måndag 5 augusti 2019

Att gå - ett liv i rörelse


Varför går vi? I den här lilla, essäistiska boken går den norske äventyraren och passionerade vandraren Erling Kagge på djupet med gåendet.

Människor har alltid gått och gåendets betydelse för folkhälsan kan inte underskattas. Redan för 2 400 år sedan varnade den moderna medicinens fader Hippokrates för läkarnas felmedicinering och underströk att ingen medicin är så välgörande som att placera den ena foten framför den andra, "att gå är människans bästa medicin".

I den här boken blandas historiska nedslag och anekdoter, samtidigt som författaren påminner om vikten av att våra fotsulor behåller markkontakten. Så mycket i vår vardag handlar om att hålla ett högt tempo men att gå är raka motsatsen - det går långsamt. Det är därför det är något av det mest radikala vi kan göra.

Författaren delger oss sina intryck från den dagliga promenaden till jobbet, liksom från långa vandringar till Nord- och Sydpolen eller genom New Yorks kloaksystem. För vare sig du går för att uppnå 10 000 steg om dagen, lösa ett problem eller ge dig ut i naturen finns det inget bättre sätt att färdas.

Så låt oss gå!

Jag älskar att gå. Både att gå i skogen, på stranden, i bergen - eller till och med i städer - för att uppleva och det mer meditativa gåendet, steg efter steg längs en grusväg (helst) helt innesluten i mig själv. Om jag ger mig ut för att springa - eller cykla - så vill jag bara lägga mig ner och dö efter 100 meter, men gå - och simma - kan jag göra hur länge som helst utan att bli trött, hur otränad jag än är. Jag kan känna mig trött efteråt, visst, men medan jag går eller simmar, och är inne i det där flowet, så känner jag mig inte trött. Jag tror aldrig jag har slutat gå eller simma för att jag har varit trött, bara för att jag inte haft tid längre eller kommit fram.

Så när jag fann den här på Storytel så sparade jag genast ner den i min bokhylla. Jag tänkte att jag skulle lyssna på den medan jag gick, och det gjorde jag också. I tre timmar gick jag. Boken är knappt tre timmar lång. Jag gick längs en grusväg uppe i buan. Jo en och annan avstickare in i skogen blev det väl också, det har jag svårt att låta bli. Och jag njöt. Av min promenad och av boken.

2 kommentarer:

  1. Promenader är underbara! Skulle bli tokig om jag inte fick komma ut och gå varje dag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kanske därför jag är tokig. För att jag INTE kommer ut och går varje dag :(

      Radera

TBR februari

  Sen, sen, sen... med det mesta. Nåväl! Nej, det gick inte bra med läsningen, ens i januari, och om det inte funkar att läsa ens min bästa ...