tisdag 25 december 2018

Silverfisken och Hem


I en rea-trea nånstans i Sverige bor lillfia. När hon fyller år bjuds dagiskompisarna plus mammas och pappas polare, fast det är visst bara polarna som kommer. Med dunken framtrollad kan vad som helst hända. Fialiten får en kniv i present som hon gömmer under badkaret. Ibland tar hon fram den för att lätta på trycket. Och när dagisfröknarna ställer jobbiga frågor berättar hon ingenting. Inte heller när läkarna på sjukhuset eller Soc-tanterna frågar. Inte om pappa, inte om hans polare, ingenting om det som händer i rea-trean någonstans i en stad precis som alla andra i Sverige.   

Silverfisken är en lyrisk monolog om att överleva i en miljö, det egna hemmet, där det som borde vara ens trygghet är ens värsta fiende. Med ett halsbrytande och lika delar rått som komiskt språk fångar Rapp Johansson det lilla barnets skakande upplevelser av en obegriplig och vidrig värld.

Sofia Rapp Johansson utsattes för mycket svåra övergrepp från att hon var helt liten, först i hemmet, sedan i samtliga fosterhem hon placerades i. Som jag tidigare skrivit så är hennes historia mer än en normalfuntad människa klarar av att ta in. Men jag tvingade mig. Jag kände att jag måste tvinga mig, att det är det minsta jag kan göra; att lyssna, att orka se.

Jag har haft förmånen att höra sjukhusprästen Lasse Larsmark, Jönköping, föreläsa vid två tillfällen, då jag gått kurser i gerontologi respektive vård av sköra äldre. Han pratade om att möta människor i sorg, dels människor som själva är döende, eller i alla fall fått sin tid utmätt, dels anhöriga till obotligt sjuka, döende eller avlidna. Det var han som gav mig citatet från Jobs bok.

Hör åtminstone på mina ord. Låt det vara den tröst ni ger mig. (Job 22:2)

Jag har hört dina ord Sofia Rapp Johansson.



Hur är det att vara barn i Sverige idag? Hur är det att vara barn idag och behöva hjälp utifrån för att hemförhållandena är dåliga? I media uppmärksammas de fall när larmet kommer för sent, som den flicka i Blekinge som avled i hemmet, trots att både grannar och polisen hade larmat om missförhållanden. Hur fungerar det egentligen när svenska kommuner placerar barn i familjehem eller på hvb-hem, vilka kriterier går de efter? Sofia Rapp Johansson har i tre skönlitterära böcker skildrat sitt liv. Ett liv där hon från sju års ålder har stått i ständig kontakt med sociala myndigheter. Efter att regeringen tillsatt Vanvårds- och Upprättelseutredningarna för att granska den svenska sociala vården av barn beslutades det om att vanvårdade skulle kunna ansöka om ersättning från staten för sin vanvård. En kritiserad gräns sattes dock: vanvården måste ha skett före år 1980 för att ersättning ska kunna utbetalas. Sofia Rapp Johansson är född 1980 och hennes fall har därmed inte kunnat omfattas av Vanvårdsutredningen. Genom att skildra Sofia Rapp Johanssons kamp med att få upprättelse och den sociala vård av barn som finns idag, fångar Tinni Ernsjöö Rappe en del av den svenska välfärden få orkar bry sig om. En del av Sverige där de som far illa är barn, utan möjlighet att påverka.

Jag har tidigare citerat ur Hem och berättat om Sofia Rapp Johansson i En smakebit på søndag.


När jag googlade efter en bild på Lasse Larsmark så hamnade jag på en sida om Svenska kyrkans arbete mot sexuella övergrepp. Där står Larsmark som kontaktperson. Det kändes fint att se honom där och lite som att det var meningen att jag skulle skriva om honom i detta sammanhang.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Fem en fredag - vecka 38

 Fem en fredag utgår från elisamatilda och veckans frågor lyder: Vad gjorde du senast på en ö? Det måste ha varit våren 2018 (2019?) då jag...