tisdag 29 januari 2019

Kupé nr 6


Inledning: Moskva kröp ihop i den kyliga och torra marskvällen för att skydda sig mot den röda, sjunkande solens beröring. Flickan steg på tåget i den sista sovvagnen längst bak, hon letade rätt på sin kupé, kupé nummer sex, och andades djupt. Det fanns fyra kojplatser, de övre var lyfta mot väggen, mellan sängarna fanns ett litet bord, på bordet en vit duk och en blomvas av plast, i den en rosa pappersnejlika blekt av tiden, vid sängarnas huvudända en hylla som var fullastad med stora, slarvigt snörda knyten.

Jag såg någon liten del av ett program med bland annat Rosa Liksom, undrade vem hon var, undrade över namnet, fick klart för mig att hon var författare, en författare jag aldrig hört talas om, men inte mer. Så träffade jag på denna titel när jag gick igenom listorna på nominerade till Nordiska rådets litteraturpris i samband med att jag skulle välja böcker till Förkovran och tänkte: den vill jag läsa! Och så råkade jag springa på den på biblioteket, det var ju tur. 

Baksidestext: En ung finsk student tar Transsibiriska järnvägen mot Ulan Bator för att studera grottmålningar. Hon delar motvilligt kupé med en vodkapimplande man på väg till ett bygge. I en trång kupé möter öst väst och under den långa resan berättar den råbarkade reskamraten ett antal lika fruktansvärda som fascinerande historier om sitt hårda liv och om det land han trots allt älskar - Sovjet.

en kompakt, poetisk och mångbottnad historia står det vidare på baksidan, och poetisk var ordet. Genom det grå, torftiga, sammanfallande Sovjetiska landskapet slingrar sig Liksoms vackra poetiska språk och en vänskap växer fram mellan flickan och busen - som kanske inte är så busig trots allt. Åtminstone är det ju så att inget i världen är antingen svart eller vitt.

Jag tyckte mycket om den här boken. Och det är ju något med Ryssland som griper mig - även om det nu är Sovjet i den här boken. Till och med En dag i Ivan Denisovitjs liv väckte det där i mig. Trots det grå, det isande kalla, det förfallna, fula... Jag begriper inte vad det är, sannerligen begriper jag det inte alls.

Insidestext: En kylig nordost bar på balalajkans syrliga toner. På rälsen vilade utmattade och tysta lokomotiv. Den mjölkvita himlen, som hastigt ramlade ner, började slänga en kylig snömodd över marken som piskats av den vintriga vinden, hela rymden var fylld av en nedslående tristess.

Rosa Liksom är en pseudonym för Anni Ylävaara. För denna roman mottog hon 2011 Finlandiapriset.

Översättningen är gjord av Janina Orlov (som för övrigt var gift med Ulf Stark)

Detta var årets första lästa bok, för min del, och den ingår i utmaningen Förkovran.

Rosa Liksom

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Fem en fredag - vecka 38

 Fem en fredag utgår från elisamatilda och veckans frågor lyder: Vad gjorde du senast på en ö? Det måste ha varit våren 2018 (2019?) då jag...