måndag 21 oktober 2019

Björnkvinnan


År 1542 följer en föräldralös ung kvinna sin förmyndare på en kolonialexpedition till Nordamerika. Hennes resa blir beskriven av tre franska renässansförfattare och många år senare vänder sig en nutida författare till dem för att förstå vad som hände. Från den första dagen då författaren får höra talas om Björnkvinnan kan hon inte släppa tanken på henne. Hon tänker på ön i världens största estuarium och en enda ensam människa på den. Hon tänker på mörkret och svälten och kölden och en kvinna med gevär, klädd i djurhud.

I framskrivandet av Björnkvinnan tränger författarens liv in. Utforskandet vävs samman med frågor om varför hon skriver, vad en berättelse är, vem författaren en gång var och vad hon har blivit: "Mitt skrivande hade fört mig ut i en tillvaro av utsatthet men det hade också varit ett sätt för mig att skydda mig själv mot allt det jag upplevde hotade mig."

Karolina Ramqvists roman berättar den fantastiska historien om Björnkvinnan och låter samtidigt läsaren bli delaktig i dess tillblivelse.


Berättelsen om Björnkvinnan vävs in i berättelsen om skrivprocessen och författarens vardag. Faktiskt mer skrivprocess och vardag än björnkvinna, men jag gillade det verkligen, trots att jag, när jag började läsa, faktiskt hade föreställt mig att boken skulle handla specifikt om Björnkvinnan - en fantastisk, enligt uppgift helt sann, historia.


När jag nu har googlat recensioner ser jag att boken har fått väldigt varierande omdömen. Till sist framstår kvinnan på ön mest som en förevändning att få prata om sig själv skriver AftonbladetBländande intellektuellt om skrivskam och moderskap – ”Björnkvinnan” tål att läsas, om och om igen. skriver SvenskanLundagård skriver i sin tur I Björnkvinnan sammanblandas de parallella spåren inte tillräckligt för att ge berättelsen riktning. Allt som allt liknar romanen en loggbok över ett mer eller mindre fokuserat forskningsarbete. Medan GP skriver ”Björnkvinnan” är inte en bok att passivt konsumera utan snarare en bok att reflektera över och Expressen Men jag vet att Ramqvist har skrivit en vacker roman om det verklighetsproblem som vi dagligen måste tampas med. 

Jag upplevde verkligen inte Björnkvinnan som en ursäkt att tala om sig själv - som Didions Ett år av magiskt tänkande till exempel, den gjorde mig galen - och inte heller tycker jag att berättelsen saknade riktning. Nu är jag förvisso helt okunnig när det gäller att bedöma litteratur vad gäller det hantverksmässiga, men för mig slingrade sig Björnkvinna, skrivprocess och familjeliv fint in varandra, precis som en slingerväxts grenar ibland tar varandra till stöd för att klättra uppåt - jag ser faktiskt, bokstavligen, detta framför mig när jag tänker på boken, hur min kronklematis ser ut där den står invid min manchuriska valnöt och slingrar tre skott om varandra, uppåt, längs stammen.

Inte min Clematis, men nere till vänster kan man se hur 
två skott slingrar sig om varandra

Ramqvist hör berättelsen om Björnkvinnan av en väninna, en väninna som ber henne att inte lägga beslag på storyn. Men hon kan inte låta bli, hon kan inte släppa Marguerite de La Rocque - vilket var Björnkvinnans verkliga namn. Kanske är denna bok Ramqvists sätt att lösa problemet? Hon skriver om Björnkvinnan, precis som hon så förtvivlat gärna vill, som hon inte kan låta bli att göra, utan att egentligen frånta väninnan storyn. Det finns fortfarande utrymme att skriva en roman om Marguerite de La Rocque. En till roman om Marguerite de La Rocque. Redan 1975 skrev Elizabeth Boyler sin A Story of Survival: Marguerite de la Roque. Bör man förresten kalla Ramqvists bok för 'roman'? Jag är osäker. Det beror naturligtvis på hur man väljer att betrakta skildringen av skrivprocess och vadagsliv; autofiktion eller biografi.


Jag hade antagligen hört att Karolina Ramqvist är gift med Fredrik Virtanen, men hunnit glömma det när jag valde att läsa den här boken. Nyfiken i en strut som jag är ville jag emellertid ha ett ansikte på författaren medan jag läste och när jag googlade blev jag påmind. Och med den vetskapen läser jag naturligtvis in en del i texten, sådant som kanske inte alls ska tolkas som jag gör det. Även recensenterna har uppenbarligen haft svårt att frånse detta vid sin läsning.


Om jag skulle plocka ledord - eller meningar - från recensenterna som beskriver hur jag uppfattade boken så blir det: Bländande intellektuellt... en bok att reflektera över... en vacker roman

Och genom boken slingrar sig berättelsen om Björnkvinnan, en liten bit av de la Roque-skottet skymtar med jämna mellanrum fram bakom de andra, på ett sätt som håller spänningen vid liv. För det är faktiskt riktigt spännande. Och jag, som aldrig längtat efter att skriva, blir plötsligt riktigt sugen när jag läser om Ramqvists research och skrivprocess.

2 kommentarer:

  1. Svar
    1. Jag gillade den mycket, som sagt, men sannolikt inte en bok för alla. Jag har svårt att gissa vad du skulle tycka om den.

      Radera

Veckans mening - vecka 41

  Veckans mening utgår från Robert på Mina skrivna ord : En mening från veckans läsning som av en eller annan anledning fått oss att stanna ...