lördag 19 oktober 2019

Doktor Romand


Doktor Jean-Claude Romand var på åttiotalet en respekterad läkare, anställd som forskare vid WHO i Genève. Han bodde med hustru och två små barn i en välmående småstad innanför den franska gränsen. Han var en god familjefar, granne och vän. Ovanligt ödmjuk för att vara så framgångsrik: han ville sällan tala om sitt yrke och aldrig låta det inkräkta på privatlivet.
I hans liv likaväl som i andras fanns det förstås motgångar. Han körde i tentor när han studerade medicin. Senare föll hans svärfar i trappan och dog med sin svärson som enda vittne. Och så hade doktorn en älskarinna som gjorde slut, ett faktum som han anförtrodde åt sin bäste vän. Till sist fick han till råga på allt en lindrig form av cancer. Så långt såg allt ändå normalt ut för Jean-Claude Romand, en verklig person som ännu lever i Frankrike. Men vintern 1993 inträffade tragedin som gjorde honom känd över hela landet: hans hus brann ner, hans fru och hans barn omkom, hans själv räddades i sista stund. Under samma dygn sköts hans gamla föräldrar, bosatta i närheten, kallblodigt ner.

Det visade sig snart att gärningsmannen var doktor Romand själv. Att han inte bara hade anstiftat mordbranden, utan också dessförinnan skjutit såväl sina föräldrar som sin fru och sina barn. Att han med denna (förmenta?) självmordshandling hade velat ”skydda” dem, såsom han hävdade senare i rätten, från sanningen som höll på att uppdagas: sanningen att han under hela sitt vuxna liv totalt hade bedragit omgivningen. Han blev aldrig färdig läkare, han hade ingen anställning, han levde på pengar som han hade lurat till sig av svärfadern och av älskarinnan och ägnade dagarna åt att irra omkring och att visa sig i WHO:s reception.

Det här är ju så totalt sanslöst att man baxnar. Hur i herrans namn har karln klarat att komma undan med detta i 20 år utan att någon misstänkt något?

Det här är inte bara en bok om ett brott och om vad som fick Jean-Claude Romand att begå detta ohyggliga. Det handlar också om hur Romand förhåller sig till sina gärningar och hur författaren förhåller sig till Romand genom arbetets (med boken) gång. Och det är obehagligt, inte för att Romand skulle vara en så ondskefull människa, utan för... Ja, hur mycket ska jag skriva utan att spoila för den som tänker sig att läsa boken? Nej, det är inte frågan om något dramatiskt, tvärt om. Jag tänker bara att den som läser bör få utrymme för sina egna funderingar. Och även om det var fascinerande att läsa om brottet och dessa 20 år när ingen misstänkte något, så är det den här senare delen som bitit sig fast mest i mig.

Jean-Claude Romand släpptes ur fängelset i somras.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Fem en fredag - vecka 38

 Fem en fredag utgår från elisamatilda och veckans frågor lyder: Vad gjorde du senast på en ö? Det måste ha varit våren 2018 (2019?) då jag...