I en närliggande framtid, i efterdyningarna av en stor katastrof, har Japan isolerat sig från omvärlden. Barnen är så svaga att de knappt kan gå, medan de äldre tycks odödliga. Här lever pojken Mumei med sin gammelmorfar Yoshiro. Mumei är sjuklig och svag, men ändå omgivningens ljus och hopp.
Sändebudet är en utochinvänd dystopi, oväntat rolig och optimistisk. Det är en roman som ingen annan än Yoko Tawada som av New York Times hyllats för sin "magnifika märklighet" hade kunnat skriva.
Det här är en prisad och på senare tid ganska omtalad bok och eftersom jag har en faiblesse för Japan lockade den mig verkligen. Men näe... jag satt hela tiden och väntade på att det skulle ta fart, att något skulle hända - och då menar jag inte i action-bemärkelse, bara att det skulle finnas något slags driv framåt. Och jag läste och läste och plötsligt var den slut. Och jag fattade verkligen, verkligen ingenting. Och jag kände mig så urbota korkad. Och nu måste jag googla lite och se vad andra har tyckt...
Yoko Tawada lever i Tyskland och skriver omväxlande på tyska och japanska. Just den här boken är skriven på japanska och eftersom den också utspelar sig i Japan, så tycker jag att den kan duga för Jorden runt på 100 böcker.
Och med detta inlägg är jag äntligen i kapp med mina lästa böcker, kors i taket!
Jag var nyfiken på den boken, men nu blir jag tveksam. Livet är för kort för att läggas på böcker som inte leder nån vart.
SvaraRaderajag tyckte mycket om den här boken. den skildrar ett samhälle i upplösning efter en katastrof. boken skrevs strax efter Fukushima. ingenting är säkert. jag tycker det händer mycket, men det är ju ingen action
SvaraRadera