tisdag 29 januari 2019

Kärlekens Antarktis


Inledning: Skapelese. Vi var alltså i skogen. Det var någon sorts skyming, men ingen sol. Ett brunaktigt regnljus som sjönk över landskapet. Om jag hade kunnat ringa efter någon? Nej, det hade jag inte, för även om det hade funnits någon att ringa till så hade tiden runnit ut. Nu var det bara det sjunkande undervattensljuset och de stora träden och jätteregndropparna som föll från grenarna som tårar från groteskt stora varelser. Och det var bara vi, han och jag, och känslan av att vara ensamma kvar i världen var så stark att ingen verklighet hade kunnat ändra den. 

Jag antar att jag redan hade noterat kopplingen mellan styckmordet på Catrine da Costa och Kärlekens Antarktis när jag började lyssna. Även om jag nu minns händelsen mycket väl och skulle kunnat plocka fram bilden på da Costa ur minnet när som helst, även om jag läst Hanna Olssons bok om fallet, så är jag inte säker på att jag skulle göra kopplingen själv. Eller så skulle jag det. För att styckmordet på da Costa på något vis är Styckmordet. Och det är bilden av da Costa jag ser framför mig hela tiden då jag lyssnar på boken, även om Stridsberg i slutet skriver att Romanens eventuella likheter med verkligheten har inte att göra med någonting annat än den realitet av våld ur vilken den är sprungen.

Baksidestext: "Och det var juni, det var månaden för att försvinna, månaden för att bli hittad i stycken, månaden för att förlora sitt huvud, sin tunga och sitt kön.”
En kort stund har hon funnits i världen, med dess begär, längtan och fruktan. Tills någon valde att släcka hennes liv och sprida hennes kroppsdelar i landskapet. Men barnen finns, som en gång var hennes, Valle och Solveig, som har omhändertagits av myndigheterna och placerats någonstans längs Sverigekartan. Och föräldrarna Raksha och Ivan fortsätter att finnas, irrande genom Stockholm och den dödas förlorade värld. Och dödsögonblicket finns, det tar aldrig någonsin slut. 

Undergången är aldrig vackrare än hos Sara Stridsberg skriver Annina Rabe i Expressen. Jo, hon skriver vackert, Stridsberg. Även i Beckomberga - ode till min familj, som är det enda jag läst av henne tidigare, är språket så där vackert, och nog känner jag igen det nu, i Kärlekens Antarktis.

Sara Stridsberg ger röst åt skändad narkoman står det bland recensionerna. Och ... när Sara Stridsberg i sin nya roman låter en styckmördad prostituerad missbrukare få ordet.

Jo, det är väl fint. Men vilka ord lägger hon i munnen på henne? I boken står ungefär så här: Skulle jag ha följt med honom om jag vetat? Kanske. Men varför skulle denna kvinna vilja eller ens acceptera att bli mördad och styckad? Finns det någon enda människa i världen, ens den som verkligen önskar döden, som vill bli mördad och styckad? Är det här jag börjar värja mig, efter att tidigare gungat med i det suggestiva, i språkets skönhet? Är det här jag börjar känna avsmak över den romantiserade bilden av hur det är att leva som narkoman och prostituerad - som jag förvisso inte vet ett dyft om, men som knappast kan vara något fluffigt och mjukt, som boken ger mig ett intryck av.

Äh, jag vet inte! Jag känner mig oerhört kluven till den här boken.

Det här var årets allra första bok. Och nu är jag ikapp med böckerna jag läst i år - tjihooo. Bara de oomskrivna från december kvar :(

2 kommentarer:

  1. Jag kopplade direkt ihop den här boken med da Costa-fallet. Jag var inte ens född när det hände men har hört om det i olika true crime-poddar och det var omöjligt att inta hoppa dit med tankarna när jag läste baksidan på boken. Vill verkligen läsa den men har inte gjort det ännu.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, jag hade sannolikt tänkt da Costa jag också, även om jag vill minnas att jag faktiskt sett bilden av henne i samband med boken.

      Radera

TBR november

  Nej, det gick lika pruttdåligt med läsandet som tidigare månader. Det tänker uppenbarligen inte ge med sig. Jag l ä s t e inte en enda bok...