Within the next few months, Juliet Blaxland's home will be demolished, and the land where it now stands will crumble into the North Sea. In her numbered days living in the Easternmost House, Juliet fights to maintain the rural ways she grew up with, re-connecting with the beauty, usefulness and erratic terror of the natural world.
The Easternmost House is a stunning memoir, describing a year on the Easternmost edge of England, and exploring how we can preserve delicate ecosystems and livelihoods in the face of rapid coastal erosion and environmental change.
Boken har vunnit ett antal priser i naturboksklassen och har nominerats till andra. Bland annat var den kortlistad (är det vad man säger nu för tiden?) till Wainwright-priset, som väl är det enda jag brukar hålla lite koll på. Jag hade rätt höga förväntningar, men njae. Blaxland har en hel del kloka tankar men jag håller sannerligen inte med om allt hon säger. Dessutom tycker jag att hon är onödigt nedlåtande gentemot utbölingar. Och maaaken till tråkig röst får man leta efter. Jag vet inte om folk låter så där i Suffolk, men när man hör henne kan man tro att hela världens sorger vilar på hennes axlar och att jorden kommer att gå under i morgon.
Huset är förövrigt nermonterat numera och finns inte längre. Det kom för nära branten och man kunde inte riskera att det flöt ut i havet, även om det var tömt på människor och deras ägodelar, eftersom det då skulle kunna skada båtar och annat vid kusten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar