i markerna där allt faller sönder, där dikten på samma gång blir avskedsrit och utgrävning.
För larverna gräver sina kläckgångar i tallarna och bronsålderns gravar ligger stumma. Men ur samma tallstammar kravlar vivlarna mot solen, och bronssmycken kan lyftas oskadda ur jorden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar