söndag 16 december 2018

Den blida


Den korta romanen återger en förtvivlad mans monolog natten efter sin unga frus självmord, där tragedin långsamt spelas upp genom hans osammanhängande tal vid hennes bår. Berättaren är en avskedad officer, som nu arbetar som pantlånare. Han känner sig ouppskattad av omgivningen och gifter sig med en ung, fattig, men stolt kvinna och försöker genom sin dominans i förhållandet att uppnå erkännande och kärlek. Hans stränga krav får dock motsatt effekt.

Tja, jag begriper ju inte riktigt hur någon någonsin skulle kunna tro att ett nedlåtande, kontrollerande och dominant beteende skulle kunna leda till något positivt, men nå ja. Karlar verkar ju, jorden runt, ha lite underliga idéer om sin vikt i förhållande till motsatta könet, och ju blåstare de är desto mer övertygade om sin egen överlägsenhet verkar de vara. Blä, jag börjar bli riktigt hatisk mot manssläket, absolut inte på individnivå, men som grupp. Me too, Horace Engdahl och den slusken Arnault, Simon Häggströms böcker och Instagramkonto, program på P1 om prostitution och legala bordeller, Sofia Rapp Johanssons livsöde, Madsen, Talitas, Stina Wollters och notondietanymores Instagramkonton etc etc gör att jag börjar undra om män - bortsett från någon promille, globalt sett - är normalt funtade, om de ens är av samma art som kvinnor. Men så har de ju en halv kromosom mindre än vi. Det måste vara en karl som har döpt det till y-kromosom. I själva verket är det en halv x-kromosom; i e en halv kromosom; x:a mig hit och x:a mig dit, det är en kromosom. Punkt. Det är väl kanske där det sitter. (Ja ja, ta det här med en nypa salt; det var inte något vetenskapligt underbyggt anförande, bara en överväldigande frustration som kom till uttryck).

"… en av de finaste och renaste verken, som Dostojevskij någonsin har skrivit… Den blida är också det verk, där Dostojevskij porträtterat sin 'underjordiska' karaktärstyp som bäst. Ingen annanstans presenteras han så till fullo som en känslig och lidande människa, vars inhumanitet härstammar från en önskan efter kärlek, som har fördärvats och förvanskats genom egoism och fåfänga." – Joseph Frank, Dostoevsky

Ja, eller hur!? Stackars, stackars mannen som har drivit sin underåriga hustru in i döden och nu är LESSEN, gudbevars, för att hon inte tyckte om honom och för att han nu är ensam.

"Aldrig tidigare har en diktare skildrat en despotisk karaktärs obegränsade herravälde över en svag, men samtidigt stolt människa så intensivt. Hon dör för att han dödar hennes kärlek, och när kärleken äntligen träder fram i honom är det för sent… en av de mest gripande historierna om mänsklig förtvivlan, som någonsin har skrivits." – Geir Kjetsaa, Fjodor Dostojevskij, ett diktarliv

Gripande, jo pyttsan! Är det något som är gripande så är det kvinnans öde, inte att slusken till karl är LESSEN nu när han har hävt ihjäl henne (nå ja, indirekt i alla fall). Och naturligtvis är det män som tycker att det är så så synd om denne stackars LESSNE man. Jag kräks!

Dostojevskijs bok har jag inget emot. Han försvarar inte den LESSNE, bara skildrar honom. Och jag gillar Dostojevskij och upplever, som jag tidigare sagt, att han hade en förhållandevis schysst kvinnosyn, i synnerhet för sin tid.

Ytterligare en bok på månadens språk, ryska.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Fem en fredag - vecka 38

 Fem en fredag utgår från elisamatilda och veckans frågor lyder: Vad gjorde du senast på en ö? Det måste ha varit våren 2018 (2019?) då jag...